Finaldrömmen sprack, festen är över

Sverige-Tyskland 0-1. Usch vilket snöpligt slut på den svenska EM-sagan. Led med spelarna, hemskt att se deras tårar. Det gör ont att förlora, särskilt när guldet redan beställts. Ja, av medierna alltså. Hypen kring blågult har ju efterhand blivit närmast hysterisk, förmodligen i något slags välmening. Om det nu ligger någon välmening i att krönikörer och kommentatorer agerar hejaklack åt det "egna" laget och förlorar sig i drömmar om final i en fullknökad Friends Arena. Personligen tycker jag det rör sig om ett kollektivt missförstånd: krönikörer och kommentatorer ska granska och analysera ett skeende någotsånär objektivt, annars kan de lätt förväxlas med supporters och huliganer. Nå. Nu säger jag inte att Sverige förlorade pga media. Sverige förlorade pga Tyskland. Denna mäktiga fotbollsnation som nästan alltid är bäst när det gäller som mest. Men tydligt ikväll var ändå att vissa svenska spelare inte pallade hypen, verkligheten hann ikapp dem. Liksom den hann ikapp förbundskapten Sundhage och hennes hovsamma följe.