Familjeutflykt igår. Jag och frugan, dottern och svärsonen samt det fyraåriga barnbarnet. Till Blekinge. Närmre bestämt Hällevik, i den del av landskapet som kallas Listerlandet. Det är här Mjällby AIF är hemmahörande. Elitfotbollens humla: bör inte kunna flyga, gör det ändå. Eller om man så vill: bör inte kunna utmana Malmö FF men gör det ändå. Runt 1200 personer bor i Hällevik, ännu färre i själva Mjällby några kilometer bort. Inget logistiskt underlag för allsvensk fotboll precis - och just därför är det lätt att tycka om Mjällby AIF.
*. *. *
Nu är det förvisso inte bygdens söner som spelar i laget. Möjligen någon eller några om man inkluderar Sölvesborg i ”bygden”. Men i huvudsak är dagens Maif byggt som vilket annat allsvenskt lag som helst. Spelare utifrån, inrikes som utrikes, köpta eller inlånade. Jobbet i Hällevik, boendet i närliggande städer; Kristianstad, Hässleholm, Karlshamn, i något fall faktiskt Malmö. Förutom Sölvesborg då. Sportchefen är dock en riktig Listerlandslegendar: Hasse Larsson. Lantbrukare och slåttermaskin på Mjällbys mittfält när det begav sig. Jag såg en glimt av honom igår. ”Bagar’n” såg jag också, apropå legendarer. Och Asper, målvaktsikonen. Mycket fint folk i vimlet kring Strandvallen, den undersköna arenan.
*. *. *
Matchen? 1-1. Det sa jag redan i bilen på väg upp. Till viss förvirring för barnbarnet. I hennes värld vinner man eller också förlorar man. Däremellan finns just ingenting. ”Oavgjort” är ett vuxenord. Men om resultatet förundrade henne var det nog ingenting mot publiktrycket. Vuxna människor som sjunger, vrålar, jublar konstant i 90 minuter plus tillägg för att andra vuxna människor jagar efter samma boll...jag lovar, en fyraåring kan bli storögd för mindre. Där vi stod lät det f ö som MFF:s hemmamatch. Sent ute får man ta vad som finns kvar i biljettväg och det råkade alltså bli precis vid det ”blå berget”. Där energinivån levde sitt eget liv - och jag som Mjällby till ära klätt mig i gult kom undan med blotta förskräckelsen.
*. *. *
Det gjorde även mitt lag, kändes det som. Sista halvtimmen var MFF-dominansen så markant att man bara väntade på ett avgrundsvrål över 1-2. Dessbättre icke. 1-1 stod sig, sent omsider kom en befriande slutsignal. Poängvinst för ett metodiskt gnuggande Mjällby. Poängtapp för ett desillusionerat MFF som snart förbrukat även de teoretiska chanserna till ett nytt guld. Bollen gör liksom jobbet, inte budgeten. Fötter och ben viktigt ja, men hjärtat viktigast. Därför Bergström före Birmancevic. Sånt där ska jag försöka förklara för barnbarnet i sinom tid. Igår var det inte lönt. Hennes allsvenska debut blev alltför omtumlande bara av det ”mystiska” resultatet. Och förhoppningsvis ändå ett minne för livet.
*. *. *
Knappt 15 mil från Malmö ligger den här fantastiska platsen. Alla fotbollsvänner borde åka dit någon gång. Njuta kontrasten. I Hällevik finns inga blåljusmatcher. Inga bengaler. Inga huliganer. Ingen storstadsdynamik överhuvudtaget. Och definitivt ingen storklubbsattityd. Bara Mjällby AIF. Ödmjukhet. Stolthet. Saga: allsvensk fotboll i lingonsnåren, typ. Hej humla, här har du din kompis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar