Av skäl som låg utanför min egen beslutanderätt kunde jag bara se hälften av helgens Finnkamp. Lördagsdelen, närmre bestämt. Vilket i och för sig räckte mer än väl. Tv-sändningen började klockan 17 och slutade...ja, jag vet inte exakt när. Vid 21-snåret, i samband med kanalbyte, stängde jag av. Jag tycker om friidrott, Finnkampen inte minst, men jag tycker inte om att sitta klistrad vid tv:n motsvarande tre hela fotbollsmatcher i rak följd. Det finns gränser även för den nördige.
*. *. *
Jag tänkte: har Finnkampen alltid varit såhär utdragen och seg? Är det jag som glömt eller blivit mindre uthållig? Höll man på lika länge i söndagspasset? I så fall cirka nio timmar för att slå fast vad ”alla” redan visste: att Sverige numera är en bättre friidrottsnation än Finland. På damsidan såväl som på herrsidan. Spänningen finns där inte riktigt - och utan spänning ingen ”Finnkamp” i klassisk mening. I lördags såg jag tre olika löpgrenar där de tre svenskarna korsade mållinjen hand i hand - Finland, denna historiskt stolta löparnation, saknade all konkurrenskraft. Gåtfullt, smått glädjedödande.
*. *. *
Det fanns förvisso sådant som höjde pulsen. Henrik Larsson, sprintern. Ragnar Carlsson, släggkastaren. Julia Henriksson, damsidans ”Henrik Larsson”. För att nämna några av dem som visade att det går att prestera bra även i säsongens elfte timme. Många agerade lite mer pliktskyldigt, gjorde vad som krävdes för förväntade poäng. Vissa agerade inte alls: stjärnfallet var ganska stort, både i Sverige och Finland. Men alla i friidrottsfamiljen såg ut att ha kul, respekt för det. Finnkampen lär överleva som företeelse - men som tv-underhållning för den breda massan? Tveksamt, är jag rädd.
*. *. *
Braskande krisrubriker om MFF nu. Som om gårdagens 2-3 mot Elfsborg kom oväntat. Tvärtom, skulle jag säga. Elfsborg är för bra för att ”aldrig” vinna, trendbrottet för deras del var lätt att förutse. MFF råkade bara komma i vägen, liksom. Kris? Ja, kanske. Men det beror i så fall på den självvalda ribbhöjd MFF lägger med närmast dåraktig konsekvens: allsvenskt guld varje år, allt annat är skit. Då faller man tungt när det inte vill sig. Igår såg jag att tränare och spelare radade upp sig för en avhyvling framför supporterberget. En bedrövlig syn faktiskt. Fans eller pöbel? Gränsen verkar vara hårfin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar