Tuff fotbollshelg för en byfåne. Missförstå mig rätt: jag håller på lag som Mjällby och Derby. Då är man en typ av byfåne, det går inte att komma ifrån. Och då är det väldigt sällan man kan sitta lugnt tillbakalutad i tv-fåtöljen och räkna hem lätta segrar. Desto oftare sitter man med hjärtat i halsgropen och pulsen utom kontroll, oändligt tacksam över de poäng som eventuellt trillar in. Att man kan va så glyttig vid fyllda 75 förvånar inte minst mig själv. Men jag står för det med viss stolthet. Den dan fotbollen inte längre febrar mig har jag blivit gammal på riktigt.
*. *. *
Derby? undrar du kanske. Hur kan jag hålla på dom? Svar: Tipsextra i tv. 1970-talet. Derby hade sin storhetstid då, vann engelska ligan (dagens Premier league) två gånger. Roy McFarland, Colin Todd, Archie Gemmill, Kevin Hector, Charlie George...alla dessa spelarprofiler som lyste upp mina lördagar. Gjorde groggen godare, livet lättare. Det var Derby som fick mig att inse att fotbollshjärtat rymmer fler lag än ett, att mångfald trumfar enfald. En sådan vän sviker man inte bara för att det går knackigt. Vilket det gjort ganska länge nu för klubben som faktiskt är en av Englands äldsta (grundad 1885). Senaste sejouren i högsta ligan ligger cirka 15 år tillbaka i tid - och den var inte munter. Derby vann en (1) match, åkte ut med bottennoteringen 10 poäng.
*. *. *
Nog av om historien. I lördags var det nästan hälsovådligt att vara Derbyfåne. Nedflyttningsspöket flaxade, olyckskorpar kraxade. Sista omgången i Championships, brittiska andraligan. Derby kom från sju raka förluster, piskat att ta poäng mot Sheffield W för att rädda sig kvar. Stukat självförtroende, låg svansföring, tunt i brallorna. Allt emot, liksom. Och vilken match det blev! Derby fick 0-1 på halsen precis före halvtid. Vände till 2-1, tappade till 2-3 i ett nervöst sammanbrott modell fullskaligt. Men får sedan en straff i slutminuterna (odiskutabel dessbättre) och kvitterar till 3-3. Wamborn hette han visst, mannen, exekutorn, frälsaren. En pinne visade sig räcka för ett lyckligt slut. Spelarna grät. Jag med dem. Nästan. Inför fotbollen är vi alla små.
*. *. *
Efter detta en dos Mjällby på söndagen. Något lugnare, tack och lov. Andra raka 1-0-segern, nu mot Östersund. Kanske inte övertygande eller ens särskilt rättvist. Snarare en pärs av normalgraden. Men det tar jag med glatt humör och ingrodd vana. Mina ”byalag” får inget gratis, hårt jobb gäller alla dagar och matcher i veckan. Tack för plågsam helgunderhållning. Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar