I pandemins spår: en sportkrönikör i min älskade morgontidning ropar på hjälp nästan varje dag nu. Han vädjar liksom om allmän rädsla. Nationell samling mot livets förgänglighet. Inklusive nedstängning av all idrott till dess att ”faran är över”. All respekt, men krönikörens förnuft är inte mitt. Därmed inte sagt att han har fel och jag har rätt. Vi råkar antagligen bara se lite olika vägar ut ur mörkret. Eller in i evigheten, om man vill vara drastisk. Jag tycker barnsligt nog (?) det är ganska okej att ha kul under tiden. Isolering, distansering, lockdown’s och dylikt kan aldrig vaccinera oss mot Ödet, det är min bestämda uppfattning. Så krönikören får ursäkta: gärna mer idrott åt folket. Inte mindre - eller som i hans tankesmedja ingen alls någonsin. Vem kan säga när en fara är över? Virusspöken och annat skit lurar överallt. Har alltid gjort, kommer alltid att göra. Det enda nya här och nu är den statligt utlysta pandemipaniken. Till den blir det säkert anledning att återkomma. En annan gång, i en annan sinnesstämning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar