Betryggande vinst, begränsat värde

Sverige-Sydafrika 4-1. Tjuvstart på OS med lite damfotboll. Svårbedömd sådan. Var Sverige bra? Sydafrika kass? Matchen en värdemätare för svenska medaljchanser? Man bör nog vänta och se, förslagsvis till mötet med Japan på lördag. Där blir det förhoppningsvis två lag på banan, här fanns bara ett. Sydafrika saknade organisation och struktur - och inget konstigt med det; Sydafrika är en ung nation i damfotbollen, matchar på intet sätt Sveriges erfarenhet. Kul att Schelin fick göra två mål, det kan betyda en del både för henne och laget framöver. Fast bäst i mina ögon var tjejen med det förpliktigande efternamnet: Seger. Sämst var de glest besatta läktarna. Olympisk yra? Inte precis. Kommer kanske, officiell invigning av spelen sker ju först i morgon.

Klüfts sorti

Carolina Klüft missar OS. Vissa besked kommer som brev på posten - väntade men ibland något försenade. Klüfts storhetstid som friidrottare tog slut i samma ögonblick som hon la ner sjukampssatsningen för flera år sen, allt därefter har doftat fejk, kramp eller skada. Oupphörliga försök att hålla liv i en karriär trots att kroppen inte vill längre. Av äregirighet eller enbart girighet kan ingen veta, ingen förutom huvudpersonen själv. Hursomhelst; Carolina Klüft förtjänar att bli ihågkommen som en av de stora i svensk friidrott, som sjukampare var hon helt enkelt enastående.

Zlatan reser vidare

Paris. Efter Inter, Barcelona och Milan känns Zlatans nya klubbadress onekligen som ett nerköp. Rent fotbollsmäsigt alltså. Ekonomiskt verkar det däremot bli ett uppsving - 120 millar om året är visst bara garantilönen, bonusar av diverse slag kan tillkomma. Bara att gratulera Zlatan, det är ju knappast hans fel att toppfotbollen tappat all markkontakt.

Man blir som man bor...

Nu tror jag mig veta varför Mjällbys tränare Peter Swärdh alltid verkar så cool och ostressad. Han bor i Åhus. Det blev jag varse i fredags när jag var där på visit. Lätt tankspridd ställde jag mig i kön till glasskiosken på kullerstenstorget - och vem stod alldeles framför mig om inte han, demontränaren själv. Något kallsvettig knackade jag honom på axeln, förklarade att jag kom från Malmö men dyrkar Mjällby pga mitt blekingska ursprung och en del annat. Överraskande att se dig i Åhus, stammade jag visst också. Inte så märkligt, sa Swärdh, jag bor här. Sen visade han mig och mitt sällskap vägen ner till hamnen där Åhus sevärdheter finns. Typ flotta båtar och flotta sjövillor. Ett värdshus, några krogar som dock håller stängt på dagtid. Vodkafabriken var däremot öppen, såvitt jag kunde se. Fiket likaså, på affärsgatan en bit upp från hamnen. Nån puls var inte mätbar, stillheten ägde s a s matchen totalt. Och tänk, jag tror man blir som man bor. Lyckliga Mjällby som har en tränare som Peter Swärdh, lyckliga jag som råkade träffa honom helt apropå. 1-0-segern mot Sundsvall dan efter blev liksom bara pricken över i.

Rörande Mjällbypoäng

Elfsborg-Mjällby 0-0. Man tackar ödmjukt för denna oanade poäng. Vet inte hur det gick till, såg inte matchen, kanske skulle vi haft alla tre. Så känns det nästan ändå; lite som en seger. Jag menar Elfsborg borta på deras räliga konstgräs, hur många lag tar poäng där? Svar: vanligtvis inget. Blekinges stolthet blev faktiskt först i årets allsvenska att göra det. En sån som jag kan bli emotionell för mycket mindre.

Back to basic

EM är slut, länge leve allsvenskan. Men ärligt: efter att ha sett Spaniens makalösa finaluppvisning mot Italien är det inte helt lätt att återgå till typ Gefle och Gais. Inte ens Mjällby febrar mig just nu, 0-2 mot Norrköping noterade jag mest med en suck. Abstinens kallas det visst. Sånt går över, tack och lov. Fotbollen är ju bäst. Den normala alltså. Den spanska är liksom ett annat spel och faktum är att jag var rätt trött på det. För mycket passningar. För mycket förnedring av motståndarlagen. För jävla taskigt att aldrig låna ut bollen. Tyckte jag. Innan EM-finalen. Efter densamma får man ju ge sig, annars är man nog tönn på riktigt.