Jag stammade som barn. Inte jättemycket eller oavbrutet, mest när jag blev ivrig. Och då framförallt på ord som började med T, K eller P. Där kunde det hänga upp sig och bli kkk...krångligt. Det räckte för att jag skulle få gå till talpedagog. Så var det förr: alla försteklassare som läspade, stammade eller led av betoningsproblematik skickades till talpedagogen. En gång i veckan, vill jag minnas, efter ordinarie skoltid. Om det hjälpte vet jag inte. Kanske något. Vad jag lärde mig var i alla fall ett hjälpord. Alltså. Det vill säga la man in ett ”alltså” precis före de lömska t-, k- och p-orden kunde man liksom glida över dem, förbi stamningen. Ibland. Ibland inte, beroende på grad av upphetsning.
*. *. *
Det var dock inte talpedagogen som lärde mig ”alltså”. Det var min far. Han småstammade gärna också på de där hårda konsonanterna - och jag märkte tidigt hur han med viss framgång klämde in hjälpordet. Som barn är man läraktig, bra på att kopiera. Såhär i efterhand tänker jag att ”alltså” nog kan ha varit det mest frekventa ordet i 1950-talets samtalsflöde hemmavid. Idag behöver jag det inte längre. Stamningen är i princip borta, enstaka återfall bjuder jag på eller ”gömmer” i inövade konstpauser. Tidsfaktorn gör förstås sitt till: man blir sällan lika ivrig vid 77 som vid 7. Däremot har man - som regel - lyckats utöka ordförrådet och därmed en förmåga att väja för fallgroparna.
*. *. *
Senare i barndomen gick jag på hållningsgymnastik. Nej, inte frivilligt utan på order av lärare vid Karlskrona Högre Allmänna Läroverk. De ansåg att jag inte var rak nog i ryggen. Mer av en slashas när jag släntrade fram över skolgården. Det låg nog nåt i det; jag var 12, kanske 13, lång redan då, hade säkert vissa komplex. Som man gärna har i den åldern. Hållningsgymnastik var bestraffningen. Vi var tre killar där, utvalda efter vandel. Etablerade problembarn i behov av ”vård”. Programmet? Stå i givakt. Hänga i ribbstolar. Förflytta sig längs en bom. Med mera, med mera. Allt inför ögonen på skolans gymnastikdirektör - och under hot om rapp med grov linjal.
*. *. *
Skolagan hade förvisso förbjudits några år tidigare, men det bekymrade inte ”hållningspedagogen”. Han slog glatt och gärna. Själv kom jag undan med en enda omgång. Minns inte vad jag hade gjort, minns bara rappen. Tio till antalet. Över baken. Jag fick räkna dem, ett och ett. Högt. Annars hade det blivit tjugo. Och varför berättar jag detta nu? Två anledningar. För att jag då och då - och allt oftare - tänker tillbaka på livet som det en gång var. För att påminna mig själv - och kanske andra - att ”bättre förr” är en floskel, ingen sanning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar