Emporia - inget för mig

Besökte Emporia idag. För första gången faktiskt. Jag avskyr egentligen såna här köplador, har som princip att undvika dem. Men nu fanns det ett önskemål om presentkort just där med i bilden, därför gjorde jag ett undantag. Man är ju en tillmötesgående jävel, i grund och botten. Att Emporia skulle bli ett mentalt stålbad anade jag på förhand, blotta formatet på bygget kan ju framkalla svår psykos. Men jag tänkte: presentkort, hur svårt kan det va? Förbannat svårt, visade det sig. Först fråga runt för att hitta servicedisken, där gick väl en kvart tjugo minuter. Sen, lyckligt framme, mötas av beskedet: "här säljer vi inga presentkort, det fixar du i automaten där borta". Okej, på det viset och javisstfaan det är ju 2013. Bara det att automaten ifråga tog vissa kort - dock inte mitt. Fel sort. Nej, jag har inget skumt köpkort, inhandlat på loppis eller så. Det duger överallt, vad jag vet. Säkert i Emporias butiker också, men inte i Emporias stora jävla presentkortsautomat. Nå. Mannen i servicedisken hade dolda resurser, närmre bestämt en sån där manuell liten knappmanick för köpkort med tagg. Något besvärad över situationen halade han upp den ur ett gömsle under disk - och så var ilandsproblemet löst. Sen gällde det bara att hitta ut. Det gjorde jag, det med. Långt om länge. Fast på motsatt sida i förhållande till den plats där jag kommit in. Det blev till att runda hela schabraket men va faan, ett halvt maratonlopp har väl ingen dött av mer än undantagsvis. Passerade förresten Percys Bar & Restaurang på vägen, undrar om de säljer glass där. Hade nog behövt en mot mina symtom just då: svettningar, yrsel, illamående, dubbelseende. Men, men. Det räckte att cykla därifrån. Nu mår jag bra igen. Relativt vill säga. Får jag önska nåt avslutningsvis så är det att ingen ber mig om presentkort i fortsättningen. Jo, i mindre butik i så fall. Emporia en gång till - och jag dånar för gott.

Inte ens domaren kunde straffa Tyskland

Tyskland-Norge 1-0. Norskorna gav tyskorna en match om EM-guldet - men det var inget mot vad domaren gjorde. Två gånger om blåste hon straff för ingenting, att sedan Norge brände bägge var liksom inte hennes förtjänst. Domaren bör istället tacka tyska målvaktsfantomen Angerer för att hon slapp gå till historien som olyckan som avgjorde en EM-final. Henne förutan gjorde dock Norge en tapper och bra match, favorittyngda Tyskland stördes ordentligt även rent spelmässigt. Fantastisk publiksiffra på Friends arena: över 40000! Trots att Sveriges fotbollsdamer - de som skulle varit part i målet - fick nöja sig med att komma in och vinka i pausvilan. Vilket i och för sig räckte för att försätta matchkommentatorn Daniel Kristiansson i extas. Skönt att det är över nu. Och att rätt lag vann.

Varför var för sig?

Som vän av jämställdhet mellan könen sitter jag här och funderar på varför herrar och damer spelar fotboll var för sig. Tillsammans vore väl bättre. Mixade lag, könsneutralt på alla nivåer. Det är visserligen svårt att dela elva med två men då får det bli sex damer och fem herrar, man ska inte göra problem större än de är. Nåt bör ju ändå dagens män betala för gårdagens kvinnoförtryck och en friplats i ett fotbollslag är inget oskäligt pris, snarare tvärtom. Har redan roat mig med att ta ut ett landslag - kolla här: Hedvig Lindahl i målet. En backlinje med Lustig, Nilla Fischer, Pontus Jansson och Thunebro. På mitten Öqvist, Wernbloom, Seger och Elm. I anfallet: Elmander, Schelin. Bänken: Isaksson, Rohlin, Jonas Olsson, Lisa Dahlkvist, Asllani och Ibrahimovic. Förbundskapten: Anja-Pia Gatuhage. Assisterande: Max-Erik Firén. Vad sägs? Rättvist och svårslaget på samma gång, eller hur? Om jag är seriös? Absolut. Ni tror väl inte jag skojar med Sydsvenskans sportredaktion.

Tragiskt, sa Hellström

Hörde gamle stjärnmålvakten Ronnie Hellström i SVT:s snackesoffa i morse. Hellström talade om "tragedi". Nej, det gällde inte tågolyckan i Spanien, den som krävde ett 80-tal människoliv. Ej heller rörde det situationen i Syrien. Eller den semesteranpassade sjukvården i vårt eget land. Vad Hellström tyckte var tragiskt var en förlorad fotbollsmatch. Sveriges mot Tyskland, närmare bestämt. Det är sånt som gör att jag håller på att tröttna på idrott. Dessa förbannade övertoner, detta missbruk av ord, denna förvrängda världsbild. Kanske var jag likadan själv en gång i tiden, jag är rädd för det. Men nu, vid fyllda 68? No way. Nåt har man väl ändå lärt sig. T ex att en förlorad fotbollsmatch är en förlorad fotbollsmatch - och att en tragedi är någonting helt annat.

Finaldrömmen sprack, festen är över

Sverige-Tyskland 0-1. Usch vilket snöpligt slut på den svenska EM-sagan. Led med spelarna, hemskt att se deras tårar. Det gör ont att förlora, särskilt när guldet redan beställts. Ja, av medierna alltså. Hypen kring blågult har ju efterhand blivit närmast hysterisk, förmodligen i något slags välmening. Om det nu ligger någon välmening i att krönikörer och kommentatorer agerar hejaklack åt det "egna" laget och förlorar sig i drömmar om final i en fullknökad Friends Arena. Personligen tycker jag det rör sig om ett kollektivt missförstånd: krönikörer och kommentatorer ska granska och analysera ett skeende någotsånär objektivt, annars kan de lätt förväxlas med supporters och huliganer. Nå. Nu säger jag inte att Sverige förlorade pga media. Sverige förlorade pga Tyskland. Denna mäktiga fotbollsnation som nästan alltid är bäst när det gäller som mest. Men tydligt ikväll var ändå att vissa svenska spelare inte pallade hypen, verkligheten hann ikapp dem. Liksom den hann ikapp förbundskapten Sundhage och hennes hovsamma följe.

Marklund min favorit

Får man roa sig lite? Tack. Tänkte nämligen rangordna TV4-gänget som ger oss EM i damfotboll. Så här ser min lista ut: 1. Hanna Marklund. Påläst och kunnig, ivrig och entusiastisk. Ja, jag tyck om na (Marklundska för "ja, jag tycker om henne"). Dialekten rår hon inte för. 2. Malin Svedberg. Skärpt. Rutinerad. Håller tillbaka pratkvarnen Kristiansson någotsånär. 3. Daniel Kristiansson. Trots allt. Hans entusiasm verkar äkta. Synd bara att han inte kan ransonera ordbajsandet. 4. Anna Brolin. Studioankare. Gör sitt jobb, varken mer eller mindre. 5. Olof Lundh. Står där mest som ett manligt alibi - i Marklunds skugga. Eller för att använda ett modeuttryck: ligger fel i position. 6. Niklas Jarelind. Kompetent och snustorr, en nutida Janne Lorentzson. 7. Stefan Rehn. Snörvlar och smackar, säger det man själv ser. Därtill jobbig med sina floskler, typ "hon försökte sätta den i bortre". Va faan då "bortre"? En expertkommentator bör tala så att även tant Astrid på Hemmet begriper. Tycker i alla fall jag. Slut på listan. Det här "Late Night EM" eller vad det heter har jag inte kollat på så medverkande där undkommer.

Franska nerver, jomenvisst

Danmark-Frankrike 1-1, 5-3 efter straffar. Trodde att snacket om franska nerver var bullshit. Nu vet jag bättre. Fransyskorna blev allt ängsligare i blicken ju längre matchen led, allt oförmögnare att göra nåt effektivt av sitt kraftiga övertag i spel och bollinnehav. När det kom till straffavgörande var loppet kört. Dansk kyla slog fransk kramp - och så försvann ett i grunden bättre lag ur EM. Synd för fotbollen, tur för Sverige som nu "bara" behöver slå Tyskland i semifinalen för att vinna hela tjottaballongen. Att Schelin & Co skulle förlora en final mot antingen Danmark eller Norge finns inte på kartan. En mästare är f ö redan korad: Fyrans expertkommentator Stefan Rehn. Men då talar vi om plattitydernas mästare. Prata så mycket och säga så lite - och dessutom ha betalt för det. Man kan bara gratulera.

Sverige vet bäst - eller?

Har varit i Tyskland några dagar, missat damfotbollens EM här hemma. Intressant att jämföra mediebevakningen i Tyskland och Sverige. Där nästan ingenting om EM, här ett pådrag bortom all vett och sans. Men eftersom Sverige alltid vet bäst är det så klart tyskarna det är fel på. Nu möts minsann länderna i semifinal. Hoppas Sverige vinner, annars går väl moder jord under. Ack ja.

Kom, sågs och surade

Serena Williams. I Båstad. Det är möjligt att Fiman och andra auktoritetssvaga personer satt på läktaren och himlade med ögonen bara för att hon var där. Själv satt jag vid tv:n och mådde lätt illa. Den fina damen besvärades av blåsten, gubevars. Säkert av motståndaren också - för att hon var för dålig. Femton dubbelfel, om jag räknade rätt. Började tjejen spela tennis igår? Williams var egentligen obetydligt bättre de få gånger det blev duellspel men kunde liksom inte undgå att vinna, 6-1, 6-2. Nån som såg en glädjeyttring? Ett enda litet leende på hela matchen? Vacker tennis? Inte jag i alla fall. Världsettan Williams bjöd på en fullständigt charmlös uppvisning i sin upphaussade Båstaddebut. Men som sagt, det blåste. Som det gör ibland vid havet. Kunde ingen berättat det för tennisdivan innan?

Bolt, var är du?

Många som fördömer friidrottens fuskpellar nu. Men från världens snabbaste man - icke ett ljud. Jag tror att det är det som brukar kallas talande tystnad.

Friidrottsvärldens "chock"

Tyson Gay. Asafa Powell. Och några till. Dopingavslöjandena duggar tätt nu, friidrottsvärlden säger sig vara chockad. Över vad då? Att det fuskas? Eller för att fuskarna åker dit? Jag gissar på det senare. Ren friidrott fanns en gång för länge, länge sen. Idag är allt en fråga om att hålla sig på rätt sida gråzonen vad gäller prestationshöjande medel och på armlängds avstånd till dopingpolisen. Somliga klarar det, andra inte. Går det så går det, allt för de groteska prispengarna. Ett är säkert: fler avslöjanden kommer, förr eller senare. Personligen skulle jag bli chockad om inte.

Eckerströmberg-effekten...

Mjällby-Djurgården 2-0. På min ära mycket angenämt. Det räckte tydligen att jag inte var där, kanske i kombination med att unge Robin Strömberg fick spela från start. Den killen har jättemycket i sig, det har jag inte kunnat undgå att se i hans tidigare inhopp. Nu gjorde han det förlösande 1-0-målet, härligt. Och vem vet, en vacker dag vinner kanske Mjällby även i min närvaro.

Mjällby i mina tankar

Borde varit i Hällevik idag. Eller också inte. Mjällby har en viktig match mot Djurgården men jag får så vackert hålla mig hemma. Infektion i vänster öga, svullet å jävligt, liknar en nyknockad prisboxare. Tar antibiotika i droppform sedan tre dagar, hittills utan resultat. Gud vet vad all skit kommer ifrån...och Gud vet om Mjällby klarar sig kvar i allsvenskan. Ja, jag är fortfarande osäker. Trenden oroar: ingen seger på de fyra senaste matcherna samtidigt som lagen "där nere" börjat knapra poäng. I fotboll snackas det mycket om "sista tredjedelen" nu för tiden och jag är rädd att det är den Mjällby närmar sig. I tabellen alltså. En seger mot Djurgården skulle förstås få mig på bättre tankar. Men går det att beställa? Jag tvivlar.

Ny luft i ballongen

Sverige-Finland 5-0. Där ser man. Knappt hann jag skriva att vi slapp förnedringsmatcher i detta EM förrän vi fick en. 21-1 i hörnor, nåt liknande i skott på mål, nåt omätbart i bollinnehav; klasskillnaden var närmast löjlig och Finland kom faktiskt billigt undan. Svårt alltså att värdera den svenska segern - men kul att se spelglädjen, kreativiteten, energin. Och en Kosovare Asllani i sitt esse. Ja, jag tycker att hon är den mest fotbollsbegåvade spelaren i det svenska damlandslaget. Schelin, Seger och Fischer är kanske väl så viktiga, men det är Asllani som står för det extravaganta. Särskilt när hon får fria tyglar som ikväll. Nu behövs bara oavgjort mot Italien för att säkra gruppsegern och få räfflad bana till final. Känslan är att Sverige fixar det. Men då får man nog stänga av ljudet på tv:n; hejaklacksledaren Daniel Kristiansson är rätt prövande redan, hur ska han då inte bli i en final?

Så in i Norden tunt

Frankrike. Spanien. Holland. Danmark. De lagen, i den ordningen, har imponerat mest på mig under upptakten av damfotbollens EM-turnering. Frankrike som väntat, övriga tre lite mer otippat. Haussade förhandsfavoriter som Tyskland och Sverige har en del kvar att bevisa och det kommer kanske, allt har bara börjat. England däremot räknar jag redan bort, med det målvaktsspelet kommer man inte långt. Märkligt tunt Europamästerskap förresten: tolv lag, därav Nordens alla fem. Fast det ska man kanske se positivt på. Blåbären är ju bortgallrade i kvalsvängen, vi slipper "förnedringsmatcher" i slutspelet. Sen kan jag förstås tycka att det är väl generöst att åtta av tolv lag går till kvartsfinal, tuffare än så borde det vara i ett EM.

Solklart? Jaså, jaha...

Läser i tidningen att Sverige tilldömdes två solklara straffar mot Danmark. Solklara? Den första kom efter en fällning utanför straffområdet, den andra efter en i högsta grad ofrivillig hands. Nu vet jag förstås inte om "ofrivillig hands" finns längre, regeltolkningen verkar vara diffus även för domarna. Men bortsett från det: vilken domare blåser straff två gånger om i en EM-match, i situationer som på intet sätt är "solklara" (mer än för vissa enögda skribenter då)? Inte många, vågar jag påstå. Knappast någon, förutom damen som dömde Sveriges premiärmatch. Antingen var hon djärv och självständig eller också föll hon för det yttre trycket (publik, media, hela haussen kring blågult). Jag lutar åt det senare. Men räck gärna upp en hand, ni som tror att Danmark fått två straffar för liknande situationer.

Välkommen till verkligheten

Sverige-Danmark 1-1. Alla ville att Sverige skulle vinna EM-premiären. Publiken. TV4. Medierna i övrigt. Domaren. Men se på faan, inte ens världens största hejaklack hjälpte. Verkligheten är tuff, fotbollsmatcher vinns inte på beställning. Danmark var det bättre laget, Sverige bör vara nöjt med oavgjort. Om man nu glömmer de bommade straffsparkarna - Sverige fick alltså två, med betoning på fick. De s k världsstjärnorna Schelin och Asllani brände var sin, det kändes nästan sympatiskt. Hoppas hysterin kring damlandslaget mattas något nu, vissa av spelarna skulle nog må bra av det.

Provocerad - av provokatören

Läser i morgontidningen att "folk fortfarande blir provocerade av att kvinnor spelar fotboll". Undrar om inte krönikören ifråga blandar äpplen och päron här. Personligen tror jag att ytterst få provoceras av fotbollsspelande kvinnor - men desto fler av journalister/krönikörer som i något slags jämställdhetsrus tappar känslan för sans och måtta. Damfotboll är globalt sett ingen jättestor sport, stundande EM inte alls den megahändelse min morgontidning så gärna vill ge sken av. Man ska inte göra eget önsketänkande till allas verklighet, då hamnar man bara offside.

Ge oss sanningen

Anmärkningsvärt att damlandslagets assisterande förbundskapten hoppar av fyra dagar före EM. Ponera att motsvarande hänt på herrsidan...jag är säker på att media gjort sitt yttersta för att gräva fram sanningen och t ex penetrera chefens roll i det hela. Inte här. Pia Sundhage kommer undan på ett sätt som Erik Hamrén aldrig hade gjort. Jag säger inte att det är hennes ledarskap som tvingat fram assistens avhopp - men å andra sidan: vad skulle det vara annars? Varför får vi inte veta? Varför gör inte media sitt jobb? Svassandet runt Sundhage borde inte vara värdigt någon enda journalist, det är min bestämda uppfattning.

Egna ord i annans mun

Att lägga sitt eget uttryckssätt i munnen på någon annan är förkastligt, särskilt när det sker inom ramen för vad som ska föreställa journalistik. Min morgontidning erbjuder idag ett hårresande exempel på sportsidorna. Så här citeras Lunds BK:s unge fotbollsforward Dardan Mustafa efter 2-2-matchen mot Qviding: "Med mina två fullträffar idag är jag uppe i en vårskörd av sju mål". Alla som tror att Dardan Mustafa uttryckt sig så, räck upp en hand. Ingen ung människa uttrycker sig på det sättet. Ingen gammal heller, för den delen. Men skribenten ifråga gör, endast han. Arma intervjuoffer som råkar ut för den mannen.

En pinne som värmde

Mjällby-Öster 1-1. Länge sen jag var så nöjd med en poäng. Känslan efter första halvlek var att Mjällby skulle kamma fetnoll, det fanns inga tecken på nåt annat. Inget spel, ingen konstruktivitet från mittfältet, bara långa chansbollar som anfallarna nästan aldrig fick fatt i. Det suckades både tungt och högt och ofta på Strandvallens läktare, kan jag intyga. Öster var förstås inte heller särskilt bra, men ändå oroande mycket bättre än Mjällby. Så långt. Sen hände nåt, som det ibland gör med hjälp av en pausvila. Mjällby kom ut bättre taggat, vann boll oftare, gjorde vettigare saker med den också, låt vara att allt annat hade varit omöjligt. Öster å sin sida gick i 1-0-fällan, försökte nog spela på den bräckliga ledningen. Matchen ändrade karaktär hursomhelst - utan att nånsin lämna torftighetsträsket, det måste sägas. Men det var skönt att Radetinac satte den generöst utdömda straffen till 1-1, befriande skönt för oss som håller på Mjällby. Och 21 poäng efter halva serien är storartat, nu fattas på sin höjd tio till nytt kontrakt.

A Genus, inkvoterad

Idag är hon igång igen, Sydsvenskans sportkrönikör Anja Genus. Dam-EM i fotboll får inte heta dam-EM i fotboll, det strider mot jämställdhetslagen. Ja, Sydsvenskans egen vill säga. Instiftad, som av en händelse, i samma ögonblick som A Genus blev tidningens nya sportkrönikör. Vilket hon f ö blev just pga genus. Kön före kompetens - jo, det var så det gick till och jag vet en del om vilka som föll ifrån av den anledningen. Bland de sökande alltså. Hur många läsare som föll ifrån vet jag däremot inte - men upplagestatistiskt sett många, förfärande många. A Genus har ingen personlig skuld i detta, det är viktigt att understryka. Hon lurade inte till sig jobbet, hon blev snarare ett slags offer för den dåvarande Sydisledningens kvoteringsnoja. Jag minns den braskande löpsedeln från 2005 (tror jag att det var): Sydsvenskans nye sportkrönikör: Anja Gatu, 24. Rätt kön, rätt ålder, hurra vad vi är bra liksom i eldskrift. Vuxen uppgiften? Kvalificerad för jobbet? Mindre viktigt. Här skulle gubbväldet brytas, Åke Stolt-epoken förminskas, det var det som var viktigt. Själv blev jag förbannad redan då, anade att tidningen bet sig i svansen och sket sig på läsarna. Känns inte som jag fått fel. Inte alls faktiskt. Men nu hinner jag inte oja mig mer. Hällevik väntar. Mjällby mot Öster. I herrallsvenskan.

Medaljdoftande genrep...

Sverige-England 4-1. Lovande genrep inför EM. Vet inte om jag nånsin sett ett svenskt damlandslag spela så fin fotboll som här. Beslutsamheten, kreativiteten, aggressiviteten, tempot, förmågan att komma igen efter 0-1...allt var som nytt jämfört med Dennerbyeran. Ingen skugga på den förre förbundskaptenen för den skull. Han hade sin spelidé, sitt lagbygge, sina favoritspelare. Ibland gick det bra, ibland mindre bra. Känslan var ofta att något fattades, jämfört då med de allra bästa nationerna inom damfotbollen. Attityd, kanske. Men också vissa spelare. Antonia Göransson t ex. Aldrig någon Dennerbyfavvis, mest inhoppare på hans tid. Samma med Asllani. Nu under Sundhage är båda, som det verkar, givna i startelvan och intrycket är att det höjer lagets kvalité åtskilliga snäpp. Liksom f ö bytet på målvaktsposten och omskolningen av Fischer till mittback. Så om inte genrepet luras sällar jag mig från och med nu till dem som tror att Sverige kan gå långt i EM. Semifinal - minst.

Den pinnen tackar man för

AIK-Mjällby 0-0. Detta var vad jag kallar en bonuspoäng. Otroligt starkt av Mjällby att nolla formstarka AIK - utan Sudic och Ivanovski i backlinjen, utan Haynes i anfallet. Tjugo pinnar nu och vem vet, i år behövs det kanske inte trettio för att hålla sig kvar. BP, Syrianska och Halmstad vägrar ju vinna. Så här långt i alla fall. Öster hemma på lördag är nästa utmaning för Mjällby, vinst där och min inre frid blir fulländad.

Final eller fiasko

Känns som om Sveriges fotbollsdamer går "all in" på EM. Förbundskaptenen Pia Sundhage inte minst. Allt annat än final på Friends Arena ska tydligen ses som ett misslyckande, så uppfattar i alla fall jag de signaler som sänds ut. En farlig inställning, enligt min mening. Visst, spänna en båge är sällan fel och hemmaplan är bevisligen en fördel i mästerskapssammanhang. Men sen är det den förbannade verkligheten. Som att t ex Frankrike och Tyskland i grunden är bättre än Sverige. Som att Sverige är Sverige och inte USA, vilket man ibland kan förledas att tro när Sundhage lägger ut texten "the american way". Nu har jag inte sett lottningen, kanske är den tillrättalagd så att vi slipper Tyskland och Frankrike innan en eventuell final. Hursomhelst. Även jag tycker att det vore kul med en svensk framgång, men lite mer ödmjukhet i förhandstugget hade nog inte skadat.