Jag har tittat en del på handboll i veckan. Ligan har ju smugit igång, med premiären utspridd över fyra dagar. Tv-bolagen bestämmer - och inte mig emot. På så vis kan jag se fler matcher. Tre redan: Kristianstad-Ystad, Alingsås-OV Helsingborg, RIK-Lugi. Två jämna, en ojämn. Eller i målsiffror: 29-28, 33-34, 29-39. Lugis tiomålsseger imponerar, men de andra matcherna hade det moment som förgyller all sport. Spänning. Synd att inte stormötet i Kristianstad slutade oavgjort. Ystad förtjänade en pinne, tycker jag. Minst. Pyttesmå marginaler var emot laget. Kim Anderssons dagsform var dessvärre också emot; Ystadikonen assisterade till tre mål. För Kristianstad. Genier blandar och ger, men till slut brukar de ändå stå där med glorian i behåll.
*. *. *
Som en röd tråd genom mina premiärmatcher löpte Månssondynastin. Anton i Ystad. Albert i OV. Axel i Lugi. De två sistnämnda bröder, Anton deras kusin (gubbgissning, blev plötsligt osäker på exakt släktskap). Pappa till Albert och Axel är the one and only Ola Månsson - och det syns. Framförallt på Albert syns det. Samma spelstil, samma rörelsemönster, samma skott. Ett sånt där man knappt hinner se förrän bollen ligger i nätmaskorna. Inte hårt, men dolt och blixtrande snabbt. Det överrumplande ligger i arm- och handledsrörelsen. Tekniken. Modet att testa nåt ”eget”. Som pappa Ola sköt för 25-30 år sen, precis så skjuter Albert idag. Tre klockrena exempel mot Alingsås, snacka om deja vu. Om jag blev rörd? Ja faktiskt. Den typen av små smarta lirare finns ju inte i dagens handboll, de stora stygga har ätit upp dem. Ola var typ den siste i sitt slag. Trodde jag.
*. *. *
Axel Månsson är tre år yngre än Albert, född 2005. Debutant i ligan, dock omsusad som den större talangen av de två. Själv vågar jag inte ha någon uppfattning i den frågan. Utvecklingspotential finns i båda, vart det tar vägen känns lite tidigt att spekulera om. Men Axel har nog ätit mer pizza än storebror, såg det ut som. Sagt med all respekt för unga mäns matvanor - jag vet äldre män, åtminstone en, som gärna äter pizza två a tre gånger i veckan. Nå. Axel fick begränsat med speltid i Lugis match mot RIK. Ett kort inhopp i första halvlek, ett lite längre i slutskedet när krossen var ett faktum. Det räckte för att övertyga. Fyra mål, två på straff, noll blygsel. Och tydliga drag av ”pappas pojke” även här. Mamma Månsson, Helen, aldrig att förglömma; hon var en av profilerna i det Kävlingelag som nådde högsta damserien runt millennieskiftet.
* * *
Till slut måste jag bara nämna Jonathan Wilthorn, mittsexa i OV Helsingborg. I grunden Löddeplanta, precis som bröderna Månsson. Genom hela vuxenkarriären har Wilthorn profilerat sig som försvarskrigare. Sällan eller aldrig blivit betrodd för mer. Inte under åren i Lugi, ej heller under de senaste säsongerna i OV. Förrän nu. Mot Alingsås fick Jonathan Wilthorn äntligen spela handboll på riktigt, dvs både framåt och bakåt. Och se på faan...han kunde! Wilthorn gjorde tio mål i matchen! En normal säsongsranson, kanske med en smärre överdrift. Fantastiskt när doldisar stiger ut i ljuset på det sättet. Premiärens absoluta lyckopiller för min del - om pappas pojkar ursäktar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar