Kittlande "derby" i rutan

Ikväll är det Eckerströmmaderby i tv-rutan. Ja, alltså Oskarshamn mot Karlskrona i hockey. Mina barndomsstäder. Elva år i Oskarshamn, dryga fem i Karlskrona innan det bar iväg till Malmö. Så jag håller på Oskarshamn? Inser att jag borde, rent matematiskt. Men så enkelt är inte livet. Jag är trots allt född i Karlskrona, det skojar man inte bort. Lotsbåt från skärgården in till BB, mor har berättat. Sen tåget hem till Oskarshamn när jag var 1 vecka och "ful som stryk", mor har minsann berättat det också. Året var 1945, jag kom s a s med freden. Pratade småländska och åt kroppkakor fram till -56. Då hade mor & far vänligheten att flytta tillbaka till Karlskrona. Inte för att jag hade något särskilt emot Oskarshamn, tvärtom. Stan var liten och överblickbar, gång- eller cykelavstånd till allt. I hamnen färjetrafik, både till Öland och Gotland. Två fotbollslag, IFK och AIK. Hockey på månskensrink. Pingis, brottning, boxning. Gunnarsöbadet med "grytan", det var där jag lärde mig simma. Lus-Martin, Lumpe-Lena, Mos-Matilda, Kalle på Staten Frälsningssoldaten...alla dessa oförglömliga profiler som kallades orginal. Vad som inte fanns i Oskarshamn var handboll, den sporten fick jag korn på först i Karlskrona. Där jag f ö fick korn på onödigt mycket, sanningen att säga. Det är ju så i de nedre tonåren, i mitt fall t o m tidigare: alla sinnen öppnas, alla spärrar släpper. Röken. Kröken. Lättjan. Sorglösheten. Damerna. Karlskrona innebar i någon mening mitt genombrott i (halv)vuxenvärlden. Eller också mitt totala sammanbrott, beroende på vem man frågar. Hursomhelst blev jag karlskronit på riktigt under de där fem åren, ett med min födelsestad. Det sitter i själ och hjärta liksom, inte ens lilla fina Oskarshamn kan göra något åt den saken. Men hockeymatchen ikväll får de gärna vinna, man ska vá generös mot gamla vänner.