2017 i tacksamt minne

Årsskifte. Igen. Minnen att sortera, perspektiv att begrunda. Detta att tid går så rasande fort när man kommit upp i åren. Att utrymmet liksom krymper, att man tycker sig ana ett näraliggande målsnöre. Usch, man får slå bort sådana tankar. Annars kan man bli ledsen på riktigt, som min mor brukade säga. Positiva bilder är nyttigare - och jag behöver inte anstränga mig för att omfamna dem. Det hände så mycket på det personliga planet, året som gick: vi flyttade till ett alldeles nytt och spännande område, vi blev två pensionärer i familjen (välkommen, min kära hustru), jag är ganska säker på att vi dessutom kunde fira 30 år som gifta. Och då har jag ändå inte nämnt de verkliga höjdpunkterna: dotterns sagobröllop med prins Gino, barnbarnets ankomst till världen. Världsläget orkar jag inte tänka på just idag, det känns för stort och obegripligt. Tänker heller inte komma med några utfästelser eller löften, den tiden har varit. Men jag kan berätta att festskruden ligger framme, samma som alltid: rödrosa hatt, helrosa skjorta, knallröd slips. Man får inte vá grå på årets sista dag, då kan man bli kallad mus. Gott Nytt År där ute, glöm inte att skänka en tanke åt alla som inte har nån att skåla med.

Lag i nöd...

Skrev härförleden att HIF Karlskrona vunnit två av sina senaste 35 matcher i handbollsligan. Ber om ursäkt för att jag var lite för snäll. Aktuella - och korrekta - siffror är två av 41. Laget avslutade förra säsongen med tjugo matcher utan seger och under den nu pågående säsongen har man alltså lyckats vinna vid två tillfällen på 21 spelade omgångar. Enkel matematik, förfärlig statistik. Jag tycker synd om HIF Karlskrona, om supportrarna inte minst. Att de står ut visar att idrott är något mer än bara resultat.

Good old days i Baltiskan

HK Malmö-Ystad IF 30-26. Två bra lag, spännande match och tvåtusen åskådare. Så mycket mer kan man inte begära som handbollsvän. Detta var nästan som i good old days i Baltiskan...om jag nu minns rätt. I vilket fall kändes hemmasegern rätt: frånsett några likalägen ledde HK genom hela matchen, dock utan att komma riktigt loss förrän i slutminuterna. Då - men först då - gjorde Dan Beutler några viktiga räddningar, vilket bäddade för de avgörande målen framåt. Målvaktsspelet var annars sådär i båda lagen, under den normala nivån. Kvällens rese var Adam Lönn i hemmalaget. Urstark i försvarsjobbet, vass även i skyttet. Viljan personifierad. Och det behövdes: HKM drabbades av skador på både Blickhammar och Linus P, Lönn fick dra ett närmast onaturligt lass. Lindahl sekunderade väl, Aziz lite mer ojämnt men glimtvis lysande. I stort en imponerande urladdning av HK, gissningsvis med revanschlusta som drivkraft. Två tidigare förluster mot Ystad gnagde och sved, nu är de glömda.

Tack, Agnes Wästfelt

Agnes Wästfelt. Visste inte vem hon var, hade aldrig hört hennes namn. Än mindre hennes röst. Nu vet jag bättre. Agnes Wästfelt är sopran och hon sjunger så vackert att änglarna jublar och människorna gråter. Jag såg, hörde och rördes själv alldeles nyss. På julottan i Limhamns kyrka. Klassiker som Jul, Jul, Strålande Jul och O Helga Natt...jag min tvivlare kunde inte tro att de gick att lyfta till sådana himmelska höjder. Tack Agnes Wästfelt, var rädd om din sångkonst. Juldagens morgon, 2017.

Vitare förr...

Julaftons morgon. Snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken. Inte. Var precis nere och tog ett bloss - jag är förtappad nog att röka men förståndig nog att gå ut vid själva behovet - och det kändes mer som att möta våren. Säkert åtta grader milt. Småljummet i vindbyarna. Grått, grönt, brunt i naturen, blött på marken. Undrar om jag inte hörde fågelkvitter också. De vita jularna fanns förr - fast det är klart, då bodde man längre norrut. Blekinge, Småland. I sparkstöttingens tidevarv. Kälkens. Skidornas. Snögrottornas. Pjäxornas. Långkallingarnas och öronlapparnas och gud fader vet allt. Eller minns man fel? Inte mycket, tror jag. Snön var liksom garanterad, det var väl i så fall djupet som kunde variera. Miljöfrågor å sånt var inte uppfunnet, Fridolin inte ens påtänkt. Som det var då skulle det förbli i evig tid, tjolahopp tjolahej. Men nånstans på vägen har vi tydligen misslyckats, vi människobarn. Exakt hur min egen skuld till klimatförstörelsen ser ut vet jag inte...någon skulle kanske säga "rökningen, knäppgök". Men stjäl den snö? Eliminerar den köld? Har mina halsbloss blivit sparkstöttingens död? Rökte inte folk förr? Klart att di gjorde, mer än nu. Så förklaringen står nog att finna någonannanstans, långt utanför min personliga räckvidd s a s. Nåt för tomten att forska i. Lycka till. Och God Grön Jul, alla snälla barn.

Det onormala handbollslaget

Ett normalt handbollslag vinner en match där en spelare gör elva mål och en annan åtta. Men HIF Karlskrona är nu inte normalt, det är bara att konstatera. 26-28 ikväll mot Hammarby trots nitton mål av duon Lars Möller Madsen/Hampus Olsson. Den senare tycker jag synd om. Han lämnade en slagpåse (Drott) och kom till en ännu värre. Kvällens förlust var HIF Karlskronas elfte raka - och av de 35 senaste matcherna i högsta serien har man vunnit t-v-å. Groteska siffror. Byt klubb Olsson, du förtjänar bättre.

Seriöst och bra av HK Malmö

HK Malmö-OV Helsingborg 30-20. Ännu en i raden av "uppvisningsmatcher" i handbollsligan. Heder åt HK som gör jobbet, det är inte så förbannat givet. Titta på Sävehof, RIK, Ystad...alla har slappat bort poäng mot underlägsna lag i det nedre tabellskiktet. Nå. Helsingborg var så dåligt ikväll att jag nästan blev lite hoppfull. På HIF Karlskronas vägnar alltså. Kan dom verkligen vara sämre? Min inre röst viskar...ja för faan, det kan dom. Men det vill man ju helst inte tro. I en normal serie hade förresten båda åkt ut - men handbollsligan är snäll som en tomte, blott ett lag direktdegraderas. Apropå tomte så hade HK-tränaren Tönnesen luvan på i aftonens match. Alla som kunde fick spela, låt vara att det dröjde onödigt länge i vissa fall. Bäst var Lönn. Den mannen är min själ som en scout. Alltid redo.

Frågan om coaching...

"Elitidrott typ VM-handboll är ingen social verksamhet". Skriver en förträfflig kollega på sin läsvärda blogg, möjligen med mig som adressat. Påtalade ju efter finaldagen att förbundskapten Signell varit "elak" mot en enskild spelare i sin coaching, naglat fast just henne på bänken match efter match. Och nej, jag tänker inte krypa till korset. En VM-trupp består av 14 utespelare och två målvakter, de facto en relativt tunn numerär. Antalet matcher är avhängigt resultaten, i Sveriges fall blev det hela nio på kort tid. En anledning så god som någon att använda samtliga spelare. Självklart inte efter minutklocka, men gärna efter omdöme. Som förbundskapten tar man ju själv ut truppen, ingen annan tvingar på en "okvalificerade" spelare. Jag kan inte se att det är "social verksamhet" att fördela speltid över en lång turnering, snarare en del av jobbet. Även på elitnivå. Att konsekvent undanta 1 av 16 skulle däremot kunna kallas social utstötning.

Frankrike värdiga mästare

Frankrike-Norge 23-21. Vad det inte det jag sa - eller åtminstone antydde: om något lag skulle kunna knäcka Norge i en VM-final var det Frankrike. Experterna i tv trodde det inte, men dom hade å andra sidan fel i allting denna avslutningsdag. Sverige skulle vinna bronsmatchen mot Holland, bl a för att vi hade bättre målvakter och större motivation. Varpå Holland vann med 24-21 på just de egenskaper experterna tillskrev Sverige. Och en "olycka" kommer som bekant sällan ensam. Inför finalen var Norge allas givna favorit - med undantag för Hanna Fogelström i studion som i alla fall la in en reservation: "blir det under 25 mål kan Frankrike vinna". Bra anat, Fogelström. Frankrike satte alltså sin speciella tråkstämpel även på finalmatchen. Nötte ner Norge, dödade tid och fart, såg till att det blev målsnålt. Ingen spektakulär handboll kanske, men ack så effektiv och därför också imponerande. Värdiga världsmästare i min bok. Och stjärna i kanten för coachen som hade mod (och förstånd) att använda alla spelare. Hoppas Sveriges förbundskapten tittade på. Han utsåg tidigt i turneringen Jenny Alm till någon sorts syndabock, de sex sista matcherna fick hon sitta av på bänken. Elakt ledarskap gör ont bara att se, undrar hur det känns för den som drabbas.

Sur förlust - men rätt vinnare

Sverige-Frankrike 22-24. Surt. Så nära en VM-final, så små marginaler. Blomstrands kvitteringsboll till 23-23 underkändes för stürmer...jag säger inte att domslutet var fel, men oturligt. Alla domare hade definitivt inte gjort den bedömningen. Samtidigt: Frankrike ska inte be om ursäkt för segern, den var i mina ögon motiverad av spel snarare än domslut. Försvarsspel framförallt. Sveriges var bra, Frankrikes bättre. Det är ohyggligt svårt bara att göra tjugo mål på fransyskorna, de bjuder på just ingenting. Förutom tjuvnyp och famntag och taktisk men oskön briljans. Se på Blomstrand, se på Lagerquist. Utmärkta tidigare i turneringen, utraderade av Frankrike. Se på Gulldén. Inte ens hon kunde hantera det skarpa motståndet fullt ut. Hagman kunde däremot. Och Roberts, som av outgrundlig anledning byttes ut när hon var som hetast. Ändå nära alltså. Om det nu inte var en schimär: Frankrike är typ världsmästare på att göra exakt vad nöden kräver, det har Sverige fått erfara förr. Hoppas nu att de skrattande norskorna får sig en match i finalen, helt omöjligt är det nog inte.

Detta börjar likna komplex, HK Malmö

Ystad IF-HK Malmö 29-26. Verkar som HK utvecklat ett svårbotat derbykomplex. Två förluster mot Lugi tidigare under säsongen, nu två även mot YIF. Detta kändes ändå som HK:s match - länge. Eller mera exakt i cirka 40 minuter. Fyra bollars ledning vid något tillfälle, chanser till mer innan allt sket sig. Tekniska fel, taskiga avslut, onödiga utvisningar, diskutabel coaching...och vips var Ystad ifatt. Med diskutabel coaching menar jag inte minst otyget att spela målvaktslöst i numerärt underläge. Kostsamt ikväll igen: Kim Andersson kunde löjligt enkelt lyra in ett par bollar i tom bur, vilket bidrog starkt till vändningen. En annan utslagsgivande faktor var säkert att HK gick runt på få spelare, Ystad på många. Misstag kommer med trötthet - och trötthet kommer av brist på andhämtningspauser. YIF var fräschare i slutet, orkade bättre. Och presenterade dessutom en ung fantommålvakt som jag aldrig hört talas om. Förmodligen inte Malmöspelarna heller. Måns Landgren hette han bestämt, ynglingen som avlöste ikonen Anders Persson och lyckades stå i vägen för det mesta. I det stora hela en fängslande och intensiv derbymatch, dessvärre för HK:s del med sedvanligt slutresultat.

Triumftåget rullar på...

Sverige-Danmark 26-23. Sveriges handbollsdamer till semifinal i VM! För första gången någonsin. Handen på hjärtat: hur många såg detta komma efter den taffliga premiärmatchen mot Polen i förra veckan? Men kanske var det den berömda väckarklockan som ringde, en nyttig påminnelse om allmän skärpning. Hursomhelst har laget gått som tufftufftåget allt sedan dess, kvällens seger var den sjätte raka. Nu väntar Frankrike i semin. Kanske tar det stopp där, kanske inte. Kan man slå Norge kan man slå alla, det är damhandbollens sanning. Sen är det självklart svårt att välta kolosser på löpande band, varenda liten detalj måste liksom stämma. Målvaktsspel, försvar, skytte, kontringsfaserna. Tron på att det går, inte minst. Och så får Hanna Blomstrand gärna fortsätta som mot Danmark. Yngst i laget, modigast av alla! Sju mål på sju skott, ett internationellt genombrott som var smått sagolikt.

En annorlunda sportsöndag

Igår var jag morfar mer än sportfåne. Nyttigt för mentalhygienen, enligt mina närstående. Och jo, jag är faktiskt böjd att hålla med. Man får inte bli slav under sitt idrottsintresse...nästan är illa nog. Fusktittade dock lite på handboll i tv. Delar av HK Malmös match mot Aranäs, hela VM-åttondelen Sverige-Slovenien. Förutom Manchesterderbyt i fotboll, skam till sägandes. Men allt med det nyanlända lilla barnbarnet inom syn- och räckhåll. Så späd att hon liksom försvinner i en morfarsfamn, så mycket intressantare än alla bollar som studsar hit eller dit. En vacker dag ska vi gå på match, hon & jag. Längtar.

Svensk seger på "norsk" handboll!

Sverige-Norge 31-28. Ledde inte Norge 28-26? Gjorde inte Sverige matchens fem sista mål? Minnet sviktar av ren upphetsning, men en sak vet jag: nåt bättre än detta har jag aldrig sett av ett svenskt damlandslag i handboll. Vi slog ju för bövelen Norge på Norges villkor! Tempot, omställningarna, målvaktsspelet, kaxigheten. Synd att det "bara" var gruppfinal, VM-final hade smakat ännu bättre. Vågar man hoppas på en repris? Kan Sverige hålla den här nivån känns allt möjligt...

Rubbet klart efter hälften...

Nära nog hälften av handbollsligan avverkad - och nej, jag tänker inte slå mig för bröstet för att mitt förhandstips verkar någorlunda lyckat. Av mina åtta slutspelslag ligger bara Hammarby utanför (till förmån för Guif), i bottenslammet skiljer några inbördes placeringar här och där från det förutsägbara. Inte en överraskning så långt ögat når...det närmaste skulle väl i så fall vara att Guif hävdat sig så väl. Urtrist att serien är delad, att slutspelsoktetten redan blivit cementerad. Möjligen bör man lägga in en svag reservation för att Hammarby kan ta upp jakten: nio poäng efter nu men med överkomligt program framöver, bl a dubbelmöten mot hopplösa HIF Karlskrona. Sistnämnda är som bekant mitt och hela ligans olycksbarn. Så gediget ostrukturerat, så totalt okvalificerat för högsta serien. Kanske inte namn för namn, men som lag. Och i självbilden: inför gårdagens match mot HK Malmö läste jag i Sydöstran - oklart för vilken gång i ordningen - en spelarintervju på temat "får vi bara till det kan vi rubba alla lag". Men herregud. Gör det då. Någon gång. Detta papegojtjafs är ju patetiskt. Jag ska inte slå statistiken i nyllet på HIF Karlskrona, klubben har säkert koll. Men låtsas liksom inte om den. Publiken gör däremot. Lite över 500 igår, ett mycket mänskligt bottenrekord. Tålamod tryter, bluffar genomskådas. HK Malmö vann förresten med 32-25 och har väl nästan blivit "bäst i klassen" (jämte Kristianstad) på att inte skänka bort några poäng till bottenlagen. Vem vet, kanske blir det där SM-guldet ordförande Rasmusson brukar sjunga om vid varje hemmamatch snart nog mer än en skojig trudelutt. Utopiskt känns det inte, även om Kristianstad fortsatt får gälla som huvudfavorit.

Lycka.nu

Mitt äldsta barnbarn är 29 år. Mitt näst äldsta 24. Mitt yngsta passerade precis två timmar. Jag hade nästan glömt hur stolt man kan bli som morfar. Grattis Cicci & Gino. Välkommen till världen, lilla Havanah. Leve kärleken, leve livet.

Gediget "städjobb" av HKM

HK Malmö-Hammarby 31-25. En match som belyste handbollsligans dilemma: skillnaden mellan topp åtta och övriga sex lag. Den är gigantisk - och förödande. De bättre lagen k-a-n inte förlora mot de sämre. Inte på halvfart, inte på kvartsfart, inte ens med slapp inställning. Eventuella undantag är just undantag och ytterst sporadiska. Man kan fundera kring vad det gör med publikintresset. Hur lockande är det att gå på match när utgången är given redan före avkast? Det kryllar av sådana matcher i handbollsligan och denna var alltså ett typexempel. HKM kunde vila Linus Persson, laborera lite med anfallsformationerna, ta i vid behov. Och i princip leka hem två poäng. Hammarby motsvarade sin tabellplacering - med råge. Tempofattigt, oinspirerat, faktiskt genomuselt i första halvlek. Viss uppryckning i andra, nåt annat var inte möjligt. Jag som trodde att Bajen kunde bli att räkna med i år...men det var förstås innan jag sett stjärnvärvningen Patrik Fahlgren. Det han visade ikväll var mest ointresse, som om handboll inte längre är särskilt kul. Vilket däremot Fredrik Petersen i HKM verkar tycka. Tio mål (bara en straff) är bra gjort, även mot mediokert motstånd. 775 åskådare är också bra, i förhållande till nämnda förutsättningar. När jag cyklade hem slog det mig f ö att detta Hammarby förmodligen är det minst dåliga laget i ligans bottenskrap. Ingen upplyftande tanke precis.

Seger med smak av donation

Sverige-Ungern 25-22. Förbättrat försvarsspel, fler målvaktsräddningar och skärpt attityd. Se där tre faktorer bakom Sveriges första seger i handbolls-VM. Sen fanns det en fjärde, icke att förglömma. Domarinsatsen. I andra halvlek var bedömningen totalt ensidig. Sverige sju eller möjligen åtta straffar (tappade räkningen), Ungern ingen. Sverige någon enstaka utvisning, Ungern massor varav dubbla vid ett par tillfällen. Jag kan inte se att den fördelningen var förankrad i skeendet. Synd om den ungerska målvakten som var jätteduktig på frilägen men räddade till ingen nytta: Sverige fick ju två chanser nästan varje gång. Att "vi" brände några av donationerna hör inte hit, indirekt hade de uppseendeväckande domsluten förstås avgörande betydelse. Om jag nu får strö lite salt i den blågula glädjebägare som höll på att svämma över vid slutsignalen.

Det uppblåsta landslaget

De svenska handbollsdamerna slog Danmark i VM-genrepet. Och fick hybris upp över alla öron. Inklusive förbundskaptenens. På annat sätt kan man inte förklara premiärinsatsen mot Polen. 30-33 säger det mesta: allt som var bra i genrepet var uselt nu. Målvaktsspelet, försvarsspelet, skärpan överlag. Jag tycker mig ha sett det förr. Ett uppblåst landslag med spelare som yrar om att "vi kan slå alla"...men aldrig (nåja, sällan) går från ord till handling. Trist, tröttsamt, till slut nästan intressedödande. Och Signell som förbundskapten? Tja, handboll kan han säkert, garanterat allt om den som spelas i Partille med omnejd. Men hur är det med engagemanget? Tävlingstemperamentet? Det taktiska sinnet? Och hur är det med respekten för att Sveriges bästa klubblag numera finns i Höör och heter H65? Svaret på sista frågan är lättast: obefintlig. Signell sitter fast på Sävehofpottan, låtsas inte om att H65 tagit över "makten". Märkligt att en förbundskapten kommer undan med en sådan verklighetsuppfattning. Nåja. VM har precis börjat. Sverige kan fortfarande rädda ansiktet. Närmast mot Ungern senare idag. Upp till kamp.

Nannskog too?

Tyskland. Mexiko. Sydkorea. Om Sverige fick en bra eller dålig VM-lottning får andra spekulera kring, själv är jag upptagen av tankar på SVT:s upphöjde fotbollsexpert Daniel Nannskog. Varför var han inte med i studion? Eller på plats i Ryssland? Sjuk? Semesterledig? Avstängd från jobbet? Lutar åt det senare, är jag rädd. Nannskog har kanske varit yvig på fler områden än de rent yrkesrelaterade...han också, s a s. I vilket fall gör SVT självmål som försöker mörka. Allt kommer fram i tider som dessa, pinsamheter inte minst.

Äntligen en "lovande" förlust

HIF Karlskrona fortsätter förlora i handbollsligan, men igår mot Kristianstad på ett ganska hoppfullt sätt. 24-29 efter ledning i paus och utan obligatorisk genomklappning i slutet. Trots att Lars Möller Madsen inte var med. Eller tack vare, möjligen. Den store dansken gör förvisso sina mål men modern handboll är så mycket mer än råskytte. Tempo t ex. Försvarsarbete. Rörlighet, smidighet. Coaching, inte minst. I HIF Karlskrona har tränaren Kalle Lång valt att coacha "bort" en allsidig spelare som Johannes Sandgren till förmån för just Möller Madsen (och även andra). Så är i alla fall intrycket utifrån: mycket bänk för Sandgren, mest sporadiska inhopp som straffläggare. Från nyckelspelare till komplementspelare - och knappt det. Vet inte vad Lång haft för skäl eller bevekelsegrunder, har inte den inblicken. Vet bara att han tvingades tänka om igår, i Möller Madsens frånvaro. Och att Sandgren gav mig "vann på kvarn" när han väl kom in: betrodd och spelad är han fortfarande HIF Karlskronas bästa nia. Dessutom tio år yngre än Möller Madsen. Säkert tjugo kilo lättare också. Ovidkommande detaljer, ja - inget av detta borde dock diskvalificera Sandgren från att konkurrera på sjyssta villkor. Ett annat glädjeämne i gårdagens "lovande" förlust var målvaktsspelet. Äntligen, liksom. Vladan Abramovic räddade fjorton skott, ett säsongsrekord med råge plus extra allt. Om sedan Kristianstad gick på 30, 40 eller 50 procent av sin fulla kapacitet förmäler inte historien. Lika bra att inte veta. Själv ligger jag runt 50 just nu, om det kan intressera.

Snabbverkande vaccin...

Tog influensasprutan häromdan. Effekten blev s a s omedelbar. Redan idag ligger jag däckad med något som är misstänkt likt influensa. Hostattacker, serienysningar, feber, ont i hela jävla kroppen. En vrakspillra av allt som även i generös mening kan definieras normal mänsklig varelse. Funderar på att starta ett upprop, det ligger ju i tiden. Kanske är vi många som drabbats?

Skakande upplysningskampanj

Sverige. Ett land av bockar, tjurar och svin som tröfflar runt i okontrollerad brunst och förvandlar kvinnor till viljelösa offer. Det är en förfärlig bild som avtecknas i MeToo-kampanjen. Upprop på upprop, våg efter våg...snart finns inga yrken eller kulturinstutitioner kvar där kvinnor inte utsatts för tafs, kladd, kränkningar, våldtäkter av manligt äckelpäckel. Själv känner jag mig lite tagen på sängen. Kunde inte tro att Sverige skulle ligga i framkant även i detta avseende. Att just de svenska männen - inte alla, men nästan alla - hade ett latent sexmonster i sig. Eller att de svenska kvinnorna - inte alla, men nästan alla - saknade förmåga att värna sin personliga integritet. Man har varit naiv, det är bara att konstatera.

Målvaktsfritt i handbollsligan...

Bra jobb och ett sällan skådat målkalas av HK Malmö ikväll. 37-32 i Skövde, grepp om matchen från början till slut. Och sex mål av Simon Nyberg, minsann. Bänknötare kan, bara de får chansen. Även Möllerström antecknade sig i målprotokollet - och i Beutlers frånvaro fick unge Erik Helgsten tillfälle att visa sin talang som burväktare. Kul att Tönnesen går utanför ramarna i sin coaching, det är vi några som väntat på. Och i Karlskrona fortsätter bedrövelsen. Tiomålstorsk mot Lugi ikväll, 23-33. Ännu en gång med handduk hängande på egna målribban...istället för målvakt alltså. Faktum är att HIF Karlskrona är så uselt nu att det gör ont bara att läsa ett matchprotokoll.

Hands up för prisad duo

Guldbollen till Andreas Granqvist, Diamantbollen till Kosovare Asllani. Utmärkta val, ingen kan vara mer nöjd än jag. Duon täcker s a s in fotbollens alla delar. Han försvarsresen. Kämpen, pådrivaren, grov snarare än fin i kanterna. Hon en offensiv kraft. Teknisk, konstruktiv, liten i formatet men stor i förmågan. Två föredömen i svensk fotboll, var och en på sitt sätt.

Granqvist är mannen

Inför kvällens fotbollsgala i tv4: hoppas Andreas Granqvist får Guldbollen. Inte för att han är Sveriges bäste fotbollsspelare - sådant kan alltid diskuteras - men väl den mest betydelsefulle under 2017. Kapten i landslaget, en rese i det lyckosamma VM-kvalet, ett föredöme i inställning och attityd. Aldrig under 100 procent, liksom. Går juryn på dessa egenskaper bör Granqvist vara given...väger man in teknisk briljans o dyl kan Forsberg kanske konkurrera. The one & only Z vågar man nog räkna bort den här gången. Eller? Många skulle säkert fortfarande definiera honom som Sveriges bäste fotbollsspelare. Även jag faktiskt. Men ställer man sig utanför landslaget och dessutom råkar gå skadad större delen av året, då SKA man inte vara med i diskussionen. Så heja Granqvist, han är mannen som verkligen förtjänar den gyllene bollen.

TFF:s bragdartade prestation

Jönköping Södra-Trelleborgs FF 1-1. TFF tillbaka i fotbollsallsvenskan! Det är så förbannat bra gjort att jag har svårt att finna orden. Får man säga minibragd? Och Patrik Winqvist, tränaren. Jag skrev om honom i Sydsvenskan när han var en ung Arlövspåg som ville bli domare, tror det var nån gång på 1990-talet. Hans farbror (?) Stefan dömde ju i allsvenskan, Patrik drömde om att gå i samma spår. Nu är han där, fast som tränare. Gud vet vad som hände på vägen, men kul är det. Och så Dino Islamovic, min specielle favorit bland spelarna. Malmökille med MFF-förflutet, som flera andra i detta TFF-lag. Lite karismatiskt kaxig, Zlatan light liksom. Vilket fantastiskt mål han gjorde idag, det som gav 1-1 och kylde av Jönköping i snöyran. Välkomna in i värmen, Dino och Patrik och hela beundransvärda Trelleborgs FF.

Fördel TFF - men inget är givet

De flesta verkar vara säkra: Trelleborgs FF går upp i allsvenskan igen. Själv är jag inte lika övertygad. Sant är att 2-0 hemma ger ett bra utgångsläge inför dagens bortaretur mot Jönköping Södra. Bra, men långtifrån kassaskåpssäkert. Kan TFF göra 2-0 på Vångavallen så kan JSödra göra detsamma på Stadsparksvallen...åtminstone om motivationen finns där fullt ut. Vilket man får förmoda, även fast omständigheterna kanske stör. En tränare som slutar oavsett, vissa spelare på väg ut, någon viktig kugge som är avstängd. Mer harmoniskt i TFF, av allt att döma. Jag tror jag säger som legendariska tv-oraklet Putte Kock nog skulle ha sagt: fördel Trelleborg, garderat med Jönköping.

"Fel" publiksiffra, Sydis?

I sin outtröttliga iver att fjäska för damfotbollen glömmer Sydsvenskan att redovisa publiksiffran vid gårdagens möte mellan FC Rosengård och Chelsea i Champions league. Kanske för att den inte står i proportion till spaltutrymmet? Hursomhelst. 1358 personer var på plats. Generande få men samtidigt anmärkningsvärt många, skulle jag nog säga. Pantern som spelade hockey igår hade inte ens hälften, och handbollen här i stan har ytterst sällan fyrsiffriga åskådartal. Ska man däremot jämföra fotboll med fotboll, t ex FC Rosengård med Malmö FF...ja, då framstår ju 1358 som en smygare i rymden. Och det blir liksom inte en brakare bara för att Sydis väljer att lägga locket på. Men det var ju roligt att "avtalet" är i hamn, att tjejerna nu får lite bättre betalt för sin fotbollskonst. Frågan är bara vad riddaren på Sydis ska skriva om då. Jag kan bjuda på ett tips: hockeydamerna. De brinner också för sin sport, tränar och ligger i. Och spelar matcher inför nära och kära. Utan att få ett nickel, såvitt jag vet. I alla fall inte jämfört med de räliga herrarna. Shoot, Fiman, shoot.

Sverige trea - i Norden

Island. Danmark. Sverige. Förlåt om jag stör den svenska glädjeyran - men så måste man nog rangordna de nordiska länder som kvalat in till nästa års fotbolls-VM. Island vann sin grupp före t ex Kroatien, Danmark gjorde osannolika 5-1 på Irland i den avgörande playoffmatchen igår kväll. Det normaliserar i någon mening Sveriges "mirakel" mot Italien. Om man nu ska jämföra, vilket man kanske inte ska. Mellan Danmark och Sverige ser jag f ö vissa likheter. Danskarna har sin Emil Forsberg i Pione Sisto och sin Andreas Granqvist i Simon Kjaer. Därutöver en massa lojala arbetshästar, ständigt redo att "bära vatten". Sen finns en skillnad också. En gigantisk. Christian Eriksen. Sverige har verkligen ingen av den kalibern, inte många andra nationer heller. Eriksen är världsklass. Tremålsskytt igår, outstanding som nästan alltid. Svårast att förklara är det isländska undret. Jag ser ingen stjärnglans, ingen elegans eller genialitet överhuvudtaget. Bara långa inkast och ursinnig attityd. Och det räcker, laget verkar närmast omöjligt att betvinga. Kan vara vår tids största fotbollsgåta.

Seger som krympte - och väckte frågor

Man blir bekväm med åren. Någon bättre ursäkt har jag inte för mitt svek mot HK Malmö igår kväll. Såg alltså matchen mot Guif i tv, valde bort cykelturen till Baltiska hallen. Och tänker därför inte hacka på publiksiffran som visst låg nånstans kring 580, därvidlag gjorde jag mig ju medskyldig. Vet heller inte om jag vill hacka på Malmötränaren Stian Tönnesen, hans lag vann trots allt matchen med 27-24. Men jo, lite "hack" får det bli. Att lufta alla bänkspelarna på en och samma gång...hur smart é dé? Det var vad Tönnesen gjorde sista tio, säkert i all välmening. Resultatet blev dock förödande: 0-8, en utklassningsseger som gick upp i rök. Onödigt, osmart, taskigt mot de unga killarna, tycker i alla fall jag. Talanger utvecklas i sällskap med "etablissemanget", knappast genom att släppas ut vind för våg i flock. Och så himla svårt kan det väl inte vara att fördela speltid? Varför skulle inte Lidbeck och/eller Tim Hilding kunna få åtminstone ett par anfall per halvlek i varje match? Vad kan hända? Möllerström och Nyberg på kanterna likaså. Coaching efter läge, liksom. Ingen ska inbilla mig att HK Malmös väl och ve står och faller med att Jim A och Fredrik P spelar 60 minuter match efter match, det vore ju närmast ett svaghetstecken. Vill man ha utveckling bör man nog se till att slussa in framtidsmännen med något slags eftertanke - och det såg jag inte att Tönnesen gjorde igår. Om man nu får lov att ha lite synpunkter från en tv-fåtölj.

Miraklet i Milano

Italien-Sverige 0-0. Sverige till VM! Inte Italien. Här hemma landslycka, där borta landssorg. Fotboll är grymma saker, större än livet tror jag någon har sagt. Det är därför den svenske lagkaptenen Andreas Granqvist - kämparnas kämpe i Janne Anderssons fantastiska kollektiv - gråter som ett barn när dramat är över...och alla vi som är mänskligt blödiga gråter med. Vilken kväll! Vilken match! Vilka scener efter slutsignalen! Sånt här spar man i minnenas skattkammare för överskådlig tid. Sverige nollar Italien två gånger, bara en sån sak. Förresten. Nån som minns en oumbärlig lirare vid namn Zlatan Ibrahimovic? Inte just nu, vá?

Ett lag som "kan"...men inte förmår

Målvaktsspel. Försvarsspel. Fotarbete. Tempo. Spelmetodik. Självinsikt. Begriplig coaching. Allt detta utmärker ett elitlag i handboll - och allt detta saknas i HIF Karlskrona. Därför ser det ut som det gör. Fem ynka poäng på tretton matcher, över 30 insläppta mål varje gång utom vid de två tillfällen man lyckats vinna. Ett horribelt facit. Idag såg jag laget förlora mot RIK, 29-34. Snälla siffror: RIK ledde med elva, slog av på takten när utklassningen var verkställd. Före matchen hörde jag en intervju med HIF Karlskronas s k stjärna Lars Möller Madsen och det lät precis som vanligt: "släpper vi in max 25 kan vi vinna matchen". Med ett tillägg om att "spelar vi som vi kan i 60 minuter kan vi slå alla lag". Det är där det liksom brister i självinsikten. Kollar inte HIF Karlskrona på sina egna resultat? Tror Madsen och övriga på vad de säger? Laget har ju haft tre år i elitserien på sig att visa vad det "kan"...eller cirka 80 matcher till dags dato. Jag och hela handbolls-Sverige väntar än. Det enda vi ser är ett lag som INTE kan. Och en tränare som ränner omkring med taktiktavla. Hallå, det är för faan basketcoacher som håller på med sånt. Slutligen: i mitt förhandstips av årets handbollsliga satte jag HIF Karlskrona som nästjumbo. Jag inser nu att det var alldeles för optimistiskt.

En kväll för behärskat vemod

Örgryte-Mjällby 3-1. Tur man är gammal. En sån här kalldusch hade jag inte uthärdat i yngre dar. Mjällby leder 1-0, har superettanplatsen som i ett sillagarn med knappt tjugo minuter kvar. Då gör Öis 1-1. Inga problem det heller, oavgjort räcker. Men med några minuter kvar, jag har glömt hur många, kommer 2-1-målet som tar den förbannade matchen till förlängning. Och där avgör Öis i SISTA minuten. Genom Hakeem Araba. Han, av alla. Ingen fotbollsspelare i världen har representerat lika många klubbar som den mannen. Korttidskontrakt överallt, mer eller mindre odugligförklarad. Denna lördag dög han till att sänka Mjällby, den drummelen. Stort för honom, större för gamla anrika Örgryte IS som visst firar nåt 130-årsjubileum i år om jag hörde rätt. Det var ungefär så gammal som jag kände mig just vid slutsignalen. Nu, några timmar senare, är jag behärskat vemodig. Lider med Mjällby, mitt lag. Detta var inte rättvist - men vem har sagt att fotbollen ska vara rättvis? Däremot går livet vidare. Även i orättvisa stunder, faktiskt. Det är sånt man lär sig med åren.

Ett litet steg mot VM

Sverige-Italien 1-0. Ena benet i VM? Kanske inte, men absolut ett bra läge inför returen på måndag. Om nu inte turkvoten tömdes: Sveriges mål vallades in av en italiensk back, strax därefter räddades Robin Olsen av stolpen. 0-0 eller möjligen 1-1 låg i matchbilden, tillfälligheter ville annat. Taktiskt dock en storartad insats av Sverige, försvarsdisciplinen närmast fullödig. Mot ett Italien som inte längre är vad Italien en gång var. Lite försiktigt optimistisk vågar jag allt vara efter kvällens match...

Underskatta aldrig en sillastrypare...

Mjällby-Örgryte 2-1. David Löfqvist, den olyckan. Först drog han in en fantastisk frispark till 2-0, sedan satte han sitt lag på pottan genom en korkad utvisning tidigt i andra halvlek. Örgryte hade förvisso reducerat redan då men en man kort fick Mjällby ägna återstoden av matchen till försvar, anfallsspelet dog. Synd. Första halvlek visade vad laget förmår i den delen, 2-0 där var närmast i underkant. Nu väntar en oviss retur i Göteborg på lördag. Utan Löfqvist som helt adekvat är avstängd. Tror dock inte han är oumbärlig, utom som frisparksskytt möjligen. Det bekymrar mig mer att Örgrytes rutinerade manskap nog lärde sig en läxa igår: underskatta aldrig en sillastrypare. Jag lärde mig f ö också en läxa: överskatta aldrig en domare. Alltför många domslut gick Örgrytes väg, bl a det som föregick reduceringsmålet. Hallå, det var kval till superettan, elitfotboll liksom. Då ska man inte blåsa frispark för struntsaker, framförallt inte i sned fördelning. Utvisningen däremot var korrekt. Tror jag...den undermåliga tv-produktionen tillhandahöll inga reprisbilder, inte ens på syndabockens frisparkspärla. Märkligt.

Alla har vi en "drömelva"

Det ligger i tiden att utse Årets allsvenska drömelva. Alla gör det så varför inte MeToo. Håll till godo...fritt ur ett skröpligt minne. Mv: Peter Abrahamsson, Häcken. Backlinje: Anton Tinnerholm, MFF, Sotiros Papagiannopoulus, Östersund, Jonas Olsson, Djurgården, Behrang Safari, MFF. Mittfält: Johan Blomberg, AIK, Faoud Bachirou, Östersund, Anders Christiansen, MFF, Omar Kaddahri, AFC. Anfall: Saman Ghoddos, Östersund, Kalle Holmberg, Norrköping. Avbytare: Pontus Dahlberg, Göteborg (mv), Rasmus Lindgren, Häcken, Nils-Erik Johansson, AIK, David Batanero, Sundsvall, Romario, Kalmar, Henok Goitom, AIK. Tränare: Graham Potter, Östersund, Özkan Melkemichel, Djurgården (dubbelkommando). Uttagningen bygger lika lite som någon annans på vetenskaplig grund, det är viktigt att komma ihåg. Om så vore hade spelare som Källström, Magnus Eriksson, Rosenberg, Berget, Ken Sema m fl naturligtvis pockat på plats. Se laget som ett urval av mina personliga favoriter - och så skall det väl vá med en "drömelva"?

Älskvärd Malmötriumf

Redbergslid-HK Malmö 19-20. Dragkampshandboll! Segt, jämnt, oskönt, fysiskt, målsnålt...och olidligt spännande. En match att hata eller älska, själv röstar jag för det senare. Otroligt starkt av HK att komma ut från dramat som vinnare. Marginalerna var liksom mindre än små, alla vänner av rättvisa hade nog föredragit ett oavgjort. Men HK visade vad tillgången på två högkaratiga målvakter betyder. Beutler inledde sådär, Saeverås kom in och gjorde en andrahalvlek bortom vett & sans. Sex ynka bollar släppte han förbi sig i flödet av spektakulära räddningar, RIK-spelarna verkade närmast paralyserade. Deras egen målvaktstalang Thulin var i princip lika fenomenal han - men till slut alltså "en boll sämre". Tunga två poäng för HK Malmö, imponerande vilja. Måste bara nämna två outsiders som var grymma i försvarsspelet: Kassem Awad och Hampus Nygren. Härliga karaktärer!

Grattis Bois - Heja Mjällby...

Nej, ingen serieseger för Mjällby. Landskrona stod pall - och jag rättar gärna in mig i gratulationsledet. Rätt lag vann: Landskrona ledde söderettan från start till mål, darrade lite på slutet, men gjorde i stort en mycket övertygande säsong. Kul för tränaren Agim Sopi som jag gillat ända sen han var långhårigaste backen i Croatia nån gång på 1990-talet...och kul förstås för fotbollen att gamla anrika Bois återvänder till Superettan. Mjällby får ta kvalvägen. Mot Örgryte. Hu, vá svårt. Det enda som talar för Mjällby är väl simpel psykologi: laget kommer från en positiv trend medan Örgryte kommer direkt från kallduschen, nerputtat under kvalstrecket i allra sista omgången. Sånt kan ha viss betydelse. Spelare för spelare ska dock Örgryte vara klassen bättre, dessutom har man plockat in en f d förbundskapten i kostym som tränarresurs. En anledning så god som någon att säga heja Mjällby.

Nybörjarprotokoll, HIF Karlskrona

Uppryckningen blev kort för HIF Karlskrona i handbollsligan. Om nu segrar mot två bottenkonkurrenter plus en gratispinne mot ett oskärpt Ystad ska kallas uppryckning. Hursomhelst är laget tillbaka i påsen. Slagpåsen, närmre bestämt. Tio mål back hemma mot Sävehof igår, 21-31. Statistiskt sett helt normalt: på tre års spel och "tusen" chanser i högsta serien har HIF Karlskrona aldrig varit i närheten av att hota de "stora" lagen. Inte när de senare brukat allvar. Ett matchprotokoll liknande gårdagens har jag dock aldrig skådat. Skott utanför, passmiss, bolltapp, regelfel...var och varannan rad är kryddad med sånt. Som om spelarna vore nybörjare, tränarna glada amatörer. HIF Karlskrona var otroligt nog ändå med till 5-5 - men tio minuter senare stod det 6-16. Målvakterna tog som vanligt nästan inte ett skott och Sandgren - en av få som håller kvalité - satt ännu en gång på bänken matchen igenom, oklart varför. Samtidigt hände det saker i Kungsbacka: Aranäs slog Ystad med 24-19. Sensationellt? Nja. Snarare sympatiskt. Ystad har ju på senare år utarmat Aranäs på både spelare och tränare, kanske var det bara dags för en liten återbetalning.

Ungdomens afton i Baltiskan

HK Malmö-Lugi 23-25. Äras den som äras bör: Lugi. Tränaren Tomas Axnér, inte minst. Hans kyliga coaching kan ha avgjort derbyt. I Hallbergs frånvaro hade han i och för sig inte så många alternativ på nio meter - men det var ändå imponerande att se hans tillit till lagets ungtuppar. Fullt förtroende, ingen bänkning för sakens skull, okej att göra misstag. Axnér fick sin belöning i slutet: 18-årige Karl Wallinius gjorde fyra av Lugis sex sista mål, 19-årige Alfred Jönsson satte spiken (och ytterligare fem tidigare i matchen). Niclas Paradis, 21, var en annan rese i Lundalaget där äldsta "nian" var yngre (22) än HK:s yngsta (bland dem som fick speltid). Talanger växer när de känner sig betrodda, Axnérs Lugi är ett fint exempel på det. Dock vore det fel att inte nämna veteraner som Wickman-Modigh och Jildenbäck, utan dem hade derbyt antagligen fått en annan vinnare. Matchen var annars mer spännande än bra, HK lite fantasilöst och slarvigt. Stressat kanske, över motståndet? Riktigt glädjande var kvällens publiksiffra. Över tvåtusen. Så ska dé se ut, så ska dé låta.

Blekingsk samverkan, tack

Undrar hur det står till med grannsämjan i den blekingska fotbollen. Är den god kan man kanske hoppas på ett litet glädjerus kommande helg. Dvs att Mjällby snuvar Landskrona på seriesegern i div 1 och återvänder till superettan snabbare än gamla jag nånsin strybt en sill. Allt som krävs är litta hjälp från Karlskrona - som möter just Landskrona i sista omgången. Seger där, samtidigt som Mjällby gör sitt i Ljungskile, så är saken klar. Nä, troligt är det knappast. Men bara att chansen existerar känns fantastiskt. För några veckor sedan såg Mjällby ut att vara avhängt t o m från kvalplatsen...fem poäng bakom Utsikten, tio efter Landskrona om jag minns rätt. Man kan väl säga att aktuell form i alla fall inte utesluter ett mirakel: Mjällby har den bästa, Karlskrona den näst bästa. Heja Blekinge.

Det dreglande drevet

Drevjournalistiken når närmast parodiska höjder i dessa "MeToo-dagar". Förr var den alltid riktad utåt, dvs drevet gick mot alla utom just journalister. Det vi ser nu är en typ av inavelsdrev. Journalister som hänger ut journalister, medieprofiler som jagar medieprofiler. Ganska underhållande faktiskt för oss som gillar att kika i "finare folks" nyckelhål. Inget lämnas åt fantasin här, alla detaljer medföljer. Från nyp i stjärten till påstådda våldtäkter kolleger emellan. Offren är alltid kvinnor, förövarna alltid män, den rollfördelningen ligger liksom inbäddad i MeeToo-kampanjen. Men folkkära programledare? Profilerade krönikörer? Upphöjda författare? Håller dom på med sånt? Ja, tydligen. För mig som jobbat i branschen kommer det kanske inte som nån överraskning; krasst uttryckt kan man vara lysande journalist och odräglig buffel på en och samma gång, det har jag sett många exempel på. Även erotiskt frisinnade människor har jag sett - av båda könen, tro't eller ej. Däremot har jag aldrig sett parterna klä av varann i offentligt ljus - eller ens tänkt tanken att det skulle finnas ett överskott av svin just inom tredje statsmakten. Inte förrän nu. Mycket ska man vá mé om i jämställdhetens förlovade land. Är du tacksam att bli upplyst? Me Too.

Riddaren på Sydis

Gud så tröttsam han är, Sydsvenskans sportkrönikör. Detta evinnerliga tjafsande om damfotboll kontra herrfotboll, detta besynnerliga behov av att framställa sig själv som något slags riddare i jämställdhet. Sånt gör man genom aktiv handling, inte genom tomma ord i tidningsspalter. Skriva läsare på näsan ska man helt enkelt ge faan i, det är en journalistisk grundregel. F ö kan krönikören begrunda - och kanske göra något åt - läget på sin egen redaktion: idel gubbs, alla kvinns "bortsparade". Inte bra för trovärdigheten, Herr Riddare.

Mulliga Tillbakablickar...

Initialer i tiden: M T. Som i Män's Trakasserier. Som i Martin Timell. Som i MeToo. Svin é vá vi é, lite till mans sådär. Bara nu inte den gamla hederliga flirten är i fara, det vore ju synd. Och hur blir det med kasedansen? Personligen har jag slutat med sånt, men jag har inte glömt hur svårt det var att undvika handpåläggning m m i den umgängesformen. Hoppas det är preskriberat.

Östersund lyfter svensk fotboll

Europa league: Östersund-Athletic Bilbao 2-2. Ett svenskt fotbollslag som överglänser ett spanskt i teknik och passningsspel. Det trodde jag aldrig man skulle få se - men jo min själ: Östersund upphör inte att fascinera. Synd att effektiviteten just igår lämnade en del i övrigt att önska. Och att matchuret tickade aningen långsamt: spanjorernas kvittering i slutminuten kändes som en halv knockout på begreppet rättvisa. MFF må vara bäst i Sverige fotbollsåret 2017 men bäst i Europa är lika odiskutabelt Östersund. Fantastiskt.

Märklig bön om lön efter kön

Lika lön för lika arbete är en princip så god och könsneutral att den borde vara självklar. Funderar bara på om den är tillämplig undantagslöst. I fotbollens galna värld t ex. Frågan har ju aktualiserats av Danmarks landslagsdamer i dagarna. De strejkar. Kräver bättre villkor, läs mer pengar. Kanske inte av herrstorlek - men jotack, helst och gärna. Sveriges landslagsdamer hejar på, Tax Fiman och andra politiskt korrekta svansviftare i medierna likaså. Själv tänker jag tillbaka på tiden när fotbollen i sig var så förbannat rolig att en "limmonad på två" räckte som belöning efter match. 50 år sen cirka, dvs innan damerna var påtänkta. För fotboll alltså. Missförstå mig rätt: att tjejer inte FICK spela fotboll förr är inget min generation ska vara stolt över, tvärtom. Men därifrån till dagens hojtande om "likaprinciper"...nja, tveksamt. Betyder inte utförandet något? Kompetens, prestation? Alla vet att även ett starkt damlag riskerar stryk mot ett hyggligt pojklag (P16), tester har gjorts. Efterfrågan är en annan "detalj". Damfotbollen lockar en bråkdel av herrfotbollens publik, varan säljer liksom inte trots idoga kampanjer. Att bortse från allt detta är att blunda för besvärande men faktiska omständigheter. Eller ungefär lika begåvat som att hävda att Anna Book ska ha del av Bruce Springsteen's gage; båda sjunger ju. Fotbollens verkliga problem, som jag ser det, är inte att damerna har för dåligt betalt utan herrarna åt helvete för bra. Tack för kaffet.

Svårt - men inte omöjligt

Italien. Kunde Sverige fått en svårare lottning i play off till nästa års fotbolls-VM? Kanske inte. En lättare? Tveksamt. Danmark, Schweiz, Kroatien var alternativen. Inga munsbitar de heller. Italien inger respekt men mest pga gamla meriter, det är i alla fall min känsla. Så chanslöst tror jag inte Sverige är. Ett gott hantverk kan ibland slå teknisk briljans...

Vinnande lag i förlorad stad

HK Malmö-Sävehof 28-25. Inte utan att jag tycker synd om HKM. Laget är bra, slåss i toppen av handbollsligan, slog "omöjliga" Kristianstad i förra hemmamatchen. Och så kommer det 788 åskådare till kvällens match mot Sävehof. 7-8-8. Alltmedan det mångdubbla möter upp strax intill bara för att hylla MFF. Jag har sagt det förr och det tål att upprepas: Malmö är en förlorad handbollsstad, bortom räddning. Inget hjälper, inget lockar folk utanför den trängre kretsen till Baltiskan. Inte en levande legend och fantommålvakt som Dan Beutler. Inte en Fredrik Petersen med gud vet hur många landskamper på meritlistan. Inte ett spännande nytillskott som Binai Aziz ty honom har man inte ens hört talas om. Inte ett lag som går till SM-slutspel i princip varje år - och som kanske, kanske kan utmana om guldet den här säsongen. Starkt av HKM att hålla ut i snålblåsten, det måste jag säga. Nå. Vi som var där ikväll fick se en underhållande handbollsmatch med rätt lag som vinnare. HKM hade bättre skytte, bättre målvakt (Beutler's andrahalvlek!), bättre disciplin. Sävehof såg hängigt ut, en spelare som Larholm var faktiskt en större tillgång för Malmö än för sitt eget lag. Otroligt att han inte bänkades förrän i slutminuterna. Stjärnförvärvet Johan Jakobsson verkade heller inte inspirerad - men hans ersättare! Gzim Sahili hette han bestämt, den unge grabben som byttes in på högernio. Mycket begåvad, ytterst sevärd. Där har ett just nu småkrisande Sävehof nåt att trösta sig med.

FCK, Rosenborg, MFF...

Norrköping-MFF 1-3. Avgjort! MFF vinner allsvenskan 2017, alla reservationer kan strykas. Femte guldet bara sen 2010, tjugonde totalt. Danmark har FCK, Norge har Rosenborg, Sverige har MFF...men till Europatoppen är vägen fortsatt lång. Sagt utan avsikt att förminska själva prestationen. Tvärtom. Årets MFF-guld skulle jag nog ranka som ett av de mer imponerande - och den enkla förklaringen om "överlägsna resurser, bästa truppen" etc köper jag blott delvis. Jag menar, vad ska man då säga om Stockholmsklubbarna? Djurgården, AIK, Hammarby...var det några som hårdsatsade inför säsongen och även mitt i densamma var det väl dom. MFF vinner snarare på bättre kontinuitet, många av spelarna i årets trupp var ju med redan om fjolårets guld. Däribland Rasmus Bengtsson som jag tyckte var bäst ikväll. Kanske för att jag gillar hans remarkabla comeback; grava knäproblem hotade ju att ödelägga Bengtssons hela karriär. Sämst ikväll var tyvärr de tillresta fansen. Jag förstår deras lycka, var själv likadan en gång i tiden. Men att försöka storma planen långt innan matchen är slut...nä, fullt så dinga var vi inte förr. Tack till MFF-ledningen och de spelare som lyckades avvärja invasionen. En till sak, nog så anmärkningsvärd. Wolff-Eikrem fick speltid. Lite grann, men dock. För första gången på mycket, mycket länge. Där har guldtränare Pehrsson något att förklara. Jag tror han slipper. Segrar förlåter allt, guld överglänser t o m gåtfullt ledarskap. Och Sarfo hoppar vi över ikväll, han är väl ändå inte inbjuden till guldfesten. F ö känns det en smula märkligt och kanske opassande - men ändå relevant - att ställa frågan om vilket som egentligen är Årets lag i svensk fotboll. Självklart MFF? Glömmer vi inte Östersund då?

Tjoget fullt ikväll, MFF?

Säkrar MFF guldet ikväll i Norrköping? Öppen fråga, svar om ett par timmar. För klubbens och svärsonens skull får man väl hålla en tumme, att skjuta upp avgörandet kan ha sina risker. MFF:s restprogram är nämligen allt annat än lätt: AIK hemma, Sirius borta, Häcken hemma. AIK är enda återstående hotet och ruggigt formstarkt som det verkar. Sirius bröt en förlusttrend igår, Häcken spelar för medalj. Så "hundra" känns det inte, MFF:s tjugonde guld. Inte än. Det fattas någon liten promille. Sjysst läge förvisso, nästintill öppet mål. Men sen ska det göras också - och en sak vet nog alla fotbollsvänner: sista passet är alltid svårast. Lycka till, MFF.

Detta med brottsrubricering...

Värst vad det blev tyst om Kingsley Sarfo. Från full storm till total stiltje i mediebruset, nästan snabbare än åklagaren hann säga "våldtäkt mot barn". Det vidrigaste av brott, den grövsta av anklagelser. Man behöver nog inte vara förälder själv för att tycka så - eller för att förstå den närmast besinningslösa avsky som rörs upp i folkdjupet över "nyheter" av det slaget. Beklagligt då att de sällan visar sig hålla inför juridikens krav på kalla fakta. Sarfos fall är ett av flera där "våldtäkt mot barn" blivit "sexuellt utnyttjande av minderårig"...som om det inte vore illa nog. Men tydligen inte; i så fall kunde ju åklagarna använt korrekt brottsrubricering från början. Varför dra till med den värsta? Varför göda näthatet mer än nödvändigt? Vad är det för fel på ett visst mått av försiktighet? För Sarfos del är skadan redan skedd, karriärmässigt irreparabel såvitt jag kan se. Det är möjligt att han får skylla sig själv, jag vet inget om killens förståndsgåvor och eventuella dådkraft utanför fotbollen. Och ännu mindre om tjejen som påstås vara hans offer. Vet bara att den ursprungliga brottsrubriceringen var falsk. Att utredning pågår. Att åtal eventuellt kommer att väckas. Och så gissar jag att MFF våndas över problemet. Hur avyttrar man en spelare som anklagats för det vidrigaste av brott? Hur tar man honom till nåder? Hjälper ens ett frikännande? Om nätet ska betraktas som domstol är svaret på den sista frågan entydigt...och det är inte ja, surprise.

Finns det nån tur kvar?

Nederländerna-Sverige 2-0. Italien. Schweiz. Kroatien. Danmark. Det är dom alternativ som står till buds för Sverige i playoff till nästa års fotbolls-VM. Finge man välja fritt hade jag nog tagit Schweiz, eller möjligen Danmark. Knappast Kroatien. Och absolut inte Italien. Lotten avgör dock, exakt när vet jag faktiskt inte. Oavsett motstånd tror jag Sverige behöver tur för att lyckas. Frågan då är om det finns nån kvar. Tur alltså. Vi fick ju onekligen vår beskärda del i kvalgruppen: det sena och något suspekta kvitteringsmålet hemma mot Nederländerna, den öppna buren som gav oss tre poäng mot Frankrike, det helt osannolika och med facit i hand helt avgörande målkalaset mot Luxemburg nyligen. Nederländerna tog trots allt fyra poäng av sex - med mersmak - mot Sverige, men till ingen nytta. Lite ledsamt, kan jag tycka. För Arjen Robbens skull. Den holländske legenden tog ett smått gripande farväl av sitt landslag igår kväll. Båda målen var hans, nästan allt av extraordinär klass i matchen var hans. Så slutar en riktigt stor spelare.

Typiskt "prisexempel" i Arenan

Var på hockey igår kväll. Omväxling förnöjer, heter det ju. Men om matchen Malmö Redhawks-Örebro bjöd på så mycket nöje vet jag inte, möjligen för den extremt lättroade. Som vanligt i hockey numera gick matchen till förlängning där Örebro avgjorde och vann med 3-2. Helt rättvist. Redhawks var segt, spel- och chansmässigt underlägset. För en oinvigd betraktare såg det ut som om laget tog sig en mellandag på jobbet där "arbetstiden" är orimlig. Hockeyligan tuggar alltså på i 52 omgångar, lagen möter varann om och om igen. Därpå följer ett slutspel enligt modellen "bäst av sju". Ett otroligt tröttsamt upplägg. För spelarna - som förvisso har förbannat bra betalt för besväret. För publiken - som finansierar vitala delar av kalaset. Priset, tror jag, blir matcher som denna. Skenbar spänning, fejkad nerv, torftig underhållning. Inget lag kan vara på topp i 52 omgångar, inget lag behöver vara det. Utrymme finns för både dippar och bjudningar, huvudsaken man skärper sig i slutet. Igår var det Malmös tur att softa, i morgon kan det vara Örebro. Märkligt att man kan hålla luft i en sån ballong...om man nu kan det. Den officiella publiksiffran i Arenan igår kväll sa i alla fall ingenting om sanningen. 4500 var antalet sålda biljetter, inklusive företagspaket och liknande. Den faktiska närvaron var betydligt lägre.

Målkalas i blåbärsskogen

Sverige-Luxemburg 8-0. Dagens gåta: hur kunde Frankrike spela 0-0 mot detta Luxemburg? Undgå att göra mål i 90 minuter. Spelkupp, eller? Nä, jag vill inte förringa Sveriges insats, 8-0 är bra även på obefintligt motstånd. Oanständiga siffror i ett VM-kval dock, som fotbollsvän föredrar jag mållösa matcher mellan jämbördiga lag. Liksom jag föredrar spelare som inte fuskar, vilket Toivonen gjorde för att få den förlösande 1-0-straffen till skänks av domaren. Slut på pekpinnarna. Ska bli intressant att se hur Frankrike reagerar på "chockresultatet". Om en liten stund börjar deras match mot Bulgarien, den får man inte missa. En nollnolla till har fransoserna knappast råd med, då tar Sverige greppet om direktplatsen till VM. Sen ska vi bara avverka Nederländerna på tisdag...

Varning för fest

Jag möttes av en lapp i hissen i morse. Ett yngre par på femte våningen låter meddela att de ska ha fest ikväll - och ber alla grannar om överseende i den händelse det skulle störa. "Knacka på bara så åtgärdar vi saken", står det. Väluppfostrat, vänligt, vädjande. Och kanske en smula svenskt. Jag menar, be närmast om ursäkt för en lördagsbjudning, gör man det någon annanstans? Tvivlar. Men i svenska trappor ska det vara tyst, det har vi lärt av mor & far som i sin tur lärt av sin mor & far. Kulturarv, tror jag det kallas. Inskrivet i de stadgar som omgärdar ett boende, för säkerhets skull. Gott så, tystnad har sina fördelar. Fast allra bäst blir tystnaden om den då och då får brytas av normalt mänskligt umgänge, typ uppsluppen fest. Det är min bestämda mening. F ö är ljudisoleringen alldeles utmärkt i de nya husen här på Elinegård, den känslige har egentligen inget att frukta. Förutom borrandet då...Sverige måste ligga i internationell framkant vad gäller hemsnickerier, där vore det min själ inte fel med en ursäkt. Hursomhelst tog jag mig friheten att fylla i hisslappen: "tack för omtanken, lycka till med festen". Stefan Eckerström, vån 2.

Ett litet handbollsmirakel

HIF Karlskrona-OV Helsingborg 25-24. 27e gången gillt! HIF Karlskronas närmast bisarra svit av segerlösa matcher är bruten, lättnadens suckar hörs ända till Malmö. Djupt imponerande var kanske inte trendbrottet: Möller-Madsen avgjorde i slutminuten, Helsingborg hade sista anfallet och kunde kvitterat. Men strunt samma, den här gången ville ödet HIF Karlskrona väl. Spelskickligheten är som den är: blandad, pendlande, mestadels dold. Hoppas nu inte det dröjer närmare ett år till nästa seger...den förra inträffade ju i november -16.

Bra, bättre, Beutler

HK Malmö-Kristianstad 28-22. Mycket handboll har jag sett men aldrig maken till det målvaktsspel Dan Beutler bjöd på ikväll. Känslan var att räddningsprocenten kretsade kring 70, åtminstone om man räknar in alla stolp- och ribbträffar han tvingade Kristianstadskyttarna till. Okej, 60 ligger kanske närmre sanningen, en sanslös siffra det med. Och apropå siffror: Beutler fyller 40 i dagarna, hur bra ska han inte vá vid 50? Nå. Helt ensam vann han förstås inte matchen åt HKM. Många och mycket var bra. Lönn, Petersen, Lindahl, Blickhammar...försvarsspelet i sin helhet, skärpan, attityden. Modet hos en spelare som Binai Aziz gillar jag också skarpt. Ny i laget är han redan ett slags "vägvisare". Ger smällar, tar smällar, skjuter bort en del men kommer alltid tillbaka. Kristianstad? Offer för Beutler, frestas jag säga. Möjligen lite slitet också efter CL-spel, eventuellt något handikappat av att tränaren Ola Lindgren stannat hemma pga sjukdom. I hans ställe coachades laget av legenden Lasse Olsson. Trevligt att se, den gamle skarpskytten stammar ju från Blekinge. Om det är därför han är snällare mot domarna än Lindgren vet jag inte - men jo, förmodligen.

Lång väntan på Thorsson...

För ett tiotal år sedan var gamle landslagsstjärnan i handboll Pierre Thorsson tränare för HIF Karlskrona, som då fortfarande hette Hästö IF. Nu kommer han tillbaka, inte som huvudansvarig men väl som assistent till Karl-Johan Lång. Fyra ögon ser mer än två, förklarar klubbledningen åtgärden. Själv förvånas jag över att man inte gjort den iakttagelsen tidigare. I princip alla elitlag i dagens handboll har en assisterande tränare, i den mån det finns undantag är de få. HIF Karlskrona hade behövt en för länge sen, det står liksom inskrivet i facit: inte en enda seger på de 26 senaste matcherna i elitserien/handbollsligan. Om allt eller ens något förändras med Thorsson återstår att se. Trots allt är det laget som spelar. Målvakterna som motar bollar, vilket de hittills "vägrat". De rutinerade kuggarna som ska gå i bräschen för de yngre, inte tvärtom. Fötter som ska röras så man får nåt som liknar försvarsspel. Ryggar som ska rätas, mod och moral som måste återuppväckas. Lätt att säga, svårt att göra i en klubb som låtit förlorarkulturen utvecklas fritt. Helsingborg i morgon känns som en tidig ödesmatch för "nya" HIF Karlskrona. Lycka till.

Det sorgliga fallet Sarfo

I somras köpte MFF Kingsley Sarfo från Uppsalaklubben Sirius för 13 miljoner. För pengarna fick man en begåvad fotbollsspelare som från och till platsade i startelvan - men också en vilsen ung man som idag kl 11 ställs inför häktningsdomaren vid Malmö tingsrätt. Brottsanklagelse: våldtäkt mot barn. Vilket är den juridiska termen för sex med minderårig. Skuldfrågan är inte klarlagd, dom har inte fallit. Utom på nätforumet Flashback förstås. Där är Sarfo redan livstidsdömd. Idiotförklarad, äckelstämplad...och självklart "neger", endast sådana gör ju det saken gäller. Enligt alla genier på Flashback alltså. Ja, ja. Själv undrar jag lite mer utanför boxen, så att säga. Över agenters ansvar. Klubbars ansvar. Menar de att afrikanska fotbollskillar bara är handelsvaror? Utgår de ifrån att exempelvis unga ghananer delar den svenska värdegrunden, eller ens känner till den? Social fostran...finns det på agendan? Sarfofallet är ett av flera som visar att det skulle behövas - eller förstärkas, om det nu finns. Självklart har individen alltid ett eget ansvar, det är inte det jag försöker dribbla bort. På en normal marknad kan krav dock ställas även på arbetsgivaren. Men jag vet inte, fotbollen ska kanske inte betraktas som normal. 13 millar för en kille som man uppenbarligen inte känner är ganska sjukt, faktiskt. Och för Sarfo själv är karriären av allt att döma över redan vid 22. Ingen anständig klubb köper en våldtäktsanklagad, precis där går gränsen.

Minns i november...

Förlåt tjatet, men som vän av även besvärande fakta gick jag tillbaka och kollade när HIF Karlskrona senast vann en match i handbollsligan. Korrekt svar: 20e november 2016, Skövde 29-27. Sen dess har laget spelat 25 matcher utan att vinna någon. Ulf Schefvert har varit ansvarig huvudtränare i 13 av dem, Kalle Lång i de senaste 12. Schefvert fick gå, Lång är kvar. Spelarnas ansvar kan vi lämna därhän; de anses i regel inte ha något. Annars borde de åtminstone lära sig veta hut, kan jag tycka. Inför klubben som avlönar dem, inför fansen som - otroligt nog - fortfarande stöttar dem. Slutligen, vad gäller tränarfrågan. Jag föreslog Sebastian Seifert, men droppar gärna ett namn även på en tänkbar assisterande. Han finns här i Malmö, ratad som spelare av HK pga åldern. Just det, Mirsad Pecikoza. Gammal HIF-ikon, det var ju där han en gång inledde sin svenska handbollsresa. Fansen skulle älska att få honom tillbaka, så mycket vet jag. Resten överlåter jag åt klubben...

Lyft tränarfrågan, HIF Karlskrona

Efter tre raka bortamatcher och lika många förluster var det äntligen dags för hemmapremiär för HIF Karlskrona igår kväll. Mot Aranäs, ett av få lag i handbollsligan som HIF Karlskrona i all sin bräcklighet möjligen skulle kunna ge en match. Men nej, det sket sig igen. Stortorsk, 26-32. Ett gott råd: skaffa en tränare, HIF Karlskrona. Någon som kan coacha ett lag. Någon som kan sätta ett spel. Någon som kan bestämma sig för en förstauppställning. Någon som kräver attityd av spelarna. Kort sagt, någon med erforderlig kompetens. Kalle Lång är inte den mannen, tyvärr. Resultaten talar för sig själv: under Långs ledning har HIF Karlskrona vunnit NOLL matcher i handbollsligan. Hur många det rör sig om vet jag inte, har tappat räkningen. Men Lång tog alltså över tränarjobbet efter Ulf Schefvert under senare delen av förra säsongen så tid har han ju haft, "vänta & se" har löpt ut för länge sen. Personligen trodde jag att Kalle Lång, internrekryterad från farmarlaget, var en tillfällig nödlösning, att HIF Karlskrona skulle komma med nåt nytt och betydligt tyngre namn inför den här säsongen. Möjligen lät man sig luras av det lyckosamma återkvalet i våras. Segrarna mot ett mediokert Tyresö, Lång's enda avvikelse från mönstret s a s. Det kan i så fall stå klubben dyrt. Förutsatt alltså att målet är fortsatt elithandboll, vilket jag tror. Har jag fel spelar tränarfrågan mindre roll, då kan Kalle Lång lika gärna ersättas med Kalle Kort eller Kalle Anka. Men annars är t ex Sebastian Seifert ledig, såvitt jag vet.

Ett exempel att beundra och begrunda

Östersund! 1-0 mot Hertha Berlin, andra raka segern i Europa league. Jag blir nästan matt av beundran. Det finns så många dimensioner i lagets succé. En sticker säkert i ögonen på de där "Sverigevännerna" SD-ledaren brukar prata om och vädja till. Det gör mig glad, dumhet får gärna besegras med klokskap även i fotboll. Östersund är liksom beviset på vad som borde vara självklart - men i vissa kretsar inte alls är det: människa är människa, ursprung kvittar. I gårdagens startelva fanns en Pettersson, enda s k ursvennen. I övrigt afrikaner, araber, britter, någon grek, någon fransman. Hela världen i ett och samma lag - och det funkar, det berikar svensk fotboll! Jobbigt, Jimmie.

Min domare - och nu även MFF:s...

Aldrig får man ha nånting i fred. Inte ens en allsvensk favoritdomare, suck. Min heter som bekant Andreas Ekberg - och jag inser nu att jag tvingas dela honom med hela MFF. Och då menar jag hela. Spelare, tränare, ledare, supportrar, svansviftare i lokalpressen, klabbet. Min insikt är s a s statistiskt säkerställd. På kort tid har Andreas Ekberg sålunda dömt tre hemmamatcher för MFF, i samtliga har han med hjälp av sitt röda kort decimerat motståndarlaget till tio man. Och som om det inte vore nock har han på samma tre matcher förärat MFF fyra straffsparkar. När man sedan begrundar det faktum att Lundabördige Ekberg tydligen är Malmöbo numera...ja, då behöver man inte vara konspiratör för att ana fula ugglor i blå mossa. Men stopp och belägg, säger jag. Min favoritdomare är en oförvitlig man, hans aktuella "MFF-facit" råkar bara vara iögonfallande anmärkningsvärt. I förfluten tid har Andreas Ekberg visat ut MFF:are också, vill jag minnas. Då var han helt säkert en "domarjävel" för sina nya beundrare. Fotbollsfans kärlek får man ta för vad den är: enögd, flyktig, inget att bry sig om. Ponera att nämnda serie av domslut gått mot MFF...punkt.

Fy på sig, Elfsborg

Sextrakasserier ska man kanske inte tala om i fotboll, men ibland är det svårt att låta bli. Som när MFF klär av Elfsborg in på bara skinnet och vinner med, just det, sex mot noll. Vågar jag säga att offret i det här fallet får skylla sig själv? Att Elfsborg la upp sig, bjöd in, tog emot utan minsta protest. Trodde aldrig jag skulle få se den anrika Boråsklubben så lättfotad, så villig till förnedring. Slut där på plumpa anspelningar. MFF går mot nytt guld nu, alla spekulationer om "frossa" kan läggas åt sidan. Makten och rikedomen i svensk fotboll är di blåes - och därtill kommer en spelskicklighet som också överträffar konkurrenternas.

Hejaklacken bättre än laget

HK Malmö-HIF Karlskrona 33-22. Läser i min morgontidning att HKM visade "mästartakter". Jaså, jaha. Förutsätter inte det ett motstånd som kan betecknas som värdemätare? Saknades här, vill jag påstå. Jag hade alltså oturen att hinna hem från min Tysklandsresa i tid för att kunna se matchen på plats. Ja, oturen. Om jag inte hunnit hem hade karlskroniten i mig sluppit bli heligt förbannad. Det HIF Karlskrona visade upp i Baltiska hallen hade ingenting med elitidrott att göra. Spelet var statiskt, strukturen totalt osynlig, skyttet ett rent skämt. Som i fjol, fast om möjligt värre. Trots att halva spelartruppen bytts ut. Om man bara kunnat ana lite vilja och stolthet och tydligt ledarskap - men nej, inte det heller. Okej, Nygren saknades. Skadad igen. Huruvida Den Store Dansken också var skadad vet jag inte; han deltog i början, sköt tre miserabla skott från stillastående, satt av resten på bänken. Ljusglimtarna fick man famla efter, jag fann till slut två. Vinslövsförvärven Nordahl och Mattsson. Problemet var att de fick spela för lite. Mattsson byttes in alldeles för sent mellan målstolparna, reslige Nordahl tycktes stå lägst i rang bland alla nior som fladdrade runt trots att han var den ende med löd i bössan. Det bästa med HIF Karlskrona satt på läktaren. Eller stod, rättare sagt. Hejaklacken. Ett 30-tal herrar och damer i mogen ålder, outtröttliga i sitt stöd matchen igenom. För deras skull, om inte annat, borde laget visat något som åtminstone påminde om jävlaranamma. Gamnackar förtjänar inga supporters. Vad gäller HKM såg det lekfullt och bra ut. Alla fick spela, alla utom Hampus N fick göra mål. Snällt av laget att slå av på takten i andra halvlek, annars hade differensen lätt kunnat rusa iväg mot tjugo bollar. Lugi borta härnäst, sedan Kristianstad hemma. Därefter kan man möjligen tala om mästartakter...eller också inte.

Kris, kaos, Croatia..

Tog cykeln och begav mig till Kroksbäcks IP idag. Croatias sista hemmamatch för säsongen, mot Höllviken. Tänkte tillbaka på fjolåret. Seriesegern i femman. Hyllningarna, glädjen, stoltheten. Besöket av Kroatiens Sverigeambassadör just på Kroksbäck när allt skulle firas. Då var det lätt att vara Croatiavän, kan jag säga. Tuffare i år. Så mycket tuffare. Inte en seger. Tre oavgjorda matcher, resten förluster, de flesta av karaktären "brak". Senast med siffror man knappt vill skriva. Okej då, 0-15. Det känns lite futtigt att tala om kris, förfall ligger närmre till hands. Hur kunde det bli så? Så plötsligt? Det enkla svaret är samtidigt det märkligaste: spelarflykt. Så brukar det ju sällan bli i framgång - men faktum är att årets Croatia haft mycket lite gemensamt med fjolårets. Flera av de tongivande kuggarna försvann redan inför säsongen, ytterligare några har hoppat av efterhand som resultaten stulit spelglädjen. Eller moralen, kanske. Klubbkänsla kan vi bortse ifrån, idag förgiftar kosing fotbollen även på låg nivå. Nej, jag har inga bevis, bara fullgod hörsel. Förutom detta slutade också succétränaren Said Mekahal, oklart varför. Återstoden var i vilket fall inte division 4-mässig, det syntes nästan direkt i serieupptakten. Men därifrån till att bli slagpåse...usch, urtråkigt, supporterprövande till yttersta tålamodsgränsen. Vi är trots allt rätt många gubbar som följt Croatia genom åren, jag själv mer eller mindre trofast sedan 1980-talet. Nån säsong liknande denna kan ingen av oss erinra sig, vi avhandlade faktiskt ämnet idag på Kroksbäck. Vi 20 (generöst räknat) som var där. Matchen? 0-5. En till spik i kistan, inte mer med det. Nästa år kan bara bli bättre. Om NK Croatia finns kvar, vill säga. Hoppas, hoppas. Allt är f ö inte mörker: klubbens ganska nystartade damlag har gjort en bra säsong och kan ta steget upp i division 3. Respekt.

Kul på jobbet, Norling?

Rikard Norling, fotbollstränare. En gång ledde han MFF till allsvenskt guld, den meriten kan ingen ta ifrån honom. Idag tränar Norling AIK - och jag bara undrar: hur har han det egentligen på jobbet? Jag har mina aningar: press, stress, inte särskilt kul alls. Det är så det ser ut i tv och rutan ljuger sällan. Senast igår såg jag honom må illa. AIK mötte Sundsvall borta, matchen hade noll underhållningsvärde och slutade stilenligt 0-0. Sorgligast var dock intervjuerna med Norling. Före avspark, i paus, efteråt. Den klurige filosofen från MFF-tiden stod liksom inte att känna igen. Han verkade kort sagt plågad. Åldrad, sliten. Jag tror - och detta har jag bestämt skrivit tidigare - det är ett helvete att vara fotbollstränare på elitnivå, i stora klubbar som AIK inte minst. Resultatkraven är orimliga, uppfylls de inte är det alltid tränarens fel. Aldrig spelarnas. Aldrig sportchefens eller klubbdirektörens. Ohälsosamma jobbvillkor, otänkbara på vilken annan marknad som helst. Att Norling och andra utsätter sig frivilligt begriper jag inte riktigt...eller jo, kanske. Människan tycker om spänning och adrenalinutsöndring, människan gillar också att få äran av en framgång om en sådan nånsin kommer. Och så gillar människan att tjäna pengar. Allt detta erbjuder fotbollen. Till ett högt pris, är jag rädd.

Skithäftigt var ordet

Östersund-MFF 2-2. Jag har fått en ny favorit. Johan Dahlin, MFF-målvakten. Inte för att han knep straffen i sista stopptidsminuten utan för det han sa i tv-intervjun direkt efter matchen. "Östersund är ett skithäftigt lag. Jävligt bra alltså". Inte ofta man hör fotbollsspelare rosa en motståndare på det sättet. Heders, Dahlin. Men visst. Lite sur var han också. MFF ledde ju 2-1 ännu i 90e minuten, trepoängaren fanns inom räckhåll. Och fotbollsmatcher har ju slutat "orättvist" förr så denna hade bara blivit en i raden, så att säga. Spelmässigt var Östersund bättre än MFF, bollinnehavet gränsade till utklassning. Sema's urläckra frispark till 2-2 kom i den meningen som en befrielse, om nu alla blådårar ursäktar. Vilket de säkert gör med tanke på upplösningen. Dvs straffen som kunde nollat MFF - och nog gjort det om rätt man fått lägga den. Ja, jag har svårt att tro att Hopcutt var "rätt". Det var han som typ fälldes (hm), det är han som faktiskt inte gjort mål på Cibickilänge. Killen var kanske mer sugen än lämpad, och hursomhelst lästes han sönder av Dahlin. Som nog var glad att han slapp ställas mot Saman Ghoddos, i mina ögon den normale straffskytten i det aktuella läget. I det stora hela en grymt underhållande fotbollsmatch...och som bonus då den grymt underhållande intervjun med MFF:s poängräddare. Skithäftig tv, helt enkelt.

Osportsliga spottloskor

Såg en eftersändning av MFF-Hammarby,4-0. Ett pånyttfött MFF, får man väl säga. Mot ett lag som redan lagt ner för säsongen. Jo, dom säger det ju faktiskt själv, Hammarby. 2018 gäller, eventuellt 2019. Här och nu är det experimentverkstad, ett slags inventering av det befintliga spelarförrådet. Resultaten en andrahandsfråga. Baxnar när jag hör sånt, tycker det är en spottloska mot allsvenskan. Och när jag ändå är uppe i varv: spottar inte MFF-tränaren på Kingsley Sarfo nu? Smek är det i alla fall inte tal om, den saken är klar. Härförleden blev Sarfo in- och utbytt i samma match, den här gången stod han vid sidlinjen redo för ett nytt inhopp men kallades tillbaka till bänken. Varpå tränare Pehrsson med jämna mellanrum bytte in tre andra spelare. Hårresande att skåda.

Magplask i handbollens ankdamm

Jag tar handbollen på allvar, det är ett som är säkert. Om handbollen tar mig på allvar är jag däremot osäker på. Det finns en del som talar emot. 1. En säsongsupptakt i högsta ligan där ett lag hinner spela fyra matcher innan övriga lag spelat en eller två, i något fall ingen alls. Oavsett skäl är detta inte seriöst från förbundets sida. Inte om man tror på sin produkt och menar att serieformen är värd att värna. Inte om man respekterar sin publik åtminstone hälften så mycket som man uppenbarligen respekterar mästarklubben. 2. En tränare som har som bisyssla att sitta i tv och recensera konkurrerande lag när hans eget råkar vara spelledigt. Skojigt, på gränsen till intressant. Men samtidigt plask, plask i ankdammen. Motsvarande "grepp" vore omöjligt i fotbollen, vågar jag påstå. Kan förstås bero på att fotbollstränare har bättre betalt än handbollstränare. 3. Igår kväll hade jag bespetsat mig på att se Lugi-Karlskrona i tv. Matchen var utannonserad av Cmore, fanns i alla tablåer. Inte i rutan. Där fick jag, utan närmare förklaring, Hammarby-Guif. Inget ont om de lagen men för mig som karlskronit i förskingringen kändes det som att bli serverad blodpudding när jag beställt gåslever. 4. Spelschemat. Trodde man kunde lita på det, planera efter det. Såg på HK Malmös hemsida igår att jag hade fel. Hemmamatchen mot Karlskrona har med kort varsel flyttats från måndagen den 25e september till söndagen den 24e. Då jag tackat ja till en invit om Tysklandsresa - med utgångspunkt just från mitt nördiga handbollsintresse. HKM:s "ursäkt" är att MFF spelar på måndagen och att man inte vill konkurrera om publiken. Som om en hemmamatch mot Karlskrona någonsin lockat fler än de närmast sörjande till Baltiska hallen, dvs sex á åttahundra pers. Av vilka nu minst en faller ifrån pga det uppgivna tricksandet med speldatum. Jag säger bara: kom igen handbollen, visa lite intresse för de intresserade.

HK-förlust - i min och Mirsads frånvaro

Hade tänkt bege mig till Baltiskan ikväll för att se HK:s hemmapremiär mot YIF. Ställde in, fegade ur. Storm leker man inte med. Cyklar man inte i heller, har jag lärt mig sent omsider. Noterade online att Ystad vann, 30-27. Föga oväntat. Det finns så mycket talang och potential i Ystadlaget, dessutom en Kim Andersson som fortfarande (i min bok) är Sveriges bäste handbollsspelare. Om jag sedan tolkar protokollet rätt vann Anders Persson målvaktsmatchen - trots att HK Malmö enligt egen utsago förfogar över ligans bästa målvaktspar. Snöpligt, snöpligt. Problemet för HK, tror jag, är väl annars mittsexpositionen. Det borde det inte vara. Inte om det stämmer att Mirsad Pecikoza finns kvar i klubben. Svälj stoltheten HK Malmö och be mannen om en comeback. Ju förr desto bättre.

Sju pinnar - men det kunde varit en

Djurgården ikväll! Imponerande. 3-1 med mycket mersmak borta mot Göteborg. MFF:s försprång i allsvenskans topp krympte därmed till sju poäng - och om begreppet rättvisa funnits i fotboll hade det bara varit en (1) ynka. 1-0-segern mot just Djurgården för några veckor sedan kom på matchens sista spark, i princip den enda chans ett spelmässigt underlägset MFF lyckades vaska fram. Läget kunde med andra ord varit skarpare. Men det vill nog till att det vänder för MFF nu, annars har vi simsalabim en vidöppen guldstrid. Det närmaste programmet - och lagets aktuella formkurva - garanterar förstås inga poäng. Hammarby hemma, Östersund borta. Marigt.

Darr på guldmanschetterna...

En poäng av nio möjliga på de tre senaste matcherna. Ett spel som inte funkar, en medgångsvåg som ebbat ut. Den kom lika plötsligt som hösten, MFF:s formsvacka. Lika väntad också, egentligen. Inget lag kan ha flyt genom en hel säsong - och man får inte glömma att MFF vunnit ett antal matcher på just det sätt man förlorade igår mot Örebro. Avgörande mål på övertid alltså. Sånt brukar jämna ut sig, och MFF har därvidlag fortfarande en del att betala tillbaka. Men förvisso marginal för det: nio poängs försprång med åtta omgångar kvar, skulle Djurgården (mot förmodan) vinna ikväll mot Göteborg krymper dock försprånget till sju poäng. Det kan bli strid om det allsvenska guldet, kan bli en dramatik som tycktes helt utesluten för bara ett par veckor sedan. Allt som krävs är, elakt sagt, att MFF fortsätter i Örebrospåret. Darrigt försvarsspel, särskilt på ytterbackarna. Disharmoni lite överallt, "stjärnor" som inte gör jobbet. Tänker på Sarfo som ängslig likt en pojklagsspelare mest flyttar boll så kort som möjligt. På Rosenberg som inte når halvvägs till den ikonstatus lokalpressen så ihärdigt försöker ge honom. På Jeremejeff som pendlar vådligt i prestation, mot Örebro nästan inte ett rätt. På Magnus Pehrsson, tränaren. Det är han som ska coacha laget och nyttja truppen - men av outgrundlig anledning inte gör det. Strandberg kvar på bänken i 83 minuter, Wolff-Eikrem i frysen hela säsongen. Totalt obegripligt. Skulle det trots allt bli guld för MFF beror det knappast på aktiv coaching från Pehrssons sida. En till sak, avslutningsvis: någon påpekade att Berget, Tinnerholm och Christiansten saknades mot Örebro. Korrekt. Trion var dock med i matchen mot AFC härförleden.

Tack, Hasse Alfredson

Hasse Alfredson har gått ur tiden - lika odödlig som parhästen Tage Danielsson, som råkade hinna lite före. Hasse & Tage gav svenska folket den plumpfria humorn. Den eleganta, spetsfundiga, glädjerika, skrattretande galenskapen i lyxförpackning. Ståuppkomik långt innan själva begreppet myntats. Hasse var "stjärnan" och Tage sekundanten, men den ene var liksom ingen utan den andre. Tillsammans förgyllde de livet för hela min generation (och säkert några till). Sagt och skrivet utan någon som helst överdrift. Ödmjukt tack.

Växlande väder värmer

Dagens rim: plötsligt blev det höstligt. Regn som aldrig upphör, vindar som gör nederbörden typ vågrät. Kul att cykla och komma hem som en inlagd sill. Men allvarligt. Detta är alltså en del av tjusningen med de fyra årstiderna. Förvisso den sämsta delen, men dock en del. Utan höst skulle man nog inte kunnat uppskatta våren. Eller sommaren. Eller torra kläder. Eller livet överhuvudtaget. Hur spännande vore det att bo på Island? Höst året runt, hallå. Och tänk om ens vagga stått i Förenade Arabemiraten. Ökenvarmt alltid, puh. Nej, hurra för växlande väderlek. I Sverige kan den i sämsta fall bara bli ett lyxproblem. Ute i världen härjar i dessa dagar både orkaner och jordbävningar, människor dukar under och stryker med. Där snackar vi katastrof på riktigt. Här hänger vi kläder på tork och längtar till nästa årstid. Har man tur kan man snart nock få cykla i snöyra.

Så går det i handbollsligan

Okej då, man borde kanske tippa handbollsligan. Om inte annat för att vara med i matchen, så att säga. 1. Kristianstad. Kan låta som en inövad reflex, men vem annars? Möjligen...2. Sävehof. Enda hotet. Vassa nyförvärv med rutin, unga talanger med hög potential. Spännande mix! 3. Alingsås. Tunga förluster - Darj, Konradsson, Frend Öfors - men mycket kvalité kvar. Plus välrenommerade nytillskott som Niclas Barud och Andreas Berg. 4. Ystads IF. Ny tränare i Jerry Hallbäck, samma lag (i princip) som i fjol. Ojämna prestationer då, stabilare nu? 5. HK Malmö. Frågetecken för M6-positionen efter att Pecikoza slutat. Välbalanserat annars, kan överraska. 6. Hammarby. Rimligen starkt förbättrat. Fahlgren som playmaker lyfter ju vilket lag som helst - om han inte är slut och förbrukad efter åren utomlands. 7. Redbergslid. Här gäller det att ersätta Linus Arnesson. Inte lätt, kanske omöjligt. Intressant lag ändå, bör räknas. 8. Lugi. Med tvekan. Förlitar sig på eget, har inte ersatt Simon Jeppsson. Sjysst filosofi, insprängd risk att missa slutspelet. 9. Guif. Lite som Lugi numera. Låg profil, inga yviga värvningar. Men bra nog för att undvika "träsket". 10. OV Helsingborg. Nykomling, fast med en hel del rutin. I bästa fall en outsider om sista slutspelsplatsen, i sämsta fall en nedflyttningskandidat. 11. Skövde. Tunt, glanslöst. Finns dock några unga som kan slå igenom - och en handbollskultur som inte skall negligeras. 12. Ricoh. Svårbedömt. Kan lika gärna bli åtta. Eller tia. Eller sist. 13. HIF Karlskrona. Tog ynka tolv poäng förra säsongen. Bör ta fler nu, men undviker knappast kval. 14. Aranäs. Någon gång straffar sig alla spelarförluster. Det finns gränser även i den finaste plantskola. Tror jag. Punkt.

Go'nattstudion...

SVT har gjort om sitt morgonprogram. Till det sämre. Ytan är förvisso fräsch men vad hjälper det när innehållet är ett enda mischmasch av tekniskt strul och tafatt programledarskap. Om det nu är tänkt att Morgonstudion (nya namnet) ska se ut som det gjorde i morse. Inga textremsor som översatte diverse världsledares yttranden. Svajig uppkoppling, ibland ingen alls, till reportrar och korrespondenter på fältet. Halsbrytande övergångar mellan löst sammansatta ämnesrubriker. Ideliga upprepningar. Och kanske värst av allt: snuttifieringen. Där trodde jag botten var nådd för länge sen, men icke. Morgonstudion verkar vilja ta snuttifieringen bortom den yttersta spetsen, allt för att hinna med så lite som möjligt av så mycket som möjligt. Resultatet blir ett slags jordkällarjournalistik, ovärdigt SVT kan jag tycka. Skärpning är en nåd att stilla bedja om. Annars går jag min själ över till reklaminfekterade TV4.

På mästarlagets begäran

Handbollsligan har smygstartat - på Kristianstads begäran. Mästarlaget dikterar liksom villkoren och med internationella åtaganden på agendan längre fram är det väl rimligt att förbundet böjer sig, låt vara till priset av allmän oordning. Kristianstad mötte alltså Karlskrona igår (31-22) och fortsätter mot Aranäs på onsdag. Två lätta, båda på hemmaplan. Först därefter börjar ligan på allvar, dvs övriga lag går i elden. En händelse som ser ut som ett slutfacit är att tabellen redan då toppas av Kristianstad - och bottnas av Aranäs och Karlskrona. Jag har svårt att se något hot mot ännu en serieseger och ännu ett SM-guld för Ola Lindgrens manskap. Jag har också svårt att se att HIF Karlskrona skulle vara bättre än förra säsongen bara för att sju nya spelare införskaffats. Bredd ger inte per automatik spets. Det finns heller inga givna räddningsplankor, typ IFK Ystad i fjol. OV Helsingborg väl, invänder kanske någon. Tror inte det. Säga vad man vill om Ulf Sivertsson som coach, mannen brukar vara rätt bra på resultat. Laget är dessutom förstärkt med erfarna spelare som David Florander och Andreas Thynell, fria från skavanker kan de tillsammans säkert bidra med cirka tio mål per match. Nej, Karlskrona lär få kämpa med just Aranäs - och möjligen Ricoh - för att undgå nedflyttningsplatsen. Om jag nu får lov att vara lite klarsynt utan att bli kallad svartsynt. HK Malmö återkommer jag till. När serien börjat på riktigt.

Allt jämnar ut sig...

Bulgarien-Sverige 3-2. Det jämnar ut sig, sa han som gjorde i brallan och satte sig på cykelsadeln. Ja, förlåt. Kom bara att tänka på Sveriges föregående VM-kvalmatch mot Frankrike. Den sanslösa tur vi hade där med segermål i tom bur i sista stopptidssekunden. Ikväll hade vi ett visst mått av otur, parat förstås med en ganska nedslående oskicklighet. Och ett motstånd som på förhand beskrevs som kanske inte en munsbit, bara nästintill. Men Bulgarien borta äter man inte upp så enkelt, det har många större fotbollsnationer än Sverige fått erfara. Första halvlek var dock nästan "hamrénskt" dålig från svensk sida, andra bättre för att inget annat var möjligt. Typiskt nog föll avgörandet då. Bolltapp på mitten...eller bollvinst, om man väljer att se det med bulgariska ögon. Flyt, oflyt, små marginaler. Som sagt, sånt jämnar ofta ut sig över tid. Huruvida Sverige kommer att nå VM blev med detta en öppen fråga. Bulgarien bjöds in i kampen om andraplatsen, Nederländerna kan heller inte räknas bort (trots svidande 0-4 mot Frankrike ikväll). Gruppsegern kan däremot räknas bort, sumpar fransoserna den nu är bollen betydligt rundare än jag trodde.

Good luck, Pawel Cibicki

Pawel Cibicki lämnar MFF för spel i Leeds i den brittiska andraligan. Nerköp eller uppköp? Uppköp alla dar i veckan. Inte bara för kosingens skull; Cibicki hade säkert sjysst lön i MFF men i Leeds får han mer, avsevärt mer. Kanske till en tryggad framtid, rent utav. Fotbollsmässigt byter han också upp sig. Allsvenskan i all ära, nivå två i England smäller högre. Och Leeds, gamla fina Leeds! En av de mer mytomspunna klubbarna i Tipsextras barndom, eller hur? Kul att Nydala-Pawel ska pröva lyckan just där. Jämte Arlövs-Pontus som kom dit redan i fjol och faktiskt gjort succé. Det är en fascinerande värld, den om fotbollen.

Kaos-Carlos...

Apropå MFF-matchen mot Göteborg. Carlos Strandberg fick göra debut i himmelsblått. Ett kort inhopp på cirka tio minuter. Vilket räckte för att visa att killen kan bli ett problem för - MFF. Att presentera sig medelst en örfil mot en motståndarback är ju inte direkt lovande. Men det var precis vad Strandberg gjorde. Varför han kom undan med gult kort vet jag inte, det naturliga borde varit mörkrött. Å andra sidan kan man se förseelsen som ett steg i frisk riktning för syndaren själv. Under sin tid i AIK bjöd Strandberg en lagkamrat (!) på ett stryptag och stängdes av. Hoppas MFF kan erbjuda adekvat hjälp. Kaos-Carlos är ju bra på fotboll, sägs det.

Lagbrytare Pehrsson

Det bär mig emot att hacka på MFF-tränaren Magnus Pehrsson, så många andra gör ju det trots att hans lag leder allsvenskan med tio poäng och det enda som räknas sägs vara resultaten. Undrar bara om inte Pehrsson bröt mot en oskriven lag i gårdagens match mot Göteborg? Jag tänker på agerandet gentemot Kingsley Sarfo. Först inbytt, sen utbytt. Förvisso tidigt respektive sent. Men icke desto mindre anmärkningsvärt. Tränare brukar inte göra så, jag antar att det är en omdömesfråga. Typ att den som ställts utanför startelvan men ändå byts in aldrig ska plockas av på nytt (utom vid skada förstås) eftersom effekten blir ett slags offentlig dubbelpetning. I vart fall måste spelaren uppleva det så. Sarfo såg både förvånad och besviken ut när han kallades av planen - och jag förstår honom. Att brännmärkas av "chefen" är aldrig kul, allra minst inför 22000 åskådare. F ö var Sarfo bra i matchen så länge han fick spela. Pehrsson bör förklara sig, tycker jag. Gärna kring Eikremfallet också. Resultaten är lysande så här långt, ledarskapet mera dunkelt.

Storslaget, Östersund

Östersund-Paok 2-0. Östersund till Europa League! Östersund. Inte MFF. Inte AIK, Göteborg eller Norrköping. Inte Djurgården och inte Elfsborg. Ingenting är längre som förut i svensk fotboll, kartan har ritats om och inkluderar min själ Jämtland av alla gamla vita fläckar. Hur kul som helst, tycker jag. Så kul att jag låter udda vara jämnt vad gäller den senaste allsvenska matchen. Den där Östersund ställde upp reservlaget för att spara den normala startelvan till just den här drabbningen. Med facit i hand är det lätt att säga att tränare Potter gjorde rätt...fast fel. Detta var hursomhelst en storslagen bedrift av Östersund - och av lagets Malmöpåg Saman Ghoddos. Båda målen kom från honom. Det ena en styrning, det andra ett pressat skott. På vilket sätt spelare som Nyman och Guidetti skulle vara bättre än Ghoddos begrep jag inte före matchen, än mindre begriper jag det efter. In med killen i landslagstruppen men's tid är! Ghoddos själv har ju flaggat för att representera Iran, med dubbelt medborgarskap kan han s a s välja utifrån efterfrågan.

Diskretare förr...

När jag var barn betraktades folk som pratade för sig själv som original. Avvikare, kufar, dårfinkar som man helst skulle passa sig för. Inte längre. Nu för tiden är det ganska normalt att strosa runt i gatuvimlet och, till synes, prata för sig själv. Skenet bedrar, så att säga. Tittar man noga ser man att dagens ensampratare har något slags manick i örat. Från denna manick löper trådar å skit ner för kinderna mot byxlynningen till och vad som sedan döljer sig därunder får man gissa. I vilket fall leder det tydligen till uppkoppling. Modern kommunikation. Okej för mig men måste man prata så förbannat högt? Och ämnesvalen, hallå. Affärssamtal, kompissnack, skvaller, semesterplaner, erövringar, kärlekstrubbel...allt mellan himmel och dynghög avhandlas inför öppen ridå. Forntidens original var mycket mer diskreta, kan jag säga. De muttrade lågmält, själva poängen verkade vara att ingen utomstående skulle uppfatta exakt vad. Läs och lär, alla påträngande nutidsoriginal.

Plump i Potter's protokoll

Få fotbollstränare har hyllats lika okritiskt som Östersunds Graham Potter. Fullt förståeligt; när ett lag når sensationella framgångar är tränaren i väsentlig grad alltid mannen bakom verket. Åtminstone enligt den vedertagna mediala konsekvensanalysen. Men. Igår gick "hjälten" bestämt vilse i pannkakssmeten. Kanske sövd av allt smicker, kanske bara uppriktig i sin syn på allsvenskan och på folk som tippar å sånt. Potter skickade alltså ut ett reservlag till matchen mot AIK. Tio nya spelare jämfört med föregående match mot grekiska Paok i Europa League-kvalet. Det kunde bara gå på ett sätt: förlust 0-3, icke allsvensk klass över prestationen. Ursäkten var att det ordinarie manskapet måste sparas till returen mot Paok nu på torsdag. Trams. Dagens allsvenska spelare är proffs, fotboll är deras yrke och levebröd. Skulle de inte orka tre matcher på en vecka? Okej för att någon eller några står över - men tio? Är inte allsvenskan mer värd än så, Mr Potter? Vill nog till att Östersund fixar Europa League-kvalet, annars sitter där en tränare med glorian svårt på sniskan.

Hybris bygger inga framgångar

AFC-MFF 3-1. Från brakseger över Kalmar till chockförlust mot tabelljumbon. Jag anar ett samband. Hybris. Lätt att få efter 6-0 och utökad serieledning till 13 poäng - men svårt att bygga nya framgångar på. Särskilt som tränaren Magnus Pehrsson begår det elementära misstaget att ta ut exakt samma startelva som mot Kalmar (och gör exakt samma byten). Vad hände med MFF:s omskrutna bredd? Wolf-Eikrem? Carlos Strandberg? Innocent? Och Sarfo...köptes han in som bänknötare? Självbelåtna spelare är sällan några bra spelare. Lika lite som självbelåtna tränare är några bra tränare. Här hade MFF ett gyllene tillfälle att rotera truppen, få in lite hunger och motivation, visa att snacket om bästa bänken är mer än bara bullshit. Ursvagt att missa det. Sagt med all respekt för AFC Eskilstuna, som kanske hade vunnit i vilket fall. Laget är förstärkt och förbättrat, moralen påtagligt hög. Märkligt nog. Klubben som sådan är ju en diktatorisk konstruktion snarare än en demokratisk. Hävdar i alla fall MFF:s fans som "markerade" genom att utebli från matchen. Tycker mig känna stank av hybris även i de leden. Sitta där på höga hästar och döma underdogs som gått en annorlunda väg till sportslig framgång...usch, sånt tilltalar mig inte alls. 3-1 i nacken var väl ungefär vad MFF-fansen bad om. Och förtjänade.

Alla dessa MFF:are...

Jag är förundrad över mängden MFF:are i Superettan. Talanger som lånats ut eller avyttrats för gott, äldre killar som aldrig lyckades passera nålsögat till den karriär de drömt om. Bara i Trelleborg finns (minst) sju mer eller mindre MFF-märkta spelare. Åtta om man väljer att räkna in tränaren Patrik Winqvist. Andra klubbar med himmelsblått i sina led är Örgryte, Gais, Gefle, Dalkurd, Värnamo, Falkenberg och Åtvidaberg. Kanske någon till som jag i så fall glömt. Man skulle med lätthet kunna formera ett komplett lag, inklusive full bänk, av MFF:are i förskingringen - och sedan leka med tanken på vad som kunde hänt om alla dessa spelare stannat i stan. En inte alltför djärv gissning är att Malmö då haft ett eget Superettanlag. Vilket säkert ligger i t ex FC Rosengårds och Prespa Birlik's intresse. Men kanske inte i MFF:s? Eller för den delen i de berörda spelarnas. Givet att de vill tillbaka till högsta nivån är förstås den näst högsta det naturliga skyltfönstret. Där finns ju dessutom de näst bästa pengarna, får man förmoda. Men ponera att Trelleborg går upp, då blir det alltså (med en smärre överdrift) typ två MFF i nästa års allsvenska. Om nu inte MFF plockar tillbaka formbara talanger som Erik Andersson och målvakten Marko Johansson. Sånt har hänt förr: Rosenberg, Konate, Cibicki är exempel som visar att utlånad inte måste betyda dumpad. Även om Dardan Rexhepi-exemplet förvisso är vanligast. "D Rex" som han kallades efter en tidig men ack så kort succé i MFF. Vill minnas att killen var 18 år då, när han utnämndes till superlöfte i media. Idag vid 25 har han hunnit med ett par kringelkrokar på "marknaden" för att slutligen (?) landa i Gais. Utan att ringakta hans prestationer där vågar jag påstå att MFF-tiden är ett minne blott. Tyvärr. Det är alltid lite trist att se talanger stagnera. Generellt klarar sig annars (ex-)MFF:arna bra i Superettan, vissa är rent utav tongivande i sina lag. Som Lawan i Dalkurd. Som Hammar i ÖIS. Som Blomqvist i TFF. Som målfarlige Deniz Hümmet i Gefle, inte minst. Den sistnämnde en s k doldis, aldrig mer än ungdomsspelare i MFF. Notabelt i sammanhanget är f ö att HIF står helt blankt vad gäller spelare med MFF-förflutet. Vad det beror på vet jag inte. Ömsesidig integritet, kanske?

Var finns skyttekungen?

Allsvenskan 2017 är en allsvenska utan skyttekung. I alla fall så här långt är väl säkrast att tillägga. Ingen spelare har gjort fler än åtta mål - och detta efter nitton genomförda omgångar. Magert. Mycket magert. Påminner om 1985 års allsvenska då tre man delade skytteligasegern på ynka tio mål. På 22 matcher förvisso, eftersom den tidens allsvenska fortfarande bara rymde tolv lag. Men snittet är alltså ungefär samma idag. Mönstret likaså: inget lag har någon utpräglad goalgetter, målen fördelas på väldigt många spelare. Med MFF som främsta typexemplet. Laget har gjort 37 mål men ingen enskild spelare fler än fem (Cibicki). Får se om nån stiger fram i slutskedet och gör sig förtjänt av epitetet skyttekung. Gamle Hysén, kanske? I vilket fall lär fjolårsnoteringen bli svår att nå: John Owoeri, Häcken, 17 mål. Och den var ändå inte särskilt hög, snarare måttlig i ett historiskt perspektiv.

Friidrotts-VM oslagbar tv-underhållning

Såg två allsvenska fotbollsmatcher igår. Och därefter VM i friidrott. Det var lite som att gå från källaren till himmelen. Som tv-underhållning betraktat är friidrott på toppnivå bland det bästa som finns, jag tror inte ens man behöver vara sportfåne för att fängslas av dramatiken. Vilket man däremot behöver vara för att bländas av ett möte mellan t ex Jönköping och Örebro i fotbollsallsvenskan. För att inte tala om simning som i tv blir mer vatten och vågskvalp än människor och ansiktsuttryck - och därmed ganska ointressant utanför den trängre kretsen. I friidrotten ser man vad som händer, allt går genom rutan. Som när Bolt stupar i sitt allra sista lopp. Som när en rysk höjdhoppstjej vinner guld men på dunkla grunder förnekas nationalhymnen vid prisceremonin. Som när den magnifika kroatiskan Sandra Perkovic hivar iväg diskusskivan bortom evigheten, dvs 70-metersmarkeringen. Som när en skäggig outsider från ett sönderbombat land tar brons i manligt höjdhopp. Där den suveräne Barshim från Qatar (och Malmö i någon mån, han har faktiskt tränat här) upphäver tyngdlagen och flyger över ribban. Som när dopingen plötsligt upphör att existera. Hoppsan, såg jag för mycket nu? Drog jag för snabba slutsatser av normaltiderna på löparbanorna - och av Jamaicas reträtt som sprintnation? Hursomhelst. Allt ser man i ett friidrotts-VM, inget "göms" under vatten: prestationer, känslor, tårar, förtvivlan, lycka, stolthet. Synd bara att TV4 köpt rättigheterna. Inte för att jag har något emot kanalens kommentatorer och experter, tvärtom i de flesta fall. Men de förbannade reklamavbrotten sabbar partyt och får mig att sakna SVT.

Rapport från ett festivalbesök

Frugan och jag var på festival igår. Eller vad man nu ska kalla fotbollsmatchen på Swedbank. 6-orgie, kanske? MFF-KFF slutade alltså 6-0. Drygt 20000 pers var på plats, av ljudvolymen att döma 19000 svårt hängivna blådårar. Resten såna som vi, dvs hyggligt neutrala men mottagliga för intryck. En liten klick Kalmarsupporters skymtades också, dem var det synd om. Åka så långt och få så mycket smörj. Inte kul. T o m av domaren fick de smörj: två straffar emot, plus en utvisning tidigt i matchen. På Romario, dessutom. En spelare så skicklig att han säkert hade platsat i MFF. Åtminstone på bänken, jämte Eikrem. Nu stod det förvisso 2-0 redan när han åkte ut, så matchavgörande var det inte. Möjligen bidrog det till att siffrorna sköt i höjden - och till min hustrus förundran över att MFF liksom "gjorde mål hela tiden". Själv satt jag mest och höll tummarna för att Cibicki skulle få bryta sin måltorka. Jag gillar ju den grabben, hela hans bakgrund och så. En enkel påg från Nydala som gått den långa vägen i ett MFF som annars mest köper färdigt utifrån. Ifrågasatt, utlånad, på sistone brutalsågad i viss lokalmedia. Vid straff nr 2 blev jag bönhörd. Cibicki tog hand om bollen, la den på punkten och tryckte in 3-0. Inga krussiduller, ingen beslutsångest, bara självklart och rejält. Zlatan light, typ. Där blev jag nästan lite varm om hjärtat. Funderade för ett ögonblick på att vända mig mot pressläktaren och visa fingret. Men avstod. Man är trots allt 72.

Rättelse om Tomtemor

Förlåt. Tornemark heter hon ju inte, friidrottens förbundskapten. Karin Torneklint ska det vá, inget annat. Förutom Karin Tomtemor. Detta apropå föregående inlägg.

Förbundskapten Karin Tomtemor

Svensk friidrott har en förbundskapten som heter Karin Tornemark - men som lika gärna kunnat heta Karin Tomtemor. Hon är otroligt snäll mot alla barnen, nämligen. Dvs de aktiva. Till det VM som nu lider mot sitt slut lyckades hon med konststycket att nominera 29 stycken. Karin Tomtemors rättesnöre är att alla - och då menar jag alla - som vid något enstaka lyckligt, eller suspekt, tillfälle uppnått de stipulerade kvalificeringsgränserna förtjänar en VM-biljett. Inga krav på genomsnittsresultat, inget beaktande av egentlig standard och konkurrensduglighet. Därför blir det som det blir. Sällskapsresa. Syjunta. Myspys. Maratonlöpare som lallar omkring, säkert efter bästa förmåga men halva London från täten. Andra som bryter eller river ut sig. Någon som infinner sig sjuk och inte kan tävla, bara mingla. En som faktiskt säger sig vara "supernöjd" efter ett misslyckat längdkval. Mycket annat som mår bäst av att förbigås med största möjliga tystnad. Hurra för Daniel Ståhl, det lysande undantaget. Och ytterligare några har absolut gjort hedersamma prestationer, generöst räknat 9 av de 29 nominerade. Men Karin Tomtemor är kanske "supernöjd", det skulle inte förvåna mig. En sak är säker: i lagidrotter som t ex fotboll och handboll hade en förbundskapten aldrig kommit undan med dylika resultat/prestationer.

Glen Campbell i ljust minne

Glen Campbell är död. Countrymusikens kanske finaste röst har tystnat - och beskedet kommer inte oväntat. Campbell insjuknade i Alzheimers för flera år sedan, hans tid var utmätt. Vet förresten inte om han ska gå till historien som just countrysångare. På flera av sina album rörde sig Campbell i gränslandet mot pop, inte för inte hade han också ett ungdomsförflutet i Beach Boys. Som soloartist fick han en enastående karriär över mer än ett halvt sekel. Första gången jag fick upp ögonen - och öronen - för honom var på tidigt 60-tal. Campbell hade då gjort en cover på Buffy Sainte-Maries fredssång Universal Soldier och den röstades minsann in på Tio-i-Topp, bland alla i sammanhanget mer "normala" banaliteter. Vad jag kan minnas blev det Campbell's enda besök på den listan. Hans sångstil och låtval gjorde sig inte riktigt just där. Eller här i Sverige överhuvudtaget. Country ansågs länge hopplöst fel på något diffust sätt, fördelen med det var förstås att man ostört kunde leta efter Campbells senaste i Broddmans reabackar. Han gav ut massor av plattor genom åren, jag köpte många men inte alla. Min absoluta favorit, om jag måste välja, får nog bli samlingsalbumet Love Songs. Där tolkar Glen Campbell moderna klassiker som t e x You've Lost That Lovin Feeling, Without You och Feelings - och han gör det med all den innerlighet som berör ett mänskligt hjärta. Frid och ljus över hans minne.

Gåvan från ovan...

Djurgården-MFF 0-1. Man ska inte be om ursäkt för en seger. Ännu mindre skämmas. Men vad var detta om inte ett gränsfall? MFF är tillbakapressat hela andra halvlek och stora delar av första. Saknar spel, får inte till ett enda avslut. Dahlin och mittbackarna och Han Däruppe ser ut att rädda ett oförtjänt 0-0. Då, i stopptidens slutsekund, kommer gåvan från ovan. Självmål av Djurgården, tre nya poäng. Bra lag har tur, sägs det. Gud så bra MFF måste vara.

Alla tiders Mjällbylag!?

Tidernas Mjällbyelva har nominerats. Detta av klubbens egna s k "Gubbar", dvs alla de idella krafter som funnits med runt Maif sedan allsvenska tiders begynnelse åren kring 1980. Så här blev utfallet, om det kan intressera. Mv: Mattias Asper. Backlinje: S-O Bergman, Bagarn Rosengren, Zoran Manovic, William Leandersson. Mittfält: Haris Radetinac, Sven-Bertil Andersson, Hasse Larsson, Chippen Wilhelmsson. Anfall: Flemming Persson, Marcus Ekenberg. Avbytare: Leif Persson (mv), Lennart Weidenstolpe, Daniel Ivanovski, Tobias Grahn, Moestafa El-Kabir, Lennart Johansson. Respekt för gubbarnas tycke och smak men som motvalls kärring har jag ändå några invändningar. Skulle inte El-Kabir platsa i en startelva? Persson och Ekenberg i all ära, i min bok slår han bägge. Om man nu beaktar bara det rent fotbollsmässiga, vilket kanske inte gubbarna gjort. Erton Fejzullahu saknar jag också, han och El-Kabir vore i mina ögon det särklassiga anfallsparet. Och på mitten hade jag nog offrat Hasse Larsson till förmån för Andreas Blomqvist (numera i IFK Norrköping). Sen är jag förstås lite svag för tidernas mest beryktade Mjällbyspelare. Frank Worthington alltså. Brittiskt fullblodsproffs som lockades till Listerlandet i samband med Maifs första allsvenska sejour. Problemet var bara att han snart satte större avtryck på Hanöhus Night Club's dansgolv än på Strandvallens gräsmatta. Så där är jag trots allt enig med gubbsen: Worthington får nöja sig med en hedersplats i minnenas skattkammare.

Match med biblisk upplösning

Synden straffar sig själv, enligt en profan devis som kanske kan diskuteras. Gårdagens allsvenska match mellan Hammarby och Häcken bar dock syn för sägen. Häcken spelade ut bollen över sidlinjen pga skada på egen spelare, Hammarby nyttjade inkastet till att iscensatta anfallet som ledde till kvittering 1-1. Ett flagrant brott mot den hederskodex som säger att bollen i dylika situationer alltid ska spelas tillbaka till motståndaren. Häckenspelarna blev vansinniga, tränare Stahre topp tunnor rasande och förvisad från bänken. Matchen var i det läget inne på stopptid, delad pott såg ut att vara ofrånkomligt. Men se på faan: det var då nämnda devis blandade sig i leken. Eller om det var domaren som ville skipa nån sorts himmelsk rättvisa. Hursomhelst frispark för Häcken i de absoluta slutsekunderna och ett målskott av Paulinho till 1-2. Inte ofta en fotbollsmatch når bibliska höjder på det sättet. Men kul när det händer - om Hammarby ursäktar.

Om Brons-Bolt och Silver-Ståhl

Snöpligt slut för sprinterkungen Usain Bolt. Bara trea i 100-metersfinalen på friidrotts-VM. Han som alltid var bäst när det gällde, han som lekte med både konkurrenter och publik i så många år och så många mästerskap. Mannen som inte gick att besegra. Brons klär liksom inte en sådan ikon, allra minst när guldet hängs om halsen på en 35-åring med två dopningsavstängningar på sitt samvete. Justin Gatlin världsmästare, det tar emot bara att skriva. Snöpligt är väl annars ett passande ord även för Daniel Ståhl's diskusöde. Killen kastar alltså 69,19, ett fantastiskt resultat. Men blir slagen med två centimeter av en litauer vid namn Gudzius...två cm i diskus, knappt mätbart. Ståhl själv tog "olyckan" som den charmerande unge man han verkar vara, det hedrar honom. Generellt kan man säga att VM börjat lovande för svensk del. Jättefint försökslopp av Kramer på 800 meter. Dito av Meraf Bahta på damernas 1500 meter, där hon är finalklar. Tornéus åtta i en högklassig längdhoppsfinal på 8,18, också en vass prestation. De mindre vassa - sådana har förvisso förekommit - får passera i tysthet.