Valet närmar sig, suck. Tänk så mycket lättare det var förr. Högdjuren röstade på Högern. Bönderna på Bondeförbundet. Fina folket på Folkpartiet. Kommunister på Kommunisterna. Och sen vann Arbetarepartiet (S) eftersom Sverige var ett industrisamhälle och arbetare en homogen massa med politisk samsyn. Högtidligt men odramatiskt. En mor och en far som klädde upp sig för att gå på lokal och rösta. Hur vet jag inte säkert, glömde fråga. Misstänker Folkpartiet, far var trots allt småföretagare. Men ungefär så minns jag min barndoms valsöndagar. Förutom att Tage kom ut som landsfader. Alltid, liksom.
*. *. *
Ingenting är längre som förut, sjöng bestämt Anders Fugelstad i en halvpolitisk svensktoppsdänga redan på 1970-talet. Stämde säkert då, stämmer ännu mer nu. Fem partier har blivit åtta, ytterligare några skvalpar omkring i kategorin ”övriga”. Alla de gamla har bytt namn. Alla utom Socialdemokraterna. Som å andra sidan bytt politik. Enligt belackarna alltså. Själv tror jag det är belackarna som bytt livsåskådning. Sånt är lätt hänt. Arbetarklassens söner och döttrar röstar inte S bara för att hedra mor & far - väldigt många röstar hellre SD för att hedra egot. Sverige idag är ju inte som Sverige igår. Det finns ingen arbetarklass i klassisk mening kvar, inget enat LO-kollektiv men väl ett splittrat.
*. *. *
Givet vår tids omständigheter tycker jag det är ganska fantastiskt att S fortfarande kan samla 30 procent av rösterna. Att SD samlar runt 20 procent tycker jag också är fantastiskt - fast på ett annat sätt. Vad är det för fel på M? Varför behövs två i grunden likadana partier? Vad har SD som inte M har? Okej, Jimmie. Han slår nog Uffe på poäng rent retoriskt. Jimmie pratar dessutom helt och hållet med munnen, Uffe förstärker med händerna. Ett ofog bland personer som vill göra sig märkvärdiga. I min värld ska det vara förbehållet dövtolkar att tala med händerna, övriga bör låta bli. Ungefär som M borde låtit bli att tävla med SD på SD:s villkor. Dömt att misslyckas, folk föredrar alltid originalet.
*. *. *
När jag växte upp fick man lära sig att Sverige var ett land med cirka sju miljoner invånare. Idag är motsvarande siffra tio om inte elva miljoner. Tillskottet intimt förknippat med generös invandringspolitik. Eller om man så vill - med tillståndet i världen. Människor flyr av en anledning, inte för ro skull. Ett land som Sverige tar också emot flyktinginvandrare av en anledning, inte under tvång eller hot. Det har med humanism att göra. Medmänsklighet. En vilja att hjälpa till inom ramen för det politiska systemet. Inte längre. Sverige är fullt, som SD-ledaren brukar säga. Eller om det är M-ledaren. Eller KD-Ebba. De låter ungefär likadant nuförtiden, partiföreträdarna. Hårda tag, udden mot utrikes ”volymer”.
*. *. *
Den som idag försöker säga att invandringen berikat Sverige riskerar en propp. Invandringen har belastat Sverige, punkt. Nu gäller det bara att åtgärda saken. Genomföra avhumaniseringen, så att säga. Såg en valaffisch häromdan som slog an tonen: flygplan på molnfri himmel, nästan lite annonsliknande för typ charterresor. Om det inte vore för rubriken i krigsformat: ”UTVISA KRIMINELLA UTLÄNNINGAR”. SD kampanjar, klockorna stannar, Sverigevännerna jublar. Men varför ”kriminella”? Vill inte SD utvisa alla ”utlänningar”? Vad hände med partiets återvändarprogram? Hursomhelst. Populism räcker, seriös politik tar vi en annan gång. Kanske efter valet, när Sverige har ett resultat. Jag bävar.
*. *. *
För tydlighets skull: även jag upprörs av gängvåldet. Även jag vet att förövarna oftast är av utländsk härkomst. I andra eller tredje generationsled, men dock. Sen vet jag nånting som politikerna säkert också vet - men aldrig säger: även offren är som regel av ”utländsk härkomst”. Varför härkomst skulle vara intressant förstår jag nu inte fullt ut. Föds man verkligen till monster i vissa länder? Förlåt om jag tvivlar. Tror mer på konsekvenserna av misslyckad eller obefintlig integrationspolitik. Utanförskap, skenande klassklyftor. Taskiga vuxenförebilder. Egen oförmåga att ens kunna stava till ordet empati. Knarkdimma, pengahunger, vapenmakt. Komplett normlöshet. Möjligen sorg innerst inne.
*. *. *
I den världen låter man sig inte avskräckas av en valrörelse där mantrat för dagen är ”hårdare tag”. Låsa in, visa ut, skärpa till, strama upp. Buset bryr sig föga om sådana hot, tror jag. Eller om statsministern i Sverige heter Magda eller Uffe. Eller om SD blir större än M. Politik är för oss i ””innanförskapet”, det är våra röster partierna jagar. Mer eller mindre sofistikerat. Ibland som om vi vore idioter. Nej, jag säger inte att det var bättre på Tages tid. Men det var helt klart jävligt annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar