Ola Månsson, tränare i H65 Höör. Som jag gillar den mannen. Och det laget. Svensk handboll behöver sina avvikare, sina kufar, sina uppstudsiga små instick från ”vischan”. H65 är typexemplet. Liten klubb på liten ort, men fullt kapabel att mäta sig med det stora etablissemanget. Hur det gått till vet jag inte. Mandom, mod och money, om jag ändå ska gissa. Det kostar att satsa, vägen till eliten är sällan luftburen. Ej heller hemvävd. Impulser utifrån måste till. Skickliga tränare, talangfulla spelare, tydlig målinriktning. När allt smälter samman kan det bli som igår: H65 Höör slår Sävehof med 31-24 och tvingar fram en femte helt avgörande match om SM-finalplatsen mot redan klara Skuru.
*. *. *
Ola Månsson, ja. Jag hade nöjet att lära känna honom - inte privat men som handbollsperson - redan på 90-talet. Kävlingesonen, mjölkdrickaren (jo, det stod så i dåtidens telefonkatalog), den oefterhärmlige bolltrollaren. Återbördad till fadershuset efter en vända lite högre upp i handbollshierarkin. Kristianstad, närmre bestämt. Där fick han aldrig chansen riktigt - och fick han den gömdes han undan på kanten. I Kävlinge blev han kung. Centralgestalt i laget, dyrkad publiktjusare i Korsbackahallen. Inte för inte hissades hans matchtröja till takprydnad när beskedet kungjordes några år senare: Månsson slutar som spelare, övergår till att bli tränare. Just då kändes det lite chockartat, vill jag minnas. Ola Månsson var knappt 30, hade precis gett elithandbollen en andra chans (OV Helsingborg), såg definitivt ut att ha mer att ge. Men nej. Sista snurrfinten var gjord, lirarnas lirare sadlade om. Med början i Eslöv, vars damlag då tillhörde gräddskiktet i konkurrensen.
*. *. *
Idag har Månsson varit tränare i tjugo års tid, i huvudsak på damsidan. Och framförallt i H65, där han väl snart kan hyllas för lång och trogen tjänst. Framgångsrik dessutom. Ett SM-guld (har glömt vilket år), stadigt topp tre. Trots, eller möjligen tack vare, hög spelaromsättning. H65 har blivit något av en mellanstation för handbollsbegåvade tjejer, många går vidare till utlandskarriärer. Kvar år från år finns egentligen bara Månsson. Ständigt redo att börja om. Bygga nytt. Leda, utveckla, entusiasmera. Det finns massor av handbollstränare, men bara en Ola Månsson. Kolla när han tar timeout: Månsson går ner på knä inför laget, som ville han understryka hur mycket han ser upp till spelarna. Kanske handlar det inte alls om det, kanske är det jag som övertolkar ödmjukheten. En sak vet jag i alla fall: ingen annan tränare gör så, Månsson skiljer sig från mängden. Jag tror att han helt seriöst älskar sitt jobb - och att H65 Höör så att säga är hans rätta element. Den perfekta kombon, helt enkelt. Och detta gäller oavsett resultat i match 5 på fredag. Sävehof är fortfarande tung favorit, men igår var Månssons töser fantastiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar