SVT vinnare i tv-matchen

SVT och TV4 delar på sändningarna från fotbolls-VM. Vem gör det bäst? En fråga om tycke och smak förstås. För egen del svarar jag - SVT. Lätt. Av flera skäl. 1. Man slipper de enerverande reklamavbrotten. 2. Man får mer av kunskap, mindre av kvotering. 3. André Pops som programvärd. 4. Kultparet Chris Härenstam/Glenn Strömberg som matchciceroner. 5. Daniel Nannskog - på gott och ont. Hackar sig fram i talet, döljer inte att han är besatt av fotboll och av rollen som expert. Politiska statement? Inget för Nannskog. Sådant överlåter han åt andra - och det är klokt, ”andra” finns ju i överflöd.

*. *. *

Jag gillar även Therese Strömberg i studiopanelen. Fotbollskrönikör på Expressen när hon inte är i tv. Kunnig, skarpsynt, kontrasterar Nannskog väl. Ej besläktad med Glenn S såvitt jag vet. Tredje länken vid Popsbordet är Jonas Eriksson, den förre toppdomaren. Skarp han också. Även om jag har förbannat svårt för hans återkommande efterslängar mot diverse domslut. Eriksson framstår ofta som överordnad gentemot både matchdomaren och VAR-kollegiet. Men kanske vill SVT ha honom just så? Legitimerad besserwisser, liksom. Sådana finns det gott om i expertleden, något slags outstanding Överste därvidlag är Fyrans Hasse Backe.

*. *. *

Störst behållning - numera - har jag av Härenstam/Strömberg. Deras inbördes smågnabb ger ett mervärde åt tittandet, en rätt behaglig distans till allvaret. Strömberg lockar mig allt oftare till skratt; mannen kan sitta tyst i flera minuter innan han plötsligt ger sig till känna med ett djungelvrål rätt ut i rutan. Nämligen vid målchans. Eller tillstymmelse av målchans. Någon som kan föreställa sig Hasse Backe lägga upp ett Strömbergvrål? Finns inte. Var och en har sin stil, Backe’s söver. Sen betvivlar jag inte att han begriper fotboll...fast kanske inte bättre än alla förbundskaptener i världen. Det är förhoppningsvis bara som det låter. Sluthackat på Backe, Fyran har andra problem. 

*. *. *

Kvoteringsfilosofin t ex. För varje manlig besserwisser måste tydligen en kvinnlig besserwisser in.  Jämställdhet, kallas det. Finns blott i Sverige. Därmed inte sagt att det är fel. Bara lite töntigt utstuderat. Härförleden såg jag en match som kommenterades/analyserades av en expertpanel på sex personer. Fem kvinnor, en man. Slagsida, förvisso politiskt korrekt. I den svenska framkanten är herrfotboll och damfotboll samma sak, kompetens ovidkommande trams. Stör jag mig? Något. Det kan bero på att jag är född 1945. Gammal som gatan, dåligt uppdaterad.

VM-fotbollen pockar och lockar...

Fotbolls-VM. Jag har steppat upp. Börjat titta. Förträngt svårmodet, bejakat lättjan. I min tv-fåtölj finns inga restriktioner, vill jag klämma en Janne Andersson-bira så gör jag det. Andra får strida för en bättre värld, all respekt. Själv har jag gjort mitt på barrikaderna, det är lite så det känns. Ganska naturligt vill jag tro. Ålder tar ut sin rätt...om man inte råkar vara amerikansk presidentkandidat eller nåt annat skumt.

*. *. *

En handfull matcher har jag hunnit se hittills. Minst. Delar och sekvenser av fler. Roligast: att nationer som Ecuador, Marocko och Saudiarabien visat att högklassig fotboll kan spelas på fler kontinenter än den europeiska. Iran icke att förglömma. Och Japan som slog Tyskland! Ett VM behöver smällkarameller, förutsägbart söver. Sen får man se; i slutänden blir det kanske ”etablissemanget” som gör upp om guldet även den här gången. Brasilien, Spanien, Frankrike; någon av dem. Med Tyskland och England som outsiders. Men gärna för mig något helt annat.

*. *. *

Spanien-Tyskland igår kväll. Fantastisk fotboll, bästa jag sett på länge. 1-1, sen men välförtjänt kvittering av tyskarna. Med en målskytt som, fritt översatt, bar det delikata efternamnet Fyllekrog. Poängen var jätteviktig för Tyskland; efter debaclet mot Japan lär seger mot Costa Rica nu räcka för avancemang från gruppspelet. En annan njutbar upplevelse igår var Kroatiens match mot Kanada. När kroaterna får leka fritt når de höjder som måste tilltala den mest kräsne. 4-1 blev det, Kanada spelade förvisso mer ”hockey” än fotboll. Fullt ös medvetslös. Inga tydliga linjer, inte mycket tanke. Men kul att titta på.

*. *. *

VAR-domare finns förstås på VM. Till förtret för somliga. Till glädje för andra. Däribland Ronaldo. Den straff han och Portugal fick med sig i matchen mot Ghana borde aldrig utdömts - om VAR-domarna skött sitt jobb. Men tydligen är han helig, fuskportugisen. Usch.

*. *. *

Flödar knarket fritt i Qatar? Plågas landet av gängkriminalitet? Funderingar bara. Relaterade till alla pekpinnar och moralkakor, från Sverige inte minst. Ja, diktatur är avskyvärt. Demokrati älskvärt. Dock finns en framsida och en baksida. Överallt. I det goda som i det onda.

Tack, Börje Salming

Börje Salming. 1951-2022. Rebell. Pionjär. Legend. Hjärtekrossare. Inget är för mycket sagt om Kirunakillen som erövrade hockeyvärlden. Tro mig, det fanns mängder av wannabe’s på 1970-talet. Unga män som ville bli som han. Se ut som han, stråla som han. Slåss som han, när omständigheterna krävde. Jag var en. Börje Salming var ung, vild och galen i en tid när man själv var ung, vild och galen. Det gick någonstans - långsökt men dock - att identifiera sig med honom. Och ibland nästan bortse från skillnaden: ”BJ” glänste på hockeyrinken, i offentlighetens ljus. Vi som var hans beundrare glänste på sin höjd i mörka källarlokaler där det anordnades kasedans.

*. *. *

Jag tror att Börje Salming var den förste som fick mig att säga namn före sport när det kom till tv-tittande. Typ ”ikväll är det Salming på tv”. Inte hockey, det var sekundärt. Snart nog blev det förvisso standard att säga ”Borg i tv” eller ”Stenmark i tv” - men det föll sig mer naturligt: Borg lirade tennis, Stenmark körde slalom. Individuella idrotter, one man show. Salming sysslade med lagidrott, stack ut från ett kollektiv. Det enda jag kan komma på att jämföra med är - ”Zlatan i tv”. Det har man ju sagt några gånger. Senast jag hade anledning att säga ”Salming i tv” var för bara någon vecka sedan. Då i samband med hockeygalan på SVT. Den sista hyllningen till Börje Salming, ett sista tack och farväl från honom själv. Rörande, gripande. Makabert. Ny tv, i någon mening. Personligen kan jag ångra att jag tittade.

*. *. *

Jag vill liksom inte minnas Börje Salming så. Svårt märkt av den fasansfulla nervsjukdomen ALS. Stödd på nära och kära, oförmögen att uttrycka sig i ord. Så brutalt drabbad av Ödet. Mig veterligt har livets absoluta slutskede aldrig offentliggjorts på det sättet. Sorg brukar hållas privat, inom familjen. Inte i tv. Men det är min åsikt, min erfarenhet. Jag respekterar att andra förhåller sig annorlunda, försöker förstå hur SVT resonerat i just det här fallet. Och inser att Börje Salming var en särling in i det sista. Frid och ljus över hockeygladiatorns minne. Så som på isen, så ock i himmelen.

Upplevelse att minnas, match att glömma

Viss skillnad, sa han som satte sig på tåget och for till Karlskrona för att kolla handboll. Viss skillnad mot Malmö alltså. Här brukar det komma runt 500 pers för att följa HK:s öden och äventyr i Baltiska hallen - och då talar vi Ligan, högsta serien. I min födelsestad igår kväll kom 2300 för att se en match i näst högsta serien. Okej, det var inte en match vilken som helst. Det var Karlskronaderby. Anrika IFK mot nyrika HFK. Dåtid mot nutid, David mot Goliat; efterlängtat möte kan säljas in i många etiketter. Jag och frugan var där. En av oss fullständigt neutral. Den andre icke. Dock kluven, i någon mån.

*. *. *

Jag gillar ju i princip båda klubbarna. Så som jag gillar nästan allt som kan knytas till Karlskrona: Rosenbom, P-Ville, Gylle’s konditori, Flottans musikkår, Lövmarknaden, Saltö-Svensson, Kalle Gelé och hans moster, stopp och belägg. Vad gäller mitt förhållande till handbollen finns en viktig nyansskillnad. HFK berör mig, IFK rör mig. På djupet. Sjukt? Lätt att säga, men då flyttade du inte från Oskarshamn till Karlskrona på 1950-talet. Från en kritvit fläck på handbollskartan till ett blåvitt eldorado. Så var det på den tiden: Karlskrona en handbollsstad, blåvita IFK den ledande klubben. Jag blev frälst, helt enkelt. För livet. Obs, blott i detta avseende. I övrigt är jag nog som folk är mest.

*. *. *

Sen dess har det förstås runnit mycket vatten under Långöbron. IFK är inte längre bäst i ”staun”, HFK sprang förbi redan kring millennieskiftet. Då under originalnamnet Hästö IF. Att de nu möts på samma nivå i seriesystemet är inget annat än sensationellt. För en handfull år sedan spelade HFK i Ligan medan IFK slet för sin överlevnad på fjärde avsatsen (division 2). Inget tydde på någon utjämning, det fanns inga sådana tecken. Och nu ett skutt: inte igår kväll heller, tyvärr. HFK var för bra för IFK. För brett, för komplett. Två likvärdiga alternativ på varje position - en fuling på läktaren hävdade att IFK hade ”knappt ett”. 29-20 blev slutresultatet. HFK:s elfte raka seger, IFK:s åttonde förlust.

*. *. *

Vissa smällar får man ta, för själva upplevelsens skull. Det var verkligen en fantastisk kväll. Så mycket folk på handboll! Så flott och hypermodern anläggning! Brinova Arena, invigd häromåret. Belägen ett stycke bort från det torg där gummor i schalett en gång sålde sill & flundra. Så lätt i övrigt att känna igen sig. Mycket gammal bebyggelse kvar. Intakta områden och institutioner. Typ Hotell Stadt mitt i stan. Där öppnar man fortfarande rumsdörren med gammeldags nyckel. Där avnjuter man sin utsökta frukost i ursprunglig matsalsmiljö: jättelika guldspeglar och inramade oljemålningar på väggarna, kakelugnar i hörnen. Och så knirr i golven, icke att förglömma. Tack för den här gången, bästa Karlskrona.

Ett VM som väcker tankar

Fotbolls-VM har smugit igång. I Qatar av alla länder. I nordisk vinter, av alla årstider. Sverige är inte med. Fast jo, lite är vi med. Utom tävlan men inom ramen för vår specialgren. Moralupplysning. Tala om för världen vad som är rätt och fel. Slå oss själva för bröstet, peka finger åt andra. Som om Sverige var Världen. Som om Sverige inte hade ett förflutet med beröringspunkter till dagens Qatar. Kvinnosynen, homoföraktet, överklassmakten; en gång i tiden samma här som där. Okej, 100 år sen. Utveckling sker långsamt, rör sig framåt i otakt. På sina håll knappt det. Qatar - en absolut monarki med i svensk mening odemokratiskt statsskick - är inget extremt skräckexempel, det finns värre på närmre håll. Om man nu får tycka så i tider av nationell samling mot ”landet som aldrig borde fått VM”.

*. *. *

Härommorgonen, efter avslutad frukost, gick jag ut för att ta ett bloss. Klockan var runt 6.30. Då hör och ser jag nåt...ja förlåt, typiskt svenskt. Yrvakna barn. Gråtande barn. Skrikande barn. Frustrerade föräldrar, mammor mest. Barnen till dagis innan de är riktigt vakna. Mamma och pappa till jobb. För att förverkliga sig själva. För karriärdrömmarna. Eller - vanligast, tror jag - för att de helt enkelt måste. Slavar under samhällssystemet, liksom. Jobb, jobb, jobb. Jakt, jakt, jakt. Pengar till mat, hyra, liv, anseende; gud nåde den jävel som går på bidrag i slottspartiernas Sverige. Nej, jag har inget alternativ att erbjuda. Jag konstaterar bara att 6.30-barnen ger mig magknip. Vad har vi att vara stolta över? Vad är det vi vill dela med oss av? Ekorrhjulet som offrar barnen?

*. *. *

Ser att Sveriges förbundskapten i fotboll Janne Andersson vill dela med sig i alla fall av en sak till Qatar. Västerländsk ölkultur. Fri försäljning runt matcherna. Lika självklart som stämningshöjande, menar Andersson. Arrangörslandet håller inte med, Qatar’s allmänna alkoholpolicy skiljer sig nämligen ganska markant från t ex Sveriges. Därav det ölförbud som får Andersson att skumma av ilska. Här kan jag inte låta bli att tänka på det återkommande SD-mantrat om att de förbannade utlänningarna ”ska lära sig att ta seden dit de kommer”. Bara här, eller? Inte när ”vi” kommer till ”dom”? Ack ja, världen är komplicerad. Det borde Janne Andersson, om någon, ha lärt sig. Ölfrågan känns f ö futtig i sammanhanget, vill man kritisera Qatar finns det rimligen viktigare saker att lyfta. 

*. *. *

Bra att komma ihåg: fördöma är lätt, förstå är svårare. Men det är inte förbjudet att försöka.

Bättre än de flesta men en bit från de bästa

Trea i Norden, femma i Europa. Sveriges handbollsdamer lämnar EM-turneringen med heder och status i behåll: bättre än de flesta men inte riktigt lika bra som de bästa. Norge, Danmark och Frankrike (som vi slapp möta den här gången) bildar en egen liten elitdivision, mot alla andra är Sverige konkurrenskraftigt. Även Montenegro som ”råkade” komma trea i det här mästerskapet, mycket pga en gynnsam lottning men mest tack vare en ursinnig vilja i bronsmatchen. Vad som skiljer oss från yppersta toppen tål att tänka på - eller också kan man låta bli. Vara nöjd som det är, acceptera det självklara: Europa är stort, handboll en hyfsat stor sport. Varför skulle just Sverige vara allra bäst?

*. *. *

Så resonerar förstås inte spelarna. Eller förbundskaptenen och övriga ledare. De vill så klart vinna, allt annat vore tjänstefel. Och då kan man ju undra om det finns några tecken i skyn? Fog för framtidshopp? Tyvärr, inte vad jag kunnat se i de senaste turneringarna. Sverige står liksom och stampar, kan få till nån enstaka lyckträff, men når inte ända upp i nivå. Norge är för bra. Danmark läser sönder oss. Fransyskor är fransyskor...omöjliga tills de möter Norge och förpassas till en bronsmatch. Utslagsgivande i det stora hela: målvaktsspelet. Sveriges ordinärt, toppnationernas extraordinärt. I handboll ack så viktigt. Framförallt Norge och Danmark är lyckligt lottade på den fronten. 

*. *. *

Konsten att spela i hög fart utan alltför många tekniska fel är en annan faktor som skiljer till Sveriges nackdel. Likaså kvoten av individuella guldkorn på niometerspositionen; vi har Jamina Roberts som möjligen skulle kunna tävla om en startplats i något av de tre stora lagen. Ingen annan. Om man nu ska lägga ribban på medaljhöjd. Vilket Sverige faktiskt envisas med att göra inför varje mästerskap. Kanske hade det räckt med lite montenegrinsk stolthet men sådan går knappast att träna sig till, den sitter i nationspasset. Lagerquist och Blohm är närmast, båda har precis som vanligt visat jävlar anamma i match efter match. Övriga har svajat, blandat och gett beroende på motstånd. 

*. *. *

Vem vann egentligen EM? Man skulle kunna tro Montenegro med tanke på lyckoruset och glädjetårarna efter matchen mot Frankrike - men som sagt, den handlade ”bara” om brons. Finalen stod mellan Norge och Danmark och blev en s k nagelbitare. Danmark hade greppet, ledde 22-18 långt in i andra halvlek. Då bytte Norge in världens bästa (och äldsta) Lunde i målet, fick de där räddningarna som behövdes för att gå ikapp. Och slutligen förbi. 27-25, norskt guld. Dramatik på hög nivå, rätt vinnare.

Tolvtaggare på tränarposten

Tissel, tassel, bekräftelse: Henrik Rydström blir verkligen ny tränare i Malmö FF. Jag ska inte sticka under stol med min omedelbara reaktion. 1. Faan, mannen är ju som alla andra människor. Tar jobb där lönekuvertet är tjockast, säljer sig till mammon. 2. Stenrika MFF gör som vanligt. En omvänd Robin Hood. Tar från de fattiga, ger till sig själv. Utan skrupler, ty marknaden är fri och spelreglerna samvetslösa. Vi talar elitfotboll, inte välgörenhet.

*. *. *

Med det sagt vill jag hälsa Henrik Rydström välkommen till Malmö. Jag har alltid gillat honom skarpt; från den evighetslånga spelarkarriären i Kalmar FF till de lovordade tränaruppdragen på senare år. Rydström har liksom lyckats på alla fronter. Även de utanför själva fotbollen - men som ändå hör till. Mediaumgänget, tv-intervjuerna, den privata framtoningen; ingen tränare behärskar registret som Rydström, ingen för sig lika väl. Han är verbal. Underfundig. Hängiven och distanserad i något slags älskvärd kombo. Populär på gränsen till folkkär...jag menar inte i stort, men i fotbollsfamiljen. Han är bleking - och det hörs. Från Listerby, närmre bestämt. Liten s k håla, närmare Ronneby än Karlskrona.

*. *. *

Som tränare har Henrik Rydström på relativt kort tid nått en status av tolvtaggare. Jag tror det har med hans person att göra, mer det än meritlistan i kalla siffror. Fyra med KFF i årets allsvenska, sexa i fjolårets. Bra i ett Kalmarperspektiv, men knappast sensationellt. Mycket beröm dock för positiv fotboll - man bör komma ihåg att innan Rydström tog över tränarjobbet fick KFF kvala två år på rad för att hänga kvar. I Malmö möter han hursomhelst en helt annan kravbild. Jag skulle säga en smått absurd: inte ens guld garanterar någon förlängning av tränarkontrakt, upprepade bevis på det finns i närtid. Återstår alltså att se om Rydström och MFF klickar kemiskt. Man ska nog inte ta det för givet.

MFF vandrar vidare i veteranspåret

MFF har presenterat sitt första nyförvärv till nästa säsong. Anton Tinnerholm, 31. Upphetsande? Inte så det stör. Tinnerholm har tillbringat de senaste fyra åren i en liga ingen fotbollsintresserad människa tar riktigt på allvar. Den amerikanska. Nämn en enda spelare som återvänt därifrån med en positiv utveckling...själv kommer jag inte på någon. Skulle Tinnerholm vara ett unikt undantag? Bättre nu än när han lämnade MFF 2018? Omärkt av en rätt färsk och komplicerad skadehistorik? Värd ett fyraårskontrakt? Värd att gå före en elva år yngre talang som spelar på samma position och redan finns i de himmelsblå leden? Den typen av frågor poppar upp. Och pockar på svar.

*. *. *

För tydlighets skull: inget ont om Anton Tinnerholm. Han var en utmärkt högerback under sin förra sejour i MFF. Karaktärsspelare, rivig, snabb, publikens man. Plusmerit: Tinnerholm är den ende MFF:are jag sprungit på i Baltiska hallen, i samband med handboll. Trevlig prick, ödmjuk och chosefri. Östgöte, omisskännlig dialekt. Inget generellt ont heller om den avundsvärda åldern 31 - eller om 32, vilket Tinnerholm hinner fylla innan nästa års allsvenska börjar. Jag är bara så förvånad. Över MFF:s värvningsstrategi. Här har det påtalats från höger och vänster att en delförklaring till årets resultatmässiga debacle kan vara spelartruppens åldersstruktur. För hög. För många som passerat zenit. För mycket skador, inte sällan på just ”sköra” veteraner. Moisander, Rieks, Christiansen, Martin Olsson...bland flera andra.

*. *. *

Att i det läget svara med en värvning av Anton Tinnerholm måste te sig provocerande för alla kritiker. MFF ber dem liksom hålla käft. MFF vet bäst vad som är bra för MFF. Viss respekt; resultaten över tid talar onekligen till MFF:s fördel. Dock inte de som räknas här och nu, dvs de senaste. Själv anar jag ett systemfel nånstans i ”produktionskedjan”. Ta de fyra första lagen i årets allsvenska. Häcken, Djurgården, Hammarby, Kalmar; alla hade droppade MFF-talanger i sina led, tre av dem ordinarie startspelare. Varför behövde de flytta för att bli erkända? Varför misslyckades MFF med förädlingen? Det finns ett otal liknande exempel. Förändring i sikte? Hemköpet av Tinnerholm tyder inte på det. Men vem vet, tränarfrågan är inte löst, där finns kanske öppningen till nytänk. Ryktena kring Henrik Rydström blir f ö allt hetare, snart är det bara jag som är skeptisk. 

*. *. *

Mjällby löste sin tränarfråga snabbt och smidigt. Bygdens son Anders Torstensson kommer tillbaka för en ny sejour. Förhoppningsvis längre än den förra, som inföll så sent som i fjol. Då tog Torstensson över i krisläge mitt i säsongen och kom ut med succé. Valde sedan själv att stiga av, oklart varför. Kul att Mjällby lyckats återerövra honom, en äkta sillastrypare kan aldrig vara fel i ett fiskeläge.

Flydda tider, blandade minnen

Jag stammade som barn. Inte jättemycket eller oavbrutet, mest när jag blev ivrig. Och då framförallt på ord som började med T, K eller P. Där kunde det hänga upp sig och bli kkk...krångligt. Det räckte för att jag skulle få gå till talpedagog. Så var det förr: alla försteklassare som läspade, stammade eller led av betoningsproblematik skickades till talpedagogen. En gång i veckan, vill jag minnas, efter ordinarie skoltid. Om det hjälpte vet jag inte. Kanske något. Vad jag lärde mig var i alla fall ett hjälpord. Alltså. Det vill säga la man in ett ”alltså” precis före de lömska t-, k- och p-orden kunde man liksom glida över dem, förbi stamningen. Ibland. Ibland inte, beroende på grad av upphetsning.

*. *. *

Det var dock inte talpedagogen som lärde mig ”alltså”. Det var min far. Han småstammade gärna också på de där hårda konsonanterna - och jag märkte tidigt hur han med viss framgång klämde in hjälpordet. Som barn är man läraktig, bra på att kopiera. Såhär i efterhand tänker jag att ”alltså” nog kan ha varit det mest frekventa ordet i 1950-talets samtalsflöde hemmavid. Idag behöver jag det inte längre. Stamningen är i princip borta, enstaka återfall bjuder jag på eller ”gömmer” i inövade konstpauser. Tidsfaktorn gör förstås sitt till: man blir sällan lika ivrig vid 77 som vid 7. Däremot har man - som regel - lyckats utöka ordförrådet och därmed en förmåga att väja för fallgroparna. 

*. *. *

Senare i barndomen gick jag på hållningsgymnastik. Nej, inte frivilligt utan på order av lärare vid Karlskrona Högre Allmänna Läroverk. De ansåg att jag inte var rak nog i ryggen. Mer av en slashas när jag släntrade fram över skolgården. Det låg nog nåt i det; jag var 12, kanske 13, lång redan då, hade säkert vissa komplex. Som man gärna har i den åldern. Hållningsgymnastik var bestraffningen. Vi var tre killar där, utvalda efter vandel. Etablerade problembarn i behov av ”vård”. Programmet? Stå i givakt. Hänga i ribbstolar. Förflytta sig längs en bom. Med mera, med mera. Allt inför ögonen på skolans gymnastikdirektör - och under hot om rapp med grov linjal. 

*. *. *

Skolagan hade förvisso förbjudits några år tidigare, men det bekymrade inte ”hållningspedagogen”. Han slog glatt och gärna. Själv kom jag undan med en enda omgång. Minns inte vad jag hade gjort, minns bara rappen. Tio till antalet. Över baken. Jag fick räkna dem, ett och ett. Högt. Annars hade det blivit tjugo. Och varför berättar jag detta nu? Två anledningar. För att jag då och då - och allt oftare - tänker tillbaka på livet som det en gång var. För att påminna mig själv - och kanske andra - att ”bättre förr” är en floskel, ingen sanning.

Bra Sverige - bättre Norge

Sverige-Norge 25-27. Dessa norskor. Denna Kathrine Lunde. Fantastiska på handboll. Så svåra att besegra, så jobbiga att göra mål mot. Lunde lär ha fyllt 42 men är fortfarande världens bästa målvakt - när hon har sin dag och form. Som igår: Sverige gjorde en bra match. Krigade i 60 minuter, höll jämna steg, sålde sig svindyrt. Skillnaden var till slut och i huvudsak bara Lunde. Hon blev omöjligare ju längre matchen led. Ryde i Sveriges bur gick motsatt väg: från Lundes jämlike i första halvlek till medioker och utbytt i andra. Offer för motståndet, så att säga.

*. *. *

Norge hade trots allt lite fler ”händer” än Sverige. Ett antal skyttar, en kvalitet i tekniken och variation i utförandet som gjorde livet jobbigt för Ryde. Sverige hade - Jenny Carlson. Ensam och förvisso stark i niometersskyttet (nio mål) men kanske för att Norge föredrog att ta bort övriga eventuella hot. Jamina Roberts t ex. Strömberg, Lindqvist. Kanterna. Försöken till genombrott. Allt ”åts upp” av norsk smartness - eller av Lunde i buren. I ett avseende var Sverige minst lika bra (läs brutalt) som Norge: försvarsspelet med Lagerquist/Blohm som svårforcerat mittlås. Högsta klass, därav de snåla målsiffrorna.

*. *. *

Tyra Axner? Underbart är flyktigt; succé mot Danmark häromdan, kort inhopp utan avtryck nu. En annan talang, Nina Koppang, fick desto mer speltid. Visade mod, saknade kraft, blandade och gav. Kanske kan hon bli nå’t med tiden - men osvuret är bäst: Hanna Blomstrand, en företrädare som lovande högernia, har försvunnit ut i det blå. Om det beror på skada eller stagnation vet jag inte, borta är hon numera. Det är däremot inte Sveriges chans att nå semifinal i detta EM. Norge krympte den, men segrar mot Ungern och Kroatien kan fortfarande räcka. Givet då att vissa andra resultat går Sveriges ärenden. 

*. *. *

Saknade på EM: televisionens radarpar Perlskog/Hellgren. Den senare är kvar, Perlskog har fått sluta. Varför är oklart, åldern kan knappast vara skälet - båda är 67. Resultatet blir i vilket fall lite som korv utan senap. Eller som Helan utan Halvan. Perlskog/Hellgren kunde göra en slätstruken match underhållande, duons inbördes ”småtjafs” gav ett mervärde åt tv-tittandet. Inget ont om de nya kommentatorerna. Ej heller om experten Martin Frändesjö, hans sakkunskap och analytiska förmåga är odiskutabel. Men engagemanget, lidelsen, humorn i allvaret...tyvärr, ett minne blott.

Bara fotboll, som Persson sa...

Varberg eller Öster? Allsvenskt kval stundar, första mötet ikväll. Vem ska man hålla på? Joakim Persson så klart. Och därmed Varberg. Persson är ju tränare där, en annorlunda och väldigt avväpnande sådan. Fråga tv-reportern som försökte piska fram något slags ödesintervju både inför och efter Varbergs match mot Sirius i sista allsvenska omgången. Persson tog ner honom på jorden med de bevingade orden: ”du, det är bara fotboll”. Sen la han till något om att ”klart killarna vill spela i allsvenskan men löser vi inte det är superettan också en bra serie”. Älskvärd kuf, denne Joakim Persson. Säkert lika fotbollsfrälst och yrkesstolt som vilken annan tränare som helst - bara lite sundare i förhållningssättet.

*. *. *

Nä, jag tror ju inte Persson finns med på MFF:s kandidatlista till tränarjobbet. Han är knappast typen. ”Det är bara fotboll” skulle liksom inte matcha MFF:s profil. Undrar vem det blir förresten. Näste MFF-tränare alltså. Jag brukar kunna rabbla tänkbara namn men här går jag bet. Eller vänta nu, glömde jag Henrik Rydström? Han lär i så fall vara ende ”svennen” i konkurrensen. Men vill han? Byter han tryggheten i Kalmar mot osäkerheten i Malmö? Finns så feta lönekuvert? Och var det inte förbundskapten han skulle bli i sinom tid - eller var detta blott mitt eget fantasifoster? Hursomhelst. Tvivlar på att det blir Rydström som tar över MFF. Tror mer på nån norrman. Mindre på nåt danskt, det spåret är nog nedtrampat.

*. *. *

En annan klubb som letar ny tränare är Mjällby AIF. Här handlar det om ingrodd ovana, vilket stör mig. Mjällby avverkar tränare en säsong i taget, resultat tycks sakna betydelse, värdet av kontinuitet ringaktas. Förr eller senare straffar det sig, allt annat vore märkligt. Nå, vem blir näste man till rakning? Jag har ett namn: Tobias Linderoth, nu i Skövde där han av allt att döma gjort ett bra jobb. Linderoth har gamla band till Maif och Listerlandet. Spelade för klubben som ung, växte upp i trakten. Pappa Anders har f ö också varit Mjällbytränare, på seniorsidan såväl som på ungdomssidan. Tobias Linderoth hade helt klart känts som en spännande lösning. Men det går lika bra med - Joakim Persson. Det är trots allt bara fotboll.

Tyra...lleri, hurra!

Jag tittade på handboll igår. Damernas EM-turnering, Sverige mot Danmark. En blandad upplevelse, minst sagt. Första halvlek smått pinsam med svenska ögon sett: fem gjorda mål mot 13 danska, förlusten ett faktum redan då. Men. När krisen är som värst är räddningen som närmast. In på banan klev den svenske förbundskaptenens egen dotter. Tyra Axner, 20. Med i truppen som något av lärling. Yngst, minst erfaren av internationell hetluft. Vilket möjligen var en fördel. Tyra Axner ensam tog Sverige till anständiga förlustsiffror; 23-25, nio av de blågula målen i andra halvlek från henne. Nio av arton. Vartannat Tyra’s, om man så vill. Genombrott låter nästan futtigt.

*. *. *

Det betyder inte att Tyra Axner kommer att göra sådana här matcher om och om igen framöver. Modern handboll handlar mycket om kartläggning; den som en gång ”presenterat” sig kan räkna med allt fränare uppvaktning och allt vaknare motstånd. Igår verkade Danmark ha noll koll. Målvakten Sandra Toft, fenomenal i första halvlek, illa påläst. Axner kunde dra nytta av sitt doldisskap, sagt utan att förringa hennes sensationella insats. Det hon framförallt drog nytta av var f ö de egna gåvorna. Spänsten. Skottet. Tajmingen. Respektlösheten. I pappa Tomas kläder hade jag gråtit floder av stolthet - och det gör han kanske, fast hemma på kammaren. Som förbundskapten får man inte vara öppet blödig med familjebanden, bara ”allas farsa”. En utmaning så tuff som någon. Tomas Axner fixar den, det är faan i mig bragdartat.

*. *. *

Före Danmarksmatchen lekte jag med tankar om svenskt guld i detta EM. Övertygande vinster mot Serbien och Slovenien, Jamina Roberts i högform, ett sammanbitet fokus i hela laget...det var svårt att bli något annat än optimistisk. Nu vet jag inte. Många föll igenom mot Danmark. Roberts, Hagman, delvis Ryde i buren (efter en bra start). Ja, nästan alla. Motståndet var helt enkelt övermäktigt - utom för Tyra Axner då. Men förlustsiffrorna blev i alla fall bra: Sverige vann gruppen på målskillnad och försäkrade sig om en sjyst lottning i mellanrundan. Norge, Kroatien, Ungern. Två segrar lär krävas för semifinal, det kan gå.

Allsvenskan 2022 i sammanfattning

Plötsligt blev livet lite fattigare. Igen. Alltid samma känsla när seriernas serie tar slut. Jag talar om fotbollsallsvenskan. Så klart. I min värld - förlåt, jag menar bubbla - finns inget jämförbart vad gäller spänning, dramatik, underhållning, samtalsämne. Antalet matcher, antalet timmar i tv-fåtöljen. Hjärtklappningarna. Magknipen. Pulsrusningarna. Mjällbynojan. Alltså, vad skall man nu med Discovery + till? Väx upp, viskar min inre röst (och ibland även min hustru). Så dags, viskar jag tillbaka. Lönt vid 77, liksom. Nog av. Här följer en illa genomtänkt sammanfattning av årets allsvenska. Objektiv? Glöm det. Högst personlig.

*. *. *

Bäst i det stora hela: BK Häcken. Inte ens jag kan dribbla bort en tabell. Guldet hamnade rätt, punkt. Bäst i det lilla hela: Mjällby AIF. Nia med 43 inspelade poäng. Tätt i rygg på elefanter som MFF och IFK Göteborg. Förbluffande, sa vi förr. Sjukt, på modern svenska. Bästa instick: Kalmar FF:s i Stockholmsspåret. Djurgården tvåa, Hammarby trea, AIK fyra...men bara till sista omgången. Där föll AIK medan KFF vann. Den enes bom, den andres brons. Bästa utskick: Helsingborg och Sundsvall. Lag som tar 17 respektive 14 poäng på 30 matcher får exakt vad de förtjänar. Respass till superettan. Bästa uppstick: IFK Värnamo. Nykomlingen nästan ingen trodde på blev tia, långt från förväntat bottenträsk. Själv är jag lite mallig över att tillhöra den klick som inte tippade Värnamo på nedflyttningsplats.

*. *. *

Bästa match: Inte en aning. Har sett för många. Grötiga minnesbilder. Bästa målvakt: Samuel Brolin, Mjällby. Roligaste målvakt: Ricardo Friedrich, Kalmar. Ständigt på turné. Bästa spelare alla kategorier: Mikael Rygaard, Häcken. Om jag nu ska välja en. Roligaste intervjuobjekt: Jacob Bergström, Mjällby. Ge mannen en fråga och han svarar på tre. Minst. Bästa utlåning: Sebastian Nanasi. Från MFF till KFF - och ett helt nytt liv som fotbollsspelare. Bästa tränare: Rydström? Brännström? Thelin? All respekt, just i år skulle det ändå kännas fel att förbigå guldtränaren: Per-Mathias Högmo, BK Häcken. Han hade kanske inte svåraste jobbet, givet spelartruppen. Men det hade inte MFF:s olika tränare heller...

*. *. *

Bästa domare: Usch, det här var svårt. Alla är beundransvärda. Ska jag plussa för någon får det bli den unge gotlänningen Adam Ladebäck. Även kallad Kalle Kaviar’s dubbelgångare. Skyttekung: Du säger Alexander Jeremejeff? Tillåt mig invända. Jeremejeff gjorde 22 av Häckens 69 mål. Marcus Antonsson gjorde 20 av Värnamos 34. I min bubbla betyder det att den sistnämnde är ”kungen” - men det bryr sig förstås inte en officiell skytteliga om. Tack och lov, kanske. Årets mål: En fråga om tycke, smak och minne. Sistnämnda är kort, därför blir det ett från igår. Joel Nilssons 1-0-stänkare för Hammarby mot Helsingborg. Herre min skapare vilken träff! 

*. *. *

Förlorare: Alla sportchefer och andra potentater som trodde att tränarbyte var en väg framåt. AIK gjorde det. MFF, Norrköping, Helsingborg, Sundsvall. Blev något av lagen bättre? Svaret göms i resultaten: nej, mer eller mindre sämre allihop. Vinnare: Degerfors IF. Som inte kickade tränare trots värsta krisläget. Belöningen kom: elva förlustfria matcher på slutet, nytt kontrakt utan kval. Tålamod slår panik. Sista minnesbilden: Per Karlssons tårar. Veteranbacken avtackades för lång och trogen tjänst i en och samma klubb: AIK. Publiken sjöng till hans ära, karriärsammanfattande tifon rullades ut. En hyllning av närmast religiösa dimensioner, inte ett öga var torrt. Framförallt inte Karlssons. 

*. *. *

Tack allsvenskan 2022. Kom snart tillbaka.

Minnet av Igor Sypniewski

Igor Sypniewski har gått ur tiden, 47 år ung. En gång var han fotbollsstjärna. Först i hemlandet Polen, därefter i Grekland och slutligen i Sverige. Här representerade han Halmstad BK en hel säsong och Malmö FF en halv. Succé i HBK, sorti i MFF. I efterhand framstod succén som mer gåtfull än sortin. Vad hade Halmstad som Malmö saknade? Jonas Thern? Kanske. Den dåvarande HBK-tränaren offrade allt för ”olycksbarnet”: tid, kraft, personlig prestige. Vad fick han tillbaka? Tolv mål i allsvenskan, MFF:s köpintresse, tillfällig stadga i objektet.

*. *. *

Sypniewski led av psykisk ohälsa i en tid när ämnet fortfarande var tabubelagt, inom elitidrott inte minst. Detta i kombination med svårt alkoholberoende ledde till det förtida uppbrottet från MFF sommaren 2004. Kontraktet revs, karriären var i princip över, låt vara att Sypniewski fick nya chanser utanför rampljuset (korta sejourer i Trelleborgs FF respektive Bunkeflo IF). Vid cirka 30 återvände han till Polen för gott. Slut som yrkesman i fotboll. Förbrukad, utom räddning. Åtminstone var det så ”fallet Sypniewski” beskrevs av dåtidens välunderrättade källor.

*. *. *

Själv undrade jag länge: vad hände sen med Igor Sypniewski? Fick han ordning på sitt liv? Hjälp mot demonerna? Svaret kom i en kvällstidning tio år senare. Den förre fotbollsstjärnan levde i social misär. Knappt 40, märkt av sjukdom och missbruk, förträngda minnen av tiden i Malmö. Tragisk läsning från början till slut. Mot den bakgrunden kommer dödsbudet inte överraskande, mer som ytterligare en bekräftelse i raden av sorgliga människoöden. Alla klarar inte att rätta in sig i led. Alla blir inte lyckliga av att kallas fotbollsstjärna. Alla har inte det dna:t. Psykisk ohälsa klipper karriärer, förkortar liv.

*. *. *

Jag har en egen minnesbild av Igor Sypniewski som kommer för mig. Han hade precis gjort mål - hans enda i MFF-tröjan, tror jag - och ”överfölls” på traditionellt manér av glädjerusiga lagkompisar. Sypniewski själv? Nollställd. Oförmögen att visa känslor. Någon annanstans med blicken. Där och då förebådades nog slutet, även om man inte ville förstå det. Här och nu hoppas jag att HBK och MFF ger honom en tyst minut vid respektive match under allhelgonahelgen. Den vördnaden bör fotbollen visa sina olycksbarn.

Ett lag i knipa, ett annat i kris

Tufft för HK Malmö i handbollsligan. Fem inspelade poäng på åtta matcher, endast RIK har färre (4). Nästjumbo; ett ovant och säkert obekvämt läge för en klubb som genom åren haft klippkort till slutspel - och ”SM-guld” som stående tema i sin kampsång. Optimism är aldrig fel, men den får gärna vara sakligt grundad. Tveksamt om den är det här och nu. Visst, serien är ung och tabellen jämn, snabbklättring fullt möjlig. Frågan är bara om HKM har vad som krävs. Bredden, spetsen, kvalitén, konkurrenskraften. Som det sett ut hittills: nej, det har man inte.

*. *. *

Det fanns en tid - inte alltför avlägsen - när HK Malmö hade två likvärdiga alternativ på varje position i laget. Inte längre. Årets spelartrupp känns slimmad, tunn, extremt ”frånvarokänslig”. Veckans match mot Sävehof belyste problemet. Charles Hugosson saknades från start, Magnus Persson försvann med en otäck huvudskada efter en knapp kvart. Konsekvens: HKM tvingades i princip spela utan högersida i anfallet. Det fanns inga ersättare, bara nödlösningar. All respekt för dem - men vinna matcher med decimerat manskap är svårt. Protokollet talar: inget HK-mål överhuvudtaget från Hugossons högerkant, blott ett från högerniopositionen sedan Persson gått ut groggy (med fyra egna mål på kontot).

*. *. *

Givet omständigheterna gjorde HK Malmö ändå en hygglig match. Kunde vunnit, borde fått oavgjort. Försvaret var bra, Ebbe Håkansson i buren okej om än lite ojämn, mittsexan Max Santos lysande. Men som sagt, något fattas. Och skulle Magnus Persson bli borta länge (hjärnskakning?) finns en uppenbar risk att HKM fastnar i bottenstrid. Sävehof? Saknade också folk. Bl a två ”ordinarie” mittnior. Men spela roll? Inte mycket. Med en stand-in som William Andersson-Moberg löses alla knutar upp. Där tydliggjordes verkligen skillnaden mellan lagen: Sävehof har mängden, HK Malmö är beroende av några få. Annars var det som vanligt i serielunken: Sävehof såg stundtals ut att träna, skärpte till sig lite när det behövdes.

*. *. *

Apropå handboll och klubbar i knipa. IFK Karlskrona, mitt olycksbarn, är ute med håven igen. Vädjar om hjälp på sin hemsida. Nödropet riktas till alla; sponsorer, idrottsvänner, ”IFK:are i förskingringen”. 1000 kronor per individ - i utbyte mot fri entré vid en kommande hemmamatch. Usch, jag lider med klubben. När jag var pojk var man beredd att betala för att få dra på sig en IFK-tröja. Idag är det spelarkontrakt som ska omförhandlas pga ett sensationellt avancemang till allsvenskan - en bedrift inte en jävel i stan bryr sig om, av publiksiffrorna att döma. HFK är klubben i tiden, IFK ett gulnat blad i historieskrivningen. Vemodet suger.