Två gånger på kort tid har jag vaknat av samma bisarra dröm: MFF-tränaren Henrik Rydström cyklar upp vid min sida och tackar för visat intresse. Inte mer än så för precis efter avslutad mening vaknar jag. Och tänker att drömmen är rund som en boll; jag går ju inte ens på några MFF-matcher längre, och för den delen tvivlar jag på att Rydström cyklar till sitt jobb. Drömmar lever sitt eget liv, denna är ändå smått underhållande jämfört med all gastkramande skit som hemsöker mig nattetid. Fast skumt att den går i repris. Och synd att den inte varar lite längre. Blekingar emellan, jag menar.
*. *. *
Åter till verkligheten. På Rydström hörs ursprunget. Han bodde kvar i Listerby tillräckligt länge för att dialekten skulle fastna. Kanske inte i originalskick, men i en sofistikerad version anpassad för de större rummen. Och snacka tycker han ju om, Rydström. Gärna i krokar, sällan rakt. Odelat populär är han knappast. Fjäskar inte heller för att bli det. Två gånger om har han tagit allsvenskt guld med MFF - utan att bli utsedd till Årets tränare. Ovanligt i en bransch där blott resultat brukar räknas. Något skaver med Henrik Rydström, något verkar stå i vägen för ett erkännande. Lite oklart vad.
*. *. *
Nej, jag sitter inte här och leker riddare bara för att jag råkat drömma om MFF-tränaren. Jag har själv hackat på honom flera gånger. Stört mig på vissa manér. Typ utfallen mot domarna. Enögdheten. Svårigheten att ta en förlust. I en annan stund kan jag dock tänka: är inte alla fotbollstränare så? Ligger det inte - mer eller mindre - i jobbets natur? Finns någon allsvensk tränare som ser båda lagen i en match? Någon som aldrig konfronterar fjärdedomaren för att lufta sitt missnöje? Någon som skulle medge att man fått domsluten med sig? Någon som klarar att vara gentleman i stridens hetta?
*. *. *
Om Rydström är värst i klassen - fullt möjligt - kan det ha med kravbilden att göra. I MFF abnorm, som bekant. Allt utom guld stämplas som misslyckande. Det driver liksom inte trevlighet, tror jag. I arbetsmiljön alltså. Privat har Rydström alldeles säkert en annan sida än den som exponeras i fotbollssammanhang. Min favorittränare i allsvenskan? Inte en, snarare flera. Nästan alla med tanke på jobbets svårighetsgrad. Okej, plus för Torstensson i Mjällby och Hellberg i Hammarby. Och ? för Billborn i Göteborg som jag tycker utstrålar svårartat svårmod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar