Välkommen, seriernas Serie

Javisst ja. Allsvenskan i fotboll. Börjar idag, på självaste påskafton. Norrköping-MFF första paret ut. Ett klassikermöte. Förr en oviss historia, nu med MFF som storfavorit. I den matchen som i alla andra. Förlåt, jag raljerar bara lite med experterna. Så eniga som i år har de nog aldrig varit: MFF tar guldet, punkt. Inte en enda avvikande röst, inte minsta lilla reservation. Här kommer dock en - men så tillhör jag heller inte expertkretsen.

*. *. *

Jag tror - på fullt allvar - att Djurgården kan utmana MFF. Anar potential även i Hammarby. Ringaktar varken Häcken eller Elfsborg. Detaljtips avstår jag ifrån, så mycket kan hända under en säsong. Spelare som kommer och går i transferfönster och sjukstugor. Trupper som förändras. Europaspel som sliter. Förutsättningar som påverkas hit eller dit - och gör alla förutsägelser till en pliktskyldig lek. Kul för Axén och gänget, men förbryllande med samstämmigheten.

*. *. *

För egen del bekymrar jag mig som alltid för Mjällby. Optimismen jag kände efter cupmatchen mot Hammarby är borta, resultaten därefter har varit allt annat än bra. Det kan bli streckstrid i år, är jag rädd. Stör mig f ö på Mjällbytränaren Anders Torstenssons vankelmod kring Imam Jagne. Killen åker in och ut från startelvan, var bänkad i genrepet. Lagets mest begåvade spelare, är vi några som tycker. Anders Torstensson verkar se något annat, oklart vad.

*. *. *

Tillbaka i allsvenskan: Dino Islamovic! MFF:are i ungdomen, senare på fotbollsäventyr lite varstans. Trelleborg, Östersund, Rosenborg i Norge. Med mera. Duktig anfallare, en av mina favoriter. Och nu, 30 fyllda, värvad till Kalmar. Hoppas han har mer att ge. Islamovic förresten. Tjusigt namn. Men får man heta så i allsvenskan? Ja, tack och lov får man. Jag tolkar det som ett befriande bevis på att SD:s inflytande ännu inte infekterat fotbollen.

*. *. *

Det har däremot bengalbrännare och andra konstigheter i supporterleden gjort både länge och väl. Infekterat fotbollsfesten. Delvis kriminaliserat den. Väldigt många bråkstakar och småpyromaner har idag tillträdesförbud på alla allsvenska arenor. MFF flest med drygt 40 individer. Värnamo har 1. Ja, en. Vilket väcker nyfikenhet; fotbollens fridstörare brukar ju operera i flock. Vem fan är avvikaren i Apladalen? Spännande snackis lokalt, tänker jag. 

*. *. *

Glöm nu inte att allsvenskan fyller 100 i år. Kungen lär redan ha skickat telegram. Vart vet han väl knappt själv, men kanske till Gais i Borås. Förlåt, jag menar Göteborg. Det skulle inte vara helt orimligt. Gais vann nämligen 1924 och är tillbaka nu alldeles lagom till jubileet. Spelet kan börja.

Inte bara Lugi som ligger

Någon undrade, apropå föregående inlägg, om H65 Höör har en moralisk skyldighet att hjälpa just Lugi. Självklart inte. Ännu mindre har man någon moralisk skyldighet att stjälpa Lugi. Den enda skyldighet ett lag har är att göra sitt bästa i varje match. Det är möjligt att H65 gjorde det mot Kungälv, motsatsen går liksom inte att bevisa. Framförallt inte av mig - jag var inte där, följde skeendet online. Ja, absolut med stigande förvåning; så mycket koll på handbollen har jag ju att jag vet att ett H65 vid sunda vätskor vinner en hemmamatch mot Kungälv tio gånger av tio. Men nog av. Lagt Lugi ligger.

*. *. *

Allsvenskan i handboll tog också slut i veckan. Anrika RIK åkte ut - på färre gjorda mål än IFK Ystad. Jämnare kan det inte bli. Inte jävligare heller. Minns jag inte fel grinade marginalerna RIK i nyllet även i fjol när man åkte ur ligan. Det är alltså mesta mästarklubben som nu försvinner ner till division 1, tredje nivån i seriesystemet. Om RIK överhuvudtaget överlever...och inte går samma öde till mötes som Heim och Majorna, de två andra stora Göteborgsklubbarna i min barndom. Båda minnen blott idag (reservation för nystart i lingonserierna). Osvuret är nog bäst, RIK:s allmänna trend oroar.

*. *. *

Statistiskt stack allsvenskan verkligen ut den här säsongen. RIK och Lindesberg åkte ut på 19 poäng. IFK Ystad och Anderstorp tog kvalplatserna på 19 respektive 20. Tre lag på rätt sida strecken hade 21 poäng, IFK Karlskrona 22. Ingen annan handbollsserie var i närheten av något liknande. Skvallrar det om hög kvalité? Tveksamt. Kan lika gärna vara tvärtom. Men kul för publiken, den lilla som finns. Många matcher av betydelse, spänning in i det sista. Och nästa säsong ansluter Lågan från Hörby till allsvenskan. Lågan och Lugi i samma serie. Diagnos på det? Ur led är tiden låter mesigt...

*. *. *

Får jag nämna också att Varberg, tvåan i allsvenskan, inte tillåts ställa upp i ligakvalet. Klubben klarar inte licenskraven, uppger en källa med bättre insyn än jag. Varbergskrisen kastar då om den ursprungliga kvalordningen. Vinslöv - allsvensk femma - får en fribiljett in och ställs mot Hallby. För Aranäs blir det en matchserie mot Skånela, ny tvåa efter strykningen på Varberg. Alltmedan HF Karlskrona ”kommer undan” med Irsta. Farligt skrivet, men lite så känns det.

Lugis sorgliga dubbelsorti

Kungälv tog tio poäng, Lugi nio. En sluttabell ljuger inte, rätt lag åker ur damernas handbollsliga. Men. Låt mig ändå påminna om ett illaluktande resultat från omgång 20 (av totalt 22). Bara för att belysa hur det kan gå när en tredje part ”lägger sig i”. H65 Höör-Kungälv 17-20. Påstår jag att H65 la sig? Nej, så vårdslös är jag inte. Bevis saknas, då ska man hålla käft. Antyder jag att H65 inte såg någon direkt anledning att vinna matchen? Fri tolkning. Kanske räcker det att kolla på fakta. Kungälv hade vunnit en säger en match i ligan innan besöket i Höör - och H65 ska trots allt föreställa ett topplag. Mot den bakgrunden - och i skenet av Lugis läge - stinker 17-20, det går inte att komma ifrån.

*. *. *

Jag vet ingenting om relationerna H65/Lugi. Tycker man om varann? Finns ömsesidig respekt? Nåt som kan liknas vid grannsämja? Höör och Lund är liksom nästgårds - men det garanterar förstås inte ”hjälp i nöd”. Lika gärna kan det föda destruktiv rivalitet, idrotten erbjuder många exempel därvidlag. Gottar sig H65 att Lugi åker ur? Ful fråga, önskar att den inte hade behövt ställas. I sammanhanget en eloge till Lugi: ingenstans har jag sett ledare eller spelare kommentera resultatet som i praktiken beseglade lagets öde. Internt kanske, men inte utåt. Självrannsakan först, klokast så: om Lugi ryckt upp sig tidigare hade ju ”mystiken i Höör” saknat all betydelse. Och då hade jag sluppit skriva detta om ett lag jag alltid gillat.

*. *. *

Ikväll besannades så klyschornas klyscha. ”En olycka kommer sällan ensam”. Lugis herrar förlorade i Skövde och gör damerna sällskap ut ur högsta serien. Sorgligt, grymt, lite säsongstypiskt; Lugi ledde större delen av matchen, men fattades det sista och viktigaste: förmågan att avgöra, knyta ihop. Istället 33-32 Skövde, segermålet en straff på själva slutsekunden. HK Malmö kunde gjort en räddningsinsats i Kungsbacka - men var aldrig nära: 24-31 mot Aranäs. Har Lugi inga vänner? frågar jag mig i stundens hetta. Denna fantastiska klubb med Sveriges största ungdomsverksamhet, näst efter Sävehof. Med Lundaspelen, världens största inomhusturnering för ungdomar. Med damlag och herrlag på toppen, stjärnspelare som kryddat våra landslag. Ligahandboll kemiskt ren från Lugi kommer att kännas naket.

Blandat, blundat, blankt...

Knappt hann jag berömma Årets dagstidning förrän olyckan var framme. Det spelades ju ligahandboll igår. Viktiga matcher i bland annat Malmö och Lund. Om detta icke ett ord i måndagens Sydis. Inte ens under klassikervinjetten Sport Idag ty den lyste med sin frånvaro. Bortglömd, bortslarvad; inte vet jag. En sak är säker: motsvarande blunder hade aldrig skett om fotboll eller hockey stått på agendan. Läs MFF respektive Malmö Redhawks. Nu var det handboll, något av ett styvbarn i dagens sportrelaterade mediebrus. Synd och skam att just Sydsvenskan utmärker sig, tidningen har en rätt stolt historia att försvara på området.

*. *. *

Dock tänker jag inte framställa HK Malmö och Lugi som några hjälplösa offer för illvilliga redaktioner. Klubbarna har så klart ett eget ansvar. Egna möjligheter exempelvis kring marknadsföring. Annonsera i Sydis när det vankas match. Jag såg ingenting sånt igår. Viss reservation för Lugi, luskollade inte Lundasidorna. Men på Sporten blankt. Som om säsongen vore över. Hoppet om publik ute. Eller förlitade man sig på att Sydis skulle göra jobbet? Sorry HKM och Lugi, inte längre. Tiderna förändras, perspektiv förskjuts. Handbollen till skuggan. Låg prio, klen bevakning. Fast fel, känner jag här, att dra HK Malmö och Lugi över samma kam. 

*. *. *

Sydsvenskan har nyligen haft en utdragen artikelserie om ”krisen i Lugi”. Mer spaltutrymme än HKM får på en hel säsong. Match för match; Lugi favoriseras systematiskt. HKM hålls kort, försvinner i orgierna kring MFF och Redhawks. Lund är liksom inte Malmö - men Sydis har alltid varit väldigt mycket Lund. Inte lika tydligt nu som förr kanske, handbollen sticker snarare ut som ett återstående exempel. Blir intressant att se hur Sydsvenskan gör nästa säsong. Risken är ju ganska uppenbar: Lugi kan åka ur högsta ligan med både herr- och damlag. HK Malmö skulle i så fall bli ”ensamt” kvar i spridningsområdet. Känn på det scenariot, Årets dagstidning.

Årets och alla tiders dagstidning

Längesen jag såg så många glada människor på bild som på omslagssidan i dagens utgåva av Sydsvenskan. Tankarna söker sig till tidningen Arbetets smått klassiska lagbild från 1990-talet (om jag minns rätt). Då när det skulle firas att lillebror så att säga blivit större än storebror. Alltså gått om Sydis i upplaga, låt vara efter en räkneövning som knappt tålde dagsljus. Annat här och nu: Arbetet dessvärre ett minne blott, Sydsvenskan utsedd till Årets dagstidning. Därav bilden. Segeryran, stoltheten. Jag gläds med alla; kända ansikten såväl som okända. Bra jobbat!

*. *. *

Några tunga pjäser tycker jag mig dock sakna på lagfotot. Lönneus, Magnusson, Ekström, Engström...nämnda med full respekt för alla andra prisvärda medarbetare. Och f ö har jag kanske fel i sak. Det är trots allt 15 år sen jag själv slutade på Sydis. Folk förändras, ens egen förmåga till igenkänning likaså och sällan till det bättre. Huruvida Sydsvenskan som tidning blivit bättre med åren är en ganska meningslös diskussion. För att inte säga opassande nu mitt i prisregnet. Det går egentligen inte att jämföra. ”På min tid” var allt så annorlunda. Fler anställda. Fler annonsörer. Fler läsare. Mångdubbelt fler. Det ena med det andra med det tredje. Större marginaler redaktionellt, friare tyglar att satsa lokalt.

*. *. *

Givet dagens omständigheter är jag gärna den förste att gratulera Årets dagstidning. Sydis är fortfarande förbannat läsvärd. Visst kan jag sakna en del av det gamla, ibland till och med bli upprörd över vissa saker. Men det beror nog på att jag har en dåtid att förhålla mig till, eller förlora mig i. Jag står en smula offside, helt enkelt. Minns hur det var, glömmer att förflytta mig ur position. Jag försöker räkna alla glada människor på bilden. Svårt, några är skymda, men säg 100. Etthundra pers för att göra tidning, oklart förresten hur många som kan knytas till redaktionen. Desto klarare att teknikutveckling äter personal. Krymper kostnadsmassan. Kräver så mycket mer av de få som blir kvar. Och förvisso av läsarna.

*. *. *

När t ex en sån som jag pratar tidning menar jag papperstidning. När mina barn frågar om jag läst Sydsvenskan syftar de på nätupplagan. Anno dazumal mot dagens digital. Generationsväxling i rakt nedstigande led. Det är den verkligheten Sydis har att vårda och tillgodose numera. Både ock, inte antingen eller. Hur länge återstår att se, papperstidningen ”avaktualiseras” ju snart nog. För att på sikt försvinna helt. Fast det gör vi visst alla, har jag hört. Förlåt, nu gick jag lite långt kanske. Än en gång: stort grattis till Årets dagstidning, Sydsvenskan. Kvalité lönar sig. Tårta på er, kollegor.

På turné - typ som en svensk backlinje...

Jag var i Tyskland igår. Inköpsresa, så kallat. Kom hem i god tid för att hinna se Portugal-Sverige, vänskapslandskamp i fotboll. Men avstod. Det tar på krafterna att ränna runt i tyska godisbutiker. Mycket på hyllorna, svårt att välja och vraka. Dessutom köpte jag en pizza med mig hem, en sån där man värmer i ugn. Efter den och en halv flaska vin insåg jag att sängen var mer lockande än fotbollen.

*. *. *

Såg i tidningen i morse att Sverige förlorade med 5-2. Inte mycket ”vänskap” i dom siffrorna. Betydelselösa matcher brukar sällan sluta så, desto oftare med kryss för att alla ska bli nöjda och glada. Men det är klart: Portugal är en A-nation i fotboll, Sverige tillhör numera kategori C. Och nye förbundskaptenen Tomasson var tydligen inte ute efter ett anständigt resultat. Då hade han väl radat upp en försvarslinje, tänker jag. Defensiv balans i laget, respekt för motståndet. Inte Tomassons fotboll, om jag tolkat hans programförklaring rätt. Som den gamle anfallare han är sjunger han offensivlustans lov.

*. *. *

Som sagt, jag såg inte matchen. Saknar underlag för kritik. Intrycket, baserat på utlåtanden från närvarande expertis, blir dock att Portugal inte kunde undgå att göra (minst) fem mål. Sveriges försvar lämnade fältet fritt. Inget nytt, den lagdelen har inte fungerat på länge. Tufft för Olsen i buren att behöva agera hjälte varenda gång - ja, till slut omöjligt. Några stora växlar ska man aldrig dra av landskamper ”utom tävlan”, men en sak är säker: Jon Dahl Tomasson kunde fått en roligare debut på nya jobbet. Albanien närmast blir kanske mer rättvisande; C-nation mot C-nation, hur surt det än låter.

Lite om läget i ligan

Ser man på. HF Karlskrona kan fortfarande blixtra till och vinna i handbollsligan. Det är förvisso långt mellan gångerna - och det vill till att man möter Lugi. 29-19 i Lund strax före jul, 34-23 i hemmamötet i onsdags kväll. Kross på kross. Men däremellan ingen seger alls för HFK. Som nu ändå kan förbereda sig för kval, risken för direktnedflyttning är undanröjd. Tack vare Lugi, om man så vill. Fyra poäng och +21 i målskillnad har ju viss betydelse när en tabell ska summeras.

*. *. *

Såg att Hampus Dahlgren gjorde elva mål i onsdags. Bara ett par på straff, resten kontringar eller från kanten. Killen är min favorit, HFK:s guldkorn och en av hela ligans främsta profiler. Det levande beviset på att handbollen har utrymme för annat än välväxta bjässar. Okej, Dahlgren är inget unikum, just kantspelare i blygsamt format finns ganska många i ligan. Dock ingen lika liten (169 cm), och få om ens någon som överträffar Dahlgrens näsa för mål. 106 är noteringen i skrivande stund - och detta efter att han anslutit till HFK först en handfull matcher in på säsongen. Hade Dahlgren varit med från start vete hundan vem som lett skytteligan. Skövdes Jonas Samuelsson gör det just nu, tätt följd av Lugis Axel Månsson.

*. *. *

Den senare tycker jag lite synd om. 18 år ung förväntas han bära Lugi. Dirigera spelet, lyfta omgivningen, själv stå för både mål och assists. Mycket begärt, orimliga krav. Axel Månsson har verkligen gjort det bättre än bra - samtidigt som hans roll säger något om allmäntillståndet i Lugi. Det finns ingen rutin, inga erfarna spelare av erforderlig klass, ingen som kan avlasta en talangfull junior. Förödande förstås. Och till nästa säsong lämnar Månsson - och flera med honom - Lugi. Känns som flykt från sjunkande skepp. Otroligt nog har man fortfarande Aranäs en poäng under sig i tabellen. 11 mot 10, magert så det förslår med blott två omgångar kvar. Men där restprogrammet knappast talar för ett lyckligt Lugislut.

*  *  *

Aranäs möter Guif i Eskilstuna härnäst. Därefter Malmö hemma. Lugi har Alingsås (h) och Skövde (b). ”Tacksamt” motstånd för båda, i och för sig. Lag som i princip bara har äran att spela för. Skövde (med vikande form) möjligen en topp 4-placering vilket ger en ”pappersfördel” i slutspelet. Ett mätt (?) Alingsås kan däremot vara en straffspark för Lugi - men frågan är om inte Aranäs har två. Guif har staplat brakförluster på hög de senaste veckorna, Malmö med låg motivationsfaktor känns inte heller som något hot. Men det är mina fria spekulationer, kanske kommer de på skam redan i stundande omgång. Guif har ju gamle Lundaikonen Zoran Roganovic som tränare - kan han rädda Lugi gör han det nog gärna.

Snillen memorerar...

Jag har en egenhet. Kanske är den bisarr, ganska säkert roar den bara mig själv. Såhär: när jag går på handboll memorerar jag alltid målskyttarna. I båda lagen. När jag sedan cyklar hem rekapitulerar jag utfallet under invärtes småmumlande - för att slutligen kunna jämföra mot officiella uppgifter om saken. Förr i tidningarna dan därpå, numera på nätet samma kväll. Och håll för näsan, här kommer lite skryt: väldigt ofta har jag alldeles rätt. I sämsta fall nästan alldeles rätt. Personligen tar jag detta som ett tecken på att hjärnan funkar som den ska. Andra skulle möjligen hävda att det bevisar motsatsen, men sånt besvärar mig föga. Var och en får ställa sin diagnos.

*. *. *

Inte så svårt, tänker du? Nä, inte när jag började. 1950-talet, i Karlskrona. På den tiden kunde handbollsmatcher sluta typ 15-13, det fanns inte så många målskyttar att hålla reda på. Knepet att lyckas - upptäckte jag snart - var att sammanställa nerifrån. Säg att IFK vunnit med just 15-13. Då var det lätt som en plätt att memorera: Janne Jansson och Lasse Hagberg ett mål, Sandegård och Lindeborg vardera två, Inge Fredin tre. Resterande sex gav sig själv. Lars Alexandersson’s normala matchranson. Alex, skyttekungen. Och ungefär så såg IFK:s målprotokoll ut - alltid. Små variationer, sällan några ”svåra” avvikelser. Marigare med motståndarlagen. Den förmågan har jag fått öva upp efterhand.

*. *. *

I dagens handboll sätts man på tuffare prov, helt klart. Matchresultaten har förändrats till 30-28 eller liknande. Runt sextio mål alltså, fördelade på kanske tjugo olika målskyttar. Lagra och spara på det - och sedan komma ut som en korsning mellan snille och stolle. Förbannat kul, kan jag säga. En känsla av eufori. Lyckorus. Stolthet. Mental utmattning. Värdelöst vetande? Har jag inte tänkt på. Men jo, förmodligen. Världen blir ju inte bättre av att jag sitter och memorerar målskyttar i handboll. Och inte en jävel efterfrågar min kompetens på området. Endast jag får en kick. Det räcker mer än väl. Egot måste få sitt, ödmjukheten likaså: äran och berömmelsen tillfaller dom som gör målen. 

*. *. *

Funderar du på att börja? Kom då ihåg vissa tumregler. Papper och penna strängeligen förbjudet. Inget fusk, tack. Hjärnan ska göra jobbet, det är själva poängen. Viktigt för framgång kan vara att sitta för sig själv på match. Stänga av, sjunka in i uppgiften. Hålla närmaste publikgranne kort. Fokusera hundra procent. Gärna halvtidssummera, det underlättar inför fortsättningen. Inte tappa taget, fattningen, räkningen. Aldrig skämmas; man får lov att memorera målskyttar, udda specialintressen ryms inom de mänskliga fri- och rättigheterna. Tror jag. Välkommen i klubben - om du inte redan är medlem.

Tomasson tar vad han ärver

Fotbollens nye förbundskapten Jon Dahl Tomasson tog i veckan ut sin första landslagstrupp. Det hade kunnat vara Janne Anderssons. Skillnaden är i det stora hela marginell, förnyelsen knappt märkbar. Inte mycket att säga om. Förbundskaptener brukar sällan inleda med storstädning, det vore en taskig eftersläng mot företrädaren. Man tar vad man ärver, helt enkelt. Till att börja med. Kryddat med något eget, för skams skull. En Simon Olsson t ex. Tidigare i Elfsborg, numera Hollandsproffs. En Jacob Ondrejka, en Gustaf Nilsson. Båda Belgienbaserade idag - och innan dess tämligen oprövade i blågult. Även här följer Tomasson i Anderssons fotspår: inga allsvenska spelare, utlandsflytt måste till för att bli aktuell.

*. *. *

Ingen princip utan undantag dock: två AIK:are finns med i truppen. Rena straffsparken för alla som tror att Sebastian Larsson - ny i staben runt Tomasson - haft inflytande på uttagningen. Så kan det förvisso vara i någon mån, var och en är ju sin egen klubb närmast. Ponera att Rydström varit i Larssons ställning...nog hade Nanasi och kanske ytterligare någon från MFF varit med. Nu är det som det är: Tomasson färsk på jobbet, ”osvensk” bakgrund, viss vägledning naturligt. Tids nog får han förhoppningsvis överblick och kan sätta sin personliga touch på landslaget. Framförallt i spelidé och prestation. Få ut mer av ungefär samma underlag som Andersson hade. Potentialen bör finnas. Med ett obligatoriskt ? för den bakre kvalitén.

*  *  *

Jag tänker inte bara på backlinjen. Även målvaktssidan oroar. Tomasson har tagit ut samma trio som Andersson avslutade med - och jag förstår det inte riktigt. Robin Olsen etta, okej. Matchotränad, ständig reserv i klubblaget. Ändå svårt att se någon bättre. Men komplementen. Nordfeldt övertygade inte i fjolårets allsvenska, en del taffliga ingripanden kostade AIK poäng. Och Viktor Johansson. Vet inte ens vem han är, vet bara att han från och till vaktar buren för Rotherham. I sig ingen merit: laget är slagpåse i brittiska andraligan, släpper in massor av mål. Ett typexempel, skulle jag säga, på att utländsk klubbtillhörighet går före allsvensk. Som om begåvade målvakter vore en bristvara i vår egen högsta serie. 

*. *. *

Jag nämnde Gustaf Nilsson. Finns det något spektakulärt nytillskott i Tomassons första trupp är det väl han. 197 cm lång anfallare, snart 27 år. Genombrottet i Falkenberg, därefter en blandad rundtur. Häcken någon säsong, mindre lyckad. Danmark, tyska tredjeligan. Nu i Union SG, topplag i belgiska ligan. Där har det lossnat ganska rejält. Tolv mål under säsongen, mycket beröm. Men med all respekt: blir Gustaf Nilsson mer än trupputfyllnad i landslaget? Mer än en ny Quaison? Anfallssidan verkar liksom upptagen. Isak, Gyökeres. Kulusevski kan också räknas dit. Liksom Elanga. En startplats känns avlägsen för Nilsson. Inhopp lär det förstås bli och den rollen ska inte ringaktas. Hursomhelst kul att han finns med i bilden.

Tankar kring en stundande sorti

Om drygt två månader upphör Sydsvenskan att vara en nyhetstidning i klassisk mening. Bara så kan gårdagens besked från chefredaktören Jonas Kanje tolkas: 15e maj tidigareläggs tryckstarten med hela tre timmar. Inte tillfälligt utan för gott. Vilket innebär att händelser som inträffar efter 20.00 på kvällen inte kommer att finnas med i papperstidningen morgonen därpå. Prenumeranterna hänvisas till nätupplagan. Beskedet var väntat, mer en tidsfråga exakt när det skulle levereras. Liksom det nu blir en tidsfråga innan papperstidningen är ett minne blott. Ett år? Två? Spontant tycker jag att det varit bättre att lägga ner direkt. Mindre brutalt, förkortat lidande. Alla fattar ju att detta är början till slutet för Sydsvenskan. Men vid närmare eftertanke: hellre en utdragen sorti än en plötslig.

*. *. *

Mitt i vemodet känner jag - mest av allt - tacksamhet över att ändå få bläddra i ”världens bästa tidning” ett tag till. Jag har liksom varit ett med Sydis. Gjort min livsresa på Sydis. Gått ner mig, ryckt upp mig. Bränt chanser, fått nya (tack Kjell Dyberg). Blivit människa. Vandrat i samma korridorer som alla mytomspunna profiler. Per T. SH. AGP. Zorro. Karzo. Toto Fotograf. En man som på riktigt hette Ove och förlorat sig i Hammarby. Minglat med de stora och starka, vinglat med de små och svaga. Brutit sidor i bly har jag gjort. Klippt och klistrat. Redigerat på skärm. Överlevt en hel jävla teknikrevolution. Korsat gränser, vänt på siffror: grafiker i 31 år, journalist i 13. Varit med om de goda tiderna. Då när tryckstarten flyttades framåt, aldrig bakåt. Då när senaste nytt var heligt och alla tog tidningen för given. 

*. *. *

Skrev jag bläddra? Viktigt. Det är det som skiljer tidningsläsaren från nätklickaren. Bläddra, vända blad. Ta sig tid. Känna doften av konst och klass, kanske även trycksvärta om man är tillräckligt inbilsk. Hantverk, inte hastverk. Jag är 78, inte 28, inser att det har betydelse. Vill du kalla mig gammeldags, stelbent och trångsynt så vassego’, inga problem. I min ålder är det ganska okej att vara gammeldags - och nej, jag skäms inte ett förbannat dugg över min definition av tidning. Samtidigt: något motvilligt förstår jag beslutet. Respekterar det. Man kan inte fortsätta göra en tidning som allt färre frågar efter. Sydsvenskan har idag (om jag minns rätt) en vardagsupplaga på cirka 30 000 ex - att jämföra med närmare 130 000 under honungsåren på 1990-talet. Då fanns förstås inte den interna kannibalismen, läs nätalternativet. 

*. *. *

Vad man kunnat se länge och tydligt är att prenumeration på papperstidningen blivit en generationsfråga. Delvis kanske också en kostnadsfråga. 7 500 per år, folk som är om sig och kring sig snyter inte upp dom pengarna utan vånda. Avstår hellre, övergår till annan nyhetskonsumtion. De sista tappra är hursomhelst i huvudsak pensionärer, yngre människor föredrar att orientera sig i det digitala landskapet. Därav nådastöten: klassisk tidningsproduktion bär sig inte längre. Inte för Kvällsposten häromåret, inte för Sydis nu. Inte för någon tidning snart nog. Utveckling kallas det bestämt. Man måste inte gilla den, man får lov att tycka den är beklaglig. Men att kämpa emot är fruktlöst.

Blanka blad om läsvärd bravad

Jag letar och letar - men nej: inte en rad i Sydis om gårdagens cupfinal i handboll. Ingenting, inte ens resultatet. Det säger ganska mycket. Om en bantad sportredaktions förmåga och intresse av att hålla sig uppdaterad på vad som händer utanför komfortzonen. Om handbollens allmänna ställning i nyhetsflödet. Om ett specialförbund som nog kunde vara bra mycket bättre på att marknadsföra sin egen cup.

*. *. *

Ystads IF vann, kan jag berätta. 33-32 mot Hammarby. Och SVT sände, ambitiöst och professionellt. Säger förstås nåt om handboll det också. SVT får ju numera hålla tillgodo med smulorna som blir över när betalkanalerna rensat sportbordet på go’bitar. Dit räknas inte längre handboll. Jo, när det kommer till mästerskap typ EM och VM men inte annars. Detta är nu ingen ursäkt för Sydis - och andra tidningar - att helt nollställa rapporteringen. I just Skåne finns fortfarande ett visst allmänintresse för handboll, vill jag tro. Att förbigå YIF:s cupseger med blank tystnad framstår helt enkelt som nonchalant gentemot läsarna.

*. *. *

I rättvisans namn bör påpekas att Sydis visst skriver om handboll idag. Om skötebarnet Lugi närmre bestämt. Två stora artiklar på temat ”kris”. Men där har man lite otur med tajmingen, så att säga. Lugi vann ju senast. Dubbelt upp, både herrlaget och damlaget. Läget ljusnade, hoppet tändes: det behöver kanske inte bli nedflyttning. Krisvinkeln landar liksom fel i tid, som om den vore fastställd på förhand.

*. *. *

Cupfinalen var sevärd. Inte lika spännande som siffrorna antyder; YIF ledde med tre minuten kvar, ”bjöd” Hammarby på två reduceringsmål men kunde spela av slutsekunderna utan att riskera guldet. Två starka lag, många skickliga spelare. Men där bredden såväl som spetsen fanns i Ystad. Och med spetsen avser jag då den geniale Kim Andersson. Snart 42, fortfarande fantastisk. Tror inte han gjorde mer än ett mål själv - men alla dessa framspelningar, all denna klokskap, suck. Sveriges bäste handbollsspelare genom alla tider, har jag alltid sagt om Kim Andersson. Vidhåller. Ser ingen med motsvarande register.

🎼 Ständigt detta Norge🥇

Undrar vem som vinner årets allsvenska i fotboll. Molde kanske? Nä, skojar. Norge får inte vara med i just det sammanhanget. Bara i Mello. Och därmed har jag väl sagt vad jag tycker om den lilla saken. Inget vidare alltså. Någon brist på artister finns ju knappast i Sverige, snarare kryllar det av pågar och töser som sjunger och har sig. Somliga bra, andra mindre bra. Ändå bjuds ett omsusat tvillingpar från Norge in till, som det heter i marknadsföringen, ”Sveriges största musiktävling”. Självklart vinner dom. Så som inbjudna norrmän alltid vinner Vasaloppet.

*. *. *

Man bör kort sagt passa sig för norrmän. Ger man dem inviten tar de hela skiten. Okej för mig i Vasaloppet; det är trots allt en öppen tävling, inget SM med krav på någon form av fast svensktillhörighet. Att det var likadant i Mello kom som en överraskning. Ja, som något av en personlig prövning. Jag är ju i grunden för öppenhet, skeptisk till slutna sällskap. Men här vete faan. Något skaver, något rimmar väldigt illa med marknadsföringen. Och i slutänden hela idén med Eurovision Song Contest: land mot land, låt för låt. Inhemska artister, sällan eller aldrig inhyrda.

*. *. *

Nu talar förvisso resultatet mot mina invändningar. Folket röstar (jämte vissa diffusa jurygrupper runt om i Europa). Norge vann Sveriges största musiktävling överlägset. Utfallet låg liksom i inbjudan. Tvillingarna slog igenom redan som barn, är 22 idag, lätt passé i hemlandet men med greppet kvar om Mello’s målgrupp. Kidsen, tjejerna, tanterna (förlåt en fördomsfull gubbe). Själlös och skräddarsydd låt, oklanderligt framförande, lite norsk gullighet - och saken var klar. Bäst i Mello var programledarparet Carina Berg och Björn Gustavsson. I särklass.

Lika barn minglar bäst

Jag brukar titta på Politikbyrån i SVT. Intressant. Sist handlade det om statsministerparet Kristersson, Ulf och Birgitta. Bland annat om deras regelbundna mingeltillställningar i Sagerska palatset. På skattebetalarnas bekostnad, min gissning. Och med noga utvalda gäster, också min gissning. Inte enbart moderater eller liknande dock. Av programmet framgick att Mona Sahlin tillhör stammisarna i sammanhanget - och såvitt jag vet är hon fortfarande ”sosse”, om än inte aktiv. Men som man säger...var ska sleven va’ om inte i grytan?

*. *. *

Nej, jag ser ingen anledning att vara skånskt förtröden. Eliten får gärna mingla runt i inbördes beundran. Ta ett glas eller fem, smörja kråset, utbyta erfarenheter. Unna saj. Paret Kristersson sticker tydligen ut i den delen, ingen annan svensk statsminister med eller utan hustru har nånsin profilerat sig på liknande sätt. Allt enligt Politikbyrån. Som också kunde avslöja att herr och fru Kristersson köpt sig en herrgård. Storhetsvansinne? Mer en markör kanske: Vi häruppe, Ni därnere. Inget nytt under solen. Även Göran Persson (s) köpte herrgård, vill jag minnas. Låt vara efter statsministerperioden, inte mitt under.

*. *. *

Det är tydligt att Ulf Kristersson älskar att vara statsminister. Och om möjligt ännu tydligare att Birgitta älskar att vara statsministerfru. Flyga regeringsplan. Representera. Oklart vem, men förmodligen maken. Eller är Birgitta folkvald? Ingår hon också i regeringen? Utvald av Vår Herre kanske. Birgitta är ju präst på lediga stunder, bär alltid krage. Senast igår i Washington DC, USA. Statsministern var där för att slutligen signera Sveriges inträde i Nato - och Birgitta för att sola sig i glansen och ta lite bilder till familjealbumet. Såg det ut som i tv. Helt legitimt förstås: är man Rikets First Lady så är man. 

*. *. *

Vid närmare eftertanke hade tvärtom varit ganska sorgligt. Jag menar, hur skulle det sett ut om Ulf & Birgitta gick till köttgrytorna i uppenbar vantrivsel. Frotterade sig med den politiska världseliten liksom motvilligt. Minglade av tvång. Tog emot Sahlin för att hon råkat bli inkvoterad. Och om Ulf behövde regera efter ett annat partis pekpinne. Javisst ja, det sista är ju en realitet: utan SD:s välvilja och direktiv ingen Kristersson vid makten. Men det är bra att han - och hustrun - gillar läget. Bra för Sverigebilden. Bra för Politikbyrån som kan göra underhållande tv för oss vanliga dö’nickar.

*. *. *

I veckan var jag hos tandläkaren. En halvtimme i stolen, 900 spänn vid betaldisken. En glad överraskning; jag hade räknat med minst det dubbla. Å andra sidan medföljde en rekommendation om ett kompletterande besök hos tandhygienist, så där tillkommer snart nog 1800 kronor. Om jag inte snålar ur. Tandvård är dyrt idag. Många avstår, tycker sig inte ha råd. Sorgligt när tandhälsa blir en typ av klassfråga. Hur har politikerna kunnat tillåta det? Kan kanske vara ett lämpligt diskussionsämne vid nästa palatsmingel hos paret Kristersson.

Mitt i matchen kom ett samtal...

Det kom ett mobilsamtal igår kväll. Mitt under cupmatchen Hammarby-Mjällby. Vem faan ringer då? En god vän väl medveten om mina Mjällbysympatier, visade det sig. Jaha, hann jag tänka, han vill så klart beklaga, Hammarby hade ju precis gjort 1-0. Sen svarade jag - och mycket riktigt: ”Bergström”, sa han. ”Jaså den olyckan”, sa jag. ”90 sekunder nånting”, fortsatte han. Intellektuellt meningsutbyte? Inte precis. Däremot missförstånd på hög - eller möjligen låg - nivå. Kopplat till det faktum att tv-apparater inte alltid synkar, den ena kan så att säga ligga någon dryg minut före den andra i själva bildöverföringen. Teknikens irrfärder, djupt mänskligt att glömma för oss som kommit en bit upp i åren.

*. *. *

Vi talade alltså förbi varann, vännen och jag. Han ville gratulera, inte alls beklaga. Hammarbymålet ändrade förvisso riktning på en Mjällbyspelare, dock inte Bergström som jag förleddes att tro av samtalet. ”Ser du inte matchen”? frågade vännen och lät antyda att nånting trevligt nyss inträffat. ”Klart jag kollar. I min ruta står det 1-0. Är det fel eller”? Längre hann jag inte. Plötsligt hände det som redan hänt i vännens tv ett par kilometer bort: Mjällby gör 1-1! Jacob Bergström, vem annars. Ridå ner. Eller upp, beroende på hur man ser det. Vännen blev förtvivlad, bad om ursäkt. Tyckte att han snuvat mig på ögonblickets njutning. Ingen fara, försäkrade jag, snarast tacksam över ett oförglömligt samtal.

*. *. *

Vad gäller matchen blev jag imponerad av båda lagen. Nånting säger mig att Hammarby kan bli ett hot mot MFF - och andra guldaspiranter - i årets allsvenska. När och om effektiviteten matchar spelet lite bättre, vill säga. Potentialen finns. Många skickliga spelare, intressant ny tränare i Kim Hellberg. Mjällby fick 1-1 med viss tur - eller kanske rättare sagt viss oskicklighet i Hammarbys förmåga till avslut. Ändå upplyftande att se Mjällby. En ny dansk på mittfältet, Röykjaer. En ny gambier i anfallet, Manneh. Båda positiva bekantskaper. Annars samma stomme som i fjol - och samma frenesi, samma höga arbetsmoral. Svettig spelidé, massor av löpmeter. Och till råga på allt bra bredd. 

*. *. *

Sålunda fick varken Bergström eller Jagne plats i startelvan. Inte Victor Gustafson heller. Alla tre byttes in efter pausvilan. Vilket klart och tydligt höjde den offensiva kvalitén i Mjällby (backlinjen grym matchen igenom). Jagne’s förarbete till Bergströms kvitteringsmål var fotbollsgodis för kräsna finsmakare. Lite synd att det kom mitt i ett mobilsamtal, det hindrade mig från att vråljubla lika ohämmat som jag brukar. Man ska va’ rädd om öronen på en gammal vän. Jag tror hursomhelst det kan gå bra för Mjällby även i år. Topp 8 i allsvenskan, nåt sånt kanske. Men närmast en kvartsfinal i cupen, mot AIK. Det var vad 1-1 mot Bajen betydde. Starkt jobbat ”Bergström” och övriga sillastrypare.

Om idrottens medaljörer - och marodörer

Inomhus-VM i friidrott är inte mitt lyckopiller. Inte atleternas heller, verkar det som. Tunna startfält, begränsad konkurrens, vissa grenar som av utrymmes- och säkerhetsskäl inte finns med på tävlingsprogrammet; det blir liksom rumphugget, inte alls som de ”riktiga” mästerskapen under bar himmel. Men med detta sagt min oreserverade beundran för Andreas Kramer. Killen knep silvret på den svåra distansen 800 meter. Detta efter en mäktig, närmast ”osvensk”, finish. Imponerande. Och lite skrällartat: Kramer ställdes tidsmässigt mot idel övermän i finalloppet, medaljen hängde högt.

*. *. *

Det kan man kanske inte säga att Armand Duplantis stavguld gjorde. Hemsk kravbild egentligen. Alla tycks ta för givet att Duplantis ska vinna - alltid. Silver i hans fall hade setts som ett misslyckande. Förmodligen av honom själv också. Nu var han skenbart illa ute, klarade 5,85 först i tredje försöket men då med marginal. Och till slut blev han ensam över sex meter (6,05). Armand Duplantis världsmästare, som det ska va’. Ett fenomen, en stavhoppare av guds nåde. Inne som ute.

*. *. *

Helgens 17-åring: Alvar Myhlback, skidåkare. Trea i Vasaloppet! Ende svensken som på allvar kunde utmana myllret av norrmän. Fantastiskt. Och rörande att ta del av hans egen reaktion i målfållan. Grabben famlade efter orden, kunde inte riktigt ge uttryck för vad han kände. Ingen mediaträning här, bara naturlig mänsklighet. Så ung, så oförstörd. Hoppas det håller för Alvar, att han inte bränner ut sig i förtid. Långlopp på skidor är nog ingen hälsokur. Om jag får gissa, som lekman.

*. *. *

Helgens fula gubbe: Martin Olsson, 36. Inhoppare i MFF:s cupmatch mot Varberg. Utvisad efter att ha förväxlat fotboll med boxning. Sällan man ser hjärnsläpp ta sig sådana uttryck. Olsson kan räkna med lång avstängning, kortare än tre månader skulle förvåna. Frågan är om han inte ryker från MFF av bara farten - eller ryms knockout på ogarderad motståndare inom kontraktet? 1-1 i matchen förresten. MFF-maskinen hackar, publiken visslar.  Av missnöje, inte förtjusning. Ingen lovande säsongsupptakt. 

*. *. *

Hårda ord om HF Karlskrona igår. Ångrar mig delvis. Skrev i affekt, tätt inpå matchen. Dålig idé. Jag förstår att HFK gjorde sitt bästa och mer än så kan inget lag i världen göra. Min upprördhet bottnade i spruckna förhoppningar. Jag trodde helt enkelt att HFK var lite bättre än såhär - och hade lagt en del krut på att locka med mig familjen till ett handbollsrelaterat söndagsnöje. Men lilla barnbarnet var nöjt. Malmö vann ju - och som Malmötös har hon svårt att förstå hur det kan kännas fel.

Rött kort, HF Karlskrona

HK Malmö-HF Karlskrona 28-22. En Karlskronaspelare fick rött kort tidigt i matchen. Personligen känner jag att hela HFK gjorde sig förtjänt av rött kort. Spelar man i handbollens högsta serie får man inte se ut som klåpare, det blir för genant. HK Malmö måste ha presterat säsongssämsta, ändå vann man lekande lätt. Tvi vale så tråkigt. Om man nu, som jag, råkar ha medfödda Karlskronasympatier. Detta var plågsamt.

*. *. *

I en miserabel första halvlek lyckades HFK hålla jämna steg. 11-11 i paus, dock med onda aningar. HKM har inlett oskärpt förr - för att sedan rycka upp sig tillräckligt mycket för att vinna. Jodå, samma här. Några höjder nåddes förvisso aldrig, men det behövdes inte. HFK vek ner sig. Strulade bort anfall efter anfall. Tappade koncepterna även i försvarsjobbet. Drog på sig rader av utvisningar, den ena dummare än den andra, tredje och fjärde. Sköt inte, saknade folk som kunde.

*. *. *

Olafur Gudmundsson, HFK:s prestigevärvning inför säsongen? Med i laguppställningen. På banan kanske en sammanlagd kvart, generöst räknat. Vet inte om han har ont i hela kroppen efter en lång och slitsam karriär, eller om det bara är skottarmen som loggat ut. I vilket fall var han inte ens en skugga av sitt renommé. Flytta boll kan vem som helst göra - och sanningen att säga hade HFK alldeles för många av den sorten. Isak Larsson en ljusglimt, Dahlgren delvis. Annars beckmörkt.

*. *. *

Efter att ha bevittnat det här eländet har jag svårt att tro på HF Karlskrona i kvalet. Sannolikt får man möta Skånela, ett rutinerat allsvenskt lag med obestridlig potential. Säkerligen bättre rustat mentalt, ingen förlusttrend som tynger. Inte utan att jag bävar. En sista fråga: vad gör Ola Lindgren på HFK:s tränarbänk? Vad är hans roll? Inspirera laget och dess head coach med sin blotta närvaro? Jag förstår det inte riktigt. Ser ingen effekt, inga resultat. Idag bara kristecken.