Jag var på julotta igår. Stämningsfullt och vackert som alltid. Mer folk än vanligt, inte trängsel men säkert uppemot 100 i Limhamns kyrka. Damer, herrar, par, ensamma. Vad som slog mig var att förkunnelsen liksom förbigick verkligheten. Det kom förvisso en liten passus om Ukraina och alla andra krig mot slutet - men det genomgående temat var godhet, inte ondska. Guds godhet, närmre bestämt. Jag fattar: så ska det va’ i kyrkan. Bibeltexter, inga politiska brandtal.
*. *. *
Jag - tvivlande mer än troende - brukar heller inte reagera. En timmes verklighetsflykt kan faktiskt kännas befriande. Men den här gången var det nåt som skavde, nåt som saknades. Kanske hade jag vaknat på fel sida, helt enkelt. Glömt julottans budskap, så som präster glömmer tillståndet i världen. Jag vet inte hur många krig som rasar just nu, men ett av dem pågår i vårt närområde. Det är kusligt, skrämmande, makabert - och ljusår från alla predikotexter om den Allsmäktiges vilja.
*. *. *
Nu går man förstås inte på julotta för att ”märka ord”. Leta efter ologiska resonemang, haltande budskap. Man går för trösten. För traditionen. För avstickaren in på Minneslunden. För att hedra mor och bror, som vilar just där. För den andäktiga tystnaden. Alla de flammande ljusen i vintermörkret. Värmen människor emellan. Man går för O Helga Natt. Att höra den i arla morgonstund är hjärtekrossande, särskilt när den framförs så gudomligt vackert som av årets solist i Limhamns kyrka. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar