Gott nytt år, music lovers

Nyårsafton. Utan röj å sånt. Lämpar sig inte när man passar barnbarn. Havana, 1 år, är vår hedersgäst över natten, hon bestämmer. Men en spellista har jag gjort, fattas bara. Så här ser den ut, om det kan intressera. 1. Still Nineteen - Colin Paul. För att slå an tonen, liksom. 2. Come Share The Wine - Al Martino. I medmänsklighetens namn. 3. I Am A Rainbow - Dolly Parton. Favoriten, Havana. Gunga på! 4. The Oldest Kid In Town - Graeme Connors. Jodå, så kan man känna sig när man sitter där i rosa hatt och röd slips - och plötsligt kommer på att man trots allt fyllt 73. 5. Tears May Go - Dieter Bohlen. 6. I Can Still Dream - Hayley Oliver. Samma här. 7. The Killer - T.G. Sheppard & Jerry Lee Lewis. Countrystjärnans hyllning till rocklegenden. Som själv stämmer in och visar att gammal är äldst. Magi Jerry Lee! 8. Who I Was Born To Be - Ferdinand Rennie. 9. The Way To My Heart - Billy Swan. Medryckande. Eller hur Havana? 10. Guiding Light - Donna Taggart. Tack Ewa. 11. California Blue - Roy Orbison & The Royal Philharmonic Orchestra. 80-talsklassiker i förnyad orkestrering. Smakfullt, men onödigt: Roy's voice håller a capella. 12. Suspicious Minds - Candi Staton. Inget fel på Elvis version, men är den inte lite sönderspelad? Omväxling förnöjer, Staton röjer. 13. Between A Woman And A Man - Jimmy Nail. Smör. 14. Corazon - Gerard Joling. Smörigare. 15. Save Your Love - Maria & Michael. Smörigast. 16. Rock & Roll (I Gave You All The Best Years Of My Life) - Jeff Turner. Nostalgipärla, snodd rakt av från Kevin Johnson's originalversion. Som sagt, omväxling förnöjer. 17. Child Support - Barbara Mandrell. Fin liten sång om moderslycka. 18. Drinkin Champagne - Dean Martin. Fin liten sång om faderslycka. Nä, nu skojar jag. Men en skumpalåt måste ju med, trots allt. Lite pikant att gamle Dino sjunger den...var det inte han som kallade nyår för amatörernas afton? 19. I Dine Alone - Finbar Wright. Till alla som av en eller annan anledning gör just det en kväll som denna. Dinerar i ensamhet. Flersamhet ska aldrig tas för givet, så generöst är sällan Ödet. 20. Home I'll Be - Rita MacNeil. En sång en gång för inte alls så länge sen. Till minnet av nära & kära. Till lyckan, sorgen, livet, förgängligheten. Punkt.

Barn i damlaget?

"Som en match mellan vuxna och barn där vi tyvärr var barnen". Sa Lugitränaren Dragan Brljevic efter gårdagens förlust 16-25 mot Sävehof i handbollsdamernas elitserie. Inte det smartaste uttalandet Brljevic gjort, om du frågar mig. Sant är att Lugi har ett ungt lag - men de flesta spelarna är trots allt i 20-årsåldern, några en bit över. Jag tror ju inte man vill bli kallad barn då. Allra minst av sin egen tränare. Förödmjukelser gör ingen bättre. Eller gladare. Eller mer motiverad. Men annars gillar jag Dragan Brljevic, innerst inne verkar han vara en snäll farbror.

"Vikten av delaktighet"

Min gamle handbollsfavorit Ola Månsson är tränare för H65 Höör's damer numera. Uppskattad, förmodar jag. Kanske t o m av Anna Bardis. Även om det skulle förvåna mig. Handbollsspelare brukar gilla att spela handboll, det är jag helt säker på att Månsson själv gjorde under sin aktiva tid. Men Bardis spelar inte, hon sitter på bänken. Varför Månsson håller henne där vet jag förstås inte...jag har inte den inblicken i läget. Erinrar mig dock att Ola Månsson i olika sammanhang ofta poängterat vikten av delaktighet. Dvs om samtliga spelare förnimmer den känslan stärker det laget, framförallt lagmoralen. Jag bör kanske reservera mig här: Anna Bardis har varit skadad ganska länge, möjligen är hon inte i speldugligt skick. Å andra sidan: varför sitter hon då ombytt på bänken? Mot Lugi härförleden fick hon dessutom hoppa in, sist av alla och bara en kort stund men dock. Igår mot Kristianstad blev det 60 fulla minuter utan delaktighet - och då var ändå H65 totalt överlägset, alla chanser i världen till spridd spelglädje förelåg. Och nån klåpare rent handbollsmässigt är hon ju inte, Anna Bardis. Inte än, är väl säkrast att tillägga. Man kan lätt bli, lång och varaktig bänkning knäcker (Bardis satt där stora delar av fjolårssäsongen också). Jag är inte särskilt förvånad i stort. Handbollstränare kan ofta tala vackert om kollektivet men sällan vara snälla mot alla. Någon gynnas, någon kommer i kläm, "rättvisa" finns inte på riktigt. Lite ledsamt bara att den gode Månsson sällat sig till gänget - om det nu är så.

Bättre handboll en annan dag...

HK Malmö-Ystads IF 29-23. Annandag jul är handboll inte särskilt kul. Ja, förlåt ett undermåligt grötrim. Försöker bara förklara hur det såg ut. Dels på läktarna; spridda skurar, strax över 1000 pers på ett Skånederby är ju ingenting. Dels på planen; som YIF:arna uppträdde i andra halvlek var det som om matchen inte angick dem. Heder åt HK som i alla fall visade jobbmoral. Men frågan är om inte gårdagens julotta i Limhamns kyrka var mer spännande än detta.

Förkunnelsen och skeendet...

Kändes nästan lite verklighetsfrånvänt att gå på julotta i morse. Detta budskap, alla dessa ord om tro, hopp och kärlek, all denna välsignade godhet i Guds och Jesu namn. I en stad där skjutningar blivit vardagshändelser, den senaste på själva julafton. I en stad som ser unga människoliv släckas nära nog på löpande band. Det hänger liksom inte ihop, förkunnelsen och skeendet. Vilket det kanske aldrig gjort, i och för sig. Fast mindre nu än någonsin. Förr var det standard att önska "fred på jorden" inför ett årsskifte, idag är fred i Malmö en mer relevant nåd att stilla bedja om.

Snön yr, SMHI yrar

Bland rubrikerna i dagens Sydsvenskan: "SMHI: Chansen till en vit jul är obefintlig". Rimmar illa med vad jag i skrivande stund faktiskt ser utanför mina fönster. Snön yr, ligger som ett vitt täcke på marken. Men jag vet inte; dan före dopparedan räknas kanske inte till jul? Oavsett vilket ber jag att få önska alla snälla läsare en riktigt God Jul. Tack för visat intresse. Utan er vore jag en tomte utan både skägg och säck.

Välkommen, Dusan Melicharek

Målvakten Dusan Melicharek tillbaka i MFF! Det var min själ en överraskning. Jag trodde han var körd i Di Blåe, förra gästspelet kantades ju av en del incidenter vid sidan av det rent fotbollsmässiga. Sju år sen tydligen, tid går fort och förlåta är stort. Själv var jag svag för Dusan Melicharek redan då. Han kom ju till MFF från Mjällby, bara en sån sak. Blev aldrig etta i MFF-buren dock, minns inte vem som stod i vägen. Men när han väl fick chansen var han - oftast - jäkligt bra. Lång, vig, spektakulär. Hur han är idag återstår förstås att se: Melicharek som efter Malmötiden flyttade hem till Tjeckien har hunnit fylla 35. I och för sig ingen ålder på en målvakt. Hursomhelst häftigt att en gammal favorit återvänder. Jag blir uppriktigt glad när folk får en andra chans. För att inte tala om hur glad jag blir när folk får en tredje. Bra jobbat, MFF.

Kittlande "derby" i rutan

Ikväll är det Eckerströmmaderby i tv-rutan. Ja, alltså Oskarshamn mot Karlskrona i hockey. Mina barndomsstäder. Elva år i Oskarshamn, dryga fem i Karlskrona innan det bar iväg till Malmö. Så jag håller på Oskarshamn? Inser att jag borde, rent matematiskt. Men så enkelt är inte livet. Jag är trots allt född i Karlskrona, det skojar man inte bort. Lotsbåt från skärgården in till BB, mor har berättat. Sen tåget hem till Oskarshamn när jag var 1 vecka och "ful som stryk", mor har minsann berättat det också. Året var 1945, jag kom s a s med freden. Pratade småländska och åt kroppkakor fram till -56. Då hade mor & far vänligheten att flytta tillbaka till Karlskrona. Inte för att jag hade något särskilt emot Oskarshamn, tvärtom. Stan var liten och överblickbar, gång- eller cykelavstånd till allt. I hamnen färjetrafik, både till Öland och Gotland. Två fotbollslag, IFK och AIK. Hockey på månskensrink. Pingis, brottning, boxning. Gunnarsöbadet med "grytan", det var där jag lärde mig simma. Lus-Martin, Lumpe-Lena, Mos-Matilda, Kalle på Staten Frälsningssoldaten...alla dessa oförglömliga profiler som kallades orginal. Vad som inte fanns i Oskarshamn var handboll, den sporten fick jag korn på först i Karlskrona. Där jag f ö fick korn på onödigt mycket, sanningen att säga. Det är ju så i de nedre tonåren, i mitt fall t o m tidigare: alla sinnen öppnas, alla spärrar släpper. Röken. Kröken. Lättjan. Sorglösheten. Damerna. Karlskrona innebar i någon mening mitt genombrott i (halv)vuxenvärlden. Eller också mitt totala sammanbrott, beroende på vem man frågar. Hursomhelst blev jag karlskronit på riktigt under de där fem åren, ett med min födelsestad. Det sitter i själ och hjärta liksom, inte ens lilla fina Oskarshamn kan göra något åt den saken. Men hockeymatchen ikväll får de gärna vinna, man ska vá generös mot gamla vänner.

"Märkt" HK kom undan med en pinne

HK Malmö-AIK 22-22. 7-1 innan tio minuter var spelade, sen "dog" HK. Kanske märkt av urladdningen mot Lugi häromdan? I den matchen gjorde Robert Månsson tio mål, ikväll fick han skjuta tio skott för att göra ett enda. Och Månsson var inte ensam om att spilla krut. Blickhammar hade fyra bomskott på rad i slutet. Lindahl sköt inte alls. Magnus Persson sköt, men som vanligt alldeles för löst. HK:s nior var alltså mer eller mindre off, allihop. Målvakterna bra däremot. Beutler i första halvlek, Paulsen Haug i andra. Den senare räddade HK från förlust när han avvärjde ett friläge för AIK i matchens sista anfall. Jag blev annars lite smått imponerad av AIK. Om inte av handbollen, så av lagmoralen. Komma igen från 1-7, och sent i andra halvlek även från 17-21, är starkt. Bland lagets mer tongivande spelare återfanns två med Lundaförflutet på var sin kant. Adam Tumba, f d Lugi, till vänster, Pavle Karacic, f d H 43, till höger. Målvakten med det förpliktigande namnet Spikic var också mycket bra. AIK kommer inte att åka ur, den räddningsplankan kan HIF Karlskrona glömma.

Inte bländande, bara mästerligt

Frankrike-Ryssland 24-21. Känns som jag skrivit det förr: ge fransyskorna ett mål och de tar hela matchen. EM-finalen blev på så vis nästan lite typisk. Ett Frankrike som skaffar sig en knapp ledning, vårdar den, försvarar den, får tiden att gå tills den plötsligt är ute. Ingen ögonfägnande handboll, men effektiv och smått unik. Normalt betyder ett par måls över- eller underläge ingenting i handboll, jämna matcher kan kantra över åt vilket håll som helst. Frankrikes damer är undantaget. Försvarsspelet utstuderat oskönt och skickligt. Målvakterna grymma båda två. Bredden enorm, dubbelkompetens i alla positioner. Coachen, vad han nu heter, ett taktiskt snille. Synd om Ryssland som kan så mycket och har ett guldkorn som Anna Vyakhireva i laget...men som här gick i den franska fällan. Lätt hänt, som sagt. Nej, jag har inte glömt att Sverige faktiskt kryssade mot detta Frankrike tidigare i turneringen. Bra gjort. Även om Frankrike fixade exakt vad omständigheterna krävde där också: en poäng. Ett värdigt mästarlag, helt klart. Får jag slutligen strö lite beröm över TV3 som gett oss EM-handbollen. Så länge radarparet Perlskog/Hellgren kommenterar matcher kan ingenting bli annat än succé. Samma med Hanna Fogelström och Martin Frändesjö som studioexperter. Så kunniga, så vältaliga, så till sin fördel i rutan. Fogelström får mig förresten av någon anledning att tänka på en marsipanros. Fast så får man visst inte säga nuförtiden. Därför skriver jag det istället.

Anrik klubb i "infekterad" miljö

Lucas Lidbeck, handbollstalangen som blev överflödig i HK Malmö, flyttade till Lindesberg en serie ner inför den här säsongen. Och blev snart överflödig där också. Nu har han lånats ut till ärevördiga IFK Karlskrona i division 1, nivå 3 i systemet. Lidbeck debuterade igår och presenterade sig effektfullt: mål redan i första matchminuten. Senare ytterligare två. För IFK hjälpte det tyvärr föga. Förlust mot IF Kristianstad, 23-29. Det var roligare i fjol för IFK. Då låg man i tvåan, vann alla matcher utom en, gick upp i ettan med hybris som följeslagare. Och glömde (?) att en serie gör enorm skillnad, särskilt när den är infekterad av s k farmarlag. Fem sådana finns i division 1, samtliga från storklubbar. IFK Kristianstad, Sävehof, IFK Skövde, Ystad IF, Lugi. Jag har skrivit det förr och skriver det gärna igen: ge farmarlagen en egen serie, lyft handbollen till rent spel. Nuvarande ordning är fullständigt knas. Farmarlagen får alltså inte gå upp i allsvenskan, tävlingsbestämmelserna föreskriver två divisioners skillnad gentemot representationslaget. Ingen anledning att jaga serieseger, med andra ord. Åka ur är tillåtet - men surprise, surprise, det vill inte farmarlagen. Och ser därför till att undvika det, horribelt nog med stöd av just tävlingsbestämmelserna. Dessa medger nämligen att spelare kan vandra tämligen fritt mellan A- och B-lag, dvs mellan högsta ligan och nivå 3. Så länge du är under 20 år får du "dubbelspela" utan begränsning, likaså om du är 120 och suttit bänk genom föregående A-lagsmatch. Elitklubbarna måste förstås inte utnyttja systemet, gör det inte heller konsekvent. Bara vid behov. Som IF Kristianstad igår: Johannes Larsson, Anton Persson, Ludvig Jurmala Åström i laget. Alla med minsta koll på läget vet att den trion är ligaspelare, om än inte frekvent anlitade. Nej, jag missunnar ingen i hela världen att spela handboll. Men sjysta villkor, tack. Det skulle gagna alla. Kanske t o m IFK Karlskrona. Säker är jag inte: klubben verkar vara hopplöst förlorad i sin forna storhetstid.

Verkligheten har drabbat HIF Karlskrona

Tyvärr. Det där (skämtsamma) förslaget om staty på Robert Andersson får jag nog ta tillbaka. Verkligheten är fantasins värsta fiende, det kan inte ens en mirakeltränare göra mycket åt. HIF Karlskrona har tre raka förluster nu och kollar man på programmet kommer de sannolikt att följas av ytterligare fem. Dubbelmöten med Skövde och Alingsås plus bortamatch mot RIK är vad som väntar, allt över noll poäng vore mot oddsen. Problemet för HIF Karlskrona - och tränare Andersson - är s a s numerären. Truppen är för tunn, tål inga skador på bärande spelare. Vilket precis inträffat: Johannes Sandgren gick sönder mot Ystad IF i måndags, kunde inte delta mot Sävehof igår. Hur det blir framöver vet jag inte - men i hans frånvaro återstår i princip tre dugliga niometersspelare. "Normala" ligalag kan gå runt på fem eller sex, eller åtminstone fyra i händelse av skador. I en serie över 32 omgångar blir sådant i längden helt utslagsgivande. Ett annat problem för HIF Karlskrona är - bottenkonkurrenterna. Plötsligt vinner AIK match efter match. Önnered överraskar, Guif är på g. Och ingen ska inbilla mig att Hammarby fortsätter länge till som ett sopgäng. Redan efter de närmaste fem matcherna kan HIF Karlskrona faktiskt ha intagit positionen som alla "experter" vikt åt dem i förhandstipsen. Jumbo. Usch, nu blev jag negativ. Men tecknen oroar...

En stor MFF-triumf

Besiktas-MFF 0-1. Det började med en tyst minut, slutade i lycklig extas. MFF vann inte bara för sin nyss bortgångne ordförande Håkan Jeppsson. MFF vann för svensk klubblagsfotboll. Och för den egna klubbkassan, icke att förglömma. Slutspel i Europa league betyder att åtskilliga miljoner tickar in på kontot...som om det inte var fett nog redan tidigare. Vet inte om jag nånsin sett MFF göra en så här stark match rent spelmässigt. Besiktas borta liksom. En bussvår uppgift, sånt finns det statistik på. Istanbullaget med de många (ex-)stjärnorna förlorar ytterst sällan inför sina egna fans. Törs inte, får inte. Stödet är galet, ljudkulissen kan säkert skrämma skiten ur vilken motståndare som helst. Utom MFF då. Uwe Röslers mannar verkade oberörda av det yttre trycket. Stod upp i en lite jobbig första halvlek, tog delvis över i andra. Stressade Besiktas men aldrig sig själva. Mycket imponerande. Målet föll som på beställning: Antonsson iskallt efter ett öppnande pass från (tror jag) Rosenberg. I stort en laginsats av guds nåde, men två spelare tar jag mig friheten att plussa extra för: Bachirou och Lewicki. Duon formligen dammsög mittfältet i 90 minuter. Fattar inte hur de orkade. Själv blir jag trött av att dammsuga i fem minuter.

Ryssland gav, Sverige tog

Sverige-Ryssland 39-30. Som jag misstänkte: Sverige fick den här matchen av Ryssland. Kul för tjejerna, kul framförallt för Nathalie Hagman som ensam stod för osannolika 17 mål. Men skämmigt förstås för tomtefar Trefilov och hans töser. Klappar delar man ut på julafton, faan inte mitt under en EM-turnering. Matchen var alltså jämn fram till halvtid, sen kom Ryssland ut med en B-uppställning för att understryka sitt ointresse av slutresultatet. Borde vá böter på sånt. Min fulla respekt för Sverige dock. Härligt att se laget släppa loss och spela ut. Tempot var nästan norskt, inställningen fulländad. Och Hagmans målorgie det värsta jag sett på en handbollsplan. Häpnadsväckande med tanke på hur kall hon varit tidigare i turneringen. Nu får Sverige möta just Norge i placeringsmatchen 5/6. Tufft, som norskorna sett ut i mellanrundan är de bäst av alla. I semifinalerna blir det - om jag inte missuppfattat något - Ryssland-Rumänien respektive Frankrike-Holland. Om ryskorna lämnar julklappssäcken i omklädningsrummet är de givna finalister, Rumänien fick ju sin oumbärliga storstjärna Neagu korsbandsskadad i dagens match mot Ungern. Tredje olyckan av den typen i detta EM, katastrofal statistik. Vem som vinner den andra semin vågar jag knappt tippa. Jo förresten. Frankrike.

Damhandbollen mest sevärd

Det borde jag ju begripit. Att gårdagens tv-tablå ljög. Sportkanalen sände inte alls HK Malmös match mot Önnered, Stockholmsderbyt AIK-Hammarby gick före. Snöpligt men inte oväntat eller ens särskilt upprörande. Herrarnas handbollsliga känns f ö lite avslagen just nu, damernas EM-turnering så mycket intressantare. Igår såg jag Ryssland igen. Och Anna Vyakhireva, min nya favorit. Tjejen som kompenserar bristande fysik med spelintelligens och stegisättningar som man inte trodde fanns. Vilken lirare! Ryskorna krossade Danmark och säkrade semifinalplatsen. Bra för Sverige: mot ett motiverat Ryssland hade vi varit chanslösa, nu kan vi kanske få morgondagens match lite till skänks. Trefilov, den galne gamle geniale coachen, ser säkert till att vila sina nyckelspelare. En annan både galen och genial - fast yngre - coach i detta EM är Per Johansson. Han leder Montenegros landslag med en inlevelse som inte lämnar något i övrigt att önska. Igår räckte det till seger 28-27 i det prestigeladdade Balkanderbyt mot Serbien. En urspännande match, som tv-underhållning vida överlägsen herrarnas Stockholmsderby. Bäst: Montenegros playmaker Milena Raicevic. Inte Vyakhirevaklass - men nåt åt det hållet.

Ett Lööf för vinden...

Nähä. Ingen regering. Annie Lööf bekände färg. Centerbrokig. Inte grön, inte röd, men allt däremellan. Annie Lööf bekände dessutom personlig karaktär. Prestigebunden, grälsjuk, stöddig. Som övriga partiledare, fast värre. Jag min fubbick hade rätt höga tankar om just henne men nu vete faan om jag kan värja mig mot politikerföraktet. Det är ju helt sjukt att Sverige tre månader efter valet fortfarande är LUR. Landet Utan Regering. Ynkryggar som inte lärt sig samarbeta, som inte vill ge utan bara ta. Lööf's kravlista mot Löfven var bisarr. En ren provokation, dömd att misslyckas från början. Vad trodde hon? Att S skulle regera med Centerpolitik? Varför det? Exakt när blev C en sådan kraft i väljaropinionen? Tillbaka till Alliansen, Lööf. SD inklusive. Medtag gärna hink & spade, lika glyttar sprätter bäst.

Idéhn hade varit värd en seger

Sverige-Frankrike 21-21. Hann tyvärr bara se delar av matchen, dock tillräckligt mycket för att häpna över Filippa Idéhns målvaktsspel. Nog för att man sett henne göra bra matcher - och även mindre bra - men här nådde hon den nivå som brukar kallas världsklass. Omdömet baserat på sista tjugo minuterna, plus en kortare snutt av första halvlek. Makalösa Idéhnräddningar om och om igen gjorde det möjligt för Sverige att faktiskt vinna matchen, vilket hade varit en första klassens sensation. Frankrike är regerande världsmästare av en anledning, fransyskorna har dessutom favören av hemmaplan i detta EM. Men min känsla var att de s a s kom undan med en poäng, att Sverige var närmare två. Dessvärre hade det nog behövts. Semifinalchansen är långt borta nu, helt utlämnad i andra händer. Förutom att Sverige i sin egen återstående match måste besegra Ryssland. Hur det ska gå till är jag inte människa att begripa. Jag såg ryskorna skoja bort Serbien ikväll. Så imponerande! En spelare som Vyakhireva kan knäcka både handbollsvänner och handbollsfiender, den saken är klar. Ryskt EM-guld är jag dock inte säker på. Nederländerna utmanar. Frankrike "andas" än. Men för Norge är det väl kört, eller?

Sorg i MFF-familjen

Tänkte först skriva nåt om min förestående julbordskryssning, Ystad-Polen ikväll. Men kom av mig. Fick ju precis höra att MFF:s ordförande Håkan Jeppsson avlidit, 57 år ung. Jag kände inte honom överhuvudtaget, hade bara mediebilden: en sympatisk man, hängiven sitt uppdrag, väldigt uppskattad av spelarna (vilket inte alltid är så givet för en "boss"). Såvitt jag förstår fanns inga som helst tecken på ohälsa, beskedet om hans bortgång kommer som en chock. Tragedin är den andra på kort tid i MFF-familjen, Labinot Harbuzi's öde inräknat. Livet är som det är. Oberäkneligt, delvis grymt, allt annat än evigt.

Svensk olyckskväll i EM

Sverige-Montenegro 28-30. En försumbar förlust jämfört med allt annat elände i det svenska laget. Det började med ett sent återbud från försvarsklippan Sabina Jacobsen pga ljumsskada, slutade med ett kraschat knä och horisontalläge på bår för högersexan Daniella Gustin. Däremellan hade även målvakten Idéhn liksom playmaker Gulldén hämmande skadekänningar. Förutom att själva spelet - naturligt nog - gick på kryckor i princip hela matchen. Och så coachingen, ett problem för sig. Detta var Sveriges fjärde EM-match, men något som kan kallas förstauppställning syns fortfarande inte till. Det är spelare in och ut hela tiden. Ingen trygghet, mest röra. Och därmed (?) väldigt svajiga prestationer. Roberts pendlade mellan högt och lågt ikväll igen, efterhand mest lågt. Tvärtom med Blomstrand: trevande start, bättring på slutet. Hagman seg och senfärdig konstant. Alm duktig först när matchen var körd, och som nästan alltid kort hållen av förbundskaptenen. Kanterna ska vi inte tala om. Jo, olycksfågeln Gustin hade några ljusa ögonblick. Mellegård också, innan hon oförklarligt och med ojämna mellanrum byttes ut mot Sand. Totalt gjorde Sverige kanske en handfull kantmål i matchen, Montenegro gjorde - 16. Skillnaden i effektivitet var brutal. Dessutom vann Montenegro målvaktsmatchen, en annan viktig detalj i handboll. Nu återstår för svensk del Frankrike och Ryssland, båda måste besegras för att semifinalchansen ska leva. Ungefär lika sannolikt som en vit jul. Bryr mig dock inte särskilt mycket om saken, tänker mer på Gustin. Såg ut som korsbandsskada, sådant kan äventyra en hel karriär. Hemsk sekvens, smärtan gick rakt genom tv-rutan.

Välkommen åter, Kim Andersson

Gårdagens glada handbollsnyhet: Kim Andersson är tillbaka i landslaget, VM-uttagen. Det hade jag aldrig trott. Kim A är trots allt 36 fyllda och steg av landslaget redan för ett par år sedan. Eller egentligen tidigare, den här comebacken i blågult är inte Kävlingesonens första. För min del får han hålla på och "vela" hur mycket och länge som helst. Kim Andersson är fortfarande det bästa vi har i svensk handboll, det visar han i match efter match i ligaspelet med Ystad IF. Fräsch, sugen och skadefri, vital som i fornstora dar. Heder åt förbundskaptenen Andressen som vågar gå utanför ramverket och erbjuda en plats i VM-truppen. Förvisso på bekostnad av någon som varit med under den förberedande resan - Linus Persson? - men så är spelet i elitidrott: alla ska behandlas lika, alla utom de exklusiva undantagen.

Sverige steppar upp i EM

Stramare anletsdrag, bättre fokus. Sveriges handbollsdamer skärpte sig och vann måstematchen i EM mot Serbien. Men det var på håret: 22-21 efter att Jenny Alm avgjort i slutsekunderna. Kul att just hon fick stå i centrum. På senare år har hon ju mest fått sitta på bänken, som något slags tredjehandsval i V9-positionen. Allra bäst igår var emellertid målvakten Filippa Idéhn. I andra halvlek kom hon in i den s k zonen och stod i vägen för nästan allt. Och så Lagerquist. Lundatösen är grym. Alltid på tårna, ständigt redo till fajt. Landslagets viktigaste kugge i mina ögon. Okej, jämte Gulldén då. Nu ska "vi" bara slå Polen i morgon, sen börjar EM på allvar. Spännande!

En förolämpning mot allt och alla

Ställde in cykelturen till Baltiska hallen idag. Kalla mig mes, det berodde på regnet. I kombination med det faktum att matchen gick i tv. Man blir bekväm med åren, blöter inte ner sig lika obekymrat som förr. Sa jag match förresten? Fel, fel, fel. HK Malmös möte med Redbergslid blev allt annat än match. Slutresultatet talar för sig själv: 35-12. Undrar om den anrika Göteborgsklubben har några supporters nu för tiden. Synd om dem i så fall. Den handboll RIK bjöd på idag var helt enkelt inte seriös. Vi snackar ändå högsta serien. Elitidrott. Betalda spelare. Då ska man inte uppträda som motionärer, eller som flanörer på julskyltning. Det är att förolämpa allt och alla: det egna klubbmärket, publiken, hela handbollsligan. Men med det sagt vill jag inte ta något från HK Malmö. Framförallt inte från Kassem Awad. Nyköpingsgrabben som flyttade till Malmö för att studera och frågade chans på att få träna lite handboll med HK bara för att hålla igång och eventuellt kunna spela i reservlaget, jag tror detta var så sent som 2015...den "outsidern" var i dagens match faktiskt helt outstanding. Vet inte hur många skott han täckte ner eller blockerade, vet däremot att han gjorde åtta mål framåt. Fyra från linjen, fyra från distans. Det var sensationellt: Awad's tidigare pers i en och samma match låg bestämt på tre, vid något enstaka lyckligt tillfälle. Men så är han också försvarsgeneral i första hand - och lär väl få återgå till den rollen när det vankas normalt motstånd. En till Malmöspelare måste nämnas. Robin Paulsen Haug, den unge målvakten. Dryga 70 i räddningsprocent. En siffra lika osannolik som matchresultatet. Kanske hängde det ihop? Inte ens skjuta kunde de ju, RIK:arna.

Förstånd i fara

Aj aj aj, det bultar och det bankar. Fin gammal slagdänga, det där. Stämmer in på mitt blekingska handbollshjärta. Seger för HIF Karlskrona idag igen (Önnered borta 33-28), den femte på de sex senaste matcherna. Det är faan inte klokt. Kom ihåg att HIF Karlskrona tog elva poäng på hela fjolårssäsongen, nu har man tolv med arton matcher kvar. Närmast Kristianstad hemma. Poäng där också och jag förlorar återstoden av mitt förstånd. Heja Hästö!

Skratta mindre, kämpa mer

Sverige-Danmark 29-30. EM-premiär - och det började så bra: 3-0, 5-1, 7-3. Idel leenden för att inte säga skratt...Sveriges handbollsdamer har ju utvecklat detta till något slags fånigt signum. Danskorna var smartare än så. De väntade med att skratta till matchen var över. Den blågula lättjan straffades rent bokstavligt, kan man säga. Nathalie Hagmans flippförsök (?) från sjumetersstrecket i yttersta slutsekunden blev till en flopp i armarna på Danmarks målvakt. Där rök poängen - och betydelsen av de fem straffkast som Hagman förvaltat väl tidigare i matchen. Svårt det där med bestående skärpa. Några klarar det, andra verkar oförmögna. Roberts t ex. Kanske den största talangen av alla men också, förlåt uttrycket, den mest skrattnödiga i laget. Och Gulldén. Upphöjd stjärna, absolut inte utan anledning. Få kan spela så briljant handboll som hon, ändå tycker jag att något saknas. Viljan? Lusten att ta stryk? Skadehämmad? Hursomhelst. När bärande spelare viker ner sig blir det tufft att vinna. Det hade behövts fler som "brinner", fler som Blomstrand och Lagerquist. Liksom det hade behövts målvakter som räddar bollar. Det strävsamma paret Bundsen/Idehn stod inte i vägen för mycket, nästan ingenting närmre bestämt. En ljusglimt: Mikaela Mässing, EM-debutanten från H65 Höör. Avlöste Roberts i andra halvlek, tillförde skottkraft och jävlaranamma. Utan att skratta.