Superettans blinkande stjärnor

I väntan på EM kan man alltid kolla på superettan. Inget dumt substitut om man är brett fotbollsintresserad. Och svag för gamla hjältar. Flera sådana finns till beskådande i superettan, vissa mer bedagade än andra. Almeida i Örgryte t ex. En av de bättre brassarna i svensk fotboll - tyckte man en gång i tiden. Knappast längre. Borta är snabbheten, fyndigheten, effektiviteten; allt det där som vid något tillfälle gjorde honom till allsvensk skyttekung (om jag minns rätt). Idag verkar han mest sliten, går ofta skadad, spelar sällan hela matcher. I Öster har vi en annan gammal kändis: James Keene. Hårdför britt som tidigare profilerat sig i bl a Elfsborg och Halmstad. Han är sig mer lik. Föga glamorös men alltid redo att göra jobbet.

*. *. *

MFF anno 2010 gör sig också påmint. Viktiga kuggar i det guldlaget var Ivo Pekalski och Daniel Larsson. Elva år och ett antal klubbar inom och utom landet senare rundar båda av i superettan. Pekalski i Norrby, Larsson i Akropolis. Det går sådär. Hyggligt men lite långsamt för Pekalski, nästan inte alls för Larsson som haft svårt att ens ta en ordinarie plats i Akropolis. Där han f ö inte är ensam kändisveteran. Bland lagkompisarna finns målvakten John Alvbåge med förflutet i flera allsvenska klubbar - och inte minst killen som för tiotalet år sedan betraktades som svensk fotbolls kanske största talang. Astrit Ajdarevic, nämligen. Tidens tand har tyvärr verkat även här. Senast jag såg Akropolis var Alvbåge petad till förmån för en tjugo år yngre förmåga. Ajdarevic lyste med sin frånvaro helt, såvitt jag vet har han bara gjort 45 minuter på banan hittills. Dom såg jag och det var nästan lite rörande: genialiteten finns kvar, den svårslagna blicken för spelet. Men kroppen vill tydligen inte, Ajdarevic steg av i halvtid.

*. *  *

Johan Blomberg i Trelleborg. Linus Hallenius i Sundsvall. Denni Avdic i Vasalund. Exemplen ur fotbollens finfamilj kan säkert mångfaldigas. Då har jag ändå inte nämnt den ”finaste” av alla: Andreas Granqvist i Helsingborg. Och nej, jag vill inte tala om slocknade stjärnor. Det vore både plumpt och orättvist. Sporadiskt blinkande stjärnor passar bättre. Veteranerna förgyller - mer eller mindre förvisso -superettan, nivån är alldeles lagom för deras nedtrappning. Ett särfall, tillika en personlig favorit, måste jag också nämna i sammanhanget. Boris Lumbana i Gais. Killen spelade allsvenskt i Örebro för ett antal år sen. Sen la han av för att satsa på en musikkarriär. Deltog i Mello under namnet Boris Renée, gick till final. Var i ropet, turnerade runt. Men återfick dessbättre lusten för fotboll. Av det jag sett hittills från årets superetta är Lumbana seriens kanske bäste mittfältare - och definitivt Gais viktigaste spelare. Hur långt det räcker återstår att se. Här och nu - om tabellen inte ljuger - är Värnamo bäst. Ett lag som så här långt gått under min radar. Tillfälle lär komma, det gäller bara att hålla i och hålla ut. Inga problem för en nörd.

Tre Kronor på hal is

Det pågår ett hockey-VM. I SVT, minsann. Betalkanalerna har lämnat w o, oklart och ointressant varför. Men kanske för att de förutsåg det fiasko som nu hotar Sverige. Förlust mot Danmark. Förlust mot Belarus. Därpå en falsk signal om uppvaknande i matchen mot Schweiz: 7-0! Ikväll återställdes ordningen. 2-4 mot Tjeckien, trots 2-0-ledning efter två perioder. Sverige ligger därmed sist i gruppen och måste vinna sina tre återstående matcher för att möjligen (med hjälp av andra resultat) nå en kvartsfinal. Sannolikheten här gränsar till noll. Synd om SVT som verkligen puckat upp till blågul fest. 

*. *. *

Räknade jag rätt var åtta personer involverade kring kvällens match. Kommentatorer, bisittare, experter, rinkreportrar. Den styrkan hade nästan räckt till att befolka forntidens Tre Kronor. Åren runt 1960, när jag var ett hockeyfrälst pågasnöre. Då pratade man inte om femmor eller linor. Då mönstrade man inte över tjugo spelare i ett lag. Två backpar och tre kedjor var nock. Tretton man, plus en burväktare. Man kunde stjärnorna mer eller mindre utantill. ”Tumbakedjan” med min idol Stöveln Öberg till vänster. ”Ungdomskedjan” med Sura-Pelle, Dubbel-Nisse och Lundvall. ”Myggkedjan” med Akka Andersson, Garvis Määttä och ett tredje komplement som bestämt hette Hedlund. I ena backparet Stoltz & Björn. I det andra Blome och Nordlander, fast där är jag osäker. I kassen stod Flodqvist. Senare Honken, Klimpen, Kjell Svensson. Kedjebeteckningarna uppfanns, vill jag minnas, av dåtidens radio- och tv-ikon Hyland. Han redde sig nästan själv, endast ett orakel vid namn Ulf Jansson assisterade.

*. *. *

I dagens Tre Kronor kan jag inte en enda spelare. Det säger förstås rätt mycket om falnande intresse från min sida - men kanske också om laget som hittills varit helt under isen i detta VM. Det känns - och ser ut - som ett hopplock av andra- eller tredjesorteringen i svensk hockey. Namn som endast de nördiga hört talas om, om ens de. NHL-stjärnorna lyser ju med sin frånvaro den här gången. Vissa upptagna av slutspelet ”over there”, andra helt enkelt inte sugna. På ett VM. Märkligt, kan man tycka. Fast kanske mänskligt. Inte ens hockeyspelare vill väl spela hockey när sommar’n står för dörren. Sånt där slapp Stöveln och grabbarna att ta ställning till: ishockey var en vintersport. Utövades dessutom under bar himmel, icke sällan i månsken och tio minus. I morgon möter Sverige Storbritannien. Vinner vi inte den blir det revolution i legendarernas himmel.

En fotbollskväll på Plan B

Jag var på krogen igår. Plan B, närmre bestämt. Ett lite udda ställe vid den numera ganska illa beryktade Norra Grängesbergsgatan. Där jag f ö en gång i tiden gjorde mina första trevare på jobbmarknaden - Beyronds bokbinderi i salig åminnelse. Alldeles i närheten ligger denna Plan B. Möjligen Malmös enda bakgårdskrog. Helt insynsskyddad, garanterat fri från trafikbuller och andra störningar. Stor uteservering, ännu större insides. God mat, fullständiga rättigheter i dryckesutbudet. Enkelt, basalt, funktionellt...den som vill ha vita dukar och kandelabrar bör gå nån annanstans. Suspekt? Inte mitt intryck, inte alls. Om man nu inte tycker att MFF-fans är suspekta varelser.

*. *. *

Det är nämligen hit dom går på match nu för tiden. Plan B erbjuder storbild - och fulla rättigheter även vad gäller känsloyttringar. En redig fotbollskrog, kan man lugnt säga. Att jag var där berodde på att den blåaste av mina svärsöner inviterat. Då säger man inte nej. Då sitter man heller inte och vrålar ”heja Mjällby”, det hade klassats som ett miljöbrott. Man fascineras i det tysta. Av stämningen. Av jubelorkanen när MFF gör mål. Av alla dessa människor, en eller två generationer yngre än jag, som förenas bortom yrkestitlar och social status. Av fotbollens kraft. Man fascineras inte minst av personalen; tjejerna och killarna som kryssar fram mellan bord och vrål ständigt vänliga och serviceinriktade. Bäst på plan!

*. *. *

Och visst var det en underhållande match, Örebro-MFF. Min svärson tippade 1-2 och det fick han ju rätt i. Själv drog jag till med 0-1, tänkte att nu skulle väl Marko Johansson i buren äntligen få hålla tätt. Icke. Ibland går det troll i saker. Senast MFF höll nollan var nån gång i fjol - och den här gången spräcktes den till råga på allt av en egen gammal planta. Deniz Hummet, samtida med Marko J i MFF:s ungdomsled, gjorde 1-1-målet för Örebro. Detta efter matchens snyggaste anfall. Vilket man förstås inte kunde säga högt på Plan B. Lättare att säga precis hur det var: att MFF i det stora hela var bättre än Örebro. Stundtals närmast överlägset. Då saknades ändå A C, Toivonen, Rieks, Lewicki. Imponerande.

*. *. *

Nu går allsvenskan i sommaride pga EM. Synd, spänningen började precis bli påtaglig. Vårens lag? All respekt för MFF, men svaret måste bli KFF. Kalmar FF alltså. Ungefär samma spelare som i fjol och förfjol, ändå ett helt nytt lag. Vinner bollinnehavet i varenda match, t o m mot MFF häromsistens. Har en konsekvent spelidé, tydlig struktur, skinande mod. Allt ett verk av nye tränaren Henrik Rydström. Kan han plussa på med lite effektivitet i anfallsdelen går KFF från glad överraskning till ren sensation. Samtidigt: åtta omgångar är spelade, 22 återstår, slutsatsernas tid är inte här och nu. Undrar om dom har nån Plan B i Kalmar?

Se upp ”Britt-Marie”, det går fort till 45

Centerns ungdomsförbund har fått, eller kanske snarare valt, en ny ordförande. Har glömt hennes namn. Britt-Marie? Nä, det var det inte. Risken är dock överhängande att hon blir kallad så. Som man bjuder får man ta. Den unga damen gick ju ut med sin syn på LAS i veckan. Lagen om anställningsskydd alltså. Och då lät det såhär (på ett ungefär): ”det kan inte vara rimligt att Britt-Marie, 45, ska vara i vägen för ungdomar som vill in på arbetsmarknaden”. Så talar den aningslöse. För det första är ”Britt-Marie” ett illa valt namn när nu åldern specificeras som den gör. Få kvinnor runt 45 heter Britt-Marie, namnet var gammalt redan när de föddes. För det andra finns inga 45-åringar som är i vägen för ännu yngre människors jobbambitioner - det enda de är i vägen för är CUF-ordförandens vildsinta visioner. För det tredje blir hon snart nog 45 själv. Tid går fort, fråga en som fyllt 75.

*. *. *

Nej, jag är inte upprörd. Inte det minsta. De politiska ungdomsförbunden ska profilera sig, gärna på tvärs med det egna ”vuxenpartiet”. Detta ligger så att säga i engagemangets riktning. Samtidigt som det förstås säger något om mänsklig utveckling: den till åren komne (med minnet i behåll) vet hur det är att vara ung, den alltjämt unge har inte en susning om hur det är att bli gammal. Tur det. Insikt tränger sig på med åren, under tiden är det okej att vara t ex CUF-ordförande och hojta ”skrota LAS”. Man får se det som en inövad reflex, välment men fri från eftertanke. Och från kunskap, kanske. Faktum är ju att LAS redan i sin nuvarande form går ”Britt-Marie” ganska väl till mötes. Inget hindrar företagen att runda  turordningsprincipen vid uppsägningar. Att ”gamlingarna” sitter kvar på de yngres bekostnad i kraft av längre anställningstid är knappt ens en halvsanning på dagens arbetsmarknad. 

*. *. *

Allt går att lösa genom utköpsprincipen. Riktade erbjudanden, sockrade för framförallt äldre. Smidigt och smart, i bästa fall en variant av win-win. Så gjorde man på Sydsvenskan (och tusen andra ställen) redan på 1990-talet. I första hand för att minska totalen på den så kallade kostnadsmassan - i andra hand för att föryngra och därmed kompetenssäkra de uttunnade leden. Eller hur man nu resonerade. Sen vad gäller nyanställningar: visa mig den arbetsgivare som idag värderar ålder och erfarenhet så högt att yngre i någon mening skulle drabbas negativt. Jag ser inte att det problemet finns. Jag ser heller inte att gällande lag om anställningsskydd är oantastlig, än mindre helig. Allt kan diskuteras. ”Skrota” låter dock inte seriöst. Bättre kan du, ”Britt-Marie”.

Gott & blandat från bollhyllan

Etta i grundserien. Outstanding i slutspelet. Värdigare mästarlag än Sävehofs handbollsherrar får man leta efter. Laget gjorde processen kort med hela idén om ”bäst av 5”, vann i tre raka oavbrutet. 9-0 i matcher i ett slutspel resonerar man inte bort med utläggningar om marginaler hit eller dit. Låt vara att finaltriumfen mot Skövde underlättades en del genom konsekvenserna av möte nr 1. Där, men bara där, snackar vi rysare. Sävehof vann efter två förlängningar, Skövde fick oersättlige Thurin skadad och dessutom två avstängningar pga röda kort till andra mötet. Resten blev defilering mot guldet. Skövde stred tappert, särskilt i gårdagens tredje match, men Sävehof var helt enkelt för bra. Lite rörande att den beryktade busen Brännberger tog en positiv huvudroll när allt skulle avgöras. Covid har stulit i princip hela hans säsong, först till finalserien var han redo för comeback. Igår gjorde Brännberger sju mål, de flesta mot slutet i lägen där Skövde nosade på kontakt. Snäll var han också. Inte en enda utvisning, ovanligt nog.

*. *. *

Igår presenterades Sveriges EM-trupp i fotboll. Med hänsyn till omständigheterna (läs corona) fick 26 spelare tas ut, normalt ligger annars taket på 23. Janne Andersson, den svenske förbundskaptenen, nöjde sig med 25. Andreas Granqvist är förvisso inskriven i spelartruppen - men inte för att spela, det var Andersson själv tämligen tydlig med. ”Granen” ska mer vara något av en resursperson. Energispridare. Trupptupp. Upprördheten över detta kan man ta del av på sociala medier. Eller också låta bli, om man har vettigare saker för sig. Själv konstaterar jag bara att uttagningen var väntad. Janne Andersson har aldrig dolt att han är både sentimental och vänfast. Det gör honom ovanlig som förbundskapten, men kanske inte olämplig. Nånting säger mig att Sverige nog kan göra ett bra EM. Försvaret blir nyckeln. Ordning och reda där så löser sig resten. Framåt finns ju en spännande potential. Isak, Kulusevski, Quaison, Claesson, Jordan Larsson. Om nu Andersson vågar använda den, vill säga. Förutsätter nästan att han rubbar Berg. Troligt? Nej, men det är inte förbjudet att hoppas.

*. *. *

Här i Malmö pågår rättegången mot Pawel Cibicki. En djupt tragisk historia om spelberoende och ödelagd fotbollskarriär. Cibicki är så att säga dömd innan han blivit fälld. Fråntagen sin yrkeslegitimation, avstängd från all fotboll inom och utom landet. Det går att säga att han bäddat för det själv. Det går också att säga att en sjuk spelmarknad bäddat åt honom (och andra likasinnade). Alla är inte rustade att stå emot livets frestelser, alla har inte de nedärvda förutsättningarna i sitt dna. Så länge samhället erbjuder fallgropar, så länge skördas offer. Jag hoppas Pawel Cibicki får den dom han förtjänar - men framförallt det stöd han uppenbarligen behöver för att komma tillbaka. Inte som fotbollsstjärna, den tiden är ändå förrädiskt kort, utan som hel människa. Lycka till.

Var tid har sitt...

Så här års brukar jag smida fiskeplaner. Drömma mig bort. Till skogarna och sjöarna i Småland. Ringa och boka, göra slag i saken. Inte i år. Aldrig mer, är jag rädd. Det har varit lite för många ”sänken” på senare tid, lite för många påminnelser om åldrandets faktiska betydelse. Lusten är intakt, förmågan är problemet. Jag kan fortfarande ro en eka, absolut. Men kommer jag i den? Och i så fall: kommer jag av? Jag kan fortfarande sitta bakom flötet från morron till kväll och bara njuta. Men ser jag när det nappar? Orkar jag gå de 600 meterna till och från sjön? Klarar jag att vara ärlig mot mig själv? Egentligen inte. Sluta fiska kan vara lika svårt som att sluta spela fotboll, man behöver hjälp och stöd. Någon som förstår, någon med bättre omdöme än en själv. Det har jag tack och lov i min omedelbara närhet - och därför lägger jag ner. Var tid har sitt, gud vad det tar emot att erkänna.

*. *. *

Nej, jag sörjer inte att Zlatan missar fotbolls-EM. Jag gläds åt att jag fått uppleva hans storhetstid. Den varade så otroligt länge - men här och nu är den ett vackert och ganska avlägset minne. Att vissa krönikörer idag skriver dramatiska drapor om hans återbud till EM får man ta med en nypa överseende. Övertoner tillhör sportjournalistiken, särskilt när det kommer till svensk fotbolls främste genom alla tider. Ett nyktert konstaterande är väl annars att Zlatan till slut förlorade matchen mot naturlagarna. Inte ens han, den starkaste av alla, kunde hålla på till 40 utan att kroppen sa ifrån.

*. *. *

Har precis tittat på allsvensk fotboll. Stockholmsderbyt Hammarby-Djurgården. 2-2, högklassig underhållning. Men tränarna i respektive lag ansträngde sig förstås att vara missnöjda. Eller i vart fall kritiska. Tränare ser helt enkelt fotboll på ett annat sätt än gemene man. Synd. Lite positivare livssyn hade inte skadat. Detaljerat tuggande om att varje målchans, varje mål, beror på något annat än motståndarlagets egen skicklighet blir påfrestande. Som om det inte räckte att tv-experterna grottade ner sig i felsökarträsket. Okej, det är väl deras jobb. Desto roligare då att vara lekman.

Stjärnfallet som lyfter (?) MFF

AIK-MFF 1-1. Anel Ahmedhodzic petad. Ola Toivonen tidigt utbytt. Bra jobbat Jon Dahl Tomasson, tränare i MFF. Meriter ska vara färskvara, ingen bör få hänga med på gamla. Det menar jag att nämnda duo gjort denna vår - fram till igår. Samtidigt lider jag lite med unge Ahmedhodzic. Så upphöjd i fjol, så omsusad i ”försäljningskarusellen”. Nu kanske offer för sitt eget renommé. Hybris, tankarna på annat håll, drömmar om mångmiljonkontrakt och livsförsörjning. Svårt att spela bra fotboll då, desto lättare att tappa fokus. Om petningen hjälper eller stjälper återstår att se, Ahmedhodzic själv har en del av bollen. Knappast hela. Som Nielsen och Brorsson skötte mittbacksjobbet igår finns ingen direkt anledning att byta tillbaka.

*. *. *

Vad gäller Toivonen fick han stiga av runt 60e minuten. Inte skadad, såvitt jag kunde se. Däremot med ännu en slätstruken insats på ”kontot”. Vill inte tro att han är slut, men kanske lite märkt ändå av en lång karriär. Halvmätt, kvartsinspirerad. I behov av förlängd startsträcka för att komma upp i varv. MFF behöver en Toivonen som tar jobbet fullt ut, hittills har han mest visat sporadiska klickar av klass. Slut på den kritiska analysen. Faktum är ju att MFF gjorde en stark match mot AIK, försvarsmässigt i mina ögon säsongsbästa. Snöpligt med självmålet, för dagen utmärkte Marko Johansson i buren hade mått bra av en nolla. Vagic fick, lite otippat, 90 minuter på mittfältet. Blandade och gav, fattades en del i tempo men slet förtjänstfullt. Christiansen var förstås bäst. Stundtals rent av nära sin maxnivå - och kanske var det därför han fick med Sebastian Larsson att göra.

*. *. *

AIK-stjärnan förnekar sig inte. Han jobbar och sliter, ansvarar för alla ”fasta” (frisparkar, straffsparkar, hörnor) och är otroligt nyttig för sitt lag. Men samtidigt en fara för motståndarnas säkerhet. Larsson tvekar aldrig att använda dobbarna som vapen, attacken på Christiansen i andra halvlek var bara normaltypisk. MFF-kaptenen kan förvisso också vara ful, men mot slugger-Larsson står han sig slätt. Och så länge domarna nöjer sig med att vifta gult lär det fortsätta. Till sist några ord om allsvenskans siste centertank. Eller ”Fattigmans-Lukaku” som en tv-kommentator kallade honom härförleden. Jag talar om Jacob Bergström i Mjällby. Poängräddare igår igen med sitt 1-1-mål på stopptid mot Halmstad. Hans tredje för säsongen. Lika med Mjällbys samtliga. Här snackar vi inte klacksparkar och teknisk briljans, här har vi en grovhuggen typ som är beredd att välta hela målställningen för ett nätrassel. Min oreserverade beundran.

Slaget i Partille

Tre unga män skadade. Tre våldsverkare avhysta. Se där lite kalla fakta från gårdagens sammandrabbning i Göteborgsförorten Partille. Gängrelaterad uppgörelse? På sätt och vis. Fast under etiketten SM-final i handboll. Sävehof mot Skövde. Herregud vilken holmgång innan Sävehof kunde komma ut ur krutröken som vinnare. 38-37 - efter två förlängningar och hisnande dramatik. Dock utan naturlig belöning i potten: SM-guldet, mästarvärdigheten. Så var det tills helt nyligen - en final, en chans. Inte längre. Handbollen har sålt sig till det tvivelaktiga tidskonceptet ”bäst av 5”, detta var blott första mötet. Synd, eftersom det knappast går att överträffa.

*. *. *

Mellan hugg och slag bjöds glimtar av fantastisk handboll. Från båda lagen. Tempot närmast ”osvenskt” uppdrivet. I alla fall ”oskånskt”. Kom osökt att tänka på t ex HK Malmö. Visst, laget i staden där jag bor har sina förtjänster men spel i expressfart ingår sällan eller aldrig som något signum. Kan till viss del bero på åldersstruktur. Unga killar springer snabbare än tunga män - och framförallt i Sävehof finns mycket av det förstnämnda. Med färöingen Elias Skipagötu som typexempel. Nitton år (fyller i dagarna), ganska liten i växten, men redan stor nog att bära laget. Flinka fötter, skarp handbollshjärna, gränslöst mod. Grabben skjuter t o m vikskott liggande i luften, den konsten är han ensam om att behärska. Emil Berlin en annan ”spoling” värd att framhålla. Åtta mål igår - och detta som vikarie för ordinarie högernian Salihi. Djupt imponerande.

*. *. *

Tuffa och oömma verkar de vara också, ungtupparna. Både Berlin och Skipagötu gick helskinnade ur gårdagens krig. Det gjorde dessvärre inte Skövdes viktigaste spelare. Jack Thurin fick hjälpas av slagfältet, till synes svårt knäskadad. Sorgligt att se, kanske avgörande för hela matchserien. Ett annat offer i bortalaget var Richard Hanisch som fick bryta tidigt pga fotskada. I Sävehof var det stjärnan Edvardsson som plötsligt försvann. Spårlöst. Oklart vad som hände där, någon sa kramp men stannar man i omklädningsrummet för det? Om manfallet kan kopplas direkt till matchkaraktären vet jag inte. Möjligen bara indirekt. Hårt var det, stundtals brutalt. Tre röda kort, utvisningar som till slut inte gick att räkna. All heder åt männen med det helt omöjliga uppdraget. Domarna alltså.

En byfånes fotbollsliv

Tuff fotbollshelg för en byfåne. Missförstå mig rätt: jag håller på lag som Mjällby och Derby. Då är man en typ av byfåne, det går inte att komma ifrån. Och då är det väldigt sällan man kan sitta lugnt tillbakalutad i tv-fåtöljen och räkna hem lätta segrar. Desto oftare sitter man med hjärtat i halsgropen och pulsen utom kontroll, oändligt tacksam över de poäng som eventuellt trillar in. Att man kan va så glyttig vid fyllda 75 förvånar inte minst mig själv. Men jag står för det med viss stolthet. Den dan fotbollen inte längre febrar mig har jag blivit gammal på riktigt.

*. *. *

Derby? undrar du kanske. Hur kan jag hålla på dom? Svar: Tipsextra i tv. 1970-talet. Derby hade sin storhetstid då, vann engelska ligan (dagens Premier league) två gånger. Roy McFarland, Colin Todd, Archie Gemmill, Kevin Hector, Charlie George...alla dessa spelarprofiler som lyste upp mina lördagar. Gjorde groggen godare, livet lättare. Det var Derby som fick mig att inse att fotbollshjärtat rymmer fler lag än ett, att mångfald trumfar enfald. En sådan vän sviker man inte bara för att det går knackigt. Vilket det gjort ganska länge nu för klubben som faktiskt är en av Englands äldsta (grundad 1885). Senaste sejouren i högsta ligan ligger cirka 15 år tillbaka i tid - och den var inte munter. Derby vann en (1) match, åkte ut med bottennoteringen 10 poäng.

*. *. *

Nog av om historien. I lördags var det nästan hälsovådligt att vara Derbyfåne. Nedflyttningsspöket flaxade, olyckskorpar kraxade. Sista omgången i Championships, brittiska andraligan. Derby kom från sju raka förluster, piskat att ta poäng mot Sheffield W för att rädda sig kvar. Stukat självförtroende, låg svansföring, tunt i brallorna. Allt emot, liksom. Och vilken match det blev! Derby fick 0-1 på halsen precis före halvtid. Vände till 2-1, tappade till 2-3 i ett nervöst sammanbrott modell fullskaligt. Men får sedan en straff i slutminuterna (odiskutabel dessbättre) och kvitterar till 3-3. Wamborn hette han visst, mannen, exekutorn, frälsaren. En pinne visade sig räcka för ett lyckligt slut. Spelarna grät. Jag med dem. Nästan. Inför fotbollen är vi alla små.

*. *. *

Efter detta en dos Mjällby på söndagen. Något lugnare, tack och lov. Andra raka 1-0-segern, nu mot Östersund. Kanske inte övertygande eller ens särskilt rättvist. Snarare en pärs av normalgraden. Men det tar jag med glatt humör och ingrodd vana. Mina ”byalag” får inget gratis, hårt jobb gäller alla dagar och matcher i veckan. Tack för plågsam helgunderhållning. Punkt.

H65 bäst när det gällde som mest

Sävehof-H65 Höör 25-26. Underhunden slår högdjuret - och ingen kan bli surare än expertkommentatorn i tv Jennie Linnell. ”Sävehof var bästa laget”, konstaterade hon tydligt upprörd direkt efter dramats upplösning. Hyllningen till H65 fick hennes mer balanserade kollega Charlie Sjöstrand stå för. Han såg vad alla neutrala handbollsvänner såg: Sävehof var inte alls bäst när det väl gällde, H65 vann utan att behöva be om ursäkt. En bragdartad insats, värd all respekt. Samtidigt som den kan ha kostat SM-guldet. Jag menar, hur ska Månssons töser kunna ladda om efter detta? Är det mentalt och kroppsligt möjligt? Mycket talar emot. Semifinalserien mot Sävehof gick över fulla fem matcher, slitaget på de relativt få spelare som bär H65 måste varit enormt. Och första finalmatchen mot Skuru spelas redan på måndag. Om vila och återhämtning spelar roll är det fördel Skuru. Om mirakel föder mirakel kan allt hända. Heja H65.

Noll koll det nya normala?

Okunskap är inget att skämmas för. Det lider vi alla av, mer eller mindre beroende på ämnesområde. Att skylta med okunskapen i tv blir förstås bekymmersamt. För att inte säga pinsamt. Särskilt när kunskapsluckan rör själva yrkeskompetensen. Jag kan t ex tycka att en sportjournalist på SVT bör ha elementära baskunskaper om bollidrotternas seriesystem - men tyvärr, så är inte fallet. I dagens morgonprogram hör jag samma groda upprepas om och om igen: Loui Sand gör comeback i ”herrhandbollens högsta serie allsvenskan”. Nyheten som sådan är så klart intressant. Sand spelade tidigare i damlandslaget men lade av i samband med en könskorrigering. Såvitt jag vet innebär comebacken (i Göteborgsklubben Kärra) att Loui Sand blir den första i sitt slag: ensam om att ha spelat elithandboll både som kvinna och som man. Vad som stör den positiva nyheten är det återkommande faktafelet. Allsvenskan är inte herrhandbollens högsta serie. Allsvenskan är nivå 2 i systemet. Högsta serien heter Ligan. Nej, det kan man inte begära att gemene man ska känna till. Desto viktigare då att en profilerad sportjournalist på tv ger korrekt information. Men det är kanske en gammeldags uppfattning jag har? I tider av inkvotering och andra konstigheter verkar noll koll vara en plusfaktor.

Månsson & H65 - olala, vilken kombo

Ola Månsson, tränare i H65 Höör. Som jag gillar den mannen. Och det laget. Svensk handboll behöver sina avvikare, sina kufar, sina uppstudsiga små instick från ”vischan”. H65 är typexemplet. Liten klubb på liten ort, men fullt kapabel att mäta sig med det stora etablissemanget. Hur det gått till vet jag inte. Mandom, mod och money, om jag ändå ska gissa. Det kostar att satsa, vägen till eliten är sällan luftburen. Ej heller hemvävd. Impulser utifrån måste till. Skickliga tränare, talangfulla spelare, tydlig målinriktning. När allt smälter samman kan det bli som igår: H65 Höör slår Sävehof med 31-24 och tvingar fram en femte helt avgörande match om SM-finalplatsen mot redan klara Skuru.

*. *. *

Ola Månsson, ja. Jag hade nöjet att lära känna honom - inte privat men som handbollsperson - redan på 90-talet. Kävlingesonen, mjölkdrickaren (jo, det stod så i dåtidens telefonkatalog), den oefterhärmlige bolltrollaren. Återbördad till fadershuset efter en vända lite högre upp i handbollshierarkin. Kristianstad, närmre bestämt. Där fick han aldrig chansen riktigt - och fick han den gömdes han undan på kanten. I Kävlinge blev han kung. Centralgestalt i laget, dyrkad publiktjusare i Korsbackahallen. Inte för inte hissades hans matchtröja till takprydnad när beskedet kungjordes några år senare: Månsson slutar som spelare, övergår till att bli tränare. Just då kändes det lite chockartat, vill jag minnas. Ola Månsson var knappt 30, hade precis gett elithandbollen en andra chans (OV Helsingborg), såg definitivt ut att ha mer att ge. Men nej. Sista snurrfinten var gjord, lirarnas lirare sadlade om. Med början i Eslöv, vars damlag då tillhörde gräddskiktet i konkurrensen.

*. *. *

Idag har Månsson varit tränare i tjugo års tid, i huvudsak på damsidan. Och framförallt i H65, där han väl snart kan hyllas för lång och trogen tjänst. Framgångsrik dessutom. Ett SM-guld (har glömt vilket år), stadigt topp tre. Trots, eller möjligen tack vare, hög spelaromsättning. H65 har blivit något av en mellanstation för handbollsbegåvade tjejer, många går vidare till utlandskarriärer. Kvar år från år finns egentligen bara Månsson. Ständigt redo att börja om. Bygga nytt. Leda, utveckla, entusiasmera. Det finns massor av handbollstränare, men bara en Ola Månsson. Kolla när han tar timeout: Månsson går ner på knä inför laget, som ville han understryka hur mycket han ser upp till spelarna. Kanske handlar det inte alls om det, kanske är det jag som övertolkar ödmjukheten. En sak vet jag i alla fall: ingen annan tränare gör så, Månsson skiljer sig från mängden. Jag tror att han helt seriöst älskar sitt jobb - och att H65 Höör så att säga är hans rätta element. Den perfekta kombon, helt enkelt. Och detta gäller oavsett resultat i match 5 på fredag. Sävehof är fortfarande tung favorit, men igår var Månssons töser fantastiska.

Är allsvenskan ett ”importerat problem”?

Partiledardebatt i tv. Rödgröna laget mot det blåbruna. Fem kvinnor, tre män, som en påminnelse om den tid vi lever i. Ämnena de förutsägbara. Vården. Skolan. Jobben. Klimat & miljö. Brott & straff. Men framförallt migrationen. Invandring, asylrätt, integration, segregation. Allt det där som SD-ledaren, kapten för de blåbruna, lyckats göra till Frågornas Fråga. Roten till allt ont, förklaringen till alla problem.

*. *. *

Ett ämne förbigås som alltid med kompakt tystnad. Idrotten. Sveriges största folkrörelse, i särklass. Ointressant i en politisk debatt? Varför det? Vem har inte hört mantrat om att idrott & politik hör ihop? Upp till bevis, muttrar jag för mig själv. Ge oss lite tro, hopp och idrottspolitik. Måla inte allt i svart. Se nyanserna, lyft de positiva exemplen, tävla om bollen. Och berätta var ni står - om så bara för att lätta upp stämningen.

*. *. *

Vad tycker t ex SD om fotbollsallsvenskan? Är det okej med alla dessa utländska spelare i lagen? Snor de jobben från inrikes födda? Bör de i så fall stimuleras till återvandring? Är Östersund, ofta med fler mörkhyade än ljushyade i startelvan, en förebild eller ett skräckexempel? Mjällby i SD-ledarens egen hemkommun? Etnisk mångfald där också, såvitt jag vet. Behövs ny lagstiftning på området? Minskade volymer? Är hela jävla allsvenskan ett ”importerat problem”? Vore kul att få veta.

*. *. *

Nej, aldrig ett ord om detta. Varken från rödgrönt eller blåbrunt. Synd. Just här finns fina exempel på lyckad integration och den vackra devisen om allas lika värde. Hur mycket som helst att slå SD-ledaren i skallen med. Men ingen gör det, samtliga partiledare verkar ha fastnat i ”problemfällan”.  Och då återstår bara ett bittert faktum: idrott förenar, politik fördummar.

Högtidsdag under hot

Första maj. En dag att hedra, ett firande att sakna. Om man nu är lagd åt det hållet. Det finns dom som tycker tvärtom. Att det är skönt att slippa ”skiten”. De vajande fanorna. De röda demonstrationstågen genom stan. Internationalen. Plakaten, parollerna. Talen i Folkets Park. Somliga mår illa av sånt. Det får man förstå, nånstans är väl även politiskt illamående en demokratisk rättighet. Själv känner jag ett visst vemod över att Första maj nu bara passerar som en dag bland dagar. För andra året i rad dessutom. Och kanske för gott. Leden hade glesnat redan före pandemin, det går inte att förneka.

*. *. *

Massiv uppslutning på Arbetarrörelsens högtidsdag förutsätter liksom en gedigen arbetarklass. Tveksamt om det finns längre, allt färre människor skulle nog definiera sig själva på det sättet. Eller gå i demonstrationståg av just den anledningen. Det gamla talesättet ”när knegar’n fått det bra nock blir han borgare” är numera statistiskt säkerställt. Kombon M/SD samlar drygt 40 procent av väljarsympatierna, det är svårt att skoja bort. Arbetarrörelsen - läs socialdemokratin - har i någon mening blivit offer för sina egna reformer: de som åtnjuter dem röstar idag på partier som ofta varit emot. Mycket vill ha mer, gärna på bekostnad av andra. Otack är politikens lön.

*. *. *

Nej, ingenting var bättre förr, det är inte det jag säger. Men annorlunda var det. Tro’t eller ej, en gång i tiden var t ex solidaritet ett honnörsord. Ytterhögern arbetarklassens svurne fiende. Första maj helig tradition. Sillafrukosten på Folkets hus, all inclusive. Marschen från Torget till Parken. Känslan av fotbollsfest, lite så fast mycket större. Mängden av människor! Gud så många vi var då på 70-, 80- och 90-talen. När benen bar och orken höll från start till mål. Det kan jag sakna. Och minnas med glädje.