Landin var skillnaden

Danmark-Sverige 26-24. Finalen i ett långt utdraget handbolls-VM blir sällan bästa matchen. Inte denna heller. Det var tydligt att vissa spelare hade tömt krafterna, spillt krutet. Speeden saknades, kontringarna uteblev nästan helt. Viljan däremot. Den var förvisso inte förbrukad i något av lagen. Därav ett nog så fascinerande ställningskrig som till slut avgjordes på ett målvaktsspel bortom det normala. Niklas Landin i den danska buren tog allt när det väl drog ihop sig. Han, egentligen bara han, var skillnaden. Annars kunde Sverige vunnit. Kanske.

*. *. *

Finalförlusten känns tung, men samtidigt lättsmält. Sverige har i förhållande till förhandstipsen gjort en sensationell turnering. Spelat nio matcher, gått obesegrade från åtta. Detta med ett i stora delar oprövat landslag. Ungt, nytt, modigt. Framtiden är svensk handbolls bästa vän, känns det som. För mig hade det dock kunnat synliggöras ännu bättre just i finalen. Tänker på Alfred Jönsson. Bevisligen en supertalang, fin i sina tidigare inhopp. Men kvar på bänken hela finalmatchen. Man kan jämföra med Danmark: när anfallsspelet gått i stå bytte coachen Nikolaj Jacobsen in sin ”Jönsson”. En utvilad och respektlös yngling vid namn Jakob Holm. Jacobsen fick bra betalt: Holm gjorde fyra mål på några få minuter.

*. *. *

Självklart kan ingen veta om Alfred Jönsson blivit en motsvarande injektion för Sverige - men det hade varit intressant att se. Tillfälle fanns. Vissa av de ”ordinarie” niorna gick på knäna eller rentav tandköttet, vila och återhämtning såg ut att vara av nöden även för en evighetsmaskin som Gottfridsson. Nog av, jag ska inte sitta här och leka besserwisser. Danmark är värdiga världsmästare, punkt.

Handbollstankar - i väntan på finalen

Idag smäller det. Sverige-Danmark, VM-final i handboll. Otippad uppstickare mot regerande världsmästarna. Har vi nån chans? Så klart vi har, men rimligen inte särskilt stor. Danmark ser ruggigt starkt ut. Ny högernia (Gidsel) och ny mittsexa (Sangstrup) har eliminerat de tidigare (relativt) svaga punkterna, laget är numera helt komplett. Det kan man möjligen säga även om Sverige - men märk väl: i semifinalen mot Frankrike fick vi inte ett enda mål från  mittsexpositionen. 

*. *. *

Känns kanske lite ofräscht att efterlysa dumpade Andreas Nilsson, fördelen med hans sorti är ju svår att förneka: Sverige slipper byten anfall/försvar och har därmed fått ett snabbare spel. Vilket jag, något motvilligt, tror är nyckeln till VM-succén. Ja, jag saknar trots allt ”Stycket”. Sagt med full respekt för hans ersättare Darj och hela idén om s k tvåvägsspelare. Tvivlar förstås på att det hjälper oss i finalen. Danmark har ju till allt annat Mikkel Hansen. Handbollsvärldens number one, alltid bäst när det gäller.

*. *. *

Apropå handboll. I skuggan av VM-finalen möts idag HK Malmö och Alingsås i Baltiska hallen. De facto en toppmatch i vår inhemska liga. Men om detta icke en rad i Sydis, förutom den finstilta under vinjetten Sport i dag. Och nej, tystnaden är inget olycksfall i arbetet, mer ett återkommande mönster som nog kan knytas till sportintresset i sportredaktionens persongalleri. Hockeyn har sin hovpoet, fotbollen (MFF!) sina. Handbollen har i det stora hela just ingenting.

Sverige till final!

Sverige-Frankrike 32-26. Sverige i VM-final i handboll! För första gången på tjugo år! Ingen såg det komma, ingen trodde det var möjligt. Alltså. Det är såna här prestationer som jag, 75 fyllda, fortfarande blir seriöst rörd över. Såg ni tv-intervjun med Hampus Wanne efter upplösningen? Vilken kille! Vilket underbart språkrör för laget! Snacka om kollektivt lyckorus. Och jag min dummer som före turneringen ifrågasatte huruvida den nye förbundskaptenen Solberg var en trivselspridare. Precis vad han var och är, annars hade detta aldrig kunnat ske.

*. *. *

Wanne förresten. Den glade göteborgaren gjorde elva mål i matchen. Daniel Pettersson i högerstruten sex. Kanterna var e-t-t svenskt segervapen. Palicka i målet ett annat. Tolv räddningar totalt. Några riktigt svettiga, en som borde bli frimärke. Ändå är det laget som ska hyllas, mängden av krigare. Carlsbogård, Lagergren, Claar, Darj, Sandell...stopp och belägg innan jag räknar upp alla. Men vänta nu. Glömde jag Gottfridsson? Aldrig i livet. Den mannen förtjänar bara att nämnas separat. Det huv’et, det hjärtat, den kärleken till handboll. Faan, grabben måste va från Ystad.

*. *. *

Mitt i alltihopa kom jag att tänka på Linus Persson. Hemskickad från VM-festen med hjärnskakning - och redan bortglömd. Åtminstone av Johanna Ahlm, s k studioexpert i tv. I sin analys av lagen framhöll hon att Frankrike tappat ett par skadedrabbade spelare under turneringens gång, medan Sveriges trupp förblivit intakt. Expertminnet är kort: Persson gjorde fem matcher och tjugo mål innan olyckan var framme. Sorgligt att han inte fick uppleva det ”gottigaste”. Förhoppningsvis är han dock kvalificerad för medalj, i annat fall rättfärdigas orättvisan.

*. *. *

Utan att ta något från Sverige bör kanske det franska målvaktsspelet nämnas. Det var - obefintligt. Den alternerande duon fick visst ihop tre räddningar sammanlagt. Då är det inte bara svårt att vinna i handboll, det är i princip omöjligt. Nu ska jag kolla på den andra semifinalen. Danmark-Spanien. Vidöppet, svårtippat. Jag hoppas på Spanien av en enda anledning: chansen till svenskt VM-guld ökar...

Nu är allt möjligt...

Sverige-Qatar 35-23. Kalla mig dålig svensk, men några minuter in i andra halvlek gjorde jag precis som Qatar. Gav upp, insåg att det var kört. Och bollade över till andra tv-kanaler. Det bjöds ju fler kvartsfinaler. Med hopp om det där som uteblev i Sveriges match. Spänning, dramatik, två lag som ger allt och lite till. Handboll när handboll är som bäst. Kanske var jag märkt av mötet mellan Danmark och Egypten tidigare på kvällen. En sanslös thriller med två förlängningar och avgörande på straffar. I dansk favör. Som jag led med de förkrossade egyptierna. Typiskt en sån match ingen borde få förlora.

*. *. *

Efter den uppstod förstås en risk: allt annat kunde bara bli avslaget. Mer eller mindre, i Sveriges fall mer. Vilket självklart inte var Sveriges fel. Laget förtjänar all respekt i världen...och spelarna förtjänar Hellgrens alla lyriska lovord i tv. Åtminstone nästan. Överdrifter hör idrotten till, utan dem vore livet jämngrått. Men som sagt. Vid 18-10 fick jag nog. Det krävs två för sevärd underhållning - och Qatar ville inte vara med. Till nöds kan jag förstå det: mot en målvakt som Palicka måste det vara lätt att tappa både mod och lust. Den gamle H43-plantan i Sveriges bur var på nytt formidabel.

*. *. *

Zappade först in Spanien-Norge. Klart bättre som match betraktat. Norge dock i det närmaste chanslöst. Fixstjärnan Sagosen gick sönder, det kan ha bidragit även om Spanien ledde redan då. 31-26 till slut, mycket övertygande. Bollade då och då över till Frankrike-Ungern. Vädrade sensation efter rapporter om ungerskt 7-1, men fransoserna gjorde som de brukar. Kom igen. Ifatt. Och förbi. Ledde med tre cirka fem minuter från slutet, vilket fick mig att byta kanal igen. Det vet man ju: ett franskt handbollslandslag släpper aldrig en tremålsledning, här snackar vi världsmästare på att stänga en match. Men döm om min förvåning...

*  *  *

I dagens tidning ser jag att Ungern pressade Frankrike till förlängning. VM-turneringens prestation så här långt, skulle jag nog säga. Synd att det inte höll hela vägen till skräll. Nu blir det Frankrike i semifinalen för svensk del. För någon vecka sedan hade jag sagt att där går gränsen, där räcker Sverige helt enkelt inte till. Idag är jag inte lika säker. Med 26 plusmål på de två senaste matcherna kommer Sverige till spel på lätta fötter och bultande hjärtan. Inget känns omöjligt för det här landslaget, inte ens ”oslagbara” fransoser. I den andra semin möts Danmark och Spanien. Om danskarna överlevt rysaren mot Egypten kan de nog ta finalplatsen, annars inte.

Semifinal inom räckhåll

Qatar i kvartsfinal. Allt annat hade varit värre. Därmed inte sagt att Sverige redan är i VM-handbollens semi. Det ska spelas om saken och en varning är befogad. Qatar’s oortodoxa landslag - egentlig nationstillhörighet utan betydelse - kan i goda stunder och inspirerade ögonblick vara svårslaget. Ett par kubaner sticker ut som målskyttar av rang. Och i buren står en levande legendar: ex-juggen Saric. 40 plus, kanske inte lika bra som förr, dessutom osäkert startande pga skada (hörde jag Hellgren säga i tv). I vilket fall måste Sverige hållas som favorit. Bredden, metodiken, försvarsorganisationen; allt är på blågul sida. Qatar har heller ingen playmaker som Jim Gottfridsson. Vilket land har det förresten? I morron kväll får vi se hur det går. Det kan bli så in i Norden bra: Sverige, Danmark, Norge, alla har chans på semifinal. Sverige störst, om du frågar mig.

Kvartsfinal - men det lutar åt mer

Sverige-Ryssland 34-20. Sverige till semifinal i handbolls-VM! Nej, nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Kvartsfinal får räcka. Men med tanke på motståndet där - det lutar åt Argentina, kan bli Qatar eller möjligen Kroatien - skulle det nästan förvåna om inte Sverige fixar den också. Vem såg något sådant komma på förhand? Inte jag. Inte någon som tror sig ha koll på handboll. För ett landslag med tio mästerskapsdebutanter borde medaljerna helt enkelt hänga alltför högt. Och som sagt, än så länge är det bara min fantasi som skenar. Kvartsfinal efter sex matcher utan förlust är som prestation betraktat mer än gott nog.

*. *. *

Kvällens match blev tyvärr något av ett skämt. Ryssarna var helt under isen. Allt saknades: målvaktsspel, försvar, skytte, attityd. Hur mycket av detta som berodde på Sveriges styrka är svårt att bedöma. Säkert en del. Palicka i buren t ex. Äntligen fick han till en sån där match som man vet att han är mäktig, inkluderande tåspetsräddningar och annat från den högre målvaktsskolan. På varje position och i varje spelmoment var Sverige skarpare. Imponerande att hålla skärpan uppe, total överlägsenhet brukar annars trigga lättsinnet. Fortsatt flexibilitet i coachingen var också ett glädjeämne. Undrar om inte alla fick speltid till slut - skam vore det väl annars förresten.

*. *. *

Albin Lagergren var tillbaka i laget. Inkallad pga Linus Perssons otäcka skada i matchen mot Slovenien. Där kvarstår alla frågetecken. Varför fick Persson fortsätta spela? Jag läser att lagläkaren befann sig på hotellet, covidisolerad. Men herregud, olyckan skedde ett par meter från den svenska bänken, någon måste ju ha sett och hört den ruggiga dunsen i golvet. En sak är säker: om Persson varit boxare hade han hunnit bli uträknad tio gånger om. Här reste han sig och tilläts fortsätta. Till dess att hjärnskakningen gjorde det fysiskt omöjligt. Jag gillar inte sånt - och minst av allt gillar jag brutaliteten i den moderna handbollen. Dags kanske att på fullt allvar överväga huvudskydd? 

*   *. *

För Linus Perssons del kan jag bara hoppas på det bästa. Hjärnskakningar skojar man inte bort: fråga Johan Jakobsson, en föregångare till Persson på h9-positionen i landslaget. Jakobsson fick lägga ner karriären i förtid, sviterna av upprepade hjärnskakningar satte stopp.

Oavgjorda Sverige

Sverige-Slovenien 28-28. Uppskjutet. Kampen om kvartsfinal i handbolls-VM alltså. Först på söndag, i mellanrundans sista omgång, avgörs Sveriges grupp. Fyra lag har chansen och raffinerat nog möts de inbördes: Sverige-Ryssland, Egypten-Slovenien. För svensk del räcker det med oavgjort. Och det är vi ju bra på, kvällens kryss var vårt andra raka. Skämt åsido: handboll är inte fotboll, kryss går liksom inte att spela på. Men är det sant att tur och otur jämnar ut sig bör Sverige ha en del tillgodo: både mot Slovenien och Belarus har segern gått förlorad för att matchklockan gått för sakta i själva slutsekunden. Typ.

*. *. *

Kvällens match kan ha varit en av de bättre jag sett under VM. Då menar jag spänningsmässigt. Kampen. Intensiteten. Växlingarna i målprotokollet. Den läckra handbollskonsten som åtminstone glimtvis tilläts bryta brutaliteten. Slovenien hade de finaste solisterna, Sverige de tjurigaste kämparna. Gottfridsson, Carlsbogård, Darj, Fredric Pettersson, Palicka i buren; så mycket vilja, så mycket stolthet. Härligt att ”Gotte” var sig själv igen efter dippen mot Belarus. På högerkanten fick unge Chrintz chansen och gjorde fem mål, lika med överbetyg. Wanne till vänster kom upp i sju, dock utan att vara hundraprocentig. Nytt och positivt i Sverige var även coachingen: Solberg/Boquist bytte runt mer än tidigare under turneringen.

*. *. *

Men ingen rysare utan rysligheter. Jag tänker så klart på incidenten redan i Sveriges första anfall. Linus Perssons fria fall mot golvet med bakhuvudet före efter närkontakt med en slovensk försvarsbuse. Den våldsamma smällen som gick rakt genom tv-rutan - och där det mest obegripliga var att Persson reste sig och fortsatte matchen. Fick fortsätta: har inte Sverige någon lagläkare? I det här fallet borde det förresten räckt med en ansvarskännande lekman, kan jag tycka. Ingen går oskadd från en dylik smäll, ingen spelare får vara så viktig att hälsan åsidosätts. Ja, jag vet. Linus Persson gjorde tre mål den kvart han var kvar på banan. Frågan är om han minns det själv. Förmodligen inte. Hjärnskakning konstaterades, allt annat än förvånande. Men som sagt, annars var det en svårt underhållande match.

I nöd prövas bänken...

Sverige-Belarus 26-26. Swinging Sweden...eller vad säger man? Underläge 5-13, så långt en orgie av misstag och tillkortakommanden. Åtta back efter tjugo minuter, matchen borde varit körd. Men i nöd prövas bänken och den här gången blev det Sveriges smala lycka. Ja, jag menar att en poäng måste ses som ”lycka” även om två var nära: Belarus kvitterade på matchens sista skott. Försmädligt men rättvist. Och alls inte ödesdigert för svensk del, snarare ett steg närmre VM-kvartsfinal. Saken kan bli klar i morgon mot Slovenien, annars mot Ryssland i sista omgången. Två chanser för en seger, resonabelt motstånd. Fixar inte Sverige det blir slutbetyget på gränsen till underkänt.

*. *. *

Bänken var det. In i prekärt läge kom Sandell, Claar och Alfred Jönsson. Dessutom Wanne på kanten och Aggefors i buren. Ut gick hela den s k förstauppställningen på nio meter. Inklusive Gottfridsson som jag trodde var oersättlig. Det är han inte. Var i alla fall inte i den här matchen. Bänktrion plus Wanne stod för 20 av de svenska målen, nog sagt om succé. Och styrkebesked från svensk sida, om man så vill. Bredd är bra - om den nyttjas. Vilket det varit si och så med under de tre föregående matcherna. Där har Sverige valt att köra Gottfridsson-Carlsbogård-Linus Persson nästan nonstop. Med framgång, absolut. Men också med framgångens pris: slitage, trötthet, mänsklig dipp. Jag tänker att det var det vi såg igår. Ett tillfälligt ”källarbesök” av framförallt Gottfridsson, inte mer än så.

*. *. *

Igår var det presidentinstallation i USA. Onkel Joe svor eden utan att staka sig, Lady Gaga sjöng nationalhymnen med kraftfull övertygelse. Och di gamle var där: Bush, Clinton, Obama. Däremot inte den avgående presidenten. Han gjorde vad avgående amerikanska presidenter aldrig gjort: lyste med sin frånvaro. En ofrivillig gåva till mänskligheten, vilket säkerställde den ceremoniella värdigheten.

Perssons magnifika genombrott

Sverige-Egypten 24-23. Linus Perssons stora genombrott i handbollslandslaget. Helsingborgskillen som kom till HK Malmö redan vid 17 och först tio år senare lämnade för proffsspel i Frankrike gjorde åtta mål i matchen, däribland det sista helt avgörande. Om jag nu inte missminner mig av ren upphetsning. Egypten  är en skalp i detta VM, det kommer man inte ifrån. Värdnation vilket alltid är en fördel, skyhög potential, vissa spelare som överglänser det mesta i turneringen. Förstår knappt hur Sverige kunde vinna. Jo, lagarbetet förstås. Inställningen. Metodiken, uthålligheten. Men inte bredden: förbundskapten Solberg gick runt på få spelare, förstauppställningen kördes extremt hårt. Kan straffa sig senare i turneringen. Slutligen: har jag sagt Persson måste jag säga Gottfridsson. Den svenske playmakern har en handbollsskalle som nästan ingen överträffar. Ikväll låg han, direkt eller indirekt, bakom alla målen. Överdrev jag nu? Kanske, men inte med mycket.

Frågor kring ett karriärbyte

Från världsstjärna till blåbär. Det kan inte ha varit därför Stina Nilsson bytte sport, tänker jag. Men så har det blivit. Längdskidåkningens sprintdrottning stapplar fram i skidskyttespåren, långsammast av alla. Det klär henne inte, känns inte värdigt. Och frågorna hopar sig. Underskattade Stina Nilsson svårigheterna med skidskytte? Överskattade hon sig själv? Vad ville hon uppnå? Är det för sent att byta tillbaka? På sista frågan vågar jag mig på en gissning: ja, det är för sent. Stina Nilsson har vid det här laget lagt nästan ett år på skidskyttefokus, då hämtar man liksom inte upp längdskidåkningen från en reservdelslåda. Vore livet så enkelt kunde idrottsstjärnorna söka nya utmaningar vartannat år.

*. *. *

Igår fick hon i alla fall vara med och tävla, skidskytten Stina Nilsson. Fast inte i världscupen, där saknar hon helt enkelt behörighet. Eller i klartext kvalifikationsgrundande resultat. Nilsson fick nöja sig med IBU-cupen i Tyskland. En tävling för skidskyttarnas andrasortering, hennes internationella debut. Det gick sådär. Stina Nilsson blev 99a. Av 135 startande. Slagen med drygt fyra minuter över 7,5 km. Sämst åktid av alla svenskor i loppet, fyra bom av fem möjliga i det stående skyttet. Ingen skam: Stina Nilsson uppträdde som den nybörjare hon faktiskt är. Särskilt länge till är det dock ingen ursäkt. Halva tävlingssäsongen har gått, marginalerna för mirakel krymper.

*. *. *

Roligare igår var Sveriges premiärmatch på handbolls-VM. 32-20 mot Nordmakedonien. Siffrorna kan vi lämna därhän, men spelet. Attityden. Glöden. Härligt att se. Gottfridsson bäst. Wanne elvamålsskytt. Linus Persson en positiv överraskning. Carlsbogård likaså. Och Darj förstås. Saknade inte Stycket ett dugg, Darj är i det stora hela (försvarsspelet!) bättre. Mina tvivel på Sveriges slagstyrka lättade något, sagt alltså med viss reservation för motståndet. Undrar förresten om inte Lundagrabben Alfred Jönsson kan få ett genombrott senare i turneringen, hans inhopp i slutet lovade mer.

Weekend i Thorleifland

Jag har varit i Nottebäck. En gång. 1975, tror jag. Eller -77. Och hur intressant är det nu, typ 45 år senare? Inte alls egentligen. Bara som ett personligt minne av Thorleif Torstensson, dansbandssångaren som gick bort i covid häromdan. Hans band - Thorleif’s - var hemmahörande just där. Otroligt nog, får man väl säga efter att ha sett platsen med egna ögon. Stillhet. Tystnad. Mycket skog, lite krog. Så upplevde jag Nottebäck. Kanske var det mer puls i tätorten ett stycke bort. Norrhult hette den. Småland, Kronobergs län, Uppvidinge kommun. Svårt fascinerande att ett av Nordens största dansband formats i denna miljö,  tyckte jag redan då.

*  *. *

Thorleif’s hade precis slagit igenom. Stort. Fett. Rikstäckande. ”Gråt Inga Tårar” blev en s k landsplåga, Thorleif Torstenssons säregna stämma snart ett slags varumärke för bandet. Hög, ljus, klart olik alla andra dansbandssångares. Jag hade senare i livet en period där jag faktiskt smygbeundrade Thorleif. Karl’n inte bara sjöng, han var ju dessutom en virtuos på saxofon. Och gitarrist, när andan föll på. Men ut med språket nu gubbe...va’faan gjorde du i Nottebäck i mitten av 70-talet? Okej. Fiskade. Plus diverse annat som bara råkade bli. Får skylla på mitt ressällskap. Åke. Kollega, vän, samma andas barn som jag. Gånger tio. Det var Åke som föreslog Nottebäck.

*. *. *

Han hade råkat komma förbi vid något tillfälle, sannolikt efter nåt amoröst äventyr i Smålandsskogarna. En weekend i Nottebäck skulle göra oss gott, argumenterade Åke. Han berättade om en sjö utmed vägen. Båtuthyrning. Strax intill ett mindre hotell, som drevs av en äldre dam. Rekreation, fiske, mentalt reningsbad. Som nyttig kontrast till vårt vid den tiden hektiska nattklubbsliv i Malmö. Åke var cirka 40, jag cirka 30 när vi checkade in på Nottebäck familjehotell. Ja, vi hade fiskegrejer med. Ja, vi fiskade. Åke från hyrbåten, jag från en stor sittvänlig stenbumling mitt ute i sjön. Åke släppte av mig där, på min egen begäran. 

*. *. *

Jag var kuf redan då. Ensamfiskare. Solodrömmare. Tålde att bli uttittad. Jodå, båtar dök upp, folk glodde storögt på stollen på stenen. Om mobilkameror funnits hade jag nog kunnat matcha Thorleif som lokal kändis. Nå. Efter ett par timmar kom Åke och hämtade upp mig. Eller hämtade ner, rättare sagt. Akten var inte helt lätt, snarare krävde den ett visst mått av akrobatik. För att inte hamna i sjön istället för i båten. Tillbaka på hotellet blev det grogg. Därefter en rundvandring i byn bara för att. Och vad överrumplar oss då? Jo, en affisch på en lyktstolpe. ”I afton logdans, buss genom Nottebäck 19.30”. Åke tittade på mig, jag tittade på honom, i nästa blinkning stod vi på hotellrummet och bytte om till kostym.

*. *. *

Vi kände varann rätt väl, Åke & jag. Det hade visat sig i respektive resväska redan när vi packade upp. Underst kostym, skjorta, slips. För säkerhets skull. Om ifall. Ja, herregud. Men logdansen skulle vi låtit bli. Den var för kids, inte för vuxet folk. Bussturen glömmer jag aldrig. Det blev först alldeles tyst när vi steg på i Nottebäck. Sedan spritt fnitter. Och snart unisont jubel. Skönt ändå att vi inte fick på flabben. Varken dit eller hem. Ska jag nämna nåt om lördan också? Helst inte? Kort bara. Då for vi till Åseda någon mil bort. Där fanns ett Folkets hus med intilliggande dansrotunda. För moget folk. Eller omoget i mogen ålder.

*. *. *

Det kunde blivit en trevlig kväll, en typ av revansch för fiaskot på logen. Om det inte varit för maten. Folkets hus-restaurangen hade solöga på menyn. Rödlök, ansjovis, rödbetor, capris. Allt hackat. Med en rå ägggula (solögat) i mitten. En personlig favoriträtt, möjligen dock tveksam i anslutning till dans. Särskilt i kombination med en flaska rödtjut. Man blir liksom väderspänd. De luxe. Att dansa i det läget är att be om problem. Jag gjorde ett par tappra försök. Utan framgång. Sen var Åke vänlig nog att köra mig till hotellet.  Hur han själv fortsatte kvällen förmäler inte historien. Nånstans måste man sätta punkt.

Allsvenskan i mina tankar

Nej min själ. Nu har jag syndat på nåden länge nog. Man ska inte skriva egna bekymmer på andras näsor - eller som en mig närstående person, salig i åminnelse, brukade säga: har du inget roligt att berätta kan du lika gärna hålla tyst. Så inte ett ord mer om covid å skit nu, inte så länge ingenting händer. Men den dan jag känner att orken bär för en cykeltur...då jäklar släpper jag på alla restriktioner. I väntan på det kan man alltid fundera och fantisera kring fotbollsallsvenskan 2021.

*. *. *

Tar MFF hem den ”som vanligt”? Säkert. I förhandstipsen alltså. Oavsett. I skrivande stund vet ingen något om truppens slagstyrka. Stannar A C? Ahmedhodzic? Kiese har redan lämnat. Safari likaså. Och Rasmus Bengtsson, om inte Eric P återuppstår. Utan Safari och Bengtsson blir det inte mycket MFF kvar i MFF, så att säga. Men visst, duon droppades redan föregående säsong och då gick det ju bra ändå. Lite förvånande dock att inget nytt presenterats. Halvvägs in i januari brukar det ha hänt mer i flödet än en assisterande tränare. Låt vara att jag gillar just den nyheten: Jeff Aubynn är en gammal favorit, kul att MFF visar honom förtroende.

*. *. *

Ny besättning på tränarposten blir det även i Mjällby. Marcus Lantz fick ju lämna trots resultat högt över alla rimliga mål. Mystiken kring detta blir knappast mindre av att klubben ersätter honom med assistenten. Christian Järdler står liksom för allt utom förnyelse. Och om det nu var en ny Lantz Mjällby var ute efter förstår jag fortfarande inte varför man gjorde sig av med den gamle. Att Järdler var Lantz’s högra hand betyder inte att han kan axla hans mantel rakt av. Så okomplicerad är sällan fotbollen. Kanske därför Mjällby garderat upp med nestorn Alf Westerberg som ny assisterande tränare? Han kan nog bli huvudansvarig snabbare än han säger ”sillastrybare” - men obs, detta är inget jag önskar, Järdler har min sympati. Tufft jobb oavsett: att Mjällby ska kunna upprepa fjolårssuccen finns inte på kartan.

*. *. *

Apropå tränare ser jag att Rikard Norling fått nytt jobb. I Norrköping den här gången. Låter som hasard. Från klubbens sida. Man vet aldrig vad man får med Norling, guld eller grus. Det enda säkra är filosofiska tankefigurer som ingen riktigt begriper, där saknar Norling motstycke i den svenska tränarfamiljen. Må det gå honom väl i gamla fina Norrköpingskamraterna - men förlåt om jag tvivlar. Slutligen. Räkna med publikförbud på allsvensk fotboll även 2021. Absolut ingenting talar för något annat. Det är trist till den grad att orden tar slut.

När man tror att det vänt...

Du kanske inte tror mig om jag säger att jag blivit förkyld. Hes, sårig i halsen, helt jävla kass rakt över. Ovanpå covid. Förlåt mitt gnäll, jag inser fortfarande att många drabbas värre än såhär. Men kul är det ju inte, knappt ens en klen tröst. Besökte vårdcentralen igår, läkaren stod frågande. Han kunde inte säkert säga om det var covid som tagit ett ”stickspår” - eller om mitt immunförsvar fått jobba så hårt på sistone att det blivit fritt fram för ett nytt virus. Ingen antibiotika, inga distinkta besked, bara ett konstaterande av läget. Känns inte bra när läkarna liksom famlar efter svaren. Samtidigt säger det förstås allt om mystiken med covid. När man tror att det vänt lurar lömska bakslag runt närmsta knut. Slut för den här gången. Vid gott mod, trots allt.

Vägen tillbaka - utan teknisk support

Utslagen vid årsskiftet. Kärnfrisk idag. Jag? Nej, min dator. Mitt internet, mitt liv. Bloggen, musikprogrammet, mailboxen...tack Teknisk Support för att ni botade haveriet på fem dar. Jag hade ställt in mig på längre tid än så. Betydligt längre. Nedstängningen kom så plötsligt och dramatiskt, mitt i en fotbollsmatch. Följt av diverse meddelanden som lät direkt hotfulla, åtminstone för en digital dingalist som denne. Två veckor, kanske tre. Sa min magkänsla. Duktigt folk där på Teknisk Support, konstaterar jag här och nu. Utan att förstå ett skit av själva saken.

*. *. *

För människokroppen finns ingen Teknisk Support. Tur det, får jag nog säga. Pilla på distans kan man göra i nätverk å sånt, min egen lekamen överlämnar jag hellre åt ödet. Eller åt läkarvetenskapen. Den fixar förvisso inte covid på fem dagar men det beror på att utmaningen är så mycket större. Jag pratade med min doktor på telefon i morse. Han sa ”räkna med en månad”. Längden på vägen tillbaka alltså. Det är lugnt, jag har vad som krävs. Tålamod. Insikt. Tacksamhet. Jag var totalt slut för bara någon vecka sen. Man reser sig inte från det läget över en natt. Inte vid 75, inte med covid-19. Tröttheten hänger i, lungkapaciteten sviktar. Men andra symptom är borta, den övervägande känslan är positiv. Försiktigt positiv. Viruset är nyckfullt, det vore dumt att ta nånting för givet.

*. *. *

Nästa vecka börjar VM i handboll. Det tänker jag titta på. Vem som vinner? Inte Sverige i alla fall. Känns som vi aldrig varit längre från tronen än just nu. Spelare som lagt av, spelare som lämnat återbud, spelare som petats; varför vet bara nye förbundskaptenen Solberg fra Norge. Själv funderar jag över trivselfaktorn’s betydelse. Skulle verkligen Stycket och Ekberg hoppa av en VM-turnering om bossen var en trivselspridare? Tvivlar. Men föralldel, jag kan ha fel. Duon har kanske nått en punkt i livet där handbollen helt enkelt blivit försumbar i förhållande till annat. Respekt för det i så fall. Kommer dock att sakna dem på VM. Lukas Nilsson likaså. Tollbring. Arnesson. Ska jag tippa en vinnare blir det Frankrike. Fantasilöst? Så in i bomben. Egypten t ex hade varit roligare.