Linus lever sin (mar)dröm

Vissa har det, andra saknar det.
Tävlingspsyket.
Förmågan att prestera när det gäller – eller också inte.
Jag är rädd att Linus Thörnblad nu låst in sig för gott bland de negativa varianterna. De med kronisk prestationsångest, de som lider mer än njuter av sin idrott. Fredagskvällens flopp vid höjdkvalet i inomhus-EM var bara ”one more” i en rad som redan var besvärande lång.
Och i dag väntar det som Thörnblad kanske skyr mest av allt: sågningarna i pressen. Fiaskorubrikerna, de spydiga sticken från diverse uppblåsta krönikörer.

Sådant är förvisso en del av den cirkus som kallas elitidrott – men jag är inte säker på att Linus Thörnblad känner sig bekväm i just den delen.
Han har stämplats som kaxig, säkert bjudit på det själv i någon mån. Han har hoppat högt, bevisat att han kan mäta sig med de bästa. Utom när det verkligen gäller. Eller i varje fall väldigt sällan när det verkligen gäller.
Då blir kaxige Linus allt som oftast sköre Thörnblad. Killen som måste försvara sig, förklara sig. Som river ut sig på beskedliga 2,22. Som helt enkelt tappar förmågan. Och som till råga på allt får loserprofilen bekräftad av sin egen tränare i tv.
Jo faktiskt.
”Han är förlorad, ser du inte hans kroppsspråk”, sa Stanislaw Sczyrba till tv-reportern direkt efter andra rivningen igår kväll.
Det var plumpt sagt, tycker jag. Onödigt och oproffsigt.

Det gjorde ont nog att se Linus Thörnblad i bild. Utlämnad, grubblande, förkrossad över ännu ett misslyckande. Totalt olik den bekymmersfrie tonårspåg jag fick nöjet att intervjua i 2000-talets början.
Då var Linus ny i gamet, 2-metershoppare på ren naturbegåvning. Han hade precis börjat gymnasiet, hotell & restaurang. Planen, sa Linus, var att bli kock. Men drömmen, tillade han, det var att bli höjdhoppare. På riktigt liksom.
Det är den drömmen han lever nu. Det är den drömmen som alltmer börjar likna en mardröm.

S E