Det roliga först. IFK Karlskrona, min handbollsförälskelse från 1950-talet. Tillbaka i allsvenskan efter lång ökenvandring...om inte för att stanna så definitivt för att sälja sig dyrt. Det framgick av gårdagens hemmapremiär mot Torslanda. IFK låg under 20-25 nio minuter från slut, vände och vann 28-27. Nog för att det svänger om handbollen men ganska sällan i den ”storleksordningen”. Jag som följde matchen online hade gett upp, satt och muttrade över alla utvisningar IFK drog på sig. Tio stycken. Tre redan under de inledande sex minuterna. Övertändning, kortslutning, vägen till förlust. I normalfallet.
*. *. *
Nu skedde det en viss utjämning efterhand. Torslanda fick till slut fem eller sex utvisningar, så buset var tydligen ömsesidigt. Men oavsett var det förbannat starkt av IFK att vinna på det sättet man gjorde. Av protokollet att döma genom en laginsats utöver det vanliga. Hela tolv spelare gjorde mål. Victor Grevstad, Malmösonen, sex. Daniel Tollin, mångårig vattenbärare, två. Axel Pons, nyförvärv från Övre Norrland, ett. Vet inte vad som gladde mig mest - Tollin, tror jag. Han har varit så länge i IFK, kämpat på i det tysta, nästan aldrig tagit några rubriker. Segermålet 28-27 gjordes av en som tagit desto fler: Daniel Steen.
*. *. *
Glädjeyra i IFK alltså. Första segern i allsvenskan, första tecknet på att man visst ”har där att göra”. Alla har inte varit övertygade om den saken. Allra minst i Karlskrona. Där är det ju klubben som snart ingen vet vad den heter som sedan länge tagit över handbollsmakten. Ja, jag tänker på Hästö IF. Sedermera HIF Karlskrona. Här och nu HFK efter en sammanslagning med den ungdomsprofilerade föreningen Karlskrona Handboll. Tre olika namn inom loppet av några år, synd om supportrarna som hela tiden måste hitta nya uttrycksformer för sitt stöd. Lättare att vara IFK-vän, så att säga. Även om vi är färre.
*. *. *
I sinom tid väntar derbyn mellan IFK och HFK. Det första framåt jul. Jag anar rusning. Lapp på luckan. Handbollsfeber. Om hälsan står mig bi och om plats finnes ska jag min själ åka upp. Njuta historiens vingslag, känna in dagens tillstånd i ”staun”. Bara nu inte IFK får hybris efter gårdagens bravad. Nånting säger mig att Torslanda hör till de sämre lagen i årets allsvenska. Liksom f ö Drott som IFK förlorade mot (knappt) i premiären. Mot lag som Skånela, Amo, Kungälv, Varberg och IFK Ystad hänger poängen betydligt högre, är jag rädd. Kanske även mot HFK men där är osvuret bäst: derby är derby...
*. *. *
Det tråkiga sist. Fotbollslandslaget. 1-4 mot Serbien i Nations League. Förvisso en turnering inte många bryr sig om - men som ändå räknas. Rankingpoäng å sånt i potten, delvis avgörande för framtida seedning i EM- och VM-kval (om jag fattat rätt). Och då ligger Sverige pyrt till. Vinst mot Slovenien på tisdag är ett måste, annars åker vi ner i C-gruppen. Snäppet över lingonsnåren. Fiasko? Ja, jo. Samtidigt rätt nivå - sett till senare tids prestationer. Gårdagens var bara ytterligare en i raden av beklämmande. Är detta vad svensk fotboll förmår just nu? Det bästa vi har? Janne Andersson fortfarande höjd över ifrågasättande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar