Skarpt läge, diffust dubbelkommando

Ett SM-slutspel i handboll utan Lundalag?
Så kan det bli. H 43 har redan spillt sina chanser, Lugi är på god väg att göra det. Sista omgången avgör allt: Lugi tar emot Skövde, förlust där och säsongen är över (förutsatt då att tredje laget i streckdramatiken, Lindesberg, besegrar Trelleborg vilket torde vara lika säkert som amen i kyrkan).
Att Lugi försatt sig i denna situation är på sitt sätt häpnadsväckande. Laget inledde ju säsongen lysande, nya tränarparet Ulf Sandgren/Johan Zanotti såg länge ut att gå mot succé.
Istället hotar fiasko. Ett praktfullt. Och kanske kan det härledas just till tränarkonstellationen…

Ingen ifrågasätter att Sandgren och Zanotti var för sig är skickliga handbollstränare. Men funkar de tillsammans? Vem är huvudansvarig? Vems röst ska spelarna lita på, vems direktiv gäller?
Otydligt ledarskap har aldrig varit någon framgångsnyckel – och nog har det verkat lite diffust allteftersom, ledarskapet kring Lugi.
Inför säsongen presenterades Ulf Sandgren som huvudtränare, Zanotti som assisterande. Strax därpå framträdde den senare i en tv-intervju och försäkrade att rollfördelningen var fifty/fifty, den ene var inte mer huvudtränare än den andre. Den bilden har sedan stärkts under seriens gång: Sandgren för talan i en timeout, Zanotti i nästa. Sandgren coachar ibland, Zanotti väl så ofta. Sandgren slätar över, Zanotti skäller. Sandgren kommer till presskonferens. Eller också Zanotti. Aldrig båda.
Jag är inte så säker på att detta ”rollspel” är bra för laget.
Jag är snarare rätt säker på att det INTE är bra för laget.

Alla spelare behöver tryggt och tydligt ledarskap för att kunna prestera. Vilsna spelare behöver det mer än andra. Och i Lugi har det sett väldigt vilset ut på sistone. En enda seger på de sex senaste matcherna, hemmakraschen mot jumbo-Tumba som ”exklusivt” lågvattenmärke.
Visst, skador har spökat i någon mån. Men skador drabbar alla lag, Lugi kan knappast komma undan med den ursäkten. Intressantare är att titta på vad de speldugliga åstadkommit. Kim Ekdahl Du Rietz t ex. Ofta omskriven som en talang utöver det vanliga – och föralldel, det kanske stämmer. Problemet är bara att enbart talang aldrig räckt till något definitivt genombrott i elitidrott, inte för någon. Skallen måste vara med. Viljan, lusten, glädjen. I match efter match, i med- som motgång.
Där har Ekdahl Du Rietz fortfarande mycket att bevisa, eller mycket att lära. Om han nu brinner för handboll…det ser inte alltid så ut, faktiskt.

På lördag mot Skövde vill det till att hela Lugi brinner. Då, bara då, kan slutspelsplatsen räddas. Och därmed hedern, äran och de extra publikintäkter som klubben förmodligen kalkylerat in redan i förskott.
Men i vilket fall bör bestämt tränarfrågan ses över till nästa säsong. Eller åtminstone tydliggöras.

S E