Vitare förr...

Julaftons morgon. Snön ligger vit på taken, endast tomten är vaken. Inte. Var precis nere och tog ett bloss - jag är förtappad nog att röka men förståndig nog att gå ut vid själva behovet - och det kändes mer som att möta våren. Säkert åtta grader milt. Småljummet i vindbyarna. Grått, grönt, brunt i naturen, blött på marken. Undrar om jag inte hörde fågelkvitter också. De vita jularna fanns förr - fast det är klart, då bodde man längre norrut. Blekinge, Småland. I sparkstöttingens tidevarv. Kälkens. Skidornas. Snögrottornas. Pjäxornas. Långkallingarnas och öronlapparnas och gud fader vet allt. Eller minns man fel? Inte mycket, tror jag. Snön var liksom garanterad, det var väl i så fall djupet som kunde variera. Miljöfrågor å sånt var inte uppfunnet, Fridolin inte ens påtänkt. Som det var då skulle det förbli i evig tid, tjolahopp tjolahej. Men nånstans på vägen har vi tydligen misslyckats, vi människobarn. Exakt hur min egen skuld till klimatförstörelsen ser ut vet jag inte...någon skulle kanske säga "rökningen, knäppgök". Men stjäl den snö? Eliminerar den köld? Har mina halsbloss blivit sparkstöttingens död? Rökte inte folk förr? Klart att di gjorde, mer än nu. Så förklaringen står nog att finna någonannanstans, långt utanför min personliga räckvidd s a s. Nåt för tomten att forska i. Lycka till. Och God Grön Jul, alla snälla barn.