Nyårstankar i stort och smått

Dag: Årets sista, även kallad nyårsafton. Fest: Nja. Format: Intimt. Två personer. Outfit: Traditionell. Röd skjorta med matchande karamellslips. Svarta byxor. Röd glitterhatt. Alltid roar det någon, framförallt mig själv. Meny: Trerätters. Skaldjur, fisk i ugn, tuttifruttidessert. Typ. Drycker: Gott och blandat från kran och butelj. Vatten, öl, snaps, likör, bubbel. Konsumtionstakt: Slow motion. Underbart är långt. Lex nubbe: Smutta hellre än svepa. Underbart är långt. Tumregel: Bara gapa och smaka, inte rapa och braka.

*. *. *

Mental status: Oklar. Fysisk status: Bräcklig jämfört med förr. Tillfredställande jämfört med nu. Sinnesstämning: Tacksamhet. Störningsmoment: Vemodet. Över tider som flytt - och aldrig kommer tillbaka. Nyord: Paradigmskifte. Spyord: Paradigmskifte. Stjärnorna på slottet: Åkesson. Kristersson. Pehrson. Busch. Usch. Tomtarna på loftet: SD. Vann väljarna, omvände Liberalerna, avstod ministerposter och därmed allt ansvar. Och fortsatte flina hela vägen till banken. Var femte svensk flinade med.

*  *  *

Årets ”miljöpartister”: Åkesson. Kristersson. Pehrson. Busch. Endast slott är gott nog för människor med extremhybris. Miljö efter självbild. Årets förvandlingsnummer: Johan Pehrsons. Från killen vid grillen till grabben i valven. Desto roligare: Skiftet från fångenskap till frihet. Folkhälsomyndigheten liksom försvann, normalumgänge blev tillåtet. Gå på match okej. Nöjesliv återuppståndet. Kyssas utan munskydd, kramas utan ansiktsmask och lovikavantar...fritt fram. På egen risk förstås. Covid fanns ju kvar, fråga mig. 

*. *. *

Dröm: Fred på jorden. Utopi: Fred på jorden. Hotet: Putin. Med flera likasinnade despoter ute i världen. Hur kan det ens finnas sådana i vår tid? Så mycket ondska när en förkrossande folkmajoritet föredrar godhet? Så många utdragna krig när mänsklighetens gemensamma önskan är varaktig fred? Har despoterna och deras knähundar inga barn och barnbarn? Påminnelse: Javisst ja. Nyårsafton var det. Då ska man vara glad och hoppfull, glömma armod och elände. Och gärna klä sig i rött. Kärlekens färg är aldrig fel, eller hur? Gott Nytt År!

Innerst inne är jag snäll...

Jag märker det själv då och då. Hur tangenterna triggar mig. Hur jag skriver först och tänker sen. Hur det fria ordet liksom driver bort snällismen. ”Du som är så snäll annars”, säger det käraste jag har. Barnen, barnbarnen. Deras tröst, min lycka. Till mitt försvar brukar jag dessutom veckla in mig i ett resonemang om att ”man är inte som man skriver, man är som man lever och lär”. Hållbart? Förhoppningsvis. Om inte finns det ett överflöd av ondskefulla människor bland skribenter.

*. *. *

Sådär ja. Får jag vara lite elak nu? Tack. Junior-VM i hockey, vad är grejen? Varför storsatsar SVT på ett sådant evenemang? Varför gastar Chris Härenstam i samma tonläge som vid fotbolls-VM nyligen? Varför gör Marie Lehmann lismande intervjuer så fort en match är över? Varför måste allt expertanalyseras ner i minsta detalj? När blev junioridrotten sååå STOR? Svar: aldrig. Alla sporter har juniormästerskap, blott hockeyn’s exponeras i tv. Vad denna favorisering beror på vet jag inte. Kanske nämnda medarbetares personliga tycke & smak. Kanske en vanföreställning om att hockey är större än fotboll, handboll, basket - när det i själva verket är tvärtom.

*. *. *

För undvikande av missförstånd: ungdomsidrott är positivt. Medryckande, upplyftande, ofta mer underhållande än vuxenidrott. Fråga mig som bevakat Lundaspelen i handboll och basket i tio års tid och säkerligen slösat med överorden. Lätt att gå i den fällan, jag vet. Och nej, jag missunnar inga hockeynördar återkommande högtidsstunder vid tv:n. Ställer mig bara frågande till ensidigheten. Det väldiga pådraget. Som om det var nåt alldeles särskilt med just hockeykillar i tonåren.

*. *. *

Igår var jag i Baltiskan och såg handbollsderbyt HK Malmö-Lugi. 34-30, klar och rejäl hemmaseger. Länge sen HK gav ett så starkt intryck - och Lugi ett så svagt. Båda lagen är indragna i ligans knivskarpa bottenstrid, Lugi mer oväntat än Malmö. Givet gårdagens insats - men också en del tidigare - har Lugi all anledning att se upp. Laget läcker, släpper in 30 plus allt som oftast. Märkligt kan tyckas; tränaren Nemanja Milosevic var själv en försvarsklippa av rang när det begav sig men det är inget han lyckats lära ut. Hans gamle polare från alla Lundaåren i H43 och Lugi Zoran Roganovic har f ö liknande problem som tränare för Guif. Läckage bakåt, krisläge i tabellen...

*. *. *

...och då kan man undra om försvarsspel är en mindre prioriterad del av handbollsutbildningen på Balkan. En tredje tränare i vår svenska liga med rötter därifrån är ju Marinko Kurtovic i RIK. Som ligger sist med mest insläppta mål av alla.

Julotta - något i otakt med tiden

Jag var på julotta igår. Stämningsfullt och vackert som alltid. Mer folk än vanligt, inte trängsel men säkert uppemot 100 i Limhamns kyrka. Damer, herrar, par, ensamma. Vad som slog mig var att förkunnelsen liksom förbigick verkligheten. Det kom förvisso en liten passus om Ukraina och alla andra krig mot slutet - men det genomgående temat var godhet, inte ondska. Guds godhet, närmre bestämt. Jag fattar: så ska det va’ i kyrkan. Bibeltexter, inga politiska brandtal.

*. *. *

Jag - tvivlande mer än troende - brukar heller inte reagera. En timmes verklighetsflykt kan faktiskt kännas befriande. Men den här gången var det nåt som skavde, nåt som saknades. Kanske hade jag vaknat på fel sida, helt enkelt. Glömt julottans budskap, så som präster glömmer tillståndet i världen. Jag vet inte hur många krig som rasar just nu, men ett av dem pågår i vårt närområde. Det är kusligt, skrämmande, makabert - och ljusår från alla predikotexter om den Allsmäktiges vilja.

*. *. *

Nu går man förstås inte på julotta för att ”märka ord”. Leta efter ologiska resonemang, haltande budskap. Man går för trösten. För traditionen. För avstickaren in på Minneslunden. För att hedra mor och bror, som vilar just där. För den andäktiga tystnaden. Alla de flammande ljusen i vintermörkret. Värmen människor emellan. Man går för O Helga Natt. Att höra den i arla morgonstund är hjärtekrossande, särskilt när den framförs så gudomligt vackert som av årets solist i Limhamns kyrka. Tack.

God och grön jul!

Julafton 2022. Grön. Icke en snöflinga i sikte. Jo norröver förstås. Sverige är ett avlångt land med minst två klimat. När jag var barn levde jag i det vita och kalla - om jag inte minns Oskarshamnsvintrarna fel. Visst hade jag skidor? Kälke. Sparkstötting. Vantar, pjäxor, toppaluva ner över öronen. Visst var den småländska (och senare även den blekingska) julen alltid snövit? Eller sitter jag här 70 år senare och fabulerar, förlorad i försköning av det förflutna? Delvis gör jag nog det. Avser dock inte att forska i ärendet, vackra minnesbilder är ibland viktigare än torra fakta.

*. *. *

Undrar om barnen får ritblock och kritor nuförtiden. Finns sånt att köpa? För mig stod ritblocket alltid överst på önskelistan. Jul efter jul, samma. Leksaksbilar? Nej tack. Dåliga vibbar, förmodligen kopplade till farsans alla olika riktiga bilar. De startade sällan på naturlig väg, särskilt inte vintertid. Då fick de desto oftare vevas eller puttas igång - med lilla mig i puttstyrkan, ve och fasa. Elektriskt leksakståg? För dyrt. För komplicerat; elektriska prylar var inget för mig, jag hade tummen mitt i näven redan som knatte. En jul gick jag faktiskt utanför ramarna, det kan ha varit 1952.

*. *. *

Vad jag önskade mig? En ost. En sån där i rött papper. Jag hade sett den i nåt skyltfönster och snöat in rejält. På papperet mer än på osten, tror jag. Hursomhelst fick jag en. Föräldrar var lyhörda, då som nu. Tomten likaså. Aldrig har jag ätit så mycket ost som den julen. Om det var gott? Inte precis. Men papperet var förbannat vackert, det tycker jag än idag. Nog av nostalgiska tillbakablickar. Här och nu är en annan tid. Bättre eller sämre kan möjligen diskuteras, men bara bland oss som varit med ett tag. För barnen - i den fria delen av världen - brukar nuet vara bäst, om än lite orättvist. Grön jul!

Fjärta, braka, fjärde raka

Ja, förlåt rubriken. Kunde inte låta bli. Som alla förstår talar jag om IFK Karlskrona i handbollsallsvenskan. 30-23 ikväll mot AIK, förlängd segersvit. Handboll är ta mig tusan en obegriplig sport. För några veckor sedan var jag på plats i Karlskrona och såg IFK förlora derbyt mot då obesegrade HFK. Sen dess har lagen spelat vardera fyra matcher. IFK har vunnit alla, HFK inte någon. Okej, IFK har haft dubbelmöten mot AIK och Rimbo, jumbon och nästjumbon i tabellen. HFK har dubblat mot topplagen Amo och Skånela. Skillnad på svårighetsgrad, absolut. Men ändå. Ingen vettig människa kan ha anat den här utvecklingen. Ingen ovettig heller.

*. *. *

IFK har plötsligt fått viss marginal till det där nedflyttningsstrecket alla (jodå, även jag) tog för givet att man skulle få kriga kring. Inget är klart, tuffa matcher väntar, och gud förbjude att IFK får hybris. Så här långt har man dock - givet alla förhandstips - gjort det sensationellt bra. IFK har inte seriens bredaste trupp och definitivt inte seriens tjockaste plånbok, men man får ut förbannat mycket av det lilla man har. Tränaren heter Stefan Wall, fråga mig inte vem han är ty det vet jag icke. Av resultaten att döma verkar han vara rätt man för IFK och det är ju ändå huvudsaken. Laget rymmer många doldisar - om man nu inte är IFK-nörd som jag - jämte några få (halv)kändisar.

*. *. *

Till den senare kategorin hör Daniel Steen med mångårigt förflutet i Amo. Spelmotor, straffskytt, ikväll tolv mål på kontot. Gamle Malmötalangen Viktor Grevstad är en annan betydelsefull IFK-profil. 28 fyllda nu, levererar stadigt. Duktigt målvaktspar har man också: Flamur Gerbeshi/Albin Jonasson. Får se om det räcker till nytt kontrakt i slutänden, djärvare än så vågar jag inte vara. Trots allt.

*. *. *

HFK tänkte jag egentligen förbigå med tystnad. För att inte skriva nåt dumt. Men lagets senaste prestationer ska min själ inte sopas under någon matta. 21-34 igår mot Amo, i nåt som skulle föreställa seriefinal. 2-11 efter en kvart. Va’faan är det? Hur kan ett lag bara kraschlanda så som HFK gjort efter derbyvinsten mot IFK? Ta hemmamatchen mot Amo som följde direkt efter. Ledning 24-16 halvvägs in i andra halvlek, 29 lika vid full tid. Alla lag kan klappa igenom - men de gedigna lagen studsar tillbaka. HFK har inte rest sig än. Drömmen om ligan är slagen i spillror, elva raka segrar i serieupptakten dolde bräckligheten. Det tar emot att säga - men grattis Amo; ligastatus äntligen uppnådd.

En omgång handboll...

Full omgång i handbollsligan igår. Ovanligt. Med full omgång alltså. Splittring ligger i tiden, tv-bolagens inflytande gör väl sitt till där. Ovanligt också med den aktuella tabellsituationen: HK Malmö ligger sist. Jumbo, nedflyttningshotat. Har såvitt jag vet aldrig hänt under klubbens alla år i ligan. Tvärtom. HKM har i princip alltid tillhört övre halvan, nästan alltid gått till slutspel. Någon gång varit äckligt nära det där man sjunger om i sin eviga kampsång: SM-guldet. Vad har hänt? Endast de initierade vet, men utifrån sett tycks förklaringen enkel. Dagens lag är inte bättre. Man har de tio poäng man förtjänar, varken mer eller mindre.

*. *. *

Framför HKM ligger ett helt koppel av lag på elva eller tolv poäng, så kört är det ju inte. Tio omgångar återstår, utrymme för eventuell upprustning av spelartruppen kommer under VM-uppehållet i januari. Om nu HKM har lust och råd att gå den vägen. Eller om kassan sinat och glöden falnat...vilket förvisso vore begripligt med tanke på det klena allmänintresset för handboll i Malmö. Det finns gränser, även för idéburna eldsjälar. Äventyrlig idé i längden förresten. Detta att bygga elitlag helt och hållet på ”köpeklossar” utifrån. Stjärnor som kommer och går, ingen grund som kompenserar för bräckligheten.

*. *. *

Igår föll HKM i Ystad. 19-26. Ledde dock 9-7 i paus, orkade en halv match. Typiskt för ett lag som får slita hårt på en tunn numerär. Som har viljan men fattas kvalitén. Tränarsidan kan jag inte uttala mig om, konstaterar bara att nye Sätherström inte fått resultaten med sig. Däremot har han fått Birthe Hansson med sig på sistone. ”Buttan” kallad, närmast legend inom damhandbollen. Nu inkallad av HK Malmö som en sorts extraresurs i tränarstaben. Återstår att se om åtgärden ger effekt, hittills icke en tendens. Föga förvånande; det är trots allt på planen matcherna avgörs. Med befintligt material, så att säga.

*. *. *

Själv såg jag toppmötet Kristianstad-Sävehof. Målkalas, 33-37. Svårt att inte bli imponerad av Partillelaget. Så skadedrabbat, så många unga spelare. Ändå så tydligt bättre än Kristianstad. Juvelen i kronan: 17-årige färöingen Oli Mittun. Kusin till etablerade men just nu skadade Sävehofstjärnan Skipagötu. Ser likadan ut, spelar samma oortodoxa typ av handboll. Alltså, vad är det för talanger man får fram på Färöarna? Svenska ligan står handfallen...

*. *. *

...och så fick Christoffer Brännberger blått kort. Igår, som så många gånger förr. Exakt vad han gjorde i Önnereds match mot Hallby vet jag inte, men nåt grovt regelvidrigt förstås. Annars får man liksom inte blått. Rött brukar räcka länge. Jag har alltid sagt att hopplösa fall inte finns, men Brännberger balanserar faan på gränsen. Han har nyligen kommit tillbaka från en lång avstängning, nu väntar av allt att döma ytterligare en. Och nej, det går inte att skylla på ungdomligt oförstånd; killen fyller 32 om någon vecka. Hallby vann f ö 25-23, min specielle favorit Hampus Dahlgren gjorde elva av målen. Heja Ronneby.

”Messisk” rättvisa i gastkramande final

Argentina-Frankrike 7-5 efter straffar. 2-2 vid full tid, 3-3 efter förlängning. Siffrorna talar: VM-finalen i fotboll blev helt plötsligt alldeles galen. Länge var den ju närmast avslagen. Argentina ledde 2-0 in i 80e minuten, hade full kontroll. Fransoserna åstadkom inte ett skit, fixstjärnan Mbappe var osynlig. Men. Det fanns en domare, glad för att blåsa straff. Han hade bjudit Argentina på en i första halvlek, nu runt minut 81 uppstod en situation som gav honom tillfälle att jämna ut allmosorna. Straff till Frankrike, Mbappe visade att han var med, 1-2. Kort därefter kvittering, Mbappe igen. Obegripligt, inget orakel i världen kan ha anat den händelseutvecklingen.

*. *. *

Först som sist: jag gillade polacken som dömde. Tuff och cool, konsekvent i toleransnivån. Möjligen offer för argentinsk filmkonst vid första straffen - men då kunde ju VAR hjälpt till, kan man tycka. Åter till matchen. Förlängningen. Argentina reste sig, tog tillbaka initiativet. Och snart nog ledningen. 3-2 Messi, vem annars? Karl’n var ett konstant hot mot Frankrike. Framspelare och skarprättare i samma paket. Så värd att äntligen få kalla sig världsmästare. Men inte utan vettlös dramatik, det verkade ödesbestämt. Sent i förlängningen ny straff till Frankrike och komplett hattrick av Mbappe. Lagen fortsatte byta chanser, försvarsspel kollapsade, en mirakelräddning av Argentinas målvakt förhindrade franskt guld.

*. *. *

I straffavgörandet skipades ändå något slags ”Messisk” rättvisa. Världens bäste fotbollsspelare ska så klart ha VM-guld på cv:t. Det fick han nu, vid 35 års ålder. Efter en final som lär bli klassisk. Synd att någon måste förlora. Särskilt om ”någon” råkar heta Kylian Mbappe. Tänk att göra fyra mål (extrastraffen inräknad) i en VM-final - utan att få vinna.

Sverige här, Kroatien där

I väntan på VM-finalen i fotboll några ord om gårdagens bronsmatch. Kroatien mot Marocko, 2-1. Ett fullständigt rättvist resultat, lite på tvärs med mina förhandsspekulationer. Jag trodde Marocko skulle brinna för medalj mer än Kroatien, att den gamla klyschan om vilja och klass skulle ge utslag. Fel, fel. Jag hade glömt det kroatiska dna:t. Bara för att man tog silver i förra VM:et släpper man inte ifrån sig ett brons fyra år senare. Inte frivilligt. Det är möjligt att Marocko ”brann” mer eller lika mycket - men Kroatien hade vinnarskallarna, stoltheten, fokuset. På spelet, inte på domsluten.

*. *. *

Där blev jag besviken på marockanerna. Att jaga domaren i flock, under såväl som efter matchen, var allt annat än snyggt. Ej heller motiverat, om nu dylikt beteende nånsin kan vara det. Visst fanns det situationer som fick även mig att undra om VAR stämplat ut - men då i båda straffområdena, jämnt fördelade. Synd att VM-turneringens gladaste överraskning valde att sluta som ”bad loser”. F ö såg jag matchen i kroatisk tv (och kroatiskt sällskap). Intressant samhällsorientering. Idel män i studion. Ingen Hanna Marklund, icke en skymt av kvotering. Sverige finns här, världen där ute. Det politiskt korrekta varierar.

*. *. *

Vem som bör lära av vem kan diskuteras. Eller också inte. Tycker man att jämställdhet inkluderar att (minst) lika många kvinnor som män måste befolka en tv-studio när det bjuds herrfotboll, ja då har alla andra länder väldigt mycket att lära av Sverige. Vad sen gäller själva fotbollen är det snarare tvärtom: Sveriges herrlandslag är inte riktigt där just nu. Inte med på VM, inte bra nog för att mäta sig med de bästa. Vad gör en lilleputtnation som Kroatien som inte Sverige klarar? Föds det bättre fotbollsspelare där? Varför då? Tränar de annorlunda? Handlar det om ledarskapskompetens? Enkelriktad satsning?

*. *. *

Jag menar, på damsidan är ju Sverige överlägset Kroatien. Så samma frågor kan egentligen ställas där - fast tvärtom. Kanske något för den blågula jämställdhetens ivrigaste förespråkare att ta fasta på. Fotboll som fotboll, liksom. Utförande och konkurrens irrelevant. En ganska avslappnad syn på världens största sport - dock illa förankrad i den verklighet som finns utanför vår egen.

Tungviktsmöte om VM-guldet

Skrällarnas fotbolls-VM slutar trots allt med ett tungviktsmöte i finalen. Frankrike vs Argentina. Semifinalerna blev, i skenet av mycket annat som hänt under turneringens gång, tämligen odramatiska. Frankrike 2-0 mot Marocko, Argentina 3-0 mot Kroatien. Odiskutabla resultat, möjligen lite missvisande siffror.

*. *. *

Marocko pressade faktiskt Frankrike, hade bud på kvittering innan det avgörande 0-2-målet sent i andra halvlek. Ett stort VM av outsidern från Nordafrika. Kroatien hade viss otur mot Argentina. Fick en straff på halsen när den egna målvakten blev påsprungen. 0-1 där, snabbt följt av några märkliga hopslag-på-hopslag-studsar som ledde till 0-2. Brutalt missflyt förstås. Men Argentina hade säkert vunnit ändå. På bättre kvalitet i anfallsspelet - och på the one & only Messi.

*. *. *

Frankrike står nu inför möjligheten att ta sitt andra raka VM-guld. Gärna för mig. Jag gillar fransosernas sätt att spela fotboll. Blandningen av mjuk elegans och hårt jobb. Ytterligheterna i lagbygget: unge virtuosen Mbappe, gamle murbräckan Giroud. Finskuret och grovkornigt i samma paket. I bronsmatchen håller jag på Kroatien. För att jag alltid håller på Kroatien. Tvivlar dock på att det hjälper den här gången. Nånting säger mig att Marocko brinner mer för en medalj.

Ingen Tage på dagens Agenda

Jag är gammal nog att minnas Tage Erlander. Den svenska politikens siste farbror. Statsminister i 23 års tid, inte för inte kallad landsfader. Efter honom kom Olof Palme - och där kan man, med ett dagsaktuellt uttryck, tala om paradigmskifte. Palme var liksom inte farbrorstypen. Palme var en ung stridis. Tage’s lärjunge, men så långt från en kopia det går att komma. Med Palme förändrades den politiska debatten i Sverige. Från smått jovialisk till smått brutal. Från samförstånd till konflikt. Palmes fel? Lätt att säga, men knappast korrekt. Högern (Moderaterna) hade Bohman, aldrig sen till pajkastning mot sossar i allmänhet och Olof Palme i synnerhet. ”Tage’s pojk” blev högerns främsta hatobjekt under 1970- och 80-talen, här i Malmö exemplifierat genom dagliga vidrigheter i Skånepartiets närradio.

*. *. *

Själv tyckte jag om Olof Palme. Mer och mer, i takt med angreppen på hans person. Vid en semesterresa till Tunisien sent 70-tal fick jag f ö erfara att hatet var ”svenskt”; när det gick upp för en marknadsförsäljare att jag kom från Sverige blev hans omedelbara reaktion ett jubelrop...wow wow Palme!!! Snart var jag omringad av tunisier som stämde in i hyllningskören. En surrealistisk upplevelse, vill jag lova. Det var där och då jag insåg skillnaden mellan nationell landsfader och internationell statsman. Ingen kände Tage, alla kände Palme. Och varför kommer jag att tänka på detta nu? Jo, jag såg Agenda häromdan. Eftersändning av partiledardebatten. Den första efter valet. Herregud så lite Tage i replikskiftena. Inte ens ett embryo till statsman heller. Bara ovärdigt käbbel. 

*. *. *

Idag har Sverige en statsminister som heter Ulf Kristersson (m). En trepartiregering som kallar sig borgerlig och påstår sig ha fått väljarnas mandat att styra riket. En typisk politisk lögn: alla tre partierna backade i valet. Att de lik förbannat kan regera beror på stödpartiet SD, konstellationens enda vinnare. Dock för fega, för listiga, för beräknande, för att propsa på ministerposter. Och varför skulle de? M, KD och L gör jobbet. Driver SD-politik rakt av, med brallorna nere och hattarna på sne’. Allt framförhandlat på slott. Bara det kan ju få en normal svenne - typ jag - att vilja lägga en pizza. Sitta på slott och tota ihop ett paradigmskifte med udden riktad mot människor på flykt...va’faan är det, ”killen vid grillen”? Liberal politik, Johan Pehrson? Lägg ägg, kräng en korv. Be alla riktiga liberaler om ursäkt. 

*. *. *

Bäst i Agendadebatten: Annie Lööf (c). Så sviken av sina forna allianskolleger, så stark i sin ensamhet. Avgår tyvärr inom kort. Jag kommer att sakna henne. Sämst i Agendadebatten? Många om budet - på regeringssidan. Kristersson såg ut att ha krympt. På längden, på tvären, på humöret. Busch försökte spela ödmjuk och rekorderlig. Det gick sådär, det senare inte alls. Killen vid grillen var lång som Tage, inga jämförelser i övrigt. Och slottsherren själv, han bara mös. Så klart; den som inget ansvar tar kan låta andra gå med rumpan bar. Ja, tänk vad makthunger gör med folk. M, KD, L; plötsligt blev de Sverigevänner allihop.

Rydström och SD

Nye MFF-tränaren Henrik Rydström har presenterat sig, så att säga offentligt. Han tycker inte om SD. Uttalandet som sådant (Sydsvenskan nyligen) kan förefalla ofarligt, miljoner människor i det här landet avskyr faktiskt SD. Någon miljon dyrkar dock partiet, däribland ett okänt men betydande antal MFF-sympatisörer. De känner sig trampade på nu. Mobbade av ”sin egen” tränare. Rätt eller fel? Delikat fråga, svårt att vara kategorisk. Vad man kan konstatera är att Rydström inte är som andra fotbollstränare; han pratar tydligare och mer, gärna om politik och annat utanför ”boxen”. Men detta är knappast någon nyhet, den som följt Henrik Rydström under Kalmaråren vet att han profilerat sig just så. Och kommit undan med det.

*. *. *

Jag är inte helt säker på att han gör det i Malmö. Reaktionerna på ”SD-utspelet” tyder på att Rydström kan få det hett om öronen. Själv är jag lite fundersam kring myten om hans frispråkighet. Håller den? Stämmer den? Finns det gränser även för Henrik Rydström? Jo, det gör ju det. Han pratar öppet och ogenerat om politiken, har aldrig stuckit under stol med att han är socialdemokrat. Vad han inte pratar öppet och ogenerat om är det andra tabuområdet för fotbollstränare. Den egna lönen. Den eventuella sign on-bonusen vid miljöbyte. Där är det locket på. Affärshemligheter. Inget som någon annan har med att göra. Kruxet - specifikt för Rydström - är att väldigt många menar att fotbollstränare inte har med någon annans politiska uppfattning att göra.

*. *. *

För övrigt mår jag bättre nu. Nästan bra, om jag anstränger mig för att inte känna efter. Man får ge det lite tid bara. Det som förr gick över på en dag eller två går numera över på en vecka eller tre. Så länge det överhuvudtaget går över. Meddelar detta mest för att lugna oroliga sympatisörer. Har nämligen märkt att blogginlägg om min sviktande hälsa genererar fler ”klick” än alla djupanalyser av futtigheter typ VM i fotboll. Kanske för att så många kan skriva om det ena - men blott jag om det andra.

Kroatien knäcker...

”Sverige är ett litet land”. Påståendet ligger högt på floskelbarometern, används gärna som alibi för tillkortakommanden i internationellt idrottsutbyte. Eller föralldel omvänt: för att göra stora prestationer större. Som i alla floskler lämnar sanningshalten en del i övrigt att önska. Sverige är absolut litet jämfört med vissa länder - men också förbannat stort jämfört med vissa andra. Kroatien t ex. En befolkningsmängd på cirka fyra miljoner, långtifrån hälften av Sveriges. Ändå dubbelt så bra i fotboll. Minst.

*. *. *

Vad sådant beror på kan man fundera över tills sista kossan råmat - utan att komma på svaret. Jag konstaterar bara att Kroatien är i semifinal i fotbolls-VM. Igen. Inte ens Brasilien - där talar vi stort land - kunde lösa den kroatiska gåtan. Gårdagens kvartsfinal var grym, i alla avseenden alldeles underbar. Om man nu höll på Kroatien, vill säga. Vilket tiotusentals Malmöbor med rötterna just där så klart gjorde. Jag gladdes med dem. Jublade med dem. Grät med mitt lilla barnbarn som alltid haft väldigt klart för sig att hon är halvkroat; inte för inte kunde hon säga Hajduk Split innan hon sa Malmö FF. Igår, under det avgörande straffdramat, var hon inte halv kroat. Hon var hel.

*. *. *

Först Japan. Sedan Brasilien. En outsider. En av de tyngsta förhandsfavoriterna. Straffavgörande båda gångerna. Klart att Kroatien haft tur. Marginaler på sin sida. Annars går man inte segrande ur sådana matcher. Igår var respasset riktigt nära: tre minuter kvar av förlängningen när Petkovic, gud vet hur, fick in kvitteringen till 1-1. En chock som brassarna - tror jag - tog med sig in i straffläggningen. Där kroaterna, precis som mot Japan, var desto säkrare. Scenerna efteråt...ja, vad säger man? Att fotbollen är en kraft av religiösa dimensioner. Slår ut förståndet, välkomnar galenskapen. Om det är mentalt gyttjebad eller mentalt reningsbad vete faan. Jag bryr mig inte, jag ger mig hän.

*  *  *

Adlar man fotbollsgenier i Kroatien? Antagligen inte. Om så vore borde Modric varit Sir Luka för länge sen. Spelare som han förgyller livet för oss som tittar på. Tack. 

*. *. *

Den andra kvartsfinalen igår var på sitt sätt  ännu värre vad gäller spänning och dramatik. Argentina-Nederländerna. 2-2 vid full tid efter nederländsk mirakelupphämtning från 0-2. Härenstam/Strömberg i högform, den senare måste satt personligt rekord i oartikulerat tjoande rakt ut i rutan. Mycket underhållande tv. Nå. Argentina tog sig samman, vann straffläggningen. Och blir därmed nästa ”omöjliga” utmaning för Kroatien. Tur det är några dagar kvar till semifinal. Återhämtning krävs. Inte bara för dig och mig och barnbarnet, mest tänker jag på den stackars domaren som försökte skipa rättvisa i Argentinamatchen. 14 gula kort gick åt. Inte ett enda rött. Vilket bara kan tolkas som att domaren bestämt sig för att vara flat, förlåt snäll. Det är trots allt jul snart.

Igår var jag marockan...

32 var kallade. Åtta är kvar, 24 i minne. Fotbolls-VM 2022 går mot ett avgörande, nästa vecka kan värdlandet ropa: Qatar, vi har ett resultat! Om man nu gör den typen av utrop i qatarisk tv. Vilket jag betvivlar. Starkt. Fotboll i världen är liksom inte Mello i Sverige, det vore som att jämföra en ocean med en ankdamm. Eller en atlantångare med en Blekingeeka. Slut på ovidkommande utflykter i ”Christian Olsson-träsket”, över till landet som förgyllt denna VM-fest. Marocko.

*. *. *

Jag blev själaglad igår när marockanerna gjorde narr av spanjorerna i åttondelen. Ja ja, meningen var förstås den motsatta. Som alltid när Spanien är part i målet. Inte låna ut bollen, bara flytta den runt runt i egna laget. Sidled, bakled, klockorna stannar-led. Få motståndaren att se dum ut. Åtminstone hopplöst underlägsen. Hörde jag rätt ”vann” Spanien bollinnehavet med 80-20 eller liknande. Totalt ointressant, så länge effektivitet inte ingår i spelsystemet blir siffrorna bara fernissa. Marocko gjorde faan mer imponerande fotboll av sina tjugo procent. Kunde/borde avgjort i ordinarie tid, hade de vassaste chanserna. Men tog sedan straffarna ”blankt”! 3-0! Ömsesidig chock, skilda skäl.

*. *. *

För VM-fotbollen i stort är det positivt med Marocko’s historiska inbrytning bland kvartsfinalister. Mer av samma blir i längden föga upphetsande utanför ”familjen”. Nu försvann förvisso några av stammisarna i förtid: Tyskland, Belgien, Spanien, Italien som inte ens kvalade in. Men sju stora nationer hänger med, så här ser kvartsfinalerna ut: Nederländerna-Argentina, Brasilien-Kroatien, Frankrike-England, Portugal-Marocko. Be mig inte tippa. Men får jag önska - och det får man visst i juletid - säger jag Kroatien-Marocko i final. Långsökt? Förmodligen. Trångsynt? Det bjuder jag på. Snart nog skingras dimmorna, till dess kan man leka fritt i fotbollens namn.

*. *. *

En till sak om all idrott. Det finns, vad jag vet, ingen tvingande regel om att ”alltid göra sitt bästa”. Självklarheter skrivs liksom inte in i regelverk. Fotbolls-VM i Qatar har dock visat att det kanske behövs. Ingen ska inbilla mig att resultaten i sista gruppspelsomgången hade blivit som de blev om alla lag gjort sitt bästa. För att vinna alltså. Inte för att förlora, bara för att marginaler och moral tillät det i vissa fall. Jag kan förstå att man sneglar mot gynnsam lottning när det egna avancemanget är klart, att man spelar för att uppnå det resultat som passar ens syften. Sånt har hänt förr på VM. Men ädelt är det inte, snarare äckligt. Det finns alltid en tredje part som antingen drabbas eller gynnas... 

*. *. *

...förutom den inbyggda självrisken då. Spanien valde Marocko (före Kroatien) i åttondelen, gav bort gruppsegern till Japan. Svårt att tycka synd om ett lag som utmanar ödet - och fair play-begreppet - på det sättet.

Fyra sprutor. Tre infektioner.

Jag har fått covid. Igen. Tredje gången. Minst. Det kan finnas ett mörkertal, känslan är att jag varit sjuk nästan oavbrutet sedan årsskiftet 2020. Det var då jag blev bekant med covid första gången. Eller corona som alla sa på den tiden. Jag hade tur som överlevde. Tusentals gjorde det inte. Senare kom vaccinet. Man kunde andas ut. Fast inte. Färre dog, fler blev sjuka. Vaccinerad mot plötslig död men inte mot långt utdragen sjukdom. Har världen någonsin skådat en sprutuppfinning av det slaget? Ska jag bli vaccinvägrare i mitt nästa liv?

*. *. *

Nej, det är inte synd om mig. Inte ett förbannat dugg. I tider som dessa ska det mer till. Människorna i Ukraina är det synd om på riktigt. Offren för ALS kan man också gråta för. Corona har normaliserats, många pratar idag om det som en ”förkylning”. Man dör ju inte. Man blir bara knockad. Berövad smak- och luktsinne, ork och kraft. Förvandlad till spillra. Om och om och om igen. Var går gränserna, tänker jag. Hur många smällar kan man ta vid 77? När tackar kroppen för sig? Marginalerna krymper, inser man inte det bör man läsa på. Det finns böcker om sådana saker.

*. *. *

Egentligen hade jag tänkt skriva om VM-fotboll. Uteslutet. De tre senaste matcherna har jag somnat till. Idag tänker jag inte ens sätta på tv:n. Lova mig en enda sak: kalla inte detta förkylning. Säg covid, respektera skillnaden.

Massflykt från Mjällby

Där ser man. Jag trodde Jacob Bergström var ett med Mjällby. Jag hade fel. Klubben låter meddela att han lämnar, oklart vart (rykte går om Halmstad). Bergström blir hursomhelst den nionde Mjällbyspelaren från årets trupp som tackar för sig. Skrämmande förstås, övertydligt tecken på att något i organisationen så att säga är mindre trivselskapande. Att lånespelare försvinner är en sak, men när de egna profilerna flyr borde alla klockor ringa. Bergström är inte den ende, Andreas Blomqvist är ett annat exempel. Kanske finns det ytterligare något, just nu kan jag inte erinra mig alla nio som plötsligt blivit f d Mjällbyspelare. Klart är dock att hela centrallinjen går bort: Brolin-Gracia-Bergström. Därtill givna startspelare som Eile, Haliti och Al-Ammari. Nyförvärv? Ersättare? Inte ett enda namn - än. Sportchefen Hasse Larsson jobbar säkert på saken, men hur lockar man spelare till en klubb som verkar vara i upplösning? Undrar om nye tränaren Anders Torstensson visste vad han gav sig in på...