Första maj. En dag att hedra, ett firande att sakna. Om man nu är lagd åt det hållet. Det finns dom som tycker tvärtom. Att det är skönt att slippa ”skiten”. De vajande fanorna. De röda demonstrationstågen genom stan. Internationalen. Plakaten, parollerna. Talen i Folkets Park. Somliga mår illa av sånt. Det får man förstå, nånstans är väl även politiskt illamående en demokratisk rättighet. Själv känner jag ett visst vemod över att Första maj nu bara passerar som en dag bland dagar. För andra året i rad dessutom. Och kanske för gott. Leden hade glesnat redan före pandemin, det går inte att förneka.
*. *. *
Massiv uppslutning på Arbetarrörelsens högtidsdag förutsätter liksom en gedigen arbetarklass. Tveksamt om det finns längre, allt färre människor skulle nog definiera sig själva på det sättet. Eller gå i demonstrationståg av just den anledningen. Det gamla talesättet ”när knegar’n fått det bra nock blir han borgare” är numera statistiskt säkerställt. Kombon M/SD samlar drygt 40 procent av väljarsympatierna, det är svårt att skoja bort. Arbetarrörelsen - läs socialdemokratin - har i någon mening blivit offer för sina egna reformer: de som åtnjuter dem röstar idag på partier som ofta varit emot. Mycket vill ha mer, gärna på bekostnad av andra. Otack är politikens lön.
*. *. *
Nej, ingenting var bättre förr, det är inte det jag säger. Men annorlunda var det. Tro’t eller ej, en gång i tiden var t ex solidaritet ett honnörsord. Ytterhögern arbetarklassens svurne fiende. Första maj helig tradition. Sillafrukosten på Folkets hus, all inclusive. Marschen från Torget till Parken. Känslan av fotbollsfest, lite så fast mycket större. Mängden av människor! Gud så många vi var då på 70-, 80- och 90-talen. När benen bar och orken höll från start till mål. Det kan jag sakna. Och minnas med glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar