Snälla, snälla, please, please

Snälla, snälla.
Vad är det för jävla låttitel? Vad är det för korkad sångtext? Hur skruvad kan en sångerska bli…
…tänkte jag först.
Sen fick jag gåshud.
Sen blev jag rörd.
Omvänd på tre minuter.

Klart att man kan sjunga Snälla, snälla i en svensk melodifestival. Lika väl som man skulle kunna sjunga Please, please i en brittisk.
Caroline af Ugglas kan i alla fall. Kanske bara hon.
Det trodde jag inte, skam till sägandes. Jag med mina fördomar om just af Ugglas. Hennes knäppa manér, hennes gapiga sångteknik och eviga Janis Joplinkomplex. Jobbig typ, påfrestande.
Har jag tyckt och tänkt.
Det kan vara att jag lyssnat slarvigt eller inte alls, fördomsfulla öron blir lätt döva.
Det kan å andra sidan vara att Caroline af Ugglas aldrig sjungit en sång som denna.
Snälla, snälla får mig att minnas – Ben E King. Ni vet han med klassiska soultryckaren Stand By Me (och mycket, mycket mer). En gudabenådad sångare, en av min ungdoms hjältar.

Snälla, snälla har lite – eller faktiskt ganska mycket - av allt det där som kännetecknar en typisk Kingsång. Det lätt förföriska gunget i melodin. Den smått sensuella rytmen. Kärlekstemat i en desperat vädjande text. Och framförallt: trovärdigheten i själva uttryckssättet.
Soul, fast på svenska. Hjärtskärande, fast inte som vi vant oss.
Nej, Caroline af Ugglas sjunger inte som Ben E King. Det gör ingen, vare sig man eller kvinna. Men i det aktuella sammanhanget – Melodifestivalen 2009 – sjunger Caroline af Ugglas som en outstanding Queen.
Tycker jag. Numera.
Om hon sedan vinner finalen på lördag kan kvitta. Själfulla sånger överlever alltid de ytliga.

S E