I väntan på EM kan man alltid kolla på superettan. Inget dumt substitut om man är brett fotbollsintresserad. Och svag för gamla hjältar. Flera sådana finns till beskådande i superettan, vissa mer bedagade än andra. Almeida i Örgryte t ex. En av de bättre brassarna i svensk fotboll - tyckte man en gång i tiden. Knappast längre. Borta är snabbheten, fyndigheten, effektiviteten; allt det där som vid något tillfälle gjorde honom till allsvensk skyttekung (om jag minns rätt). Idag verkar han mest sliten, går ofta skadad, spelar sällan hela matcher. I Öster har vi en annan gammal kändis: James Keene. Hårdför britt som tidigare profilerat sig i bl a Elfsborg och Halmstad. Han är sig mer lik. Föga glamorös men alltid redo att göra jobbet.
*. *. *
MFF anno 2010 gör sig också påmint. Viktiga kuggar i det guldlaget var Ivo Pekalski och Daniel Larsson. Elva år och ett antal klubbar inom och utom landet senare rundar båda av i superettan. Pekalski i Norrby, Larsson i Akropolis. Det går sådär. Hyggligt men lite långsamt för Pekalski, nästan inte alls för Larsson som haft svårt att ens ta en ordinarie plats i Akropolis. Där han f ö inte är ensam kändisveteran. Bland lagkompisarna finns målvakten John Alvbåge med förflutet i flera allsvenska klubbar - och inte minst killen som för tiotalet år sedan betraktades som svensk fotbolls kanske största talang. Astrit Ajdarevic, nämligen. Tidens tand har tyvärr verkat även här. Senast jag såg Akropolis var Alvbåge petad till förmån för en tjugo år yngre förmåga. Ajdarevic lyste med sin frånvaro helt, såvitt jag vet har han bara gjort 45 minuter på banan hittills. Dom såg jag och det var nästan lite rörande: genialiteten finns kvar, den svårslagna blicken för spelet. Men kroppen vill tydligen inte, Ajdarevic steg av i halvtid.
*. * *
Johan Blomberg i Trelleborg. Linus Hallenius i Sundsvall. Denni Avdic i Vasalund. Exemplen ur fotbollens finfamilj kan säkert mångfaldigas. Då har jag ändå inte nämnt den ”finaste” av alla: Andreas Granqvist i Helsingborg. Och nej, jag vill inte tala om slocknade stjärnor. Det vore både plumpt och orättvist. Sporadiskt blinkande stjärnor passar bättre. Veteranerna förgyller - mer eller mindre förvisso -superettan, nivån är alldeles lagom för deras nedtrappning. Ett särfall, tillika en personlig favorit, måste jag också nämna i sammanhanget. Boris Lumbana i Gais. Killen spelade allsvenskt i Örebro för ett antal år sen. Sen la han av för att satsa på en musikkarriär. Deltog i Mello under namnet Boris Renée, gick till final. Var i ropet, turnerade runt. Men återfick dessbättre lusten för fotboll. Av det jag sett hittills från årets superetta är Lumbana seriens kanske bäste mittfältare - och definitivt Gais viktigaste spelare. Hur långt det räcker återstår att se. Här och nu - om tabellen inte ljuger - är Värnamo bäst. Ett lag som så här långt gått under min radar. Tillfälle lär komma, det gäller bara att hålla i och hålla ut. Inga problem för en nörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar