Igor Sypniewski har gått ur tiden, 47 år ung. En gång var han fotbollsstjärna. Först i hemlandet Polen, därefter i Grekland och slutligen i Sverige. Här representerade han Halmstad BK en hel säsong och Malmö FF en halv. Succé i HBK, sorti i MFF. I efterhand framstod succén som mer gåtfull än sortin. Vad hade Halmstad som Malmö saknade? Jonas Thern? Kanske. Den dåvarande HBK-tränaren offrade allt för ”olycksbarnet”: tid, kraft, personlig prestige. Vad fick han tillbaka? Tolv mål i allsvenskan, MFF:s köpintresse, tillfällig stadga i objektet.
*. *. *
Sypniewski led av psykisk ohälsa i en tid när ämnet fortfarande var tabubelagt, inom elitidrott inte minst. Detta i kombination med svårt alkoholberoende ledde till det förtida uppbrottet från MFF sommaren 2004. Kontraktet revs, karriären var i princip över, låt vara att Sypniewski fick nya chanser utanför rampljuset (korta sejourer i Trelleborgs FF respektive Bunkeflo IF). Vid cirka 30 återvände han till Polen för gott. Slut som yrkesman i fotboll. Förbrukad, utom räddning. Åtminstone var det så ”fallet Sypniewski” beskrevs av dåtidens välunderrättade källor.
*. *. *
Själv undrade jag länge: vad hände sen med Igor Sypniewski? Fick han ordning på sitt liv? Hjälp mot demonerna? Svaret kom i en kvällstidning tio år senare. Den förre fotbollsstjärnan levde i social misär. Knappt 40, märkt av sjukdom och missbruk, förträngda minnen av tiden i Malmö. Tragisk läsning från början till slut. Mot den bakgrunden kommer dödsbudet inte överraskande, mer som ytterligare en bekräftelse i raden av sorgliga människoöden. Alla klarar inte att rätta in sig i led. Alla blir inte lyckliga av att kallas fotbollsstjärna. Alla har inte det dna:t. Psykisk ohälsa klipper karriärer, förkortar liv.
*. *. *
Jag har en egen minnesbild av Igor Sypniewski som kommer för mig. Han hade precis gjort mål - hans enda i MFF-tröjan, tror jag - och ”överfölls” på traditionellt manér av glädjerusiga lagkompisar. Sypniewski själv? Nollställd. Oförmögen att visa känslor. Någon annanstans med blicken. Där och då förebådades nog slutet, även om man inte ville förstå det. Här och nu hoppas jag att HBK och MFF ger honom en tyst minut vid respektive match under allhelgonahelgen. Den vördnaden bör fotbollen visa sina olycksbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar