Det var bättre på människans tid...

Husie-Södra Sandby 0-9 (0-5). Södra Sandby: Carl Jönsson 8, Isak Pasagic. Husie har fem förluster på de senaste fem matcherna, medan Södra Sandby har tre vinster och två förluster.

*. *. *

Ja, förlåt. Ville bara visa hur modern sportjournalistik kan se ut. Ovanstående exempel (ett i en syndaflod av liknande) är saxat ur Sydsvenskan från i måndags - och sällan eller aldrig har väl den rena idiotin blivit tydligare. Här har vi alltså en kille som gör åtta mål i en och samma division 4-match. Hur ofta händer sånt i fotboll? Har det nånsin hänt? Vem är Carl Jönsson? Det hade varit intressant att läsa om. Men nej, inte när roboten fått makt över orden. Då är lagens ”fem senaste” intressantare. Bästa Sydsvenskan, kom in i matchen. Behandla sporten - småklubbsfotbollen inklusive - som ett ämne bland ämnen. Behandla även idrottsintresserade läsare med respekt. Ingen annanstans i tidningen förekommer så kallade robottexter, varför på Sporten? För att den inte förtjänar bättre? 

*. *. *

Den nuvarande chefredaktören på Sydis har själv spelat fotboll i yngre dar. Händelsevis i Södra Sandby, om jag minns rätt. Står han verkligen upp för texter likt den återgivna? Tycker han programmerade plattityder är bättre än relevant information, så länge det ”bara” handlar om sport? Tror han att vi som gärna läser hela tidningen sänker förväntningarna beroende på ämnesområde? Eller är chefredaktören helt enkelt slav under teknikutveckling och bemanningskris? Jag har ett tips, en vädjan: entlediga roboten, skona oss läsare. Värna journalistiken - undantagslöst. Tar man bort den programmerade smutsen kan det f ö bli plats över för resultatredovisning från handbollsallsvenskan. Den manliga, menar jag. Inte en siffra två omgångar in, damfotboll på alla nivåer går före.

*. *. *

Sverige-Slovenien 1-1. Gibraltar, here we come! Nej, inget läge för sarkasmer. Ikväll tyckte jag synd om Sverige. Insatsen var så mycket bättre än de senaste. Framförallt offensivt och kreativt. Försvaret fortsatt lite darrigt dock, även om Hien gick från säkerhetsrisk till närmast gigant under pågående match. Olsen i buren strålande, det får man heller inte glömma. Sverige var alltså på intet sätt överlägset, bara dominerande. Förtjänt av att vinna men oförmöget att göra det. Flytet saknades, någonstans även skickligheten förstås. Slovenien tog ledningen på ett sagolikt volleymål, Forsberg kvitterade i en briljant soloprestation. Men faktum förblev orubbligt: Sverige åker ur Nations League’s B-division. Kategori C nästa. Ihop med Färöarna, Gibraltar, Azerbadjan och andra tappra fotbollsnationer.

Handbollsfest och fotbollspest

Det roliga först. IFK Karlskrona, min handbollsförälskelse från 1950-talet. Tillbaka i allsvenskan efter lång ökenvandring...om inte för att stanna så definitivt för att sälja sig dyrt. Det framgick av gårdagens hemmapremiär mot Torslanda. IFK låg under 20-25 nio minuter från slut, vände och vann 28-27. Nog för att det svänger om handbollen men ganska sällan i den ”storleksordningen”. Jag som följde matchen online hade gett upp, satt och muttrade över alla utvisningar IFK drog på sig. Tio stycken. Tre redan under de inledande sex minuterna. Övertändning, kortslutning, vägen till förlust. I normalfallet.

*. *. *

Nu skedde det en viss utjämning efterhand. Torslanda fick till slut fem eller sex utvisningar, så buset var tydligen ömsesidigt. Men oavsett var det förbannat starkt av IFK att vinna på det sättet man gjorde. Av protokollet att döma genom en laginsats utöver det vanliga. Hela tolv spelare gjorde mål. Victor Grevstad, Malmösonen, sex. Daniel Tollin, mångårig vattenbärare, två. Axel Pons, nyförvärv från Övre Norrland, ett. Vet inte vad som gladde mig mest - Tollin, tror jag. Han har varit så länge i IFK, kämpat på i det tysta, nästan aldrig tagit några rubriker. Segermålet 28-27 gjordes av en som tagit desto fler: Daniel Steen.

*. *. *

Glädjeyra i IFK alltså. Första segern i allsvenskan, första tecknet på att man visst ”har där att göra”. Alla har inte varit övertygade om den saken. Allra minst i Karlskrona. Där är det ju klubben som snart ingen vet vad den heter som sedan länge tagit över handbollsmakten. Ja, jag tänker på Hästö IF. Sedermera HIF Karlskrona. Här och nu HFK efter en sammanslagning med den ungdomsprofilerade föreningen Karlskrona Handboll. Tre olika namn inom loppet av några år, synd om supportrarna som hela tiden måste hitta nya uttrycksformer för sitt stöd. Lättare att vara IFK-vän, så att säga. Även om vi är färre.

*. *. *

I sinom tid väntar derbyn mellan IFK och HFK. Det första framåt jul. Jag anar rusning. Lapp på luckan. Handbollsfeber. Om hälsan står mig bi och om plats finnes ska jag min själ åka upp. Njuta historiens vingslag, känna in dagens tillstånd i ”staun”. Bara nu inte IFK får hybris efter gårdagens bravad. Nånting säger mig att Torslanda hör till de sämre lagen i årets allsvenska. Liksom f ö Drott som IFK förlorade mot (knappt) i premiären. Mot lag som Skånela, Amo, Kungälv, Varberg och IFK Ystad hänger poängen betydligt högre, är jag rädd. Kanske även mot HFK men där är osvuret bäst: derby är derby...

*. *. * 

Det tråkiga sist. Fotbollslandslaget. 1-4 mot Serbien i Nations League. Förvisso en turnering inte många bryr sig om - men som ändå räknas. Rankingpoäng å sånt i potten, delvis avgörande för framtida seedning i EM- och VM-kval (om jag fattat rätt). Och då ligger Sverige pyrt till. Vinst mot Slovenien på tisdag är ett måste, annars åker vi ner i C-gruppen. Snäppet över lingonsnåren. Fiasko? Ja, jo. Samtidigt rätt nivå - sett till senare tids prestationer. Gårdagens var bara ytterligare en i raden av beklämmande. Är detta vad svensk fotboll förmår just nu? Det bästa vi har? Janne Andersson fortfarande höjd över ifrågasättande?

Dagen-efter-tankar kring HK Malmö

Var lite fundersam när jag cyklade hem från HK Malmös match mot Hallby igår. Är det inte lite profilfattigt i laget numera? Ont om publiktjusare? Jag kom på mig själv med att sakna flera före detta ”HK-hjältar”. Nebojsa Simic. Adam Lönn. Linus Persson. Mirsad Pecikosa. Carl Johan Andersson. Hampus Nygren (som satt på läktaren med lillgrabben). Jag ser inga som axlat fallna mantlar, inga som brinner för HK och handbollen som de nämnda såg ut att göra. All respekt för dagens spelare men vem tar en smocka för laget? Vem gör en Lönn, dvs välter en hel försvarsmur? Vem fyller Mirsad’s skor på mittsex? Vem flirtar med publiken?

*. *. *

Jag hade hoppats en del på Charles Hugosson, fjolårets värvning från Hallby. Han var både spektakulär och effektiv där - men i Malmö väntar vi fortfarande på något utöver det alldagliga. Mittsexan Max Santos gillar jag, han har fått kriga i olika klubbar under flera år för att bli ”erkänd”. Känns som han är nåt på spåren nu, spelade i princip hela matchen igår. Inte som Pecikosa än, långt därifrån, men kanske, kanske med tiden. En som jag saknade i gårdagens match var Alfred Olsson, ny från Vinslöv (och dessförinnan HIF Karlskrona). Tänkte inte på om han fanns med på bänken, på banan var han i alla fall inte. Synd. HK hade behövt Olsson för att avlasta Magnus Persson på h9-positionen.

*. *. *

Jag hade läst en del om föryngring i HK. Att den nye tränaren Sätherström skulle växla spår, satsa mer än tidigare på talangutveckling. Av detta märktes ingenting. Laget såg tunt ut. Fyra man alternerade på nio meter - M P nonstop - och sexmetersbesättningen var exakt samma från avkast till slutsignal. I målet dock en egen förmåga, på tvärs med traditionerna: Erik Helgsten. Något ojämn, men stundtals utmärkt. Kan nog bli en publikfavorit vad det lider. Betydelsen av sådana ska inte underskattas. Tänk en Hampus Dahlgren i HK:s tröja. En Nacor Medina. Någon av Månssonbröderna. Jag höll nästan på att skriva Brännberger av bara farten. Nog hade det blivit roligare att gå på handboll i Malmö.

Mediokert i Baltiskan

HK Malmö-Hallby 34-31. Bättre handbollsmatcher har man sett, den saken är klar. Sämre också förstås, men inte särskilt många. Första halvlek var ett lågvattenmärke, framförallt från HK:s sida. Inledningen en ren pina för hemmapubliken; HK radade upp tekniska fel, det ena mer hårresande än det andra. Hallby stack ifrån till 5-2 - bjudvägen. Ett bättre lag hade straffat HK betydligt hårdare. Nu stod det bara 13-14 i paus - och då låg det i korten att matchen skulle vända.

*. *. *

Mycket riktigt. HK taggade upp i andra halvlek. Höjde tempot, tog bort slarvfelen. Och gjorde mål på nästan allt under en period där målvaktsspelet i Hallby liksom upphörde att existera. Plötsligt stod det 32-25 på tavlan, matchen var körd. Två poäng in för HK, och nåt annat räknas ju inte. Spelet kan förmodligen bara bli bättre...men det återstår att se. Tuffare motstånd finns, Hallby av ikväll var knappast någon värdemätare. Fast ändå hyggligt med, hur man nu ska tolka det.

*. *. *

Jag satt och tyckte lite synd om Matchens Lirare. Han fanns på den förlorande sidan. Hampus Dahlgren vid namn. Ligans ende Ronnebyson. Ligans minsting; 169 blygsamma cm över golvet. Min specielle favorit sedan länge. Killen gjorde 13 mål! Fem på straff, ett par på kontring, resten från vänsterstruten. Dahlgren hade jag unnat en seger - men hans cv oroar: den lille målmaskinen har tidigare åkt ur ligan med både Karlskrona och Varberg. Risk att han gör det även med Hallby. Tyvärr.

*. *. *

688 personer i Baltiska hallen. En publiksiffra i paritet med matchen. Medioker. Fint dock att HK hyllade några profiler som lämnade klubben efter förra säsongen. Dan Beutler, Simon Nyberg, Hampus Jildenbäck, Hampus Nygren. Frågar du mig så hade åtminstone tre av dem försvarat en plats i dagens lag.

Fotbollstankar direkt från gnällhyllan

Allsvenskan gör ett uppehåll till förmån för Nations League som är hälften så intressant men dubbelt så inkomstbringande. Fotbollen 2022 är sån, ta’t eller gnäll. Själv tänker jag gnälla. Nations League...vad är det för jävla hitte-på? Räcker det inte med VM, EM, OS? Klart att det gör. Sportsligt sett med råge. Men så är det pengarna. Miljonrullningen. Ekorrhjulet. Tv-bolagen som gladeligen köper sändningsrätter för att minst lika gladeligen kunna sälja svindyrt reklamtrams. Fotbollsvännerna som okritiskt sväljer betet och rusar på match; skyhöga biljettpriser ja - men hallå, det är ju ändå landslagsnivå. Tävling. Nationalhymner och hela baletten. Seriöst hundra procent.

*. *. *

Jag är inte ute efter att dissa någon som tycker så. Var och en blir salig på sin fotbollslycka. Men för mig går gränsen vid jippo, där klingar intresset av. Och det menar jag att Nations League är. Ett konstruerat jippo, helt överflödigt. Och det är bara det ena. Det andra som gör mig stridslysten är Sveriges landslag. Eller Janne Anderssons utlandslag, rättare sagt. Den här gången har han hittat en ny tredjemålvakt till truppen. I Norge. Självklart inte i allsvenskan. Det går i princip inte att kvalificera sig den vägen - jo, möjligen vid åtta återbud i backlinjen eller om gamla utlandsmeriter föreligger. Inte annars. Typexempel i mängden: Isak Hien, mittback. Aldrig aktuell så länge han spelade i Djurgården, nu direkt in i truppen eftersom han precis flyttat till Verona i Italien.

*. *. *

Budskapet förbundskaptenen sänder ut blir att allsvenskan är en skitserie. Att prestationerna där saknar all betydelse. Ta Jeremejeff i Häcken. 21 mål på 22 matcher. Ta pånyttfödde Antonsson i Värnamo. 17 mål i stigande takt, på sistone ett närmast osannolikt flöde. Två stekheta anfallare, men Andersson låter sig inte imponeras. Det finns bättre alternativ. I Danmark. I Polen. Lite varstans runt om i Europa. Och på målvaktssidan: Jacob Widell Zetterström i Djurgården, Samuel Brolin i Mjällby. Vad ont har de gjort för att inte förtjäna en landslagschans? Svar: fantastiska matcher i allsvenskan. Räknas inte, fel serie. Jag tycker det är synd - utan att för den skull vilja idiotförklara Janne Andersson. Vi råkar bara se lite olika på fotboll. På allsvenskan framförallt. Jag kramar den alla dar i veckan, han kränker den om och om igen.

*. *. *

Såg Skånederbyt igår. Spännande! 2-1 MFF, men HIF sålde sig dyrt. Många krigare på plan, några få lirare som stack ut: Zeidan och Sejdiu i MFF, Ali i HIF. Hareide fortsätter hålla MFF:s utlandsimporter kort. Pena, Buya, Lomotey; alla blir över även sedan bytena är gjorda. Bara jag som får dålig smak i munnen? Derbyt såg jag f ö i efterhand. 15.00 var jag upptagen av Mjällby-Sundsvall. En match att bli förbannad av, skulle det snart visa sig. Mjällby idisslade liksom fotboll. Tugga, tugga, tugga. Börja om - och om och om. Spela bakåt mer än framåt, dra ner tempot till slowmotion. Hängslen och livrem mot allsvenskans särklassiga jumbolag. Som tilläts ta ledningen med knappa kvarten kvar. Då, först då, vaknade Mjällby och tog sig upp till något slags miniminivå av anständighet. Det räckte till 1-1. Gracia, med ett förflutet i just Sundsvall, gjorde målet i sista stopptidsminuten. Förödande för hans gamla klubb, befriande för hans nuvarande.

*. *. *

För övrigt har jag fått covid igen. Kanske därför jag är arg. Ett gott tecken i och för sig: riktigt sjuka människor orkar inte bli arga. Känns alltså som en lindrigare variant den här gången. Samma symtom men mindre brutalitet i själva angreppet. Gudskelov och tack.

Pappas pojkar pockar på poäng

Jag har tittat en del på handboll i veckan. Ligan har ju smugit igång, med premiären utspridd över fyra dagar. Tv-bolagen bestämmer - och inte mig emot. På så vis kan jag se fler matcher. Tre redan: Kristianstad-Ystad, Alingsås-OV Helsingborg, RIK-Lugi. Två jämna, en ojämn. Eller i målsiffror: 29-28, 33-34, 29-39. Lugis tiomålsseger imponerar, men de andra matcherna hade det moment som förgyller all sport. Spänning. Synd att inte stormötet i Kristianstad slutade oavgjort. Ystad förtjänade en pinne, tycker jag. Minst. Pyttesmå marginaler var emot laget. Kim Anderssons dagsform var dessvärre också emot; Ystadikonen assisterade till tre mål. För Kristianstad. Genier blandar och ger, men till slut brukar de ändå stå där med glorian i behåll.

*. *. *

Som en röd tråd genom mina premiärmatcher löpte Månssondynastin. Anton i Ystad. Albert i OV. Axel i Lugi. De två sistnämnda bröder, Anton deras kusin (gubbgissning, blev plötsligt osäker på exakt släktskap). Pappa till Albert och Axel är the one and only Ola Månsson - och det syns. Framförallt på Albert syns det. Samma spelstil, samma rörelsemönster, samma skott. Ett sånt där man knappt hinner se förrän bollen ligger i nätmaskorna. Inte hårt, men dolt och blixtrande snabbt. Det överrumplande ligger i arm- och handledsrörelsen. Tekniken. Modet att testa nåt ”eget”. Som pappa Ola sköt för 25-30 år sen, precis så skjuter Albert idag. Tre klockrena exempel mot Alingsås, snacka om deja vu. Om jag blev rörd? Ja faktiskt. Den typen av små smarta lirare finns ju inte i dagens handboll, de stora stygga har ätit upp dem. Ola var typ den siste i sitt slag. Trodde jag.

*. *. *

Axel Månsson är tre år yngre än Albert, född 2005. Debutant i ligan, dock omsusad som den större talangen av de två. Själv vågar jag inte ha någon uppfattning i den frågan. Utvecklingspotential finns i båda, vart det tar vägen känns lite tidigt att spekulera om. Men Axel har nog ätit mer pizza än storebror, såg det ut som. Sagt med all respekt för unga mäns matvanor - jag vet äldre män, åtminstone en, som gärna äter pizza två a tre gånger i veckan. Nå. Axel fick begränsat med speltid i Lugis match mot RIK. Ett kort inhopp i första halvlek, ett lite längre i slutskedet när krossen var ett faktum. Det räckte för att övertyga. Fyra mål, två på straff, noll blygsel. Och tydliga drag av ”pappas pojke” även här. Mamma Månsson, Helen, aldrig att förglömma; hon var en av profilerna i det Kävlingelag som nådde högsta damserien runt millennieskiftet.

*  *  *

Till slut måste jag bara nämna Jonathan Wilthorn, mittsexa i OV Helsingborg. I grunden Löddeplanta, precis som bröderna Månsson. Genom hela vuxenkarriären har Wilthorn profilerat sig som försvarskrigare. Sällan eller aldrig blivit betrodd för mer. Inte under åren i Lugi, ej heller under de senaste säsongerna i OV. Förrän nu. Mot Alingsås fick Jonathan Wilthorn äntligen spela handboll på riktigt, dvs både framåt och bakåt. Och se på faan...han kunde! Wilthorn gjorde tio mål i matchen! En normal säsongsranson, kanske med en smärre överdrift. Fantastiskt när doldisar stiger ut i ljuset på det sättet. Premiärens absoluta lyckopiller för min del - om pappas pojkar ursäktar.

Tack, Annie Lööf

Ingen hejd på framgångarna för SD nu. Knappt har väl glasen torkat efter fylleslaget på partiets valvaka förrän nästa triumf kan räknas hem: Annie Lööf avgår. Centerledaren har ju länge varit SD:s speciella hatobjekt, kampanjandet mot henne saknar motstycke i svensk politik. Inte ens efter dagens besked skonas hon; kommentarsfälten på sociala medier dryper av förakt, varvat med jubel över att ”äntligen bli av med henne”. Så blir priset för den som vågar stå upp mot SD:s nazifierade idé om människors olika värde.

*. *. *

Att ett sådant parti kan få en och en halv miljon röster i ett demokratiskt val säger nånting om vår tid. Exakt vad vet jag inte. Annie Lööf visste nog inte heller. Men Fredrik Reinfeldt varslade faran redan 2010: ”det här partiet kommer med hatet till svensk politik”, sa den dåvarande Alliansledaren sedan SD röstats in i riksdagen för första gången. Tolv år senare är SD största parti i det nya regeringsunderlaget - men mogna att ta ansvar? Icke. ”Inflytande” räcker. Peka, titta på, fega ur. Skratta hela vägen till banken. 

*. *. *

Hur stort måste SD bli för att våga regera? Räcker 100 procent? Och när faan ska partitopparna skänka en tacksamhetens tanke till alla invandrare - utan dem hade de ju fått se sig om efter andra jobb. Hederliga förslagsvis. Tack, Annie Lööf, att du tog kampen. Ensam är tyvärr inte stark, särskilt inte i politiken. Fler borde ställt upp, statsministern inte minst. Ett enkelt ”jag delar helt Annie Lööf’s uppfattning kring invandring och integration” hade varit ganska befriande att höra. Anständigt, socialdemokratiskt.

*. *. *

Men nej, det var Ulf Kristerssons uppfattning Magdalena Andersson sade sig dela. Och därmed, outtalat, även Jimmie Åkessons. En förbluffande ”strategi”. Huruvida detta påverkade Annie Lööf’s avgångsbeslut vet hon bara själv. Kanske inte alls; 11 år som partiledare sliter, särskilt när hot och hat ingår som bonus.

Den ungdomlige altmeistern

Ulf Kristersson har en image: ungdomlig, vältränad, atletisk. Som den före detta elitgymnast han faktiskt är. Jag tänker inte leka glädjedödare eller så - bara peka på lite motsägelsefull kuriosa. När Kristersson inom kort (om inget oförutsett inträffar) utses till regeringsbildare blir han den äldste i Sveriges moderna politiska historia att tillträda statsministerämbetet. Jag räknar då tiden efter att allmän och lika rösträtt infördes i landet, dvs de senaste hundra åren.

*. *. *

Ulf Kristersson fyller 59 senare i år. Ingen ålder på en atlet. I landet over there hade han väl närmast betraktats som underårig i ett presidentval. Men här hemma kvarstår faktum: ingen har varit äldre vid själva tillträdet. Stefan Löfven, god tvåa, var året yngre. Fredrik Reinfeldt? Rena gossebarnet, nyss fyllda 40. Göran P? Förvuxen baby på typ 48. Bildt? Reslig besserwisser men blott 45. De flesta verkar ha varit i det åldersspannet; mellan 40 och 50, undantagsvis 50 plus.

*. *. *

Vad bevisar detta, undrar du. Ingenting. Absolut ingenting. Bara att livet är fullt av både lustigheter och möjligheter. Atlet och altmeister i samma förpackning, tja varför inte? Ålder är en siffra, fysisk status ett tillstånd. Kanske hänger det ihop. Något lite i alla fall. Och Kristersson bär sin image med den äran, helt klart. Hans - eller om det är mitt - verkliga problem står att finna i regeringsunderlaget. SD och L i samma lag borde vara som sopor och mat på samma fat. Oförenligt.

*. *. *

Framöver tänker jag återvända till att skriva om idrott. Det har blivit väl mycket politik på sistone, jag inser det. Tur det är fyra år mellan valen. Ponera förresten att det varit fyra år mellan varje allsvenska. Vad skulle man gjort under tiden? Bra fråga va? Jaså inte. Slut för idag.

Da’n efter valda’n...

Det är med riksdagsvalet som med fotbollsallsvenskan: svårt nog för samma lag att vinna två gånger i rad, nästan omöjligt att göra det tre. Sverige ser alltså ut att få maktskifte - och något annat hade varit sensationellt. Sossarna - med stödpartier - har regerat i åtta år, exakt lika länge har högerpartierna högljutt deklarerat att de hade gjort det så mycket bättre. Nu blir det upp till bevis. Folkviljan, ej att förväxla med folkvettet, har talat. Förvisso inte samstämmigt: ett enda mandat skiljer blocken åt. Och rösträkningen är inte helt avslutad, först på onsdag skingras den lilla osäkerhet som hänger kvar. Inget tyder dock på att nuvarande läge kommer att rubbas.

*. *. *

Valets stora vinnare blev Sverigedemokraterna. Föga oväntat. Partiet har gått framåt i alla val sedan 2010 - så varför inte nu? Förbi är den tid då folk skämdes för att berätta att de röstade SD. Idag är det snarare tvärtom; många drar sig för att berätta att de inte röstar SD. I vissa skånska kommuner pendlar partiet mellan 35 och 40 procent. Sympatisörerna är fler än partiföreträdarna, stolar gapar tomma. Inget spelar roll - så länge verkligheten spelar SD i händerna. Gängskjutningar. Hedersbrott. Bidragsberoende. Utanförskap. Allt som kan knytas till en ”ansvarslös invandringspolitik”. SD har tolkningsföreträde på halvsanningar, bruna åsikter kan numera framföras från röd matta. Inte en jävel säger emot. Jo, Annie Lööf. Per Bolund, Märta Stenevi. En och annan debattör - men allt färre.

*. *. *

Man skulle ju annars - för balansens skull - kunna peka på diverse illdåd som inte har ett smack med ”ansvarslös invandringspolitik” att göra. Knivmordet på Gotland under Almedalsveckan. Den djupt tragiska händelsen på Latinskolan här i Malmö. Dubbelmordet i Linköping som klarades upp häromåret, sent omsider. Serieskytten som höll hela Malmö - men framförallt stadens invandrare - i skräck för några år sen. Bara som ett litet urval av alla grymheter där gärningsmannen varit ursvensk - och just därför förbigåtts med tystnad från SD:s sida. Förövarnas etnicitet är liksom intressantare än själva gärningen, det är där det finns politiska poäng att hämta. Och ingen kan säga annat än att partiet lyckats väl. 20,6 procent i årets val. Större än Moderaterna, störst i nya regeringsblocket. Men betyder det att Jimmie Åkesson blir statsminister? Glöm det alla Sverigevänner.

*. *. *

Extremistpartier tar inte gärna ansvar. Kan inte, vågar inte. Bekvämare att stå utanför. Nöja sig med ”inflytande”, låta andra sitta i skottlinjen. I det här fallet M och KD. Som tillsammans har knappt 25 procent i ryggen. Ser ut att kunna bli en besvärlig mandatperiod - igen. Och inte så lite spännande vad gäller den utlovade leveransen. Kommer skjutningarna verkligen att upphöra? Brotten att klaras upp? Buset att låsas in? Väntar prisras på el och livsmedel? Försvinner vårdköerna simsalabim? Blir Sverige bra igen? Kommer tomten på julafton? Välkommen till verkligheten, statsminister Ulf Kristersson.

Fredagsmys i valstugan

Partiledarutfrågning som fredagsmys. Tja, varför inte? Chansen bjuds bara vart fjärde år och ju äldre man blir desto större risk att den senaste kan vara den sista. Väl medveten om detta såg jag alltså gårdagens utfrågning i SVT. Två timmar kort; åtta partiledare med välsmorda munläder hade nog behövt dubbla tiden för att få ur sig hälften av allt de ville ha sagt. Snacka går ju, för politiker på toppnivå handlar det helt enkelt om yrkeskompetens. Vem som var bäst? En fråga om tycke och smak förstås - i viss kombination med personlig politisk uppfattning. Såhär tyckte jag (utan anspråk på objektivitet):

*. *. *

1. Magdalena Andersson (s). Sittande statsminister, högre förtroendesiffror än partiet. Jag satt och funderade på varför. Så vass i replikskiftena är hon väl inte? Ett charmtroll som går genom rutan? Skojar du? Bra nog i konkurrensen? Absolut. Svårare behöver det inte vara. Hellre tråkig än bråkig, så att säga. Betyg: 2,5. 2. Ulf Kristersson (m). Mannen med den oslagbara resan under mandatperioden. Från blankt nej till allt samröre med SD - till ja tack gärna. Låter numera som ett eko av Åkesson när det kommer till frågor om invandring/integration. Trovärdighet? Förbrukad. Betyg? 1,5.

*. *. *

3. Jimmie Åkesson (sd). Placerad närmast Kristersson, lite som klassmarkör eller hur det nu var tänkt. Sverigevännerna bryr sig nog inte. I den världen är Jimmie varken höger eller vänster, han är mitt-i-prick störst, bäst och brunast. Det räcker långt. Gissningsvis uppemot 25% i morgon. Betyg: 1. 4. Nooshi Dadgostar (v). Liten. Och då syftar jag inte på kroppslängden, den rår hon inte för. Men argumenten. Dadgostar får allt att låta så enkelt. Dyr el? Inga problem, ”Sverigepriser” löser knuten. Tänk att ingen annan partiledare insett detta, Vänsterledaren måste faan vara ett geni. Betyg: 1. 

*. *. *

5. Annie Lööf (c). Rakryggad. I alla bemärkelser. Det är inte hon som svikit Alliansen, det är Alliansen som svikit henne. Så kan det gå när partiledare kommer och går...vissa är mer principfasta än andra. Lööf’s politiska tankegods faller jag inte platt för, men hennes person väcker min beundran. Betyg: 3. 6. Ebba Busch (kd). Ovanligt nedtonad. Inga elakheter, nästan inga spydigheter heller. Det vann hon på i min bok. Annars vältalig som alltid, retoriskt skulle jag nog säga att Busch är en av de bästa i klassen. I gudabenådade ögonblick kanske den allra bästa. Betyg: 2. 

*. *. *

7. Johan Pehrson (l). Förstår inte riktigt hans lagval. Liberal i samma gäng som SD, hur tänker Pehrson där? Kombon skaver, Åkessons parti är ju svurna fiender till liberalismen. Känslan är att Pehrson gått ”all in” för att rädda L kvar i riksdagen och offrat vad omständigheterna krävt. Och det ser ju ut att lyckas. Synd att han inte fick frågor på detta. Betyg: 2. 8. Märta Stenevi (mp). Vad var det för ”pladuskor” hon hade i öronen? Okej, örhängen. Onödigt stora i mitt tycke. Men annars var hon på hugget, Stenevi. Nästan ensam om att inte verka sliten av en lång valrörelse. Bra jobbat. Betyg: 3.

Befriande inlägg i aktuell fråga

Dagens bästa läsning i Sydsvenskan: inlägget under Aktuella Frågor på sidan A4. Det handlar om integration. Borde läsas av alla som verkar föredra segregation. Eller ännu hellre repatriering (återvandring). Däribland vissa partiledare. Rätt många faktiskt. Lättare att nämna undantagen: C, MP, V i någon mån. Övriga fiskar mer eller mindre ogenerat i SD:s vatten. Invandringen är problemet, punkt. För stor, för dyr, för jävlig. Nyanser? Inga. Visioner? Glömda. Hoppet? Ute. Sverige har ångrat sig, liksom. SD har haft rätt hela tiden, även när partiet kallade sig BSS. Det är kontentan av debattklimatet i den nu pågående valrörelsen. Så tack till skribenterna i Sydis - Mardin Baban och Nick Doggen i den ideella organisationen Nya kompisbyrån; befriande med avvikande röster.

*. *. *

Såg gårdagens så kallade Statsministerduell i tv. Magdalena Andersson vs Ulf Kristersson. Tar emot att säga, men den senare vann. Om man nu ska tala om vinnare när Andersson nästan lämnade walk over. Okej, jag överdriver. Ett par gånger blixtrade hon till och argumenterade som det anstår en S-ledare. Men desto oftare yttrade hon orden ”jag håller helt med Ulf Kristersson” eller nåt liknande. Det hörde man aldrig Göran Persson säga i en duell med Carl Bildt. Eller med Fredrik Reinfeldt. Sossarna stod för sitt, Moderaterna för sitt, däremellan fanns en prestige som inte var förhandlingsbar. Jag fattar att Magdalena Andersson har nån taktisk tanke med sin annorlunda hållning - men jag tvivlar på att väljarna uppskattar den. Själv blev jag beklämd av att höra henne instämma i Kristerssons SD-klingande tirader om invandring/integration.

*. *. *

Får jag bjuda på ytterligare ett lästips i dagens Sydis? Tack. Ledaren i högerspalten på sidan A2. Mycket klargörande kring de intima banden mellan M och SD. Obs, inget moraliserande. Jag tycker det är bra när partier skingrar eventuella dimmor och kommer ut i offentligheten som samma andas barn. Men allra bäst tycker jag fortfarande om Annie Lööf.

Väntad plump i protokollet

Igår kom den. Matchen som bara måste komma för Mjällbys del. 1-4 hemma på Strandvallen mot IFK Göteborg - och jag blev varken förvånad eller särskilt besviken. Inget lag går plumpfritt genom en hel allsvensk säsong, Mjällby gjorde det ändå i tjugo omgångar. Aldrig fler än två insläppta mål i någon match och detta vid enstaka tillfällen. Annars 1-0 eller 1-1 som favorit-i-repris-resultat. Imponerande stadga, energikrävande spelidé. Känslig för marginaler; minsta lilla misstag i riskminimeringen kan bli ödesdigert för ett lag som sällan gör mer än ett mål framåt.

*. *. *

Fram till igår hade Mjällby på det stora hela lyckats undvika sådant. Poängen har trillat in i - givet alla förhandstips - förbluffande omfattning. Ibland lite tursamt, lika ofta välmotiverat. Alltid med disciplinen i högsätet. 1-0 mot Helsingborg senast innebar rimligen att kontraktet säkrades - och möjligen var det därför gårdagens match såg ut som den gjorde. Bolltapp och felpass från Mjällbys sida, inte alls samma skärpa som tidigare. Vilket straffade sig mot ett Göteborg som här och nu mycket väl kan vara allsvenskans bästa lag. Synd att guldtåget gått - om det nu har det. Osvuret är kanske bäst.

*. *. *

För Mjällby gäller det att studsa tillbaka. Visa att 1-4 var ett olycksfall i arbetet och inte början till ett negativt slut på en imponerande säsong. Degerfors borta härnäst. Precis nu nås jag av beskedet att MFF löst tränarfrågan. Åge Hareide tar över/kommer tillbaka. Om det blir bra eller dåligt återstår att se - men det blir i alla fall gammalt. Hareide är 68. När han debuterar vet jag inte, kanske mot Norrköping kommande omgång. Ett Norrköping som äntligen fick ut sin potential igår: 4-1 mot Hammarby inger respekt. MFF - med eller utan Hareide på tränarposten - har all anledning att passa sig.

Om Finnkamp och andra kriser

Av skäl som låg utanför min egen beslutanderätt kunde jag bara se hälften av helgens Finnkamp. Lördagsdelen, närmre bestämt. Vilket i och för sig räckte mer än väl. Tv-sändningen började klockan 17 och slutade...ja, jag vet inte exakt när. Vid 21-snåret, i samband med kanalbyte, stängde jag av. Jag tycker om friidrott, Finnkampen inte minst, men jag tycker inte om att sitta klistrad vid tv:n motsvarande tre hela fotbollsmatcher i rak följd. Det finns gränser även för den nördige.

*. *. *

Jag tänkte: har Finnkampen alltid varit såhär utdragen och seg? Är det jag som glömt eller blivit mindre uthållig? Höll man på lika länge i söndagspasset? I så fall cirka nio timmar för att slå fast vad ”alla” redan visste: att Sverige numera är en bättre friidrottsnation än Finland. På damsidan såväl som på herrsidan. Spänningen finns där inte riktigt - och utan spänning ingen ”Finnkamp” i klassisk mening. I lördags såg jag tre olika löpgrenar där de tre svenskarna korsade mållinjen hand i hand - Finland, denna historiskt stolta löparnation, saknade all konkurrenskraft. Gåtfullt, smått glädjedödande.

*. *. *

Det fanns förvisso sådant som höjde pulsen. Henrik Larsson, sprintern. Ragnar Carlsson, släggkastaren. Julia Henriksson, damsidans ”Henrik Larsson”. För att nämna några av dem som visade att det går att prestera bra även i säsongens elfte timme. Många agerade lite mer pliktskyldigt, gjorde vad som krävdes för förväntade poäng. Vissa agerade inte alls: stjärnfallet var ganska stort, både i Sverige och Finland. Men alla i friidrottsfamiljen såg ut att ha kul, respekt för det. Finnkampen lär överleva som företeelse - men som tv-underhållning för den breda massan? Tveksamt, är jag rädd.

*. *. *

Braskande krisrubriker om MFF nu. Som om gårdagens 2-3 mot Elfsborg kom oväntat. Tvärtom, skulle jag säga. Elfsborg är för bra för att ”aldrig” vinna, trendbrottet för deras del var lätt att förutse. MFF råkade bara komma i vägen, liksom. Kris? Ja, kanske. Men det beror i så fall på den självvalda ribbhöjd MFF lägger med närmast dåraktig konsekvens: allsvenskt guld varje år, allt annat är skit. Då faller man tungt när det inte vill sig. Igår såg jag att tränare och spelare radade upp sig för en avhyvling framför supporterberget. En bedrövlig syn faktiskt. Fans eller pöbel? Gränsen verkar vara hårfin.

I väntan på ett maktskifte...

Sådär ja. Ukraina är glömt. Putinhotet bortsopat. Natofrågan arkiverad. Det är valtider - och Sverige har nog av sitt eget krig. Det om Makten. Åtta partier slåss om våra röster. På gator och torg. I hus och hem. I sandlådor och tv-apparater. Överallt ”krig”. Med blanka vapen förvisso. Och blandade argument, ska gudarna veta. Bäst: i slutänden är det du & jag som bestämmer, folkets röster trumfar politikernas propaganda. Demokrati, tror jag det kallas. Finns inte överallt på jorden, därför värd att vårda väl och aldrig ta för given.

*. *. *

Min känsla just idag är att det lutar åt maktskifte. Att sossarna faktiskt inte skulle ha något emot det. Åtta år mitt i skottlinjen måste slita. Oppositionsläget är rimligen bekvämare: hacka, skuldbelägga, slippa ta eget ansvar. Vore jag i Magdalena Anderssons kläder hade jag nog - innerst inne - tyckt så. För att inte tala om Morgan Johanssons kläder. Att vara justitieminister i gängkriminalitetens Sverige måste vara det närmaste hopplösheten man kan komma. Här har Johansson alltså skruvat på lagstiftningen och skärpt straffen på diverse områden, precis det där som oppositionen gastar högt om. Effekten? Nya rekord i dödsskjutningar. Mot den kompletta dårskapen kämpar de hårda tagens förespråkare förgäves.

*. *. *

Någonstans kan jag tycka att maktskifte är sunt. Delat politiskt ansvar över tid, inte ett och samma parti (eller block) som vinner val efter val. Nya idéer som prövas mot verkligheten. Andrum mellan varven, även för ett maktfixerat S. Jag tänker själv inte medverka till det, så jävla generös kommer jag aldrig att bli. Andra får göra ”jobbet”, jag kan bara lova att acceptera resultatet. En del av demokratin, det med. Stå ut med det outhärdliga liksom. Förlika sig med majoritetsviljan. Respektera att var femte svensk, kanske var fjärde, kommer att rösta på SD. Som därmed skulle bli största parti i det maktövertagande blocket. Lättsmält? Minst av allt. Bra för Sverige? För rundgångens skull i så fall, maktskiftet i sig.

*. *. *

Jag saknar fortfarande Per T Ohlsson. Min tidning blev lite fattigare utan honom, det påminns man om såhär i valtider. Hela media-Sverige blev fattigare. Hela den politiska debatten i skriven form. Per T hade älskat att analysera läget, ingen gjorde det så knivskarpt som han. Inte då, inte nu. Respekt över Mästarens minne.