Mannen i svart

Apropå just ingenting sitter jag och funderar över Birger Schlaug's klädkod. Miljöpartiets gamla språkrör medverkar ju sedan flera år i SVT:s nyhetspanel, ständigt och konsekvent iförd svart skjorta. Exakt samma till synes, möjligen dock tvättad mellan varven. Man kan tycka att han åtminstone borde ha en grön att byta med. Nej, det är ingen stor fråga. Knappt ens en liten. Mer av kuriosa för trivialitetsgrubblare. Varför är tomteskägget vitt? Varför är vardagen grå? Varför finns det skjortor i alla tänkbara färger? Svar på det, Birger Schlaug?

Konstruktionen FC Rosengård...

Av Sydsvenskans betygsättning att döma gjorde FC Rosengård en smått fantastisk insats mot Frankfurt i damfotbollens Champions League. På en femgradig skala får ingen spelare lägre än 3, de flesta faktiskt 4 eller 5. Man kan fråga sig hur bra Frankfurt var, tyskorna vann ju trots allt matchen. Annars bryr jag mig inte något nämnvärt. FC Rosengård som klubb är inget mått på damfotbollens standard eller utveckling i Malmö, inte överhuvudtaget. FC Rosengård är ett mått på pengarnas betydelse i modern idrott. En köpekonstruktion som kunde varit hemmahörande var som helst, om bara likvärdig finansiering funnits. Vilket det inte gör. Till och med Malmö kommun pumpar in extrapengar i FC Rosengård, detta i något slags jämställdhetsiver och för att stödja deltagandet i Champions League. Undrar om kommunen har koll. På vad de stöttar alltså. Åtta, ibland nio, spelare med utländskt pass i startelvan. Inget eget. Jo, några "alibin" som fyller ut bänken i match efter match men till slut måste flytta för att få speltid. Så kan man också bygga en klubb, så kan man lätt vinna damallsvenskan år ut och år in. Men be mig inte bli imponerad - eller berörd av ett uttåg från Champions League.

Förbundsfotboll...

Sverige-Tjeckien 1-1. Det här skulle tydligen föreställa ett EM-genrep. Tyvärr liknade det mer något nödvändigt ont. Alldeles särskilt för den svenske lagkaptenen, vilket dock inte var oväntat. Zlatan har aldrig sett ut att gilla träningsmatcher - och vem gör det, egentligen? Förbunden förstås, även mög som detta genererar ju kosing. Märkligare är att publiken låter sig luras gång på gång på gång. Över 18000 åskådare ikväll, säkert svindyra biljetter...men hur många gick hem nöjda? I min egen lilla värld är en tävlingsmatch i division 5 intressantare än alibilandskamper av det här slaget.

Ett allsvenskt icke-tips

Transferfönster som öppnas och stängs. Spelartrupper som förstärks eller försvagas mitt i säsongen. Det är sådant man numera måste förhålla sig till om man ska tippa fotbollsallsvenskan. Därför låter jag bli. Till skillnad från alla s k experter som inte KAN låta bli. Särskilt spännande är de inte, experterna i pressen. Nästan alla tippar MFF. Vilket kan vara ett räligt omen för Di Blåe: experter är ju liksom inte kända för att tippa rätt. Mina egna sympatier går som alltid till "kusinerna från landet". Falkenberg, Gefle, Sundsvall, Östersund inte minst. Alla de som gör allsvenskan till allsvenskan.

Handboll a la Glad Påsk

HIF Karlskrona-Alingsås 32-26. Vad hände här? Har Karlskrona plötsligt blivit ett bättre handbollslag än Alingsås? Är Jakob Nygren Gud? Nä, lugnt och fint nu, fötterna på jorden. Detta var en enstaka match, ett enstaka exempel på sorglöshetens pris. Alingsås bjöd utan skam och Karlskrona tog för sig, då kan det bli som det blev. Handboll a la Glad Påsk, typ. 31 av de 32 Karlskronamålen fördelades på fyra spelare, bara en sån sak. Nygren gjorde dussinet fullt, dvs en normal trematchersranson. Den Store Dansken hade också målfest och såg nästan rörlig ut. Jämfört med Alingsåsförsvaret alltså. Psykologiskt kan det ha varit en viktig seger för HIF Karlskrona. Kval om förlängd elitseriestatus stundar, varje liten glädjeboost bör lätta på trycket.

Jumbon bättre än vinnaren

Ikväll gläds jag med Karlskrona HK som säkrade fortsatt spel i SHL. 4-1 mot AIK, samma siffror i matchserien över bäst av 7. Samtidigt skänker jag en tacksamhetens tanke till hockeyförbundet för dess generösa regelverk. KHK blev trots allt supersist i säsongens SHL, det "normala" hade varit direktnedflyttning. Men hursomhelst otroligt starkt av KHK att ta vara på kvalchansen - och dessutom i sportslig mening ge förbundet rätt: jumbon i högsta serien visade sig ju vara ett bättre lag än vinnaren av den näst högsta serien.

Brett slår tunt...

Lugi-HK Malmö 26-22. Ett komplett lag mot ett icke-komplett. Malmö kom till spel med tolv man (inkl två målvakter), använde i princip sju. Lugi å sin sida mönstrade fullt manskap. Dvs 16 spelare, av vilka tio antecknade sig i målprotokollet. I detta avseende alltså klasskillnad mellan klubbarna. Ändå var matchen jämn ganska länge, Malmös tunna numerär sålde sig dyrt. Naturligt nog tröt orken och med det kom alla de tekniska felen. Dessutom utgick Pecikoza en knapp kvart från slutet, uppenbarligen skadad. Handbollsmässigt var annars målvakterna matchens behållning. Bergerud i Lugi, Beutler i Malmö; båda sanslöst bra.

Serieseger - mot allt förnuft

Nån däruppe måste ha gillat IFK Karlskrona ikväll. Laget förlorade derbyt i handbollstvåan mot Flottan, 22-23, men vann lik förbannat det viktigaste. Serien. Mot allt förnuft. Karlshamn hade chansen att gå förbi, Ankaret från Bjärred likaså. Båda förlorade. Fyra lag slutade på 35 poäng, IFK höll undan i kraft av bäst målskillnad. En osannolik upplösning av en galet jämn serie. Division 1 blir förstås nåt helt annat, ska anrika IFK Karlskrona ha en chans där måste förstärkningar till. Men det får bli en senare fråga. Ikväll säger jag grattis till min ungdoms klubb - och ödmjukt tack till de högre makterna.

Seger som gav poängrekord

HK Malmö-Skövde 31-22. En formidabel första halvlek av Malmö resulterade i paussiffrorna 20-7 och game over. Andra halvlek blev en gäspning där ett förbluffande svagt Skövde tilläts att hyfsa förlustmarginalen. Kvällens man i hemmalaget var Carl Johan Andersson. Försvarsjätten gjorde fem mål framåt, det kan inte ha hänt sen "doffelen brann". Notabelt i övrigt: HK Malmö gick med segern upp på 39 poäng, lika med nytt klubbrekord i elitserien. Det tidigare löd på 38. Källa: Tommy Thysell, statistikprofessor m m i HKM.

Ett lag av gamnackar

Försökte muntra upp mig själv med att kolla på idrott idag. Det skulle jag låtit bli. Valde nämligen att se HIF Karlskrona mot Hammarby i handbollens elitserie. Det var inte ett dugg uppmuntrande. Inte om man, som jag, råkar vara född karlskronit och har modesta förväntningar på det där som kallas kroppsspråk. Ett positivt sådant alltså. Nåt som tydliggör att spelare trivs med varann och det de håller på med, nåt som åtminstone antyder vilja och stolthet. I HIF Karlskrona fanns ingenting av detta - den här gången heller. Bara gamnackar och surpottor, förutom undermåliga prestationer och svidande förlustsiffror (20-32). Det senare kan jag ta, klent kunnande rår man inte för. Men attityden, bristen på jävlar anamma. Allt annat än elitmässigt, HIF Karlskrona. Och det löser sig nog: med det här uppträdandet även i stundande kval åker laget ut så det visslar. Saknat av ingen.

Tack och lycka till, Agon Mehmeti

Då och då genom åren har jag kommit på mig själv med att vara typ försvarsadvokat åt Agon Mehmeti här på bloggen. Jag har så att säga pläderat för hans rätt till en andra chans i fotbollslivet. Helst också en tredje och gärna för mig en fjärde. I själva verket kan det förstås diskuteras om han ens fått en första. Det var väl i så fall någon enstaka säsong runt 2010 som Agon Mehmeti kunde känna sig nästan ordinarie i MFF-anfallet, annars har han varit den evige bänknötaren. Stämplad som "supersub" - i bästa fall. Det där har stört mig. Vet egentligen inte varför men förmodligen på principiella grunder. Ogillar exkludering, avskyr tränare som använder bänkar till frysbox. Jag känner inte Agon Mehmeti, inte alls, har bara tyckt att han förtjänat bättre än så. Killen är ju bevisligen duktig på att göra mål, vilket jag bestämt har för mig är ganska viktigt i fotboll. Social kompetens räknas däremot inte och det kan jag till nöds acceptera. Men ändå beklaga. "Alla" vittnar om Agon Mehmeti's kvalitéer på det området - och viss erfarenhet har jag faktiskt själv. I somras när jag fyllde jämnt messade han nämligen en vänlig hälsning, detta via en mig närstående och älskad person som råkar vara (åtminstone digital) vän med honom. En sådan människa tar man till sitt hjärta alla dar i veckan. Allt detta skriver jag för att MFF nu alltså är ett avslutat kapitel för Agon Mehmeti. Norge väntar. Jag säger bara tack och lycka till. Skulle det behövas en försvarsadvokat är jag fortsatt redo.

Livet i en korg

Glädje och sorg är livet i en korg. När man drabbas av det sista får man inte glömma det första. Så känns det idag: sorg och saknad efter en älskad mor, förtröstan och glädje i att hon var den hon var. Alltid förlåtande och förstående. Aldrig fördömande eller förebrående. Alldeles för god, egentligen. Vila i frid, lilla mor. Du är så värd det.

Skördetid, Sivertsson

Okej, några rader om matchen mellan HK Malmö och Ricoh i Baltiskan idag. Ja, inte om själva matchen. Den var så torftig att knappt ens resultatet bör räddas åt eftervärlden: 24-18 till Malmö. Men desto mer omskakande var priset hemmalaget fick betala för segern. Skador på Linus Persson och Jim Andersson. Allvarliga skador, till synes. Båda leddes ut i omklädningsrummet med läkarhjälp, Persson (nyss tillbaka från hjärnskakning) med huvudskada, Andersson med överarms- eller axelskada. Som det såg ut kan det ha varit säsongen som rök för duon - och då sitter tränare Sivertsson där med brallorna nere och högerflanken blank. Jodå, även idag höll han fyra spelare på bänken i 60 minuter. Icke involverade, icke betrodda för fem öre på hela säsongen. Det är dessa spelare Sivertsson kan tvingas tina upp nu. Jag säger bara lycka till. Som man coachar får man skörda...

Mor först

Ligger lågt med bloggandet för tillfället. Fattas tid, lust och motivation. Framförallt tid. Min mor behöver mig, så som jag behövde henne när jag var liten och hjälplös. Allt går igen, bara i ombytta roller.

Propagandahandboll...

Tror aldrig jag sett ett svenskt klubblag spela bättre handboll än IFK Kristianstad i gårdagens Champions league-match mot Kolding. Jag tänker framförallt på andra halvlek, den som Kristianstad vann med förkrossande 19-8. Ren uppvisning, total överkörning. Med målvaktsspelet som grädde på moset. Nebojsa Simic var fantastisk - och Leo Larsson, som stod i första halvlek, inte mycket sämre. Av utespelarna höjde sig Jamali över mängden, inte bara på längden. Att han kan skjuta otagbara projektiler, det visste jag. Men inspelen, vilken överraskning! Magisk handbollskonst. Hela Kristianstad var ruggigt bra, försvarsspelet direkt grymt. 30-21 blev segersiffrorna mot det danska mästarlaget - och en sak är säker: kan Kristianstad hålla den här nivån i stundande SM-slutspel har jag svårt att se nåt hot om guldet. Sagt med all respekt för t ex Ystad.

Tjugo poängs skillnad

HIF Karlskrona-Lugi 27-30. En match som förklarar varför Lugi har 32 poäng och HIF Karlskrona 12. Lugi är helt enkelt 20 poäng bättre. På bredden, på längden, i defensiven, i offensiven, i precis alla delar av spelet. Ändå gör HIF Karlskrona en hygglig match jämfört med många av de tidigare. Går loss till 23-20 i andra halvlek - innan det obligatoriska haveriet kommer. Synd om publiken som aldrig får se sitt lag vinna.

Tro, hopp och - statistik

Få se nu. Lugi kommer från en kraftödande urladdning mot Kristianstad så sent som i måndags kväll. HIF Karlskrona kommer från ett längre speluppehåll, fräschare, mer utvilat. Ja, förlåt. Sitter bara och famlar efter några halmstrån som talar till HIF:s fördel inför aftonens match lagen emellan. Hoppet är ju det sista som överger en partisk handbollsnörd. Dessvärre är statistiken det första som knäcker: HIF Karlskrona har så här långt tagit en enda poäng utanför programmet, dvs mot lagen på placeringarna 1-9 i den aktuella elitserietabellen. Med ett sånt facit att begrunda fylls man liksom inte av tillförsikt. Ska hursomhelst kolla på matchen i tv, vill inte riskera att missa ett mirakel.

Dramatiskt i Baltiskan

HK Malmö-Sävehof 29-28. Fränt, grinigt, olidligt spännande. Och till slut två blytunga poäng för Malmö. Avgörande målet på straff av Fredrik Petersen med en handfull sekunder kvar på matchklockan. Den som fixade straffen var typiskt nog Mirsad Pecikoza. Får den mannen väl fatt i bollen slutar det som regel med antingen mål eller straff. Ikväll blev hans facit 4+3. Ett (för) sent målvaktsbyte bidrog dock mest av allt till Malmös seger. Beutler gick ut med kvarten kvar och ytterst lite på pluskontot, unge Niklas Kraft kom in och gjorde direkt skillnad i positiv riktning. Surt för Sävehof, Kraft var ju tredjemålvakt där i fjol. Nämnas bör att HK Malmö än en gång tvingades undvara Linus Persson, hjärnskakningen i Hammarbymatchen häromsistens var tydligen av allvarlig art. Handboll ska vara hårt och tufft, det köper jag. Men är det för mycket begärt att spelarna besinnar sig åtminstone lite, lite grann?