0-0. Igen. Jag hade glömt hur bra Sveriges fotbollslandslag är på att spela mållösa matcher. Borta mot Portugal i ett VM-kval får det väl dessutom betraktas som en framgång. Åtminstone när man som jag befarat 0-3 i nacken.
Hur jag nu kunde göra det.
Ett svenskt landslag släpper ju ogärna in ett enda mål. Ännu mindre två eller tre eller fler. Över min döda kropp, kan jag höra Majstorovic säga. Ni såg hans insats igår kväll, eller? Grymmare mittbacksspel har då inte jag skådat sedan Hyséns berömda match mot England en gång för länge, länge sen.
Det finns ett problem annars med 0-0. Man tar sig inte till VM den vägen. Ett landslag kan inte bara vägra förlora, det måste våga vinna. Utan mod, inga mål. Fast nästa gång är förstås Zlatan disponibel igen, det garanterar i alla fall lite individuellt mod.
För övrigt slog det mig igår kväll (igen) hur lite superstar Ronaldo presterar i sitt landslag jämfört med i sitt klubblag. Och vid närmare eftertanke: är det inte precis så med Zlatan också?
Lös en fotbollsgåta, den som kan.
S E
söndag 29 mars 2009
lördag 28 mars 2009
Nu våras det för fotbollstugget
Om några timmar smäller det. Sverige mot Portugal i fotbollens VM-kval. Hur det går?
Åt pipan, skulle jag tro. Inte för inte kallas jag ju Stefan Neg av vissa…”neg” för negativ.
Men skit samma, så här innan är det rätt spännande ändå. Givande att tugga fotboll med granngubbarna hemma i huset, kul att spekulera lite om chanserna. Kalla det vårtecken, det är så det känns.
Vad gäller den svenska laguttagningen verkar vi i gatans expertparlament inte vara särskilt överens med förbundskapten Lagerbäck. Allra minst jag, kanske. Min elva skulle se ut så här: Isaksson i mål, Micke Nilsson, Mellberg, Majstorovic och Wendt i backlinjen, Sebastian Larsson, Anders Svensson, Källström och Holmén på mitten, Elm och Elmander i anfallet. Viktor Elm alltså, lillebror Rasmus kan vara ett alternativ till Sebastian L på högerkanten.
Henke? Nja. Wilhelmsson? Nej. Inhoppare, möjligen. Helige Henke går trots allt mot de 40, fotbollslivet brukar sällan våras så dags. Och Chippen lirar i en ökenliga numera, säkrare tecken på att ”bäst före” gått ut får man leta efter. Då har jag ändå inte nämnt reservlagsspelare Edman, som tydligen ska spela vänsterback. Mot Ronaldo…brrr.
Nej, 3-0 till Portugal blir mitt tips. Men jag äter gärna upp det ikväll, jublar skamlöst om t ex Henke gör mål och blir matchvinnare. Eller som jag sa till en av gubbarna i förmiddags: man är ju hellre dum på förhand än klok i efterhand.
S E
Åt pipan, skulle jag tro. Inte för inte kallas jag ju Stefan Neg av vissa…”neg” för negativ.
Men skit samma, så här innan är det rätt spännande ändå. Givande att tugga fotboll med granngubbarna hemma i huset, kul att spekulera lite om chanserna. Kalla det vårtecken, det är så det känns.
Vad gäller den svenska laguttagningen verkar vi i gatans expertparlament inte vara särskilt överens med förbundskapten Lagerbäck. Allra minst jag, kanske. Min elva skulle se ut så här: Isaksson i mål, Micke Nilsson, Mellberg, Majstorovic och Wendt i backlinjen, Sebastian Larsson, Anders Svensson, Källström och Holmén på mitten, Elm och Elmander i anfallet. Viktor Elm alltså, lillebror Rasmus kan vara ett alternativ till Sebastian L på högerkanten.
Henke? Nja. Wilhelmsson? Nej. Inhoppare, möjligen. Helige Henke går trots allt mot de 40, fotbollslivet brukar sällan våras så dags. Och Chippen lirar i en ökenliga numera, säkrare tecken på att ”bäst före” gått ut får man leta efter. Då har jag ändå inte nämnt reservlagsspelare Edman, som tydligen ska spela vänsterback. Mot Ronaldo…brrr.
Nej, 3-0 till Portugal blir mitt tips. Men jag äter gärna upp det ikväll, jublar skamlöst om t ex Henke gör mål och blir matchvinnare. Eller som jag sa till en av gubbarna i förmiddags: man är ju hellre dum på förhand än klok i efterhand.
S E
fredag 27 mars 2009
Drevet går - ropen skalla...
Mycket om bonusar nu. Mycket berättigad vrede. Mycket Wanja Lundby-Wedin. Mycket drev i pressen, i kvällstidningarna framförallt.
Jag vet knappt vad som gör mig mest upprörd i den här soppan.
Drevet, tror jag.
Det är en slags principiell hållning jag har, detta att man ska ge faan i att sparka på den som redan ligger (om så av egen förskyllan). Sen må bytet vara en tolvtaggare som själva LO-bossen, klappjakten blir inte snyggare för det. Eller för den delen rättvisare: en komplett bolagsstyrelse godkände det famösa pensionsavtalet, Lundby-Wedin ensam får löpa gatloppet.
Jo, jag vet. Wanja Lundby-Wedin har stått på barrikaderna, slagits MOT allt detta med oskäliga bonusar och orimliga direktörslöner. Talat om ”rättvisa” på 1a maj, plockat poäng på arbetarrörelsens alla klassiska värderingar.
På det sättet skiljer hon sig från övriga i styrelsen – och därför faller hon tyngre. Jag inser det, förstår att hon liksom blir ”lovlig” på drevmarknaden.
Men det betyder inte att jag måste gilla det.
Det betyder inte att jag måste stämma in i okvädningskören och ropa ”otäcking”, ”äckel”, ”förrädare”…för att nämna några av de epitet på Lundby-Wedin som jag inte kunnat undgå att höra de senaste dagarna. Folket på gatan är förbannade, för att inte säga rasande. Respekt för det, absolut.
Men ibland behöver folket inte ens ha läst tidningen. Löpsedeln räcker.
Det är detta jag menar, detta jag finner så motbjudande med drevjournalistik. Kvällspressen piskar upp stämningarna, hetsar mobben mot bytet, tar inget som helst ansvar för konsekvenserna.
Bara man säljer tidningar är allt förlåtet. Bara vi köper är vi alla offer på ett eller annat sätt.
Huvudoffret i det här fallet heter alltså Wanja Lundby-Wedin. Nej, jag tycker inte synd om henne. Arbetsbördan har hon valt själv: 24 olika styrelseuppdrag jämte ordförandeskapet i LO låter ju inte riktigt klokt. Det gör å andra sidan inte hennes fasta månadslön heller: 60000 blygsamma kronor.
En medioker hockeyspelare i Malmö Redhawks tjänar det dubbla eller mer. En mellanchef i det privata näringslivet tjänar…ja, i alla fall mer än LO-bossen. Hur mycket mer vete faan, i ”privatisternas” gräddfil håller man på sekretessen.
Det är svårt, det där med rättvisa.
Bara vi nu inte låter oss luras till att bli moderater allihop. Risken finns, Wanjaaffären kan ha blivit droppen, too much för ett redan djupt splittrat LO-kollektiv. Det känns lite så. Samtidigt vore det paradoxalt: Lundby-Wedin har (såvitt vi vet) inte fifflat för egen vinning, ”bara” som en av flera råkat (?) övergödsla en vd som i sin tur möjligen är just moderat. I vilket fall tror jag inte normalmoderaten upprörs särskilt mycket av feta direktörsbonusar eller lyxpensioner till besuttna, tesen om ”allas olika värde” är väl snarare en del av affärsidén i de där kretsarna.
Själv håller jag envist fast vid uppfattningen att alla har rätt att göra fel. Arbetare, tjänstemän, chefer av olika slag, politiker, kvinnor, män. Precis alla, minst en gång. Jag gillar helt enkelt inte felfria människor, blir misstänksam mot dem, tror faktiskt inte att de finns på riktigt.
Allra minst inom drevjournalistiken.
S E
Jag vet knappt vad som gör mig mest upprörd i den här soppan.
Drevet, tror jag.
Det är en slags principiell hållning jag har, detta att man ska ge faan i att sparka på den som redan ligger (om så av egen förskyllan). Sen må bytet vara en tolvtaggare som själva LO-bossen, klappjakten blir inte snyggare för det. Eller för den delen rättvisare: en komplett bolagsstyrelse godkände det famösa pensionsavtalet, Lundby-Wedin ensam får löpa gatloppet.
Jo, jag vet. Wanja Lundby-Wedin har stått på barrikaderna, slagits MOT allt detta med oskäliga bonusar och orimliga direktörslöner. Talat om ”rättvisa” på 1a maj, plockat poäng på arbetarrörelsens alla klassiska värderingar.
På det sättet skiljer hon sig från övriga i styrelsen – och därför faller hon tyngre. Jag inser det, förstår att hon liksom blir ”lovlig” på drevmarknaden.
Men det betyder inte att jag måste gilla det.
Det betyder inte att jag måste stämma in i okvädningskören och ropa ”otäcking”, ”äckel”, ”förrädare”…för att nämna några av de epitet på Lundby-Wedin som jag inte kunnat undgå att höra de senaste dagarna. Folket på gatan är förbannade, för att inte säga rasande. Respekt för det, absolut.
Men ibland behöver folket inte ens ha läst tidningen. Löpsedeln räcker.
Det är detta jag menar, detta jag finner så motbjudande med drevjournalistik. Kvällspressen piskar upp stämningarna, hetsar mobben mot bytet, tar inget som helst ansvar för konsekvenserna.
Bara man säljer tidningar är allt förlåtet. Bara vi köper är vi alla offer på ett eller annat sätt.
Huvudoffret i det här fallet heter alltså Wanja Lundby-Wedin. Nej, jag tycker inte synd om henne. Arbetsbördan har hon valt själv: 24 olika styrelseuppdrag jämte ordförandeskapet i LO låter ju inte riktigt klokt. Det gör å andra sidan inte hennes fasta månadslön heller: 60000 blygsamma kronor.
En medioker hockeyspelare i Malmö Redhawks tjänar det dubbla eller mer. En mellanchef i det privata näringslivet tjänar…ja, i alla fall mer än LO-bossen. Hur mycket mer vete faan, i ”privatisternas” gräddfil håller man på sekretessen.
Det är svårt, det där med rättvisa.
Bara vi nu inte låter oss luras till att bli moderater allihop. Risken finns, Wanjaaffären kan ha blivit droppen, too much för ett redan djupt splittrat LO-kollektiv. Det känns lite så. Samtidigt vore det paradoxalt: Lundby-Wedin har (såvitt vi vet) inte fifflat för egen vinning, ”bara” som en av flera råkat (?) övergödsla en vd som i sin tur möjligen är just moderat. I vilket fall tror jag inte normalmoderaten upprörs särskilt mycket av feta direktörsbonusar eller lyxpensioner till besuttna, tesen om ”allas olika värde” är väl snarare en del av affärsidén i de där kretsarna.
Själv håller jag envist fast vid uppfattningen att alla har rätt att göra fel. Arbetare, tjänstemän, chefer av olika slag, politiker, kvinnor, män. Precis alla, minst en gång. Jag gillar helt enkelt inte felfria människor, blir misstänksam mot dem, tror faktiskt inte att de finns på riktigt.
Allra minst inom drevjournalistiken.
S E
onsdag 25 mars 2009
Den tomma burens momentum
I ishockey för man statistik på det mesta. Mål, passningar, tacklingar, utvisningar, ärr, hjärnskakningar, power play, box play, effektivitet, ineffektivitet, succéer, fiaskon, Boork vet allt.
Det enda som åtminstone jag kan sakna är statistik över lönsamheten med tom bur. Alltså detta att plocka ut målvakten vid underläge ett eller två mål när en match lider mot sitt slut. Alla coacher gör det. Alla s k experter i tv gastar om att det måste göras, ju förr desto bättre.
Men hur ofta ger det avsett resultat? Undrar jag – som vid det här laget hunnit tröttna på att räkna alla puckar som trillar in i ”fel” kasse. Dvs den tomma, övergivna.
Varför presenteras aldrig någon statistik över detta? Jag menar nu svensk hockey, inte kanadensisk eller amerikansk. Vad är det man vill dölja? Sanningen? För att myten ska få leva vidare…myten om att hockey är så infernaliskt spännande ända in i slutsekunden, tar vi bara ut målisen så får vi ju numerärt överläge och fixar lite som en självklarhet kvitteringen till typ 3-3.
Varpå det nästan alltid blir 2-4. Varpå de pratglada experterna nästan alltid blir tysta som möss. Såvida de inte muttrar något knappt hörbart om ”momentum” (favorituttrycket). Att man måste försöka, att förlust med två mål istället för ett kan kvitta.
Kan det? Betyder inte målskillnaden nånting i t ex en kvalserie? Säg att detta momentum går åt pipsvängen nio gånger av tio (lågt räknat, känns det som), i min värld och i vilken jävla sluttabell som helst blir det nio extra baklängesmål.
Lägg ner, säger jag. Det börjar bli glyttigt nu med den här låtsasgrejen. Eller annars in med ett nytt, hittills oprövat, momentum: tom bur från start, numerärt överläge hela matchen.
Okej, det vore kanske ännu glyttigare.
Men fram med kompletterande statistik, tack. Den finns säkert.
S E
Det enda som åtminstone jag kan sakna är statistik över lönsamheten med tom bur. Alltså detta att plocka ut målvakten vid underläge ett eller två mål när en match lider mot sitt slut. Alla coacher gör det. Alla s k experter i tv gastar om att det måste göras, ju förr desto bättre.
Men hur ofta ger det avsett resultat? Undrar jag – som vid det här laget hunnit tröttna på att räkna alla puckar som trillar in i ”fel” kasse. Dvs den tomma, övergivna.
Varför presenteras aldrig någon statistik över detta? Jag menar nu svensk hockey, inte kanadensisk eller amerikansk. Vad är det man vill dölja? Sanningen? För att myten ska få leva vidare…myten om att hockey är så infernaliskt spännande ända in i slutsekunden, tar vi bara ut målisen så får vi ju numerärt överläge och fixar lite som en självklarhet kvitteringen till typ 3-3.
Varpå det nästan alltid blir 2-4. Varpå de pratglada experterna nästan alltid blir tysta som möss. Såvida de inte muttrar något knappt hörbart om ”momentum” (favorituttrycket). Att man måste försöka, att förlust med två mål istället för ett kan kvitta.
Kan det? Betyder inte målskillnaden nånting i t ex en kvalserie? Säg att detta momentum går åt pipsvängen nio gånger av tio (lågt räknat, känns det som), i min värld och i vilken jävla sluttabell som helst blir det nio extra baklängesmål.
Lägg ner, säger jag. Det börjar bli glyttigt nu med den här låtsasgrejen. Eller annars in med ett nytt, hittills oprövat, momentum: tom bur från start, numerärt överläge hela matchen.
Okej, det vore kanske ännu glyttigare.
Men fram med kompletterande statistik, tack. Den finns säkert.
S E
måndag 23 mars 2009
Att köpa brassen i säcken...
Tissel, tassel, tissel, tassel…
Wilton Figueiredo till MFF? Ryktena går, kvällspressen spekulerar. Säkert ligger det något i saken, men allt är förstås en fråga om pengar. Stora pengar.
Själv undrar jag, skeptisk som alltid, vad Figueiredo skulle ha att tillföra rent fotbollsmässigt. Visst, stundtals var han vass under åren i först Gais och sen AIK. Stundtals var han mindre vass. Snarare trubbig. Ojämn i spelet, oskärpt i avsluten. Tio mål sista säsongen i AIK, vill jag minnas.
Sen dess har Figueiredo alltså harvat i något slags ökenliga i Qatar. Köpt av ett topplag för att nästan omgående lånas ut till ett bottenlag. Det imponerar inte precis, stärker knappast hans CV. Inte i mina ögon.
Men föralldel, jag kan ha fel. Det har hänt förr.
S E
Wilton Figueiredo till MFF? Ryktena går, kvällspressen spekulerar. Säkert ligger det något i saken, men allt är förstås en fråga om pengar. Stora pengar.
Själv undrar jag, skeptisk som alltid, vad Figueiredo skulle ha att tillföra rent fotbollsmässigt. Visst, stundtals var han vass under åren i först Gais och sen AIK. Stundtals var han mindre vass. Snarare trubbig. Ojämn i spelet, oskärpt i avsluten. Tio mål sista säsongen i AIK, vill jag minnas.
Sen dess har Figueiredo alltså harvat i något slags ökenliga i Qatar. Köpt av ett topplag för att nästan omgående lånas ut till ett bottenlag. Det imponerar inte precis, stärker knappast hans CV. Inte i mina ögon.
Men föralldel, jag kan ha fel. Det har hänt förr.
S E
söndag 22 mars 2009
Hårdare förr - men inte bättre
Det fanns en tid då idrottens så kallade problembarn svartlistades från landslagsspel. Inte bara tillfälligt, utan för gott. En fylla på ett träningsläger, ett bakrus vid en matchsamling, ”rykten på stan”…sen var det kört.
Vi som växte upp på 1950-talet fick lära oss att ”livstidsstraff” inom idrotten var något helt naturligt. Ingen ifrågasatte det, vad jag kan minnas. Inte tv (som knappt fanns då), inte pressen.
Fast möjligen barnen, i någon mån. Som pojklagsspelare undrade man ju då och då varför ens idoler inte spelade med landslaget. Inga namn, det vore onödigt så här i efterhand. Men det fanns faktiskt flera, både i fotboll och handboll.
”Bohemer”, sa vuxna som visste bättre. Eller som trodde sig veta bättre. Eller som förväxlat sanning med rykten.
Bohemer betydde typ fyllbultar, det lärde man sig snart. Man såg det med egna ögon förresten. Lirare som var på lyset dan före match. Eller också direkt efter. I ett specifikt undantagsfall till och med samma dag; jag tänker på fotbollsstjärnan som var aspackad vid lunchtid men spelklar på kvällen efter att däremellan hjälpligt ha sovit ruset av sig.
Den ”bohemen” fick aldrig en landslagschans.
Inte ens på klubbnivå gick väl just det exemplet för sig – men annars var det högt i tak på den ”gamla goda tiden”.
Utom när det kom till att representera Sverige.
Då skulle man vara skötsam och fin, präktig och äppelkindad. I alla avseenden ett föredöme. Åtminstone på ytan. Jag tror t ex inte att en tatuering passerat, förr var det bara sjömän och kåkfarare som hade sånt. Sades det.
Såvitt jag kan minnas var det dessutom alldeles sant.
Tesen om att ”alla förtjänar en andra chans” var heller inte uppfunnen, i vart fall inte erkänd inom idrottsrörelsens elitskikt. Därför förblev dörren till landslagsspel stängd för några av mina barndomshjältar.
Hur kom jag nu att tänka på detta?
Jo, för att allt blivit så annorlunda. Dagens ”bohemer” kommer undan med tidsbestämda straff. Ett halvt års avstängning för fylla plus hotellvandalisering, för att nämna ett aktuellt exempel från handbollslandslaget.
Stötande? Bättre förr? Inte om du frågar mig.
Alla förtjänar verkligen en andra chans. I idrotten, i karriären, i livet. Ja, gärna en tredje chans också. Men det tycker jag kanske för att jag själv fått minst fyra.
S E
Vi som växte upp på 1950-talet fick lära oss att ”livstidsstraff” inom idrotten var något helt naturligt. Ingen ifrågasatte det, vad jag kan minnas. Inte tv (som knappt fanns då), inte pressen.
Fast möjligen barnen, i någon mån. Som pojklagsspelare undrade man ju då och då varför ens idoler inte spelade med landslaget. Inga namn, det vore onödigt så här i efterhand. Men det fanns faktiskt flera, både i fotboll och handboll.
”Bohemer”, sa vuxna som visste bättre. Eller som trodde sig veta bättre. Eller som förväxlat sanning med rykten.
Bohemer betydde typ fyllbultar, det lärde man sig snart. Man såg det med egna ögon förresten. Lirare som var på lyset dan före match. Eller också direkt efter. I ett specifikt undantagsfall till och med samma dag; jag tänker på fotbollsstjärnan som var aspackad vid lunchtid men spelklar på kvällen efter att däremellan hjälpligt ha sovit ruset av sig.
Den ”bohemen” fick aldrig en landslagschans.
Inte ens på klubbnivå gick väl just det exemplet för sig – men annars var det högt i tak på den ”gamla goda tiden”.
Utom när det kom till att representera Sverige.
Då skulle man vara skötsam och fin, präktig och äppelkindad. I alla avseenden ett föredöme. Åtminstone på ytan. Jag tror t ex inte att en tatuering passerat, förr var det bara sjömän och kåkfarare som hade sånt. Sades det.
Såvitt jag kan minnas var det dessutom alldeles sant.
Tesen om att ”alla förtjänar en andra chans” var heller inte uppfunnen, i vart fall inte erkänd inom idrottsrörelsens elitskikt. Därför förblev dörren till landslagsspel stängd för några av mina barndomshjältar.
Hur kom jag nu att tänka på detta?
Jo, för att allt blivit så annorlunda. Dagens ”bohemer” kommer undan med tidsbestämda straff. Ett halvt års avstängning för fylla plus hotellvandalisering, för att nämna ett aktuellt exempel från handbollslandslaget.
Stötande? Bättre förr? Inte om du frågar mig.
Alla förtjänar verkligen en andra chans. I idrotten, i karriären, i livet. Ja, gärna en tredje chans också. Men det tycker jag kanske för att jag själv fått minst fyra.
S E
fredag 20 mars 2009
Uppringd och upprymd
Så glad jag blev idag.
En gammal arbetskamrat på tidningen ringde, frågade om läget och så. Sen ville han snacka handboll förstås, vårt gemensamma favoritämne.
Det hade jag inte väntat mig. Samtalet alltså.
Det är ändå nio månader sen jag slutade jobba. Nio långa månader – och med en klar insikt från dag 1. Man blir snart ersatt, snabbt glömd. Nya krafter tar vid, nya kontakter utvecklas. Dynamiken fortlever utan dig. Det är så det är, arbetslivet skiljer sig på det sättet inte nämnvärt från livet i övrigt. Du ”finns” så länge du är med, sällan eller aldrig längre.
Låter jag småbitter nu? Förlåt i så fall, det var inte alls avsikten. Jag är faktiskt en glad föredetting, just idag nästan lite upprymd.
Tack kompis för samtalet, det värmde.
S E
En gammal arbetskamrat på tidningen ringde, frågade om läget och så. Sen ville han snacka handboll förstås, vårt gemensamma favoritämne.
Det hade jag inte väntat mig. Samtalet alltså.
Det är ändå nio månader sen jag slutade jobba. Nio långa månader – och med en klar insikt från dag 1. Man blir snart ersatt, snabbt glömd. Nya krafter tar vid, nya kontakter utvecklas. Dynamiken fortlever utan dig. Det är så det är, arbetslivet skiljer sig på det sättet inte nämnvärt från livet i övrigt. Du ”finns” så länge du är med, sällan eller aldrig längre.
Låter jag småbitter nu? Förlåt i så fall, det var inte alls avsikten. Jag är faktiskt en glad föredetting, just idag nästan lite upprymd.
Tack kompis för samtalet, det värmde.
S E
söndag 15 mars 2009
Lugi vann - Zanotti brann...
Ser man på. Lugi tog sig samman när det verkligen gällde, fixade slutspelsplatsen via 31-26 i ödesmatchen mot Skövde. Bra jobbat. Kul också att outsiders som Fohlin och Bååk fick spela avgörande roller i slutskedet. Och Tobias Andersson i högerstruten! Fyra chanser, fyra mål!
Sen var det ju skönt (apropå ett tidigare inlägg från min sida) att dimmorna skingrades kring dubbelspelet på tränarposten. Johan Zanotti regerar. Åtminstone gjorde han det mot Skövde. Snacka om engagemang…
S E
Sen var det ju skönt (apropå ett tidigare inlägg från min sida) att dimmorna skingrades kring dubbelspelet på tränarposten. Johan Zanotti regerar. Åtminstone gjorde han det mot Skövde. Snacka om engagemang…
S E
fredag 13 mars 2009
Släpp MFF-Pontus loss, det är vår!
Blir MFF 2009 bättre än MFF 2008? Blir målvaktsspelet jämnare, backlinjen stabilare? Håller Harbuzi? Vaknar Aubynn? Är Dixon betrodd av Rolle nu? Får Mehmeti mer speltid än tio minuter per match? Heter årets fynd Pontus? Vem ska göra målen?
Många frågor, få svar. Och blott tre veckor till allsvensk premiär…
Ännu kvarstår t ex luckan efter Ola Toivonen, den som ansågs vara prio 1 att täppa igen. Det serbiska förvärvet Miljan Mutavdzic är tydligen inte den typen av spelare, snarare tvärtom. En defensiv kraft alltså.
Ännu en.
Det trodde jag inte MFF behövde.
Om nu Mutavdzic platsar i en startelva – vilket återstår att se - vem ska då offras? Daniel Andersson? Självklart inte. Eller jo, möjligen indirekt. Dvs Mutavdzic tar över rollen som s k balansspelare på mitten medan Daniel A flyttas ner som mittback. Och då kommer nästa fråga: på vems ”bekostnad”?
Gabriel? Tror jag inte. Brassen är en Rollefavorit, nyss upphöjd till lagkapten (låt vara i just Daniel Anderssons frånvaro).
Jimmy Dixon? Ja, jag är rädd för det.
Många tycks ha glömt, eller missat, fjolårsscenariot. Hur Anders Andersson och Gabriel matchades in som mittbackspar under försäsongen, hur Dixon ställdes utanför laget. Hur Markus Halsti från Gais blixtinhandlades när Andersson gick sönder, hur Dixon kom in först när det visat sig att Halsti inte höll måttet.
Som nödlösning, typ.
Nå. Till slut blev det ändå rätt många matcher för Jimmy Dixon. Höga betyg också. Men mest i pressen och i publikleden, mera sällan från tränarhåll. Frågan är om Dixon lyckats övertyga Rolle Nilsson vid det här laget – om inte hänger han löst.
Varpå MFF riskerar att mista sin bästa mittback (min uppfattning) till någon som värderar hans kunnande högre.
Se där, ett dystert litet tips mitt i alltihop. Får jag bjuda på ett gladare?
Pontus Jansson slår igenom!
Att unge Pontus (18 i år) togs ut till Spanienlägret kan bara betyda att han finns med i bilden, konkurrerar om en plats.
Det gör mig lycklig. Inte förvånad, däremot.
Jag såg Pontus Jansson när han redan som 15-åring spelade A-lagsfotboll i Arlövs BI. Såg hans blick för spelet, njöt av hans fina tillslag på bollen, hörde om hans ambitioner och om MFF:s intresse. Bekymrade mig lite för hans (relativa) osnabbhet…skulle han palla elitfotbollens tempo? Eller var det bara skenet som bedrog, det där att Pontus kunde se en aning sävlig ut emellanåt. Å andra sidan var han ju blixtrande kvick i tanken, de öppnande passningarna kom ofta på ”one touch”.
Sen dess har Pontus alltså förädlats i MFF:s ungdomsled (han lämnade Arlöv samma år). Närmat sig pojkdrömmen steg för steg, inte försvunnit eller gett upp som så många andra talanger.
Ett spännande exempel, välbehövligt i tider av "småskumma" dvd-köp utifrån.
Personligen kan jag se Pontus Jansson som alternativ till skadebenägne Labinot Harbuzi. Kreatör, offensiv mittfältare. Jag kan t o m se honom som ersättare för Toivonen. Likheterna finns där, frön av samma sorts potential.
Mycket handlar om förtroende från tränarnas sida. Då menar jag inte några tiominutersförtroenden av den typ Agon Mehmeti förärades förra säsongen – utan hela matcher i sammanhängande svit. Utrymme att lyckas, ”tillstånd” att misslyckas.
Helt enkelt samma premisser som gäller för äldre, mer etablerade, spelare. Jeffrey Aubynn t ex. Vem kan påstå att han levererade i match efter match -08?
Målen så. Vem fixar MFF-målen i år? Häckenförvärvet Daniel Larsson, tror somliga. Tillåt mig tvivla. Killen gjorde tolv mål på trettio matcher i Superettan i fjol, det skvallrar inte om någon större fallenhet för avslutandets konst. Själv hoppas jag fortfarande på Mehmeti men som sagt, det förutsätter speltid.
Avslutningsvis en rar liten MFF-historia. Närmre bestämt Hasse Borgs kommentar om Miljan Matuvdzics debutmatch häromdan. ”Klart godkänd”, sa inköpschef Borg. Jaha. Medge att ”klart underkänd” hade varit ett mer sensationellt yttrande...
S E
Många frågor, få svar. Och blott tre veckor till allsvensk premiär…
Ännu kvarstår t ex luckan efter Ola Toivonen, den som ansågs vara prio 1 att täppa igen. Det serbiska förvärvet Miljan Mutavdzic är tydligen inte den typen av spelare, snarare tvärtom. En defensiv kraft alltså.
Ännu en.
Det trodde jag inte MFF behövde.
Om nu Mutavdzic platsar i en startelva – vilket återstår att se - vem ska då offras? Daniel Andersson? Självklart inte. Eller jo, möjligen indirekt. Dvs Mutavdzic tar över rollen som s k balansspelare på mitten medan Daniel A flyttas ner som mittback. Och då kommer nästa fråga: på vems ”bekostnad”?
Gabriel? Tror jag inte. Brassen är en Rollefavorit, nyss upphöjd till lagkapten (låt vara i just Daniel Anderssons frånvaro).
Jimmy Dixon? Ja, jag är rädd för det.
Många tycks ha glömt, eller missat, fjolårsscenariot. Hur Anders Andersson och Gabriel matchades in som mittbackspar under försäsongen, hur Dixon ställdes utanför laget. Hur Markus Halsti från Gais blixtinhandlades när Andersson gick sönder, hur Dixon kom in först när det visat sig att Halsti inte höll måttet.
Som nödlösning, typ.
Nå. Till slut blev det ändå rätt många matcher för Jimmy Dixon. Höga betyg också. Men mest i pressen och i publikleden, mera sällan från tränarhåll. Frågan är om Dixon lyckats övertyga Rolle Nilsson vid det här laget – om inte hänger han löst.
Varpå MFF riskerar att mista sin bästa mittback (min uppfattning) till någon som värderar hans kunnande högre.
Se där, ett dystert litet tips mitt i alltihop. Får jag bjuda på ett gladare?
Pontus Jansson slår igenom!
Att unge Pontus (18 i år) togs ut till Spanienlägret kan bara betyda att han finns med i bilden, konkurrerar om en plats.
Det gör mig lycklig. Inte förvånad, däremot.
Jag såg Pontus Jansson när han redan som 15-åring spelade A-lagsfotboll i Arlövs BI. Såg hans blick för spelet, njöt av hans fina tillslag på bollen, hörde om hans ambitioner och om MFF:s intresse. Bekymrade mig lite för hans (relativa) osnabbhet…skulle han palla elitfotbollens tempo? Eller var det bara skenet som bedrog, det där att Pontus kunde se en aning sävlig ut emellanåt. Å andra sidan var han ju blixtrande kvick i tanken, de öppnande passningarna kom ofta på ”one touch”.
Sen dess har Pontus alltså förädlats i MFF:s ungdomsled (han lämnade Arlöv samma år). Närmat sig pojkdrömmen steg för steg, inte försvunnit eller gett upp som så många andra talanger.
Ett spännande exempel, välbehövligt i tider av "småskumma" dvd-köp utifrån.
Personligen kan jag se Pontus Jansson som alternativ till skadebenägne Labinot Harbuzi. Kreatör, offensiv mittfältare. Jag kan t o m se honom som ersättare för Toivonen. Likheterna finns där, frön av samma sorts potential.
Mycket handlar om förtroende från tränarnas sida. Då menar jag inte några tiominutersförtroenden av den typ Agon Mehmeti förärades förra säsongen – utan hela matcher i sammanhängande svit. Utrymme att lyckas, ”tillstånd” att misslyckas.
Helt enkelt samma premisser som gäller för äldre, mer etablerade, spelare. Jeffrey Aubynn t ex. Vem kan påstå att han levererade i match efter match -08?
Målen så. Vem fixar MFF-målen i år? Häckenförvärvet Daniel Larsson, tror somliga. Tillåt mig tvivla. Killen gjorde tolv mål på trettio matcher i Superettan i fjol, det skvallrar inte om någon större fallenhet för avslutandets konst. Själv hoppas jag fortfarande på Mehmeti men som sagt, det förutsätter speltid.
Avslutningsvis en rar liten MFF-historia. Närmre bestämt Hasse Borgs kommentar om Miljan Matuvdzics debutmatch häromdan. ”Klart godkänd”, sa inköpschef Borg. Jaha. Medge att ”klart underkänd” hade varit ett mer sensationellt yttrande...
S E
torsdag 12 mars 2009
Skarpt läge, diffust dubbelkommando
Ett SM-slutspel i handboll utan Lundalag?
Så kan det bli. H 43 har redan spillt sina chanser, Lugi är på god väg att göra det. Sista omgången avgör allt: Lugi tar emot Skövde, förlust där och säsongen är över (förutsatt då att tredje laget i streckdramatiken, Lindesberg, besegrar Trelleborg vilket torde vara lika säkert som amen i kyrkan).
Att Lugi försatt sig i denna situation är på sitt sätt häpnadsväckande. Laget inledde ju säsongen lysande, nya tränarparet Ulf Sandgren/Johan Zanotti såg länge ut att gå mot succé.
Istället hotar fiasko. Ett praktfullt. Och kanske kan det härledas just till tränarkonstellationen…
Ingen ifrågasätter att Sandgren och Zanotti var för sig är skickliga handbollstränare. Men funkar de tillsammans? Vem är huvudansvarig? Vems röst ska spelarna lita på, vems direktiv gäller?
Otydligt ledarskap har aldrig varit någon framgångsnyckel – och nog har det verkat lite diffust allteftersom, ledarskapet kring Lugi.
Inför säsongen presenterades Ulf Sandgren som huvudtränare, Zanotti som assisterande. Strax därpå framträdde den senare i en tv-intervju och försäkrade att rollfördelningen var fifty/fifty, den ene var inte mer huvudtränare än den andre. Den bilden har sedan stärkts under seriens gång: Sandgren för talan i en timeout, Zanotti i nästa. Sandgren coachar ibland, Zanotti väl så ofta. Sandgren slätar över, Zanotti skäller. Sandgren kommer till presskonferens. Eller också Zanotti. Aldrig båda.
Jag är inte så säker på att detta ”rollspel” är bra för laget.
Jag är snarare rätt säker på att det INTE är bra för laget.
Alla spelare behöver tryggt och tydligt ledarskap för att kunna prestera. Vilsna spelare behöver det mer än andra. Och i Lugi har det sett väldigt vilset ut på sistone. En enda seger på de sex senaste matcherna, hemmakraschen mot jumbo-Tumba som ”exklusivt” lågvattenmärke.
Visst, skador har spökat i någon mån. Men skador drabbar alla lag, Lugi kan knappast komma undan med den ursäkten. Intressantare är att titta på vad de speldugliga åstadkommit. Kim Ekdahl Du Rietz t ex. Ofta omskriven som en talang utöver det vanliga – och föralldel, det kanske stämmer. Problemet är bara att enbart talang aldrig räckt till något definitivt genombrott i elitidrott, inte för någon. Skallen måste vara med. Viljan, lusten, glädjen. I match efter match, i med- som motgång.
Där har Ekdahl Du Rietz fortfarande mycket att bevisa, eller mycket att lära. Om han nu brinner för handboll…det ser inte alltid så ut, faktiskt.
På lördag mot Skövde vill det till att hela Lugi brinner. Då, bara då, kan slutspelsplatsen räddas. Och därmed hedern, äran och de extra publikintäkter som klubben förmodligen kalkylerat in redan i förskott.
Men i vilket fall bör bestämt tränarfrågan ses över till nästa säsong. Eller åtminstone tydliggöras.
S E
Så kan det bli. H 43 har redan spillt sina chanser, Lugi är på god väg att göra det. Sista omgången avgör allt: Lugi tar emot Skövde, förlust där och säsongen är över (förutsatt då att tredje laget i streckdramatiken, Lindesberg, besegrar Trelleborg vilket torde vara lika säkert som amen i kyrkan).
Att Lugi försatt sig i denna situation är på sitt sätt häpnadsväckande. Laget inledde ju säsongen lysande, nya tränarparet Ulf Sandgren/Johan Zanotti såg länge ut att gå mot succé.
Istället hotar fiasko. Ett praktfullt. Och kanske kan det härledas just till tränarkonstellationen…
Ingen ifrågasätter att Sandgren och Zanotti var för sig är skickliga handbollstränare. Men funkar de tillsammans? Vem är huvudansvarig? Vems röst ska spelarna lita på, vems direktiv gäller?
Otydligt ledarskap har aldrig varit någon framgångsnyckel – och nog har det verkat lite diffust allteftersom, ledarskapet kring Lugi.
Inför säsongen presenterades Ulf Sandgren som huvudtränare, Zanotti som assisterande. Strax därpå framträdde den senare i en tv-intervju och försäkrade att rollfördelningen var fifty/fifty, den ene var inte mer huvudtränare än den andre. Den bilden har sedan stärkts under seriens gång: Sandgren för talan i en timeout, Zanotti i nästa. Sandgren coachar ibland, Zanotti väl så ofta. Sandgren slätar över, Zanotti skäller. Sandgren kommer till presskonferens. Eller också Zanotti. Aldrig båda.
Jag är inte så säker på att detta ”rollspel” är bra för laget.
Jag är snarare rätt säker på att det INTE är bra för laget.
Alla spelare behöver tryggt och tydligt ledarskap för att kunna prestera. Vilsna spelare behöver det mer än andra. Och i Lugi har det sett väldigt vilset ut på sistone. En enda seger på de sex senaste matcherna, hemmakraschen mot jumbo-Tumba som ”exklusivt” lågvattenmärke.
Visst, skador har spökat i någon mån. Men skador drabbar alla lag, Lugi kan knappast komma undan med den ursäkten. Intressantare är att titta på vad de speldugliga åstadkommit. Kim Ekdahl Du Rietz t ex. Ofta omskriven som en talang utöver det vanliga – och föralldel, det kanske stämmer. Problemet är bara att enbart talang aldrig räckt till något definitivt genombrott i elitidrott, inte för någon. Skallen måste vara med. Viljan, lusten, glädjen. I match efter match, i med- som motgång.
Där har Ekdahl Du Rietz fortfarande mycket att bevisa, eller mycket att lära. Om han nu brinner för handboll…det ser inte alltid så ut, faktiskt.
På lördag mot Skövde vill det till att hela Lugi brinner. Då, bara då, kan slutspelsplatsen räddas. Och därmed hedern, äran och de extra publikintäkter som klubben förmodligen kalkylerat in redan i förskott.
Men i vilket fall bör bestämt tränarfrågan ses över till nästa säsong. Eller åtminstone tydliggöras.
S E
onsdag 11 mars 2009
Snälla, snälla, please, please
Snälla, snälla.
Vad är det för jävla låttitel? Vad är det för korkad sångtext? Hur skruvad kan en sångerska bli…
…tänkte jag först.
Sen fick jag gåshud.
Sen blev jag rörd.
Omvänd på tre minuter.
Klart att man kan sjunga Snälla, snälla i en svensk melodifestival. Lika väl som man skulle kunna sjunga Please, please i en brittisk.
Caroline af Ugglas kan i alla fall. Kanske bara hon.
Det trodde jag inte, skam till sägandes. Jag med mina fördomar om just af Ugglas. Hennes knäppa manér, hennes gapiga sångteknik och eviga Janis Joplinkomplex. Jobbig typ, påfrestande.
Har jag tyckt och tänkt.
Det kan vara att jag lyssnat slarvigt eller inte alls, fördomsfulla öron blir lätt döva.
Det kan å andra sidan vara att Caroline af Ugglas aldrig sjungit en sång som denna.
Snälla, snälla får mig att minnas – Ben E King. Ni vet han med klassiska soultryckaren Stand By Me (och mycket, mycket mer). En gudabenådad sångare, en av min ungdoms hjältar.
Snälla, snälla har lite – eller faktiskt ganska mycket - av allt det där som kännetecknar en typisk Kingsång. Det lätt förföriska gunget i melodin. Den smått sensuella rytmen. Kärlekstemat i en desperat vädjande text. Och framförallt: trovärdigheten i själva uttryckssättet.
Soul, fast på svenska. Hjärtskärande, fast inte som vi vant oss.
Nej, Caroline af Ugglas sjunger inte som Ben E King. Det gör ingen, vare sig man eller kvinna. Men i det aktuella sammanhanget – Melodifestivalen 2009 – sjunger Caroline af Ugglas som en outstanding Queen.
Tycker jag. Numera.
Om hon sedan vinner finalen på lördag kan kvitta. Själfulla sånger överlever alltid de ytliga.
S E
Vad är det för jävla låttitel? Vad är det för korkad sångtext? Hur skruvad kan en sångerska bli…
…tänkte jag först.
Sen fick jag gåshud.
Sen blev jag rörd.
Omvänd på tre minuter.
Klart att man kan sjunga Snälla, snälla i en svensk melodifestival. Lika väl som man skulle kunna sjunga Please, please i en brittisk.
Caroline af Ugglas kan i alla fall. Kanske bara hon.
Det trodde jag inte, skam till sägandes. Jag med mina fördomar om just af Ugglas. Hennes knäppa manér, hennes gapiga sångteknik och eviga Janis Joplinkomplex. Jobbig typ, påfrestande.
Har jag tyckt och tänkt.
Det kan vara att jag lyssnat slarvigt eller inte alls, fördomsfulla öron blir lätt döva.
Det kan å andra sidan vara att Caroline af Ugglas aldrig sjungit en sång som denna.
Snälla, snälla får mig att minnas – Ben E King. Ni vet han med klassiska soultryckaren Stand By Me (och mycket, mycket mer). En gudabenådad sångare, en av min ungdoms hjältar.
Snälla, snälla har lite – eller faktiskt ganska mycket - av allt det där som kännetecknar en typisk Kingsång. Det lätt förföriska gunget i melodin. Den smått sensuella rytmen. Kärlekstemat i en desperat vädjande text. Och framförallt: trovärdigheten i själva uttryckssättet.
Soul, fast på svenska. Hjärtskärande, fast inte som vi vant oss.
Nej, Caroline af Ugglas sjunger inte som Ben E King. Det gör ingen, vare sig man eller kvinna. Men i det aktuella sammanhanget – Melodifestivalen 2009 – sjunger Caroline af Ugglas som en outstanding Queen.
Tycker jag. Numera.
Om hon sedan vinner finalen på lördag kan kvitta. Själfulla sånger överlever alltid de ytliga.
S E
måndag 9 mars 2009
Demonstration gånger två...
En sak som Stoppa Matchen-demonstranterna åtminstone delvis lyckades med vid helgens Davis Cup-evenemang i Malmö var att dölja den svenska tenniskrisen. Fokus flyttades liksom, tumultet runt omkring blev medialt sett större än skeendet på banan.
Där Israel alltså vann över Sverige med 3-2.
Ett Israel som just i tennis är så långt ifrån en stormakt man kan komma. Ett Sverige som en gång var det – och kanske fortfarande gärna vill vara det – men som nu ställde upp med två motionärer i singlarna. Det fanns helt enkelt inga andra att tillgå.
All respekt för Thomas Johansson och Andreas Vinciguerra. De slet kopiöst, gjorde sitt yttersta. Men föll lik förbannat. Inte mot några världsspelare, utan i sanningens namn snarare mot rätt mediokra israeler. Den ene med någorlunda hyfsad ranking (60 nånting), den andre långt utanför 200-i-topp-listan.
Det hade aldrig hänt på DC-kaptenens tid. Mats Wilander alltså. Undrar vad han tänkte innerst inne.
Utåt höll han masken, rosade inte minst Vinciguerra för tappra insatser. Rätt så; det var nästan lite rörande att se skadeförföljde och bortglömde ex-talangen ”Vinci” i denna smått sensationella comeback, glimtvis dessutom bländande rent spelmässigt.
Men svensk tennis framtid representerar den idag 28-årige Malmökillen knappast. Ännu mindre gör Johansson, 34, det.
Så vad finns? Säkert en massa ambitiösa ungdomsspelare, tennisen är ingalunda ”död” på det sättet. Men internationellt just här och nu?
Tja. Robin Söderling, den lynnige. Han ville visst inte vara med mot Israel, möjligen skadad. Ett bräckligt kort, dock det enda.
Wilander, när det begav sig, var en i mängden av blågula ess. Edberg, Nyström, Järryd med flera, med flera…dessförinnan Borgepoken. Nära i tid, ändå fjärran.
Helgens förlust mot Israel var i det perspektivet också ett slags demonstration, nämligen av svensk tennis tillbakagång.
S E
Där Israel alltså vann över Sverige med 3-2.
Ett Israel som just i tennis är så långt ifrån en stormakt man kan komma. Ett Sverige som en gång var det – och kanske fortfarande gärna vill vara det – men som nu ställde upp med två motionärer i singlarna. Det fanns helt enkelt inga andra att tillgå.
All respekt för Thomas Johansson och Andreas Vinciguerra. De slet kopiöst, gjorde sitt yttersta. Men föll lik förbannat. Inte mot några världsspelare, utan i sanningens namn snarare mot rätt mediokra israeler. Den ene med någorlunda hyfsad ranking (60 nånting), den andre långt utanför 200-i-topp-listan.
Det hade aldrig hänt på DC-kaptenens tid. Mats Wilander alltså. Undrar vad han tänkte innerst inne.
Utåt höll han masken, rosade inte minst Vinciguerra för tappra insatser. Rätt så; det var nästan lite rörande att se skadeförföljde och bortglömde ex-talangen ”Vinci” i denna smått sensationella comeback, glimtvis dessutom bländande rent spelmässigt.
Men svensk tennis framtid representerar den idag 28-årige Malmökillen knappast. Ännu mindre gör Johansson, 34, det.
Så vad finns? Säkert en massa ambitiösa ungdomsspelare, tennisen är ingalunda ”död” på det sättet. Men internationellt just här och nu?
Tja. Robin Söderling, den lynnige. Han ville visst inte vara med mot Israel, möjligen skadad. Ett bräckligt kort, dock det enda.
Wilander, när det begav sig, var en i mängden av blågula ess. Edberg, Nyström, Järryd med flera, med flera…dessförinnan Borgepoken. Nära i tid, ändå fjärran.
Helgens förlust mot Israel var i det perspektivet också ett slags demonstration, nämligen av svensk tennis tillbakagång.
S E
Malmö tillbaka på handbollskartan
Upp för att stanna? Upp för att vända?
För tredje gången under 2000-talet har HK Malmö nu lyckats kvalificera sig för handbollens elitserie – och frågan är bara för hur länge. En enda säsong som vid de två tidigare tillfällena eller kanske mer varaktigt?
Själv vill jag gärna tro på det senare. Klubben verkar helt enkelt bättre rustad den här gången. I spelartruppen, på tränarsidan, organisatoriskt och ekonomiskt. Fortsatt minus dock för svag ungdomsverksamhet, någon naturlig påfyllnad av A-lagsspelare ur egna led finns icke i överskådlig tid.
Där skiljer sig HK Malmö markant från t ex Lundaklubbarna. För att inte tala om talangfabrikerna i Sävehof, Skövde, Ystad, Guif och Lindesberg. Även ”lilla” IFK Trelleborg kan nämnas som ett föredöme i det avseendet.
HK Malmös absoluta ”måste” är att värva utifrån, plocka från andras överflöd. Vilket självklart är en vanskligare väg mot toppen. Dyrare inte minst.
Vad den här säsongens lagbygge kostat har jag inte en aning om, men hursomhelst utstrålar det både energi och harmoni. Viktiga beståndsdelar i ett vinnande koncept. Sen är allsvenskan en sak, elitserien något helt annat.
HK Malmö torde veta av egen erfarenhet, luttrade succétränaren Jan ”Proppen” Karlsson likaså.
Förhoppningsvis säkrar nu klubben först av allt den befintliga spelartruppen. Där finns rutinen, tryggheten, de goda karaktärerna. Christoffer Geissler, Daniel Thysell, Kalle Sjödin, Mirsad Pecikoza, Martin Josefsson, Rickard Eriksson; spelare som varit med förr, spelare som aldrig viker ner sig.
Är målet djärvare än nytt kontrakt måste förstås lite spetskompetens till. Gärna då yngre förmågor, det tror jag vore bra för balansen. Namn? IFK Ystads stjärnämne Niclas Ekberg är ett. Just den typen av spelare är vad HK Malmö skulle behöva mest av allt. Vänsterhänt skytt. Jo, jag vet att Ekberg i grunden är högersexa…men hans bössa och spelsinne håller alla gånger även för en niometersroll.
Central fråga: går han att lösa?
Bland andra intressanta talanger i närområdet finns IFK Trelleborgs urstarke mittsexa Andreas Nilsson och Stavstens supermålvaktslöfte Mikael Andersson. För att nämna blott två.
En talang som redan finns i HK Malmö är Lugilånet Arian Majidi. Dessvärre har han sett vilsen ut genom hela säsongen, matchats sporadiskt och inte alls lyckats övertyga om sin potential. Den som var så uppenbar i Lugi under juniortiden. Kanske gömmer sig ett internt sparkapital där, att killen skulle vara slut vid 20 vill man ju inte tro.
Fast allt detta och mer därtill har så klart HK Malmös dynamiske sportchef Thommy Thysell bättre koll på. Välkommen tillbaka i hetluften…
S E
För tredje gången under 2000-talet har HK Malmö nu lyckats kvalificera sig för handbollens elitserie – och frågan är bara för hur länge. En enda säsong som vid de två tidigare tillfällena eller kanske mer varaktigt?
Själv vill jag gärna tro på det senare. Klubben verkar helt enkelt bättre rustad den här gången. I spelartruppen, på tränarsidan, organisatoriskt och ekonomiskt. Fortsatt minus dock för svag ungdomsverksamhet, någon naturlig påfyllnad av A-lagsspelare ur egna led finns icke i överskådlig tid.
Där skiljer sig HK Malmö markant från t ex Lundaklubbarna. För att inte tala om talangfabrikerna i Sävehof, Skövde, Ystad, Guif och Lindesberg. Även ”lilla” IFK Trelleborg kan nämnas som ett föredöme i det avseendet.
HK Malmös absoluta ”måste” är att värva utifrån, plocka från andras överflöd. Vilket självklart är en vanskligare väg mot toppen. Dyrare inte minst.
Vad den här säsongens lagbygge kostat har jag inte en aning om, men hursomhelst utstrålar det både energi och harmoni. Viktiga beståndsdelar i ett vinnande koncept. Sen är allsvenskan en sak, elitserien något helt annat.
HK Malmö torde veta av egen erfarenhet, luttrade succétränaren Jan ”Proppen” Karlsson likaså.
Förhoppningsvis säkrar nu klubben först av allt den befintliga spelartruppen. Där finns rutinen, tryggheten, de goda karaktärerna. Christoffer Geissler, Daniel Thysell, Kalle Sjödin, Mirsad Pecikoza, Martin Josefsson, Rickard Eriksson; spelare som varit med förr, spelare som aldrig viker ner sig.
Är målet djärvare än nytt kontrakt måste förstås lite spetskompetens till. Gärna då yngre förmågor, det tror jag vore bra för balansen. Namn? IFK Ystads stjärnämne Niclas Ekberg är ett. Just den typen av spelare är vad HK Malmö skulle behöva mest av allt. Vänsterhänt skytt. Jo, jag vet att Ekberg i grunden är högersexa…men hans bössa och spelsinne håller alla gånger även för en niometersroll.
Central fråga: går han att lösa?
Bland andra intressanta talanger i närområdet finns IFK Trelleborgs urstarke mittsexa Andreas Nilsson och Stavstens supermålvaktslöfte Mikael Andersson. För att nämna blott två.
En talang som redan finns i HK Malmö är Lugilånet Arian Majidi. Dessvärre har han sett vilsen ut genom hela säsongen, matchats sporadiskt och inte alls lyckats övertyga om sin potential. Den som var så uppenbar i Lugi under juniortiden. Kanske gömmer sig ett internt sparkapital där, att killen skulle vara slut vid 20 vill man ju inte tro.
Fast allt detta och mer därtill har så klart HK Malmös dynamiske sportchef Thommy Thysell bättre koll på. Välkommen tillbaka i hetluften…
S E
lördag 7 mars 2009
Linus lever sin (mar)dröm
Vissa har det, andra saknar det.
Tävlingspsyket.
Förmågan att prestera när det gäller – eller också inte.
Jag är rädd att Linus Thörnblad nu låst in sig för gott bland de negativa varianterna. De med kronisk prestationsångest, de som lider mer än njuter av sin idrott. Fredagskvällens flopp vid höjdkvalet i inomhus-EM var bara ”one more” i en rad som redan var besvärande lång.
Och i dag väntar det som Thörnblad kanske skyr mest av allt: sågningarna i pressen. Fiaskorubrikerna, de spydiga sticken från diverse uppblåsta krönikörer.
Sådant är förvisso en del av den cirkus som kallas elitidrott – men jag är inte säker på att Linus Thörnblad känner sig bekväm i just den delen.
Han har stämplats som kaxig, säkert bjudit på det själv i någon mån. Han har hoppat högt, bevisat att han kan mäta sig med de bästa. Utom när det verkligen gäller. Eller i varje fall väldigt sällan när det verkligen gäller.
Då blir kaxige Linus allt som oftast sköre Thörnblad. Killen som måste försvara sig, förklara sig. Som river ut sig på beskedliga 2,22. Som helt enkelt tappar förmågan. Och som till råga på allt får loserprofilen bekräftad av sin egen tränare i tv.
Jo faktiskt.
”Han är förlorad, ser du inte hans kroppsspråk”, sa Stanislaw Sczyrba till tv-reportern direkt efter andra rivningen igår kväll.
Det var plumpt sagt, tycker jag. Onödigt och oproffsigt.
Det gjorde ont nog att se Linus Thörnblad i bild. Utlämnad, grubblande, förkrossad över ännu ett misslyckande. Totalt olik den bekymmersfrie tonårspåg jag fick nöjet att intervjua i 2000-talets början.
Då var Linus ny i gamet, 2-metershoppare på ren naturbegåvning. Han hade precis börjat gymnasiet, hotell & restaurang. Planen, sa Linus, var att bli kock. Men drömmen, tillade han, det var att bli höjdhoppare. På riktigt liksom.
Det är den drömmen han lever nu. Det är den drömmen som alltmer börjar likna en mardröm.
S E
Tävlingspsyket.
Förmågan att prestera när det gäller – eller också inte.
Jag är rädd att Linus Thörnblad nu låst in sig för gott bland de negativa varianterna. De med kronisk prestationsångest, de som lider mer än njuter av sin idrott. Fredagskvällens flopp vid höjdkvalet i inomhus-EM var bara ”one more” i en rad som redan var besvärande lång.
Och i dag väntar det som Thörnblad kanske skyr mest av allt: sågningarna i pressen. Fiaskorubrikerna, de spydiga sticken från diverse uppblåsta krönikörer.
Sådant är förvisso en del av den cirkus som kallas elitidrott – men jag är inte säker på att Linus Thörnblad känner sig bekväm i just den delen.
Han har stämplats som kaxig, säkert bjudit på det själv i någon mån. Han har hoppat högt, bevisat att han kan mäta sig med de bästa. Utom när det verkligen gäller. Eller i varje fall väldigt sällan när det verkligen gäller.
Då blir kaxige Linus allt som oftast sköre Thörnblad. Killen som måste försvara sig, förklara sig. Som river ut sig på beskedliga 2,22. Som helt enkelt tappar förmågan. Och som till råga på allt får loserprofilen bekräftad av sin egen tränare i tv.
Jo faktiskt.
”Han är förlorad, ser du inte hans kroppsspråk”, sa Stanislaw Sczyrba till tv-reportern direkt efter andra rivningen igår kväll.
Det var plumpt sagt, tycker jag. Onödigt och oproffsigt.
Det gjorde ont nog att se Linus Thörnblad i bild. Utlämnad, grubblande, förkrossad över ännu ett misslyckande. Totalt olik den bekymmersfrie tonårspåg jag fick nöjet att intervjua i 2000-talets början.
Då var Linus ny i gamet, 2-metershoppare på ren naturbegåvning. Han hade precis börjat gymnasiet, hotell & restaurang. Planen, sa Linus, var att bli kock. Men drömmen, tillade han, det var att bli höjdhoppare. På riktigt liksom.
Det är den drömmen han lever nu. Det är den drömmen som alltmer börjar likna en mardröm.
S E
onsdag 4 mars 2009
Extra, extra, extra...
CARL PHILIP OCH EMMA GÖR SLUT.
Se där dagens förstasidesvrål i en av kvällstidningarna. Stora bokstäver, typsnitt i megaformat. Över alltihopa klassikervinjetten ”EXTRA”, den där som brukar användas vid plötsliga katastrofer eller annat skarpt läge i nyhetsflödet.
Men detta. Jag vet inte…
Fyra sidor inne i tidningen om ett vuxet par som tydligen bestämt sig för att separera. Två hela uppslag. Näpna putt-i-nuttbilder, bisarra citat, tårdrypande krönika av tidningens egen hovreporter.
Okej, Carl Philip råkar vara prins. Lillbrorsa till Vickan, kronsessan ni vet. Emma i sin tur är något slags kampanjledare för Moderaterna (ja, vad annars), dessutom blir vi upplysta om att hon och C P faktiskt slår Vickan och Danne i kärleksfull uthållighet. Tio år mot sju, enligt den initierade hovreportern.
Fast inte längre alltså. Romansen är över, snyft, snyft.
Visst är det härligt med tidningar som låter oss ta del av livets väsentligheter? Och visst är det alldeles fantastiskt med reportrar som nischat sig på att slicka kungligheter där ryggen byter namn.
S E
Se där dagens förstasidesvrål i en av kvällstidningarna. Stora bokstäver, typsnitt i megaformat. Över alltihopa klassikervinjetten ”EXTRA”, den där som brukar användas vid plötsliga katastrofer eller annat skarpt läge i nyhetsflödet.
Men detta. Jag vet inte…
Fyra sidor inne i tidningen om ett vuxet par som tydligen bestämt sig för att separera. Två hela uppslag. Näpna putt-i-nuttbilder, bisarra citat, tårdrypande krönika av tidningens egen hovreporter.
Okej, Carl Philip råkar vara prins. Lillbrorsa till Vickan, kronsessan ni vet. Emma i sin tur är något slags kampanjledare för Moderaterna (ja, vad annars), dessutom blir vi upplysta om att hon och C P faktiskt slår Vickan och Danne i kärleksfull uthållighet. Tio år mot sju, enligt den initierade hovreportern.
Fast inte längre alltså. Romansen är över, snyft, snyft.
Visst är det härligt med tidningar som låter oss ta del av livets väsentligheter? Och visst är det alldeles fantastiskt med reportrar som nischat sig på att slicka kungligheter där ryggen byter namn.
S E
måndag 2 mars 2009
Tankar kring en "stoppad" match
Sverige mot Israel i tennis stundande veckoslut. Hur många bryr sig? Det får vi tyvärr inte veta. Matchen skall som bekant spelas utan betalande publik. Så har den politiska majoriteten i Malmö bestämt, så har Israelhatets vänner på vänsterflanken redan vunnit en framgång. Vad den nu kan vara värd.
Fred i Mellanöstern? Försoning Israel-Palestina?
Nja, så ädla syften har förstås inte människorna i Stoppa Matchen-klubben. Så naiva är de knappast.
Vad det handlar om är att brännmärka staten Israel. Och liksom i förbigående även USA, som ju stöder Israel. Två hatobjekt i en smäll, inte illa.
Först som sist: det israeliska övervåldet på Gaza är grymt, vidrigt, i mina ögon oförsvarligt. Av en demokrati förväntar man sig något annat än militära maktdemonstrationer, något mer civiliserat än brutal krigföring.
Å andra sidan inser jag att det är förbannat lätt att tycka så - när man inte själv lever sitt liv med raketbomber vinande runt öronen.
Plattityden om att det aldrig är ”ens fel när två träter” låter kanske lite bisarr i sammanhanget…”träta” är verkligen inte rätt ord på världens till synes mest hopplösa konflikt. Men oskyldiga barn finns på BÅDA sidor, skyldiga vuxna likaså. Jude eller arab, ingen skillnad. När ingen vill fred och försoning, då blir det heller ingen fred och försoning. Lätt att begripa, svårt att förstå.
Annars delar jag faktiskt Stoppa Matchen-klubbens åsikt om att idrott och politik hänger ihop. Fast tvärtom, så att säga. Påverkan genom utbyte – inte genom utfrysning.
Sen kan man fundera över hur många som egentligen snuvas på matchen i Baltiska hallen. ”Proffspubliken” kommer ju att slussas in, om jag uppfattat det hela rätt. Ledare och spelare i lokala klubbar, förbundsfolk, sponsorer, journalister. Totalt kanske femhundra personer.
Hur många fler hade varit villiga att betala svindyra biljetter för att se ett Sverige som bottenskrapat för att få ihop komplett lag, mot ett Israel som i tennissammanhang inte är mycket mer än en blåbärsnation?
Inte många, tror jag.
Men det är en helt annan fråga.
S E
Fred i Mellanöstern? Försoning Israel-Palestina?
Nja, så ädla syften har förstås inte människorna i Stoppa Matchen-klubben. Så naiva är de knappast.
Vad det handlar om är att brännmärka staten Israel. Och liksom i förbigående även USA, som ju stöder Israel. Två hatobjekt i en smäll, inte illa.
Först som sist: det israeliska övervåldet på Gaza är grymt, vidrigt, i mina ögon oförsvarligt. Av en demokrati förväntar man sig något annat än militära maktdemonstrationer, något mer civiliserat än brutal krigföring.
Å andra sidan inser jag att det är förbannat lätt att tycka så - när man inte själv lever sitt liv med raketbomber vinande runt öronen.
Plattityden om att det aldrig är ”ens fel när två träter” låter kanske lite bisarr i sammanhanget…”träta” är verkligen inte rätt ord på världens till synes mest hopplösa konflikt. Men oskyldiga barn finns på BÅDA sidor, skyldiga vuxna likaså. Jude eller arab, ingen skillnad. När ingen vill fred och försoning, då blir det heller ingen fred och försoning. Lätt att begripa, svårt att förstå.
Annars delar jag faktiskt Stoppa Matchen-klubbens åsikt om att idrott och politik hänger ihop. Fast tvärtom, så att säga. Påverkan genom utbyte – inte genom utfrysning.
Sen kan man fundera över hur många som egentligen snuvas på matchen i Baltiska hallen. ”Proffspubliken” kommer ju att slussas in, om jag uppfattat det hela rätt. Ledare och spelare i lokala klubbar, förbundsfolk, sponsorer, journalister. Totalt kanske femhundra personer.
Hur många fler hade varit villiga att betala svindyra biljetter för att se ett Sverige som bottenskrapat för att få ihop komplett lag, mot ett Israel som i tennissammanhang inte är mycket mer än en blåbärsnation?
Inte många, tror jag.
Men det är en helt annan fråga.
S E
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)