Jag är gammal nog att minnas Tage Erlander. Den svenska politikens siste farbror. Statsminister i 23 års tid, inte för inte kallad landsfader. Efter honom kom Olof Palme - och där kan man, med ett dagsaktuellt uttryck, tala om paradigmskifte. Palme var liksom inte farbrorstypen. Palme var en ung stridis. Tage’s lärjunge, men så långt från en kopia det går att komma. Med Palme förändrades den politiska debatten i Sverige. Från smått jovialisk till smått brutal. Från samförstånd till konflikt. Palmes fel? Lätt att säga, men knappast korrekt. Högern (Moderaterna) hade Bohman, aldrig sen till pajkastning mot sossar i allmänhet och Olof Palme i synnerhet. ”Tage’s pojk” blev högerns främsta hatobjekt under 1970- och 80-talen, här i Malmö exemplifierat genom dagliga vidrigheter i Skånepartiets närradio.
*. *. *
Själv tyckte jag om Olof Palme. Mer och mer, i takt med angreppen på hans person. Vid en semesterresa till Tunisien sent 70-tal fick jag f ö erfara att hatet var ”svenskt”; när det gick upp för en marknadsförsäljare att jag kom från Sverige blev hans omedelbara reaktion ett jubelrop...wow wow Palme!!! Snart var jag omringad av tunisier som stämde in i hyllningskören. En surrealistisk upplevelse, vill jag lova. Det var där och då jag insåg skillnaden mellan nationell landsfader och internationell statsman. Ingen kände Tage, alla kände Palme. Och varför kommer jag att tänka på detta nu? Jo, jag såg Agenda häromdan. Eftersändning av partiledardebatten. Den första efter valet. Herregud så lite Tage i replikskiftena. Inte ens ett embryo till statsman heller. Bara ovärdigt käbbel.
*. *. *
Idag har Sverige en statsminister som heter Ulf Kristersson (m). En trepartiregering som kallar sig borgerlig och påstår sig ha fått väljarnas mandat att styra riket. En typisk politisk lögn: alla tre partierna backade i valet. Att de lik förbannat kan regera beror på stödpartiet SD, konstellationens enda vinnare. Dock för fega, för listiga, för beräknande, för att propsa på ministerposter. Och varför skulle de? M, KD och L gör jobbet. Driver SD-politik rakt av, med brallorna nere och hattarna på sne’. Allt framförhandlat på slott. Bara det kan ju få en normal svenne - typ jag - att vilja lägga en pizza. Sitta på slott och tota ihop ett paradigmskifte med udden riktad mot människor på flykt...va’faan är det, ”killen vid grillen”? Liberal politik, Johan Pehrson? Lägg ägg, kräng en korv. Be alla riktiga liberaler om ursäkt.
*. *. *
Bäst i Agendadebatten: Annie Lööf (c). Så sviken av sina forna allianskolleger, så stark i sin ensamhet. Avgår tyvärr inom kort. Jag kommer att sakna henne. Sämst i Agendadebatten? Många om budet - på regeringssidan. Kristersson såg ut att ha krympt. På längden, på tvären, på humöret. Busch försökte spela ödmjuk och rekorderlig. Det gick sådär, det senare inte alls. Killen vid grillen var lång som Tage, inga jämförelser i övrigt. Och slottsherren själv, han bara mös. Så klart; den som inget ansvar tar kan låta andra gå med rumpan bar. Ja, tänk vad makthunger gör med folk. M, KD, L; plötsligt blev de Sverigevänner allihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar