Derby är laget för dagen

Glädje i fotbollshjärtat idag. Derby, mitt engelska favoritlag jämte Arsenal, tog steget upp i andraligan. 2-0 mot Carlisle i sista omgången av League One. Kufiskt namn på en tredjeliga men i England bryr man sig inte särskilt mycket om nivåer. Hörde jag rätt var det drygt 30 000 på matchen. Fullsatt, otrolig stämning. Planstormning av segerrusiga supporters när allt var över. Såg det hela på tv, svårt att inte bli fascinerad.

*. *. *

Så länge jag kan minnas har jag haft ett gott öga till Derby. Nåt spänningsväckande med själva namnet, tror jag. I en svensk kontext alltså. Di Blåe mot Di Gule när jag flyttade till Malmö en gång i tiden. IFK mot AIK under mina barndomsår i Oskarshamn. Alla sådana lokala prestigemöten kallades derby, jag förstår fortfarande inte varför, men möjligen var det där jag fick feeling för ”riktiga” Derby. Fanns förresten en svensk fotbollsklubb som hette likadant, Derby i Linköping. Upplöst nu, vad jag vet.

*. *. *

Seriöst berörd av Derby blev jag framförallt på 1970-talet. Tipsextratiden. Laget med färgstarka profiler som Colin Todd, Archie Gemmill, Kevin Hector, Charlie George, Roy McFarland…för att nämna dem som ligger längst fram i minnet. Två gånger, -72 och -75, blev Derby ligamästare, vann det som idag kallas Premier League. Storhetseran, kort men ljuv. Senast Derby var uppe i högsta ligan gick det desto sämre. 2007, närmre bestämt. Rekordlåga 11 inspelade poäng, nedflyttning med dunder och brak.

*. *. *

I dagens Derby finns inga Todd’s eller Hector’s och allra minst någon Charlie George. Sådana fotbollsspelare ”görs” inte längre. Istället ett starkt kollektiv där ingen sticker ut, ingen faller igenom. Jämnt och bra - och så vitt och svart förstås. Derby’s klassiska färger, nästan lika gamla som klubben i sig. Vilket inte vill säga lite: Derby County bildades 1884. Fyller därmed 140 i år, om jag räknar rätt. En aristokrat i brittisk fotboll, väl värd lite succé jubileet till ära. Kul att man fick uppleva den.

*. *. *

Apropå derby möter Mjällby Kalmar på måndag. Jo, matchen marknadsförs faktiskt så. Sydostderby, mera exakt. Gränsfall, tycker jag nog. Det skiljer väl trots allt 15 mil eller nåt mellan orterna. Hursomhelst kommer jag hem lagom till avspark. Det var nämligen kravet för att jag skulle åka med på utflykt medelst övernattning i morron. Säger inte vart men det börjar på U och slutar på -red.

⚽️ Inför fotbollen är vi alla bröder

Mjällby igår. Hela den ordinarie backlinjen på skadelistan. Ny målvakt. Juniorer på bänken som ren utfyllnad. Givet förutsättningarna messade jag en vän precis före avspark: ”vinner inte Västerås ikväll vinner dom aldrig”. Och så blev det - trots att VSK gjorde sin absolut sämsta match hittills. 2-1, utraderade nollor i både mål- och poängkolumn. Mjällby å sin sida sjunker som en sten i tabellen. Naturligt nog. I nuvarande skick håller inte laget allsvensk klass. Spets såväl som bredd saknas, spelare går på knäna eftersom tränare Torstensson inte vågar göra några byten. Hemskt att se.

*. *. *

I Mjällbyklacken på plats stod f ö själve regeringschefen, alias Jimmie Åkesson. Bärs i näven, glad i uppsynen så länge Mjällby ledde. Mulnande allteftersom. I de här sammanhangen väljer man inte sitt umgänge, man tar vad man får och låtsas som det regnar. Inför fotbollen är vi alla bröder.

*  *  *

Nu på morgonen har jag sett toppmötet Djurgården-MFF i efterhand. Inte mycket fotboll i klassisk tappning där heller. Mer en oavbruten holmgång över 90 minuter plus tillägg. Den borde fått sluta 0-0 men mållöst verkar vara förbjudet i årets allsvenska. Så 1-0 MFF i 94e, blytunga tre poäng och förlängd segersvit. Botheim gjorde målet, tv-intervjun med honom direkt efter slutsignal var underbar. Matchhjälten hade adrenalinet i behåll men utom kontroll, var mentalt liksom kvar i matchen. Och uttryckte sig därefter. Dvs som en lycklig norrman, talandes i tungor. En ny favorit, man tackar.

*. *. *

Djurgården drabbades av en utvisning i matchen - i mina ögon för fel förseelse. Nguye’s eftersläng på Cornelius runt 80e minuten var dum men harmlös i jämförelse med Une Larssons övergrepp mot Oliver Berg i första halvlek. Där borde det varit utvisning. Såg jag rätt blev det inte ens varning. Med all respekt: ibland förstår jag mig inte på domare. Berg - själv något av en planens gentleman - tvingades utgå, till synes illa skadad i situationen. Matchens skamfläck. Hårda tag är en sak och i den delen var lagen ungefär lika goda kålsupare. Vettlösa kapningar är något annat, hårresande att det fick passera.

*. *. *

Suveräna i MFF: Jansson och Cornelius, mittbackarna. Så synkade, så coola med boll. Mycket deras förtjänst att Djurgården nästan aldrig kom till skott, än mindre till någon het målchans. Sådana förekom knappt i matchen överhuvudtaget - inte förrän bollen lite slumpartat damp ner framför fötterna på Botheim när 0-0 nästan var ett faktum. Det räckte för MFF den här gången. Bra lag har flyt, så sant som det är sagt.

🎤 Från Diana till Imagine 🎸

Paul Anka, någon? Aha, mannen som plågade världen med en kärlekssång till ”Diana” redan när han var pojke. Och då talar vi 1957, möjligen -58. Låten blev en så kallad monsterhit, ingen som idag är 70 eller äldre kan ha undgått den. Själv fick jag den i öronen varje gång jag gick till Västra Marks IP i Karlskrona för att se Saltö BK spela fotboll. Långt innan jag hunnit fram hörde jag ”Diana” dåna över nejden, dåtidens högtalarsystem lämnade rent volymmässigt inget i övrigt att önska. Om jag gillade låten? Jovars. Men mer artistnamnet. Paul Anka liksom. Eller som man sa i Göteborg: Palle Anka, bror till Kalle. Obs, det sista mitt eget hitte-på.

*. *. *

Och varför skriver jag om Paul Anka nu, drygt 65 år senare? På förekommen anledning. Mannen är ”still going”, fortfarande produktiv. Beviset kom på Spotify häromdan. Ny singel: Imagine. Just det, John Lennons gamla klassiker. Med Paul Anka, 82. Pinsamt? Hårresande? Genant? Inte alls, om du frågar mig. Det finns ett otal covers av Imagine, detta är i mina öron en av de bättre. Paul Anka gör den med respekt och värdighet. Stämman åldrad men tonsäker, melodiöst rätt nära Lennons original frånsett en liten (onödig) tonartshöjning alldeles i slutet. En smått berörande överraskning, gjuten på min spellista framöver. Jag gillar när gamla favoriter hör av sig - och har inget principiellt emot covers.

*. *. *

Världen behöver kanske inte ytterligare en version av Imagine men om någon har all rätt i världen att tolka andras låtar kan det vara just Paul Anka. Så som andra ofta tolkat hans. Karriären igenom - något enstaka album undantaget - har Paul Anka annars varit sin egen lyckas låtsmed. Diana, Lonely Boy, Dance On Little Girl, Cinderella, Love Me Warm And Tender, Having My Baby; alla de stora hitsen har han skrivit själv. Liksom den odödliga texten till Sinatra’s My Way, ursprungligen en fransk melodi. Jag skulle kunna räkna upp minst 100 Anka-låtar till som jag haft på skiva eller band, näst efter Roy Orbison konkurrerade han ett tag om andraplatsen på min personliga pop-i-topp-lista.

*. *. *

Idag är Paul Anka ensam kvar av alla som förgyllde min ungdomstid med efterhängset örongodis. Åtminstone den siste som alltjämt levererar. Roy är borta sedan länge. Del Shannon likaså. Elvis. Jerry Lee. Med flera, med flera, saliga i åminnelse. Och nej, några stora hits får han förstås inte längre, Paul Anka. Dagens populärmusik är inte som gårdagens. Men ge gärna Imagine en chans. Det är han värd, tycker jag.

Allsvenska öden - på vinst och förlust…

Alla segrar räknas, även de mindre övertygande. MFF tog en sådan i lördags: 1-0 mot Västerås. Sent avgörande, diskutabelt mål. Nanasi sköt, mitt i bollbanan stod Botheim klart och tydligt offside. Men skymde han målvakten, ”deltog” han i spelet? Enligt domarteamet nej. Målet godkändes, några större protester från Västeråshåll syntes heller inte till. Och hjärtskärande orättvist var ju knappast slutresultatet; de heta målchanserna var MFF:s, Västeråsmålvakten Brattberg tvingades till ett antal kvalificerade räddningar.

*. *. *

Matchen i det stora hela var dock förbluffande jämn. Västerås visade noll respekt, men desto mer mod. Hade bara förtvivlat svårt med det sista: avsluten, förmågan att göra mål. Precis som tidigare. Detta blev lagets fjärde raka 0-1-förlust och mönstret liknar en följetong. Bra spel, inga poäng. Hårt och svårsmält, fotbollen brukar trots allt vara något mer ”rättvis” än så. Västerås får söka tröst i att 26 omgångar återstår - och att man har Mjällby hemma härnäst. Där vänder det, är jag rädd. Jag menar, synd om det skulle drabba just Mjällby men Västerås förtjänar lite medgång nu. Oflytsbägar’n är full.

*. *. *

MFF? Rydström verkar ha gjort en sport av att tricksa med startelvan. Aldrig samma två gånger i rad, alltid någon liten överraskning. Mot Västerås Skogmar istället för Busanello. Stora skor att fylla - och det gick sådär. Skogmar är lovande, 18 år ung, kul att han (och andra från akademin) får chansen. Och jag förstår dilemmat: MFF har en stor trupp, Rydström vill väl någonstans hålla alla varma. Men om plottrande är en framgångsväg rent principiellt vet jag inte. Det kan sprida viss osäkerhet, i sämsta fall kanske bli prestationshämmande. Överflöd är gott att ha men också svårt att hantera.

*. *. *

Igår såg jag Gais-Mjällby. Det borde jag nästan få betalt för. Matchen var ett skräckexempel på allsvensk fotboll. Vet faktiskt inte om jag sett nåt sämre, alla nivåer inkluderade. Gais vann 2-1, samtliga mål under slutkvarten. 0-0 hade speglat eländet bättre men Gais bytte in en snubbe vid namn Cooper-Love och han kunde liksom inte undgå att göra mål. Mjällby bjöd hejvilt. Delvis ursäktat av närmast bisarr otur med skador. Trebackslinjen fattades en viktig kugge redan från start, övriga två utgick mot slutet av första halvlek. Trion som tog vid var inte samspelt. Varken inbördes eller med målvakten Törnqvist.

*. *. *

Få allsvenska lag, om ens något, klarar förstås att ersätta fyra bärande spelare - Bergström stod också på skadelistan - utan att det märks. Mjällby gör det definitivt inte. Hela förklaringen till bottennappet är det dock inte: spelet som sådant var miserabelt även innan backlinjen gick upp i rök. Galet många felpass, kaotisk röra där det annars brukar vara extremt välorganiserat. Detta var ett Mjällby som inte i något avseende gick att känna igen. Förhoppningsvis inte det nya normala.

Inge Fredin i mitt minne

Läser på IFK Karlskronas hemsida att Inge Fredin gått ur tiden. Beskedet väcker personliga minnen till liv. Sparrehallen, senare hälften av 1950-talet. IFK:s hemmamatcher i handbollens högsta serie, då kallad allsvenskan. Lagets stjärnor. Lars Alexandersson. Christer Sandegård. Ove Bark. Och så just Inge Fredin. ”Alex” skarpskytten, Sandegård eleganten på kanten, Bark sprattelgubben i buren. Fredin? Krutpaketet på linjen. Hårdingen, kämparnas kämpe. Publikfavoriten framför alla andra.

*. *. *

Tidigt kom han att kallas ”Flygande tunnan”. I tidningsrubrikerna, inte minst. På goda grunder. Inge Fredin var liksom luftburen. Slängde sig gärna horisontellt i avsluten, upphävde tyngdlagen. Och mål gjorde han, nästan alltid näst flest efter omöjlige Alex. Tre landskamper fick han göra, i Karlskrona vill jag minnas att vi var smått förbannade att det inte blev fler. Kunde någon vara bättre än Inge Fredin? Inte i vår värld. Kunde någon vara rundare? Ja jo, kanske. Men den trådsmala typen var han ju inte precis, därför tunnan i smeknamnet. Om jag får gissa.

*. *. *

Att se Inge Fredin och grabbarna spela handboll var mitt söndagsnöje på 50-talet. Ibland kunde jag tycka att just han var större än laget - att hans egen ambition säkert var den rakt motsatta fattade jag inte förrän senare. Fredin, om någon, var lagspelare. En i kollektivet, ingen som ville glänsa för egen vinning. Möjligen kan man säga att han var en särling av sin tid. 1950-talets elitidrott satt fast i amatöridealen, det fanns inga kontrakt eller pengar att ”göra skäl för”. Bara heder och ära. Och ett klubbmärke. För Inge Fredin räckte detta långt. Ingen brann som han, ingen överträffade hans attityd.

*. *. *

Efter den aktiva karriären profilerade sig Inge Fredin - snabbt och föga förvånande - som ledare. I IFK-familjen, inom föreningslivet i stort, i skolans värld som den lärare han var. Så småningom blev han också ordförande i Blekinges idrottsförbund - och på den posten satt han i 25 års tid, alltså ett kvarts sekel. Så visst var han en speciell man, Inge Fredin. Eldsjäl livet igenom, ett med idrotten. 92 år fyllda när han slutligen tog farväl. Tack.

Varnad - men för vad?

För att gå rakt på sak: jag har fått tekniska problem. Min blogg är belagd med varningsflagg för ”känsligt innehåll”. Jag kommer inte åt den, möts av spärrar i olika steg. Läsarna däremot kan ignorera, klicka förbi och komma in. De som nu vågar. Många väljer att avstå, varningsskyltar väcker både respekt och rädsla. All min förståelse för det. Och som synes (?) kan jag fortfarande skriva och publicera, de funktionerna verkar vara intakta.

*. *. *

Självklart funderar jag. Vad exakt har fått Google att varningsmärka min blogg? Vilket eller vilka inlägg motiverar en sådan åtgärd? Hur och när har jag sprängt gränserna för det fria ordet? En händelse som ser ut som ett möjligt samband är publiceringen den 12.4. Den under rubriken Lägesrapport Malmö, där jag bl a skrev kritiskt om Israels medverkan i Eurovision. Långsökt? Tycker jag också. Men det var då, i direkt anslutning till det inlägget, varningarna dök upp. Kan vara en tillfällighet, ja. Eller inte. Israelfrågan är infekterad. Lätt att träffa ömma tår. Ännu lättare att bli missuppfattad.

*. *. *

Önskar jag kunde ringa Google för ett klargörande. Men det går ju inte. Telefonservice ryms inte i digitalsamhället, personliga samtal är ute. Jag har inte ens lyckats hitta en adekvat mejladress, men det kan förvisso bero på att jag är en teknisk idiot. Man sitter där man sitter. Olyckligt ovetande liksom. Osäker på om det verkligen är Google som brännmärkt bloggen. Man läser så mycket om ”hackare” å skit, enskilda individer eller intresseorganisationer som äger makt och medel att sabotera. Jobbiga saker att grubbla på. Glädjedödande. En anspråkslös liten blogg, vad är problemet?

*. *. *

I 15 års tid har jag hållit på. Över 3000 inlägg. Bloggen har blivit min pensionärspassion, läsarna mina närmaste vänner. Vissa vet jag inte vilka de är, men det gör bara skrivandet mer spännande. Allt har förstås ett slut, kanske har jag skjutit på det länge nog. Skriva förutsätter lust och det har jag haft nästan i överflöd. Tills nu.

Alla mål räknas - utom vissa...

Tre matcher, tre 0-1-förluster. Mardrömsstart för Västerås SK, en av nykomlingarna i årets fotbollsallsvenska. Jag lider med laget, resultatsviten känns närmast brutal i förhållande till spelet. Där har VSK sett ganska bra ut, inte på något sätt varit underlägset sina motståndare. Men det är klart, bränner man två straffar är det svårt att vinna. Och blir det inte mål ens när man gör mål är det ännu svårare. Det var vad som hände mot Halmstad i lördags. Tv-kommentatorn Dahlqvist gastade i den aktuella situationen om att bollen ”dansade på mållinjen”. Inte i min tv. Där var bollen klart och tydligt över linjen. 

*. *. *

Nu har vi inga målkameror i svensk fotboll och inte heller några reprisbilder som domarhjälp. Otur finns däremot - och för tillfället förföljer den VSK. Hoppas laget håller modet uppe, på sikt brukar sånt där jämna ut sig. Sen säger jag inte att allt är otur; noll poäng och noll gjorda mål skvallrar så klart en del om oskicklighet också. För Halmstad måste det ha känts fantastiskt att vinna med 1-0. Så tillbakapressat större delen av matchtiden, så beroende av den för dagen utmärkte målvakten Tim Erlandsson. Halmstad är liksom Halmstad: sällan jätteroligt att titta på men alltid välorganiserat, ofta svårslaget.

*. *. *

Västerås SK är inte ensam nolla efter tre omgångar. Kalmar FF har - något överraskande - inlett precis lika illa. Jobbigt att börja i uppförsbacke, lätt att fastna i tvivel på den egna spelidén. Av det jag sett hittills saknar KFF lite av den anfallsspets man hade i fjol. En Rajovic (lämnade under sommaren). En Hummet. Distinkta avslut, killar som gör mål. Dino Islamovic har tillkommit, än så länge bara som inhoppare dock. Och utan att övertyga: i söndagens 0-1-match mot Göteborg brände han ett jätteläge till kvittering. Alltmedan nämnde Hummet frälste sin nya klubb Djurgården med en rackarrökare i krysset.

*. *. *

På Strandvallen i Hällevik såg jag Mjällby och AIK dela på poängen, 1-1. Ibland är fotbollen både torftig och rättvis. Men bra av Mjällby att resa sig från det försmädliga 0-1-målet (hemmakeepern Törnqvist på turné så att Pittas kunde curla in bollen i övergiven bur). Kvitteringen kunde förvisso varit snyggare. Två (!) AIK:are hjälpte varann till självmål i en rörig situation. Bulldozer Bergström var förstås inblandad, det brukar han vara så fort det vankas röra. Beundransvärd typ, Mjällbys centertank. Och man får inte va’ kräsen, alla mål räknas. Förlåt Västerås, jag menar alla utom dom som domar’n inte ser. 

*. *. *

Ikväll har jag bevittnat omgångens så kallade kross. Värnamo-MFF 0-4. Usch, egentligen tradigt med sån klasskillnad mellan två lag i samma serie. Fyra olika målskyttar i MFF, stundtals bländande spel. Demonstration av bredden också: Friedrich i buren, Berg och Jörgensen i startelvan. Bäst i mina ögon var än en gång Pena, spelare av hans kaliber kan inte ha funnits många i MFF genom åren. Värnamo? Sensationell femma i fjol. Den placeringen försvarar man inte i år, så mycket vågar jag påstå redan nu.