Sverige-Belarus 26-26. Swinging Sweden...eller vad säger man? Underläge 5-13, så långt en orgie av misstag och tillkortakommanden. Åtta back efter tjugo minuter, matchen borde varit körd. Men i nöd prövas bänken och den här gången blev det Sveriges smala lycka. Ja, jag menar att en poäng måste ses som ”lycka” även om två var nära: Belarus kvitterade på matchens sista skott. Försmädligt men rättvist. Och alls inte ödesdigert för svensk del, snarare ett steg närmre VM-kvartsfinal. Saken kan bli klar i morgon mot Slovenien, annars mot Ryssland i sista omgången. Två chanser för en seger, resonabelt motstånd. Fixar inte Sverige det blir slutbetyget på gränsen till underkänt.
*. *. *
Bänken var det. In i prekärt läge kom Sandell, Claar och Alfred Jönsson. Dessutom Wanne på kanten och Aggefors i buren. Ut gick hela den s k förstauppställningen på nio meter. Inklusive Gottfridsson som jag trodde var oersättlig. Det är han inte. Var i alla fall inte i den här matchen. Bänktrion plus Wanne stod för 20 av de svenska målen, nog sagt om succé. Och styrkebesked från svensk sida, om man så vill. Bredd är bra - om den nyttjas. Vilket det varit si och så med under de tre föregående matcherna. Där har Sverige valt att köra Gottfridsson-Carlsbogård-Linus Persson nästan nonstop. Med framgång, absolut. Men också med framgångens pris: slitage, trötthet, mänsklig dipp. Jag tänker att det var det vi såg igår. Ett tillfälligt ”källarbesök” av framförallt Gottfridsson, inte mer än så.
*. *. *
Igår var det presidentinstallation i USA. Onkel Joe svor eden utan att staka sig, Lady Gaga sjöng nationalhymnen med kraftfull övertygelse. Och di gamle var där: Bush, Clinton, Obama. Däremot inte den avgående presidenten. Han gjorde vad avgående amerikanska presidenter aldrig gjort: lyste med sin frånvaro. En ofrivillig gåva till mänskligheten, vilket säkerställde den ceremoniella värdigheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar