Om drygt två månader upphör Sydsvenskan att vara en nyhetstidning i klassisk mening. Bara så kan gårdagens besked från chefredaktören Jonas Kanje tolkas: 15e maj tidigareläggs tryckstarten med hela tre timmar. Inte tillfälligt utan för gott. Vilket innebär att händelser som inträffar efter 20.00 på kvällen inte kommer att finnas med i papperstidningen morgonen därpå. Prenumeranterna hänvisas till nätupplagan. Beskedet var väntat, mer en tidsfråga exakt när det skulle levereras. Liksom det nu blir en tidsfråga innan papperstidningen är ett minne blott. Ett år? Två? Spontant tycker jag att det varit bättre att lägga ner direkt. Mindre brutalt, förkortat lidande. Alla fattar ju att detta är början till slutet för Sydsvenskan. Men vid närmare eftertanke: hellre en utdragen sorti än en plötslig.
*. *. *
Mitt i vemodet känner jag - mest av allt - tacksamhet över att ändå få bläddra i ”världens bästa tidning” ett tag till. Jag har liksom varit ett med Sydis. Gjort min livsresa på Sydis. Gått ner mig, ryckt upp mig. Bränt chanser, fått nya (tack Kjell Dyberg). Blivit människa. Vandrat i samma korridorer som alla mytomspunna profiler. Per T. SH. AGP. Zorro. Karzo. Toto Fotograf. En man som på riktigt hette Ove och förlorat sig i Hammarby. Minglat med de stora och starka, vinglat med de små och svaga. Brutit sidor i bly har jag gjort. Klippt och klistrat. Redigerat på skärm. Överlevt en hel jävla teknikrevolution. Korsat gränser, vänt på siffror: grafiker i 31 år, journalist i 13. Varit med om de goda tiderna. Då när tryckstarten flyttades framåt, aldrig bakåt. Då när senaste nytt var heligt och alla tog tidningen för given.
*. *. *
Skrev jag bläddra? Viktigt. Det är det som skiljer tidningsläsaren från nätklickaren. Bläddra, vända blad. Ta sig tid. Känna doften av konst och klass, kanske även trycksvärta om man är tillräckligt inbilsk. Hantverk, inte hastverk. Jag är 78, inte 28, inser att det har betydelse. Vill du kalla mig gammeldags, stelbent och trångsynt så vassego’, inga problem. I min ålder är det ganska okej att vara gammeldags - och nej, jag skäms inte ett förbannat dugg över min definition av tidning. Samtidigt: något motvilligt förstår jag beslutet. Respekterar det. Man kan inte fortsätta göra en tidning som allt färre frågar efter. Sydsvenskan har idag (om jag minns rätt) en vardagsupplaga på cirka 30 000 ex - att jämföra med närmare 130 000 under honungsåren på 1990-talet. Då fanns förstås inte den interna kannibalismen, läs nätalternativet.
*. *. *
Vad man kunnat se länge och tydligt är att prenumeration på papperstidningen blivit en generationsfråga. Delvis kanske också en kostnadsfråga. 7 500 per år, folk som är om sig och kring sig snyter inte upp dom pengarna utan vånda. Avstår hellre, övergår till annan nyhetskonsumtion. De sista tappra är hursomhelst i huvudsak pensionärer, yngre människor föredrar att orientera sig i det digitala landskapet. Därav nådastöten: klassisk tidningsproduktion bär sig inte längre. Inte för Kvällsposten häromåret, inte för Sydis nu. Inte för någon tidning snart nog. Utveckling kallas det bestämt. Man måste inte gilla den, man får lov att tycka den är beklaglig. Men att kämpa emot är fruktlöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar