Enfald eller mångfald - det är frågan

Etnisk mångfald är ett kärt diskussionsämne i dessa tider. Eller kärt är kanske inte rätt ord, hett passar bättre. Somliga upplever problem med etnisk mångfald. Många störs av den på riktigt. Flera hundratusen kommer i stundande val att rösta på det parti som blivit ett slags uppsamlingsstation för missnöjet. Däribland invandrare som ogillar andra grupper av invandrare. Mångfaldsfrågan är liksom inte etniskt svensk, ytterst handlar den snarare om människans syn på medmänniskan. Viktigt att understryka inför valet: en betydande folkmajoritet kommer inte att rösta på ”uppsamlingsstationen”. Alla går inte omkring i upprörd saknad av det Sverige som en gång var, flertalet accepterar det Sverige som finns här och nu.

*. *. *

Ett område där den etniska mångfalden verkligen sticker ut är fotbollen. Inte minst den allsvenska. En frizon? Ja - och nej. Hängivna fans bryr sig föga, för dem kommer klubbmärket alltid att vara större än namnen i en laguppställning. Dessutom är det ”naturligt” blandat även i själva leden; Palle och Ali sida vid sida som tecken på att fotboll förenar. Men. Det finns en värld utanför klackarna. Fotbollsvänner med referenser bakåt i tid. Där muttras det desto mer över utvecklingen. Såg ett exempel häromsistens. En MFF-profilerad bloggare som indignerat utbrast ”detta är inte mitt MFF”. Med anspelning då på just den etniska mångfalden i spelartruppen. Bloggaren ifråga jämförde med 1979, året då MFF gick till final i Europacupen. I princip med idel Malmöpågar i laget, de enstaka undantagen kom från typ Österlen eller Göingebygden.

*. *. *

Så var det då - och så förblev det till en bit in på 90-talet. Svenska lag, svenska spelare. Sen föll den så kallade Bosmandomen. Nya direktiv, fri rörlighet, fotboll som en marknad bland andra. Europa först, andra kontinenter snart nog. Idag är det länge sen MFF letade fynd i skånska snår, blickarna riktas hellre globalt än lokalt. Man kan, som utomstående betraktare, gilla det eller avsky det. Eller också bara förundras: var håller ursvenska fotbollsspelare hus nu för tiden? Okej, många har flyttat utomlands, den fria marknaden verkar ju åt två håll. Men tunt känns det, onekligen. Nämnde bloggare ska f ö vara glad att han inte håller på Hammarby. I helgens Stockholmsderby mot AIK bytte Bajen ut Gustav Ludwigson tidigt i andra halvlek - och därefter var det blankt på etniska svenskar i laget. Inte en enda, av namnen att döma. MFF har i alla fall någon eller några. Som förr, fast tvärtom.

*. *. *

Personligen är jag inte särskilt upprörd över utvecklingen. Möjligen över hastigheten. Hur snabbt saker och ting förändras, hur en hel fotbollskarta kan ritas om på några få ”mandatperioder”. Men det är som det är: etnisk mångfald ett existerande faktum. I kvarteret där jag bor, i butiken där jag handlar, i alla miljöer som är ”mina”. Inklusive fotbollen. Den som stör sig får väl börja kolla på hockey, tänker jag. Där är den etniska mångfalden i princip obefintlig. En sak är säker: klockan går aldrig att vrida tillbaka. Inte ens om Uppsamlingspartiet skulle få egen majoritet nästa söndag.

Plottrandets pris, MFF?

2-0 borta mot Sivasspor i torsdags. 0-1 hemma mot Kalmar igår. Bra nog för Europa league, men inte bra nog för allsvenskan. Årets MFF blandar och ger, högt och lågt om vartannat. Mest lågt vad gäller allsvenskan. Inte särskilt konstigt, snarare logiskt. Tjugo omgångar in kan ingen säga hur en ordinarie MFF-elva ser ut. Nödvändigt roterande är en sak, det krävs kanske när Europaäventyren gör spelschemat ansträngt. Men onödigt plottrande är något annat och det menar jag att MFF hållit på med genom hela säsongen. Självklart påverkar det resultat och prestationer - negativt.

*. *. *

Det tidiga, möjligen förhastade, tränarbytet har heller inte gett någon effekt. Trots att spelartruppen numera är i stort sett intakt - och inte som under Milojevic’s tid decimerad av skador. Nya spelare har också köpts in. Meriterade namn, aktuell status dock sekundärt som det verkar. Buya Turay? Sylvass i Djurgården 2019 - men herregud, det är tre år sen. Fransmannen som kom nyligen, defensiv mittfältare, har glömt hans namn. Fast på bänkens ytterkant, icke en minut på banan. MFF har en del att förklara. Gärna även om den egna talangen Patriot Sejdius ”försvinnande”. Killen gjorde ju faktiskt succé i några inhopp tidigare under säsongen. På sistone helt ute ur matchtruppen. Varför?

*. *. *

I tidningen idag ser jag att MFF-kaptenen Anders Christiansen sträcker vapen. Med tio poäng upp till Häcken inser han att guldet är kört. ”Nu får vi gå för topp tre”, säger A C. Kan bli svårt nock, säger jag. MFF ligger på en skör femteplats i tabellen just nu, hotas bakifrån av Göteborg och Kalmar. Ja, till och med av Mjällby. Som jag min vana trogen såg igår. 1-0 mot Helsingborg, härliga tre poäng. Imponerande att kunna hålla metodiken i match efter match. Det är en stram och defensivt inriktad fotboll, inget att direkt dregla över för kräsna finsmakare. Men den bär, den håller, den är resursanpassad. I Mjällby plottrar man inte, tränare Brännström kör sina kort med en närmast provocerande konsekvens.

*. *. *

Slutligen, apropå målsnål fotboll. Jag måste bara flagga för Preston i engelska andraligan. Laget är obesegrat efter sex omgångar. Det i sig är kanske inte så uppseendeväckande - men kolla på målskillnaden: 1-0. Ja, totalt. En uddamålsseger, resten 0-0. Åtta poäng, häng på toppen. Snacka om att få ut extremt mycket av exceptionellt lite. Heja Preston!

Hatet mot Lööf

Ett varv till om politik såhär i valtider. Skakande nyheter kom häromdan: mannen som mördade en högprofilerad psykiatrisamordnare under Almedalsveckan planerade ett attentat även mot Annie Lööf. Kusligt, men föga förvånande: Centerns partiledare har länge varit utsatt för en hetskampanj bortom all värdighet. Inte minst på Sverigedemokraternas webbkanal, SD Riks. Hennes brott? Politiskt sidbyte. Principfasthet. Annie Lööf har helt enkelt stått vid sitt ord: inget samröre med SD, ingen legitimitet åt ett parti med människors olika värde som bärande affärsidé. Till skillnad då från M, KD och L som tycker att S är fienden och SD en hjärtevän. Makten först, värdegrund å sånt sist.

*. *. *

Viktigt att påpeka: SD har ingen direkt skuld till attentatsplanerna mot Annie Lööf. Den indirekta skuldbördan är något annat. Och den delas i så fall av många. Närmre bestämt alla som använder sociala medier till plattform för personangrepp på politiker som ”stör” deras världsbild. SD är dock särskilt framstående i den här genren, kolla på Riks om du tvivlar. Mina egna utvikningar i ämnet politik framstår vid en jämförelse som oskyldiga små smekningar (om jag får säga det själv). Nätpöbeln kan liksom inte skilja på fränt och hätskt, eller på kritiskt och hatiskt. Det Annie Lööf fått utstå på senare tid är över alla gränser - och självfallet kan sådant ge näring åt extremistdåd. Exempel finns.

*. *. *

Efterspelet till nyheten har varit vämjeligt från SD:s sida. Visst, ett pliktskyldigt beklagande över Lööf’s öde. Men inte tillstymmelse av självinsikt. Tvärtom. Offerkoftan på - som vanligt. När vissa statsråd (s) på goda grunder tar upp de hot- och hatkampanjer som riktats mot centerledaren i den webbaserade SD-propagandan...ja då svarar partiet med att kräva en ursäkt. Allt SD gör är rätt. Inget SD gör är fel, eller ens diskutabelt. Det är t ex helt okej att stämpla Annie Lööf som ”landsförrädare”. Vännerna på högerkanten har mig veterligt inte tagit avstånd - och delar av landets befolkning jublar. SD kammar hem 22,4 procent i en färsk opinionsmätning. Centern får runt 6. Jag har sagt det förr: överskatta aldrig en väljare. 

*. *. *

För egen del fruktar jag den dag Annie Lööf stiger av som partiledare. Vad händer med Centern efter henne? Samma som med Moderaterna när Reinfeldt lämnade? Hej SD, här kommer vi typ. Samtidigt skulle jag förstå om hon faktiskt gör det tämligen snart. Lööf är människa. Småbarnsmamma. Glad för ett helt vanligt liv, förhoppningsvis. Normal i någon mening. Råkar bara ha en politisk ryggrad som tydligen provocerar - och äventyrar hennes säkerhet. Sorgligt, Sverige. Vi borde kunna bättre.

Valrörelse med bruna kanter

Valet närmar sig, suck. Tänk så mycket lättare det var förr. Högdjuren röstade på Högern. Bönderna på Bondeförbundet. Fina folket på Folkpartiet. Kommunister på Kommunisterna. Och sen vann Arbetarepartiet (S) eftersom Sverige var ett industrisamhälle och arbetare en homogen massa med politisk samsyn. Högtidligt men odramatiskt. En mor och en far som klädde upp sig för att gå på lokal och rösta. Hur vet jag inte säkert, glömde fråga. Misstänker Folkpartiet, far var trots allt småföretagare. Men ungefär så minns jag min barndoms valsöndagar. Förutom att Tage kom ut som landsfader. Alltid, liksom.

*. *. *

Ingenting är längre som förut, sjöng bestämt Anders Fugelstad i en halvpolitisk svensktoppsdänga redan på 1970-talet. Stämde säkert då, stämmer ännu mer nu. Fem partier har blivit åtta, ytterligare några skvalpar omkring i kategorin ”övriga”. Alla de gamla har bytt namn. Alla utom Socialdemokraterna. Som å andra sidan bytt politik. Enligt belackarna alltså. Själv tror jag det är belackarna som bytt livsåskådning. Sånt är lätt hänt. Arbetarklassens söner och döttrar röstar inte S bara för att hedra mor & far - väldigt många röstar hellre SD för att hedra egot. Sverige idag är ju inte som Sverige igår. Det finns ingen arbetarklass i klassisk mening kvar, inget enat LO-kollektiv men väl ett splittrat.

*. *. *

Givet vår tids omständigheter tycker jag det är ganska fantastiskt att S fortfarande kan samla 30 procent av rösterna. Att SD samlar runt 20 procent tycker jag också är fantastiskt - fast på ett annat sätt. Vad är det för fel på M? Varför behövs två i grunden likadana partier? Vad har SD som inte M har? Okej, Jimmie. Han slår nog Uffe på poäng rent retoriskt. Jimmie pratar dessutom helt och hållet med munnen, Uffe förstärker med händerna. Ett ofog bland personer som vill göra sig märkvärdiga. I min värld ska det vara förbehållet dövtolkar att tala med händerna, övriga bör låta bli. Ungefär som M borde låtit bli att tävla med SD på SD:s villkor. Dömt att misslyckas, folk föredrar alltid originalet.

*. *. *

När jag växte upp fick man lära sig att Sverige var ett land med cirka sju miljoner invånare. Idag är motsvarande siffra tio om inte elva miljoner. Tillskottet intimt förknippat med generös invandringspolitik. Eller om man så vill - med tillståndet i världen. Människor flyr av en anledning, inte för ro skull. Ett land som Sverige tar också emot flyktinginvandrare av en anledning, inte under tvång eller hot. Det har med humanism att göra. Medmänsklighet. En vilja att hjälpa till inom ramen för det politiska systemet. Inte längre. Sverige är fullt, som SD-ledaren brukar säga. Eller om det är M-ledaren. Eller KD-Ebba. De låter ungefär likadant nuförtiden, partiföreträdarna. Hårda tag, udden mot utrikes ”volymer”. 

*. *. *

Den som idag försöker säga att invandringen berikat Sverige riskerar en propp. Invandringen har belastat Sverige, punkt. Nu gäller det bara att åtgärda saken. Genomföra avhumaniseringen, så att säga. Såg en valaffisch häromdan som slog an tonen: flygplan på molnfri himmel, nästan lite annonsliknande för typ charterresor. Om det inte vore för rubriken i krigsformat: ”UTVISA KRIMINELLA UTLÄNNINGAR”. SD kampanjar, klockorna stannar, Sverigevännerna jublar. Men varför ”kriminella”? Vill inte SD utvisa alla ”utlänningar”? Vad hände med partiets återvändarprogram? Hursomhelst. Populism räcker, seriös politik tar vi en annan gång. Kanske efter valet, när Sverige har ett resultat. Jag bävar. 

*. *. * 

För tydlighets skull: även jag upprörs av gängvåldet. Även jag vet att förövarna oftast är av utländsk härkomst. I andra eller tredje generationsled, men dock. Sen vet jag nånting som politikerna säkert också vet - men aldrig säger: även offren är som regel av ”utländsk härkomst”. Varför härkomst skulle vara intressant förstår jag nu inte fullt ut. Föds man verkligen till monster i vissa länder? Förlåt om jag tvivlar. Tror mer på konsekvenserna av misslyckad eller obefintlig integrationspolitik. Utanförskap, skenande klassklyftor. Taskiga vuxenförebilder. Egen oförmåga att ens kunna stava till ordet empati. Knarkdimma, pengahunger, vapenmakt. Komplett normlöshet. Möjligen sorg innerst inne.

*. *. *

I den världen låter man sig inte avskräckas av en valrörelse där mantrat för dagen är ”hårdare tag”. Låsa in, visa ut, skärpa till, strama upp. Buset bryr sig föga om sådana hot, tror jag. Eller om statsministern i Sverige heter Magda eller Uffe. Eller om SD blir större än M. Politik är för oss i ””innanförskapet”, det är våra röster partierna jagar. Mer eller mindre sofistikerat. Ibland som om vi vore idioter. Nej, jag säger inte att det var bättre på Tages tid. Men det var helt klart jävligt annorlunda.

Utflykt i fotbollens sagoland

Familjeutflykt igår. Jag och frugan, dottern och svärsonen samt det fyraåriga barnbarnet. Till Blekinge. Närmre bestämt Hällevik, i den del av landskapet som kallas Listerlandet. Det är här Mjällby AIF är hemmahörande. Elitfotbollens humla: bör inte kunna flyga, gör det ändå. Eller om man så vill: bör inte kunna utmana Malmö FF men gör det ändå. Runt 1200 personer bor i Hällevik, ännu färre i själva Mjällby några kilometer bort. Inget logistiskt underlag för allsvensk fotboll precis - och just därför är det lätt att tycka om Mjällby AIF.

*. *. *

Nu är det förvisso inte bygdens söner som spelar i laget. Möjligen någon eller några om man inkluderar Sölvesborg i ”bygden”. Men i huvudsak är dagens Maif byggt som vilket annat allsvenskt lag som helst. Spelare utifrån, inrikes som utrikes, köpta eller inlånade. Jobbet i Hällevik, boendet i närliggande städer; Kristianstad, Hässleholm, Karlshamn, i något fall faktiskt Malmö. Förutom Sölvesborg då. Sportchefen är dock en riktig Listerlandslegendar: Hasse Larsson. Lantbrukare och slåttermaskin på Mjällbys mittfält när det begav sig. Jag såg en glimt av honom igår. ”Bagar’n” såg jag också, apropå legendarer. Och Asper, målvaktsikonen. Mycket fint folk i vimlet kring Strandvallen, den undersköna arenan.

*. *. *

Matchen? 1-1. Det sa jag redan i bilen på väg upp. Till viss förvirring för barnbarnet. I hennes värld vinner man eller också förlorar man. Däremellan finns just ingenting. ”Oavgjort” är ett vuxenord. Men om resultatet förundrade henne var det nog ingenting mot publiktrycket. Vuxna människor som sjunger, vrålar, jublar konstant i 90 minuter plus tillägg för att andra vuxna människor jagar efter samma boll...jag lovar, en fyraåring kan bli storögd för mindre. Där vi stod lät det f ö som MFF:s hemmamatch. Sent ute får man ta vad som finns kvar i biljettväg och det råkade alltså bli precis vid det ”blå berget”. Där energinivån levde sitt eget liv - och jag som Mjällby till ära klätt mig i gult kom undan med blotta förskräckelsen.

*. *. *

Det gjorde även mitt lag, kändes det som. Sista halvtimmen var MFF-dominansen så markant att man bara väntade på ett avgrundsvrål över 1-2. Dessbättre icke. 1-1 stod sig, sent omsider kom en befriande slutsignal. Poängvinst för ett metodiskt gnuggande Mjällby. Poängtapp för ett desillusionerat MFF som snart förbrukat även de teoretiska chanserna till ett nytt guld. Bollen gör liksom jobbet, inte budgeten. Fötter och ben viktigt ja, men hjärtat viktigast. Därför Bergström före Birmancevic. Sånt där ska jag försöka förklara för barnbarnet i sinom tid. Igår var det inte lönt. Hennes allsvenska debut blev alltför omtumlande bara av det ”mystiska” resultatet. Och förhoppningsvis ändå ett minne för livet. 

*. *. *

Knappt 15 mil från Malmö ligger den här fantastiska platsen. Alla fotbollsvänner borde åka dit någon gång. Njuta kontrasten. I Hällevik finns inga blåljusmatcher. Inga bengaler. Inga huliganer. Ingen storstadsdynamik överhuvudtaget. Och definitivt ingen storklubbsattityd. Bara Mjällby AIF. Ödmjukhet. Stolthet. Saga: allsvensk fotboll i lingonsnåren, typ. Hej humla, här har du din kompis.

Skönhetsfläckar i EM-festen

EM i friidrott i tv. Underhållande? Jag säger som min matglada moster Margit brukade säga när hon efter avslutat frossande fick frågan om hon var mätt: ”delvis”. Tävlingarna gillar jag. Prestationerna har jag respekt för. Jacob Hård med flera i SVT:s personalstyrka på plats gör tittandet värt. Publiken i München är dessutom fantastisk. Men så är det tv-produktionen, möjligen i kombination med friidrottens egna hitte-på-grejer. Inte bra. Stör helheten, drar ner betyget.

*. *. *

I kastgrenarna, typ spjut och slägga, har det blivit omöjligt att med blotta ögat kunna uppskatta de längder som (sent omsider) uppmäts. Linjer och markeringar ligger som förvirrande streck i tv-rutan, rätt- eller felplacerade verkar inte ens Hård och grabbarna kunna avgöra. Fatalt förstås. Stöld av halva nöjet. Samma i längdhopp och tresteg. Det som förr kallades ”perfekt plankträff” kan nu mycket väl avfärdas som övertramp. I efterhand. Friidrottens svar på VAR, om man så vill.

*. *. *

Utveckling och avveckling hand i hand. Allt för mikrorättvisan, eller vad det nu är friidrotten vill uppnå. Själv föredrar jag det mänskliga ögat. Funktionärer med flaggor. Vit för korrekta hopp, röd för övertramp. Omedelbara besked, inga utdragna longörer i teknikens namn. Resultat i rutan ska vara en självklarhet, inte en nåd att stilla bedja om. Vilket det faktiskt varit under det här EM:et. Synd och skam att sabba en storslagen fest på det sättet.

”Man ska inte klaga”. Inte?

Värmebölja. Finns det nåt äckligare? Nåt farligare? Tvivlar. Jag har haft en elakartad påhälsning av corona, men detta känns faan i mig värre. Var finns vaccinet när man skulle behöva det? Människan - jag menar i första hand den nordiska - är inte gjord för 30 grader i skuggan. Hallå, i skuggan. Dit man normalt flyr för behaglig svalka, där sitter man nu som fånge i en överhettad bastu. Svettas floder, kippar efter luft. Laddar högern - om ifall någon skulle komma förbi och yttra den provocerande frasen ”man ska inte klaga”. Inte? När benen svullnar till trästockar? När man eventuellt håller på att stryka med? När faan ska man få lov att klaga om inte då?

*. *. *

Nä, hjälper mot själva saken gör det inte. 30 grader är och förblir 30 grader. Man kan liksom inte klaga bort helvetet. Ännu mindre det egentliga problemet. Sitt eget åldrande. Det är ju vad det faktiskt handlar om; vätskebalans, blodcirkulation, hela kroppsmotorn inklusive reservdelar. Allt det där som sällan blir bättre med åren. Snarare tvärtom - alldeles oavsett väder och vind. Men gärna förvärras dramatiskt när temperaturen skenar mot 30. Därför är det rimligt att klaga, tycker jag. Kanske till och med nyttigt. Tiga och lida är den uppgivnes alternativ, gny och gnälla främjar vitalitet och välbefinnande. Lättar på trycket, lindrar plågan. Inte mycket, men något.

*. *. *

Tacka vet jag barnen. De klagar inte på någon extremhetta. Ingen jag har hört i alla fall. Barn är klokare än så - och drivs förvisso av andra impulser. Spring i benen t ex. Lek i hågen. Badlust, livsglädje, oförstörda kroppar. Värmebölja inte som problem, utan som definitionen av sommar. En gång var man själv precis så, vill jag minnas. Gårdagens busungar, dagens klagokör. Människans naturliga utveckling, från ax till limpa. I morgon något svalare. Eventuellt regn. Möjligen åska. Allt enligt aktuell prognos. Bäst att ta den med en nypa luft, det där låter ju för bra för att vara sant. Och nej, jag har inte glömt situationen i Ukraina. Det finns problem och - problem.

Blått och blandat från tankeverkstan

Okritiska hyllningar till MFF i dagens lokalpress. 3-1 mot ett torftigt Sundsvall räcker tydligen för att rimliga analyser ska utebli. Själv såg jag matchen på tv - och blev mer konfunderad än imponerad. Här har MFF alltså köpt in en spjutspets med näsa för mål. Men placerar honom som ytter. Kantspringare. Vilsen och övergiven, knappt involverad i spelet. Hur tänkte Andreas Georgson där? Exakt när blev Buya Turay ”korridorlöpare”? Mannen har väl profilerat sig som skyttekung eller? Inhandlats därför eller? Att sätta Buya Turay på kanten är lite som att sätta en sportchef på tränarposten. Inte dömt att misslyckas, men utmanande och mycket märkligt.

*. *. *

Ingenting om detta i tidningarnas efterskörd till matchen. Bara en brutal 1a på Buya Turay i den fåniga betygsättningen. Som om allt var hans eget fel; placeringen i laget, utanförskapet i spelet, usla mottagningar av de fina passningar han trots allt levererade. Jag förstår Buya’s frustration - i tv gick den inte att ta miste på. Men annars var det rätt okej i MFF. Mer än så under slutfasen av första halvlek. Tre mål inom loppet av sju minuter där, game over. Efter pausen tog leklust överhanden, skärpan försvann till förmån för något slags underhållningsfotboll kemiskt ren från effektivitet. Det kostade halvleken. Sundsvall vann den ju faktiskt med 1-0. Inget att göra affär av, sånt händer.

*. *. *

Ratad i Malmö. Vilsen i Halmstad. Hemma i Värnamo. En uträknad målmaskin har hittat rätt i fotbollstillvaron. Respekt, Marcus Antonsson.

*  *  *

Henrik von Eckermann. Världsmästare i ridhoppning. En storartad bedrift, här och där klassad som bragd. Nästan så jag känner mig delaktig: karl’n bär ju halva mitt efternamn. Vi är dock inte släkt. Han är adelsman, jag en helt vanlig medelnisse. Med ringa erfarenhet av hästar dessutom. En klapp på nosen på morfars fetaste ardenner är allt - och det var på 1950-talet. Den kusen kunde nog inte hoppa, men han var en jävel på att jobba. I transportsektorn, inte minst.

*. *. *

Ikväll har jag sett Häcken-Mjällby. 1-0 Häcken, förargligt nog. Avgörandet föll sent, runt 77e minuten. Typiskt topplag att ha det flytet. Och typiskt Mjällby att försvara sig väl men inte riktigt våga eller kunna framåt. Arton gjorda mål på arton matcher är för klent, motsvarande siffra för Häcken är 43. Oroande för Mjällby: mittbacksklippan Gracia utgick i slutet, en skada på honom är det sista laget behöver. Härnäst väntar hemmamatch mot MFF. Tufft det med. För vem säger jag inte, då kan jag bli kallad sillastrybare.

Vid w o ringer klockorna...

Skulle gått på match idag. Croatia-Malmö IK. Blev inget, gjorde en Husie. Lämnade walk over alltså. Vem faan går på fotboll i 30-gradig värme? På en soldränkt idrottsplats som Kroksbäck där den faktiska temperaturen snarare kretsar runt 40-45-50? Ingen som har livet kärt gör det. Vem vill ens spela fotboll i extremhetta? Inte Husie IF tydligen. Den anrika småklubben från Malmös östra ytterkanter lämnade w o igår, kom inte till match överhuvudtaget. Men okej, att skylla det på vädret vore förstås att dribbla med sanningen.

*. *. *

Walk over är fotbollens skamgräns, passeras normalt endast av lag i svårartad kris. Där resultaten uteblivit. Där spelare tappat sugen. Där moralen kallnat och klubbkänsla är ett bottenfryst begrepp. Jag vet inget om läget i Husie IF men tabellen talar: toksist i division 4. 10-73 i målskillnad, inte en enda seger. I det perspektivet blir 0-3 (siffrorna för w o-förlust) mot serieledande FC Trelleborg närmast en framgång. För stunden. Framöver kan det dock betyda nådastöten. En till w o, sen är det kört för Husie IF. Uteslutning från serien, omstart från systemets bottenplatta. Alternativt nedläggning av hela seniorverksamheten. I allra värsta fall hela klubben.

*. *. *

Det låter så klart dramatiskt. Mest sorgligt. Och möjligen överilat från min sida; kanske var det bara igår Husie misslyckades med att få ihop fullt manskap. Förhoppningsvis är det så. Klubben är ju trots allt så mycket större än bara ett för tillfället bräckligt herrlag. Damlag finns, bred ungdomsverksamhet inte minst. Hängivna ledare, engagerade föräldrar, gott renommé i ”kretsarna”. Allt detta talar till Husie IF:s fördel. Dessvärre skakades klubben av en intern miljonförskingring inför säsongen, om eller hur det påverkat fortsättningen är oklart. Säkert något, märkligt vore det annars. Händelser av det slaget kan lamslå mindre kompletta klubbar än Husie IF. 

*. *. *

Osökt kommer jag ändå att tänka på alla Malmöklubbar som har försvunnit från fotbollskartan under åren, inte sällan med början i ”w o”. Allians. Kirseberg (numera en del av Malmö City). Rapax. Kick. Augustenborg. Sofielund. Bulltofta. Segevång. Nydala. Malmö Sport. Sundet. Sorgenfri. Almhögs Vingar (?). Och då har jag bara nämnt dem jag kommer på i stunden. Några har förvisso tillkommit men inte så att det matchar bortfallet, långt därifrån. Va’gör Malmökillar nuförtiden, kan man undra. Lirar innebandy? Eller fotboll blott på skoj, när egot känner lust? Där klubbtillhörighet kan kvitta och en halv lemonad för länge sedan spelat ut sin roll som lockelse? Vet ej, lämnar w o på svaret.

Det kom en mätning...

Prick en månad kvar till Valet. Då presenterar SVT/Novus en mätning som visar att MP minsann hoppat från mellanöl till starköl. Eller i siffror: från 3,5 procent senast till 5,2 procent nu. På säker sida om riksdagsspärren - till förtret för alla klimatförnekare och miljörelativister. Inklusive den makttrånande oppositionen. Med MP kvar i riksdagen krymper chanserna för Lag Kristersson att bilda regering, mandatfördelningen skulle fortsatt väga över i Lag Anderssons favör. Om nu C och V kan bygga ett gemensamt cv, vill säga. Det är lite som att försöka para pitbull och vildkatt...egentligen omöjligt. Men Magdalena Andersson behöver båda och politik lär ju vara det omöjligas konst, så kanske ändå.

*. *. *

För Ulf Kristersson och Moderaterna kommer nog mätningen som en kalldusch. 18,6 procent. Faktiskt exakt samma siffror som SD. Tufft för ett parti som ständigt och jämt profilerar sig som det ledande i regeringsalternativet. Vad händer om SD spurtar förbi? Tänker Kristersson göra anspråk på statsministerposten oavsett? Hur förhåller sig Åkesson till det? Vad säger Jovialiske Johan och Näbb-Ebba om saken? Spännande frågor, ovissa svar. Och lite löjets skimmer just nu över högeroppositionens stående mantra om att ”få ordning på Sverige”. Den inbördes ordningen ser ut att kunna bli problematisk nock. Talmannen bävar säkert; kaffet är dyrt, fikarundorna kan bli många.

*. *. *

Det bör kanske nämnas att mätningen gjordes innan den senaste SD-bravaden. Alltså att en av partiets riksdagsledamöter anklagas för att ha skickat PetterNiklas-bilder till kvinnliga kolleger. Jag skriver bravad, inte skandal, av en anledning. Tidigare händelser i kategorin ”minst sagt udda” visar nämligen att SD brukar öka sitt väljarstöd för varje nytt bidrag. Varför överlåter jag åt forskningen att utröna. Själv kan jag bara gissa: avvikande ”kulturyttringar” går hem i stugorna - så länge de utförs av Sverigevänner för Sverigevänner. Ett ömsesidigt givande och tagande, liksom. Inbördes beundran i politisk skrud, röster att vinna. Pass på: i nästa mätning kan det bli 20 procent för PetterNiklas-partiet.

Friidrott - en riktig Hårdvara

Allt var inte fotboll helgen som gick. I Norrköping avgjordes svenska mästerskapen i friidrott - och SVT var där, sände i princip rubbet. Med Jacob Hård som oöverträffad kommentator och Alhaji Jeng som utmärkt bisittare. Ett nytt radarpar under uppsegling, skulle jag säga. Så länge det nu varar: Hård har passerat pensionsstrecket rent åldersmässigt, kanske kommenterar han på sista versen. Synd i så fall, väldigt svårt att se någon kronprins.

*. *. *

Det slår mig nu: har någon någonsin hört Jacob Hård kommentera en fotbollsmatch? Hockey? Boxning och liknande? Aldrig vad jag vet. Det skulle liksom inte ”klä” honom. Friidrott och skidåkning är Hård’s reserverade bord. Ädel sport. Inga råheter. Sällan några bortförklaringar. Ingen domare att hacka på. Inga löjliga ”fönster” för transfers hit och dit - eller skampålar för tränare som inte ”levererar”. Doping? Ja, jo, fläckvis förekommande i både friidrott och skidåkning. Hård är säkert den förste att må illa över detta - men avarterna definierar på intet sätt hans favoritsporter.

*. *. *

SM i friidrott är nåt speciellt. Så mycket äkta glädje. Så många fina prestationer, även utanför de allra bästa. Alla dessa män, alla dessa kvinnor, alla dessa tävlingsgrenar. All denna generositet; ingen surar över ett eget tillkortakommande, perspektivet ser ut att vara mycket större än så. Stort som Daniel Ståhl, höll jag på att säga. Mannen hivade alltså iväg diskusen över 70 meter - utan att bli svensk mästare. Simon Pettersson snuvade honom med någon decimeter, otroligt nog. Ståhl var glad ändå. Inte sen att gratulera heller. Det är så man umgås i friidrott, helt enkelt. Jag gillar det skarpt. 

*. *. *

Visst, friidrotten var större förr, ett SM samlade fler deltagare. Men helgens tävlingar visade att charmen finns kvar. Tjusningen i en spurtuppgörelse på 10 000 meter. En Henrik Larsson som kutar 100 meter på 10,3 sekunder. En Stefan Holm Junior - Melwin - som flyger över 2,18 i höjdhoppet och blir svensk mästare vid 17 års ålder. En Wilma Svensson som visar att sprinterlöften numera finns även i min gamla barndomsstad Oskarshamn. Nej, ingen medalj men hon var hyfsat nära både på 100 och 200. En Maja Åskag som överträffar sig själv i längdhoppet och vinner på sensationella 6,73. Stort och smått, strålande tv-underhållning alltihop. Tack.

Om snöpligt slut och platt fall

Nära stryper ingen sill. Det fick Mjällby erfara idag. Ledning 1-0 in i sista stopptidsminuten, tre pinnar som i ett garn. Då kvitterar Elfsborg. Snöpligt är förnamnet. Rättvist efternamnet - om man nu vill göra anspråk på att vara mer än en sur supporter. Elfsborg var det dominerande laget. Hade/har de bästa spelarna, den större potentialen. Mjällby var bra på sitt speciella sätt: hårt jobb, utmejslad metodik, tajt försvarsspel. Och så omställningar vid valda tillfällen. Inga äventyrligheter, inget onödigt bjäfs. Det kunde räckt till seger också idag, men som sagt: 1-1 kändes sjyst. Ja, inte precis när det hände men sedan jag svalt förtreten. Vilket tog cirka en halvtimme plus tillägg.

*. *. *

För en vecka sen såg jag matchen Sirius-Mjällby. 0-1, långt säkrare än vad siffrorna ger sken av. Kan inte minnas att Sirius var nära att göra mål, eller ens komma till någon målchans. Men varje match är ny, som det står i fotbollsbibeln. Idag såg jag samma Sirius besegra MFF med 2-1. Inte av en slump utan för att det blev farligt varje gång laget närmade sig MFF:s straffområde. Inte särskilt ofta, förvisso. MFF ”ägde” matchen, åtminstone skenbart. Men skjuter man över tomt mål från en meters håll (Birmancevic) och klyddar bort alla andra chanser, ja då går det som det måste gå när försvarsspelet är som det är. Undermåligt, vill säga. Slappt, osynkat. Som Mjällbys - fast exakt tvärtom.

*. *. *

De blådårar som trodde att MFF:s problem var en tränarfråga fick måhända nåt att bita i. Vem var det förresten som bestämde att Milojevic skulle kickas? Styrelsen? Supportrarna? Sportchefen? Spelarna? Alla i samverkan? Det finns skäl att undra. I dagens match saknades behörig tränare helt och hållet. Skulle det vara bättre? All respekt för Andreas Georgson som tillfällig coach - men han är sportchef, inte allsvensk tränare. Min personliga uppfattning - rätt eller fel - är att lagbygget är MFF:s verkliga problem. Spelarna finns, kemin ser ut att saknas. För många egon, för få som ”klickar” tillsammans. Några med utgånget bäst-före-datum, flera som inte längre klarar av kontinuerligt matchande. 

*. *. * 

Köpa spelare är ingen konst, inte med MFF:s plånbok. Utmaningen ligger i att skapa harmoni, få ihop helheten. Fotbollsspelare är nämligen som folk är mest, föreställer jag mig. Olika. Gillar knappast varann per automatik, det är i så fall ren tur. Förstår kanske inte ens varann initialt; MFF har ju världen som upptagningsområde. Tålmodigt arbete krävs - och då kan det vara smart att lita på tränaren i mer än ett halvår. Till att börja med.

Apropå vädret...

Igår flödande sol och drygt 30 grader hett. Idag hällande regn och knappa 20 grader ljummet. Växlande väderlek, som meteorologerna brukar säga. Lagom är svårt. Lagom är också olika: vissa njuter av att svettas, andra plågas. Det har med ålder att göra, tror jag. I takt med att den stiger ökar liksom människans skyddsbehov. Bort från det där som en gång kändes attraktivt och lustfyllt. Vem vill trängas på en badstrand vid 77? Hoppa från bryggan med risk för okontrollerad vattenplaning? Stappla ner för trapporna som en annan Nancy Pelosi? Ligga och pressa för att bli brun och vacker - för vem då? Nä, tacka vet jag regn och rusk. Hellre en månad i Reykjavik än en minut i Bagdad, den saken är klar.

*. *. *

Apropå väder å sånt är jag svårt fascinerad av amerikanarnas förhållningssätt till hösten. Ålderns höst, närmre bestämt. Den nu sittande presidenten närmar sig 80. Nämnda Pelosi, talman och därmed nr 3 i USA:s makthierarki, har fyllt 82. I ett land som Sverige vore något liknande uteslutet, här dras en slags gräns för allmänmänsklig prestanda vid cirka 65. Möjligen kan vi skoja om att ålder är ”blott en siffra” - men i USA skojar man inte, man röstar på mer eller mindre vitala gubbar och gummor i demokratiska val. Fascinerande, som sagt. Pelosi besökte förresten Taiwan häromdan. För att reta Kina eller för att profilera sig själv vet jag inte, gissningsvis både ock. Utfallet blev hursomhelst lyckat.

*. *. *

Här hemma höjs då och då röster för att MFF borde föryngra sin spelartrupp. I den befintliga finns ju ett stort antal 30-plussare. Inga jämförelser i övrigt, men nog är det märkligt hur vissa ”yrkesgrupper” alltid undkommer alla föryngringsdiskussioner. Påvar och presidenter. Despoter och diversehandlare på politikens bakgårdar. Kungar och drottningar, icke att förglömma. Dignitärer av det slaget bestämmer själva när de ska sluta. Mera sällan blir det före yttersta dagen. Kan bero på att det är skillnad på folk och folk - men förvisso även på jobb och ämbete. Det ena sliter mer än det andra. Fotboll t ex. Helt klart en typ av kroppsarbete, annars kunde Bosse Larsson varit aktiv ännu. Han är trots allt ett par år yngre än Joe Biden.

*. *. *

Slut för idag, tack för idag. Förlåt om jag trampat nån på tårna.

Pengarna först, eftermälet sist

Först som sist: jag kan ingenting om golf. Vet inte vad birdie betyder. Eller bogey. Gränsen går vid putt; det har jag själv testat med blandad framgång. Men då i minigolf, skojvarianten av ”riktig” golf. Den senare har jag alltid haft fördomar om, sanningen att säga. Folk som flanerar omkring på hålförsedda grönområden och tror dom e’ nåt bara för att plånboken är tjock nock för de skyhöga avgifterna. Spelare som - om de når hygglig nivå - måste ha personliga assistenter. Caddies, kallas de visst. Bärare på svenska. Allemanssport? Inte i min värld. Lite så har jag tänkt och känt genom åren, även när golfpropagandan rasade som värst och ”alla” skulle pröva på. 90-talet, tror jag.

*. *. *

Med allt det där sagt vill jag ändå uttrycka min beundran för Sveriges bäste (herr)golfare i modern tid. Henrik Stensson alltså. I hetluften här och nu, lovligt byte för moral-Sverige. Vad ont har mannen gjort? Stått upp för sitt svulstiga ego. Tackat ja till nåt saudiarabiskt tävlingshittepå med infantila prispengar, åtskilliga garantimiljoner bara för själva ja-tacket. Vad är det som är sjukt här? Erbjudandet som sådant, får jag nog säga. Stensson är blott en ömklig människa. Ointresserad av heder och etik, blind för Saudiarabiens antidemokratiska statsskick. Pengarna först, eftermälet sist. Var och en är sitt eget bankkonto närmast - men få har visat det lika tydligt som Henrik Stensson.

*. *. *

Därför, bara därför, kan jag känna en viss beundran för mannen. Han hycklar inte. Smyger inte. Sveriges bäste golfare klär av sig inför öppen ridå. Offrar sitt anseende, hela sitt renommé. Modigt eller idiotiskt kan måhända diskuteras...eller också inte. Normala människor ställs ju aldrig inför några ”saudiska” erbjudanden. Det ska en golfare till. En sällsynt girig.