Demonstration gånger två...

En sak som Stoppa Matchen-demonstranterna åtminstone delvis lyckades med vid helgens Davis Cup-evenemang i Malmö var att dölja den svenska tenniskrisen. Fokus flyttades liksom, tumultet runt omkring blev medialt sett större än skeendet på banan.
Där Israel alltså vann över Sverige med 3-2.
Ett Israel som just i tennis är så långt ifrån en stormakt man kan komma. Ett Sverige som en gång var det – och kanske fortfarande gärna vill vara det – men som nu ställde upp med två motionärer i singlarna. Det fanns helt enkelt inga andra att tillgå.

All respekt för Thomas Johansson och Andreas Vinciguerra. De slet kopiöst, gjorde sitt yttersta. Men föll lik förbannat. Inte mot några världsspelare, utan i sanningens namn snarare mot rätt mediokra israeler. Den ene med någorlunda hyfsad ranking (60 nånting), den andre långt utanför 200-i-topp-listan.
Det hade aldrig hänt på DC-kaptenens tid. Mats Wilander alltså. Undrar vad han tänkte innerst inne.
Utåt höll han masken, rosade inte minst Vinciguerra för tappra insatser. Rätt så; det var nästan lite rörande att se skadeförföljde och bortglömde ex-talangen ”Vinci” i denna smått sensationella comeback, glimtvis dessutom bländande rent spelmässigt.
Men svensk tennis framtid representerar den idag 28-årige Malmökillen knappast. Ännu mindre gör Johansson, 34, det.

Så vad finns? Säkert en massa ambitiösa ungdomsspelare, tennisen är ingalunda ”död” på det sättet. Men internationellt just här och nu?
Tja. Robin Söderling, den lynnige. Han ville visst inte vara med mot Israel, möjligen skadad. Ett bräckligt kort, dock det enda.
Wilander, när det begav sig, var en i mängden av blågula ess. Edberg, Nyström, Järryd med flera, med flera…dessförinnan Borgepoken. Nära i tid, ändå fjärran.
Helgens förlust mot Israel var i det perspektivet också ett slags demonstration, nämligen av svensk tennis tillbakagång.

S E