Etnisk mångfald är ett kärt diskussionsämne i dessa tider. Eller kärt är kanske inte rätt ord, hett passar bättre. Somliga upplever problem med etnisk mångfald. Många störs av den på riktigt. Flera hundratusen kommer i stundande val att rösta på det parti som blivit ett slags uppsamlingsstation för missnöjet. Däribland invandrare som ogillar andra grupper av invandrare. Mångfaldsfrågan är liksom inte etniskt svensk, ytterst handlar den snarare om människans syn på medmänniskan. Viktigt att understryka inför valet: en betydande folkmajoritet kommer inte att rösta på ”uppsamlingsstationen”. Alla går inte omkring i upprörd saknad av det Sverige som en gång var, flertalet accepterar det Sverige som finns här och nu.
*. *. *
Ett område där den etniska mångfalden verkligen sticker ut är fotbollen. Inte minst den allsvenska. En frizon? Ja - och nej. Hängivna fans bryr sig föga, för dem kommer klubbmärket alltid att vara större än namnen i en laguppställning. Dessutom är det ”naturligt” blandat även i själva leden; Palle och Ali sida vid sida som tecken på att fotboll förenar. Men. Det finns en värld utanför klackarna. Fotbollsvänner med referenser bakåt i tid. Där muttras det desto mer över utvecklingen. Såg ett exempel häromsistens. En MFF-profilerad bloggare som indignerat utbrast ”detta är inte mitt MFF”. Med anspelning då på just den etniska mångfalden i spelartruppen. Bloggaren ifråga jämförde med 1979, året då MFF gick till final i Europacupen. I princip med idel Malmöpågar i laget, de enstaka undantagen kom från typ Österlen eller Göingebygden.
*. *. *
Så var det då - och så förblev det till en bit in på 90-talet. Svenska lag, svenska spelare. Sen föll den så kallade Bosmandomen. Nya direktiv, fri rörlighet, fotboll som en marknad bland andra. Europa först, andra kontinenter snart nog. Idag är det länge sen MFF letade fynd i skånska snår, blickarna riktas hellre globalt än lokalt. Man kan, som utomstående betraktare, gilla det eller avsky det. Eller också bara förundras: var håller ursvenska fotbollsspelare hus nu för tiden? Okej, många har flyttat utomlands, den fria marknaden verkar ju åt två håll. Men tunt känns det, onekligen. Nämnde bloggare ska f ö vara glad att han inte håller på Hammarby. I helgens Stockholmsderby mot AIK bytte Bajen ut Gustav Ludwigson tidigt i andra halvlek - och därefter var det blankt på etniska svenskar i laget. Inte en enda, av namnen att döma. MFF har i alla fall någon eller några. Som förr, fast tvärtom.
*. *. *
Personligen är jag inte särskilt upprörd över utvecklingen. Möjligen över hastigheten. Hur snabbt saker och ting förändras, hur en hel fotbollskarta kan ritas om på några få ”mandatperioder”. Men det är som det är: etnisk mångfald ett existerande faktum. I kvarteret där jag bor, i butiken där jag handlar, i alla miljöer som är ”mina”. Inklusive fotbollen. Den som stör sig får väl börja kolla på hockey, tänker jag. Där är den etniska mångfalden i princip obefintlig. En sak är säker: klockan går aldrig att vrida tillbaka. Inte ens om Uppsamlingspartiet skulle få egen majoritet nästa söndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar