Sommarmete - i väntan på OS

Sommar-OS är över - men inte sommaren. Därför åker jag till Tingsryd om ett par dagar. Det gäller liksom att meta medan vattnet är varmt. Och att njuta av livet men's man ännu kan. Inget är givet eller självklart längre, inget utom ödmjukheten inför ödet. Men apropå kan man undra när mete ska komma med på OS-programmet. Andra fritidsaktiviteter, typ gång och golf, finns ju med. Hoppas IOK-pamparna tar sig en funderare på saken. Helst snabbt så man får en chans att kvalificera sig.

MFF bad om det

Överskattning av det egna spelarmaterialet. Underskattning av motståndet. En förrädisk kombo, lite som att be om en propp. I den meningen lyckades alltså ett delvis reservspäckat MFF fullt ut igår. 1-3 mot Landskrona Bois i cupen, som man därmed lämnar redan i initialskedet. Stöddighet straffar sig själv, så att säga. Men äras den som äras bör: Landskrona Bois. Hut går hem, även i fotboll.

Far till alla barnen...

God afton. Får jag lov att malla mig lite innan sommar-OS faller helt i glömska? Tack. Då kan jag berätta att åtta av de svenska olympierna i Rio var mina barn. Ja alltså, i den meningen att jag var först med att skriva om dem i pressen (är jag nästan säker på). Ida Marko-Varga (f d Mattsson) och Ida Lindborg i simning, Andreas Nilsson och Sabina Jakobsen i handboll, Mia Hermansson i judo, Anna Laurell i boxning, Fredrik Schön i brottning, Axel Härstedt i friidrottens diskus. Alla dessa skrev jag om i Sydsvenskan, inom ramen för det vi kallade Sport i Omkretsen eller Sport i Lund. Åren kring och efter millennieskiftet, närmre bestämt. När dröm ännu var dröm, när talangerna ännu var talanger. Det betyder inte att jag har upptäckt dem, så pretentiös vill jag inte vara. I ärlighetens namn skrev jag ju om desto fler idrottsungdomar som aldrig blev olympier. Men att åtta verkligen blev det rör mig faktiskt på djupet. Undrar om de sparat klippen - och om de kommer ihåg farbrorn som tog fram dem i ljuset...

Förbundskaptenens försiktiga förnyelse

Så har fotbollens nye förbundskapten Janne Andersson tagit ut sin första landslagstrupp. Den är inte på något sätt omstörtande, de flesta var med även under Hamrén. Kul dock att Oscar Wendt tinat upp och tackat ja, honom lyckades ju Hamrén stöta sig med. Att ett par av Anderssons egna adepter från Norrköpingstiden plockats in i truppen är inget att muttra över, spelarna ifråga är i mina ögon väl kvalificerade för en chans. Anmärkningsvärt i skapelsen är förstås namnen som lyser med sin frånvaro. Isaksson, Källström, Zlatan...de självklara, de mest givna i mer än ett decennium, de som nu valt att avsluta sina landslagskarriärer. Känns lite konstigt - men samtidigt spännande. Generationsväxling är liksom en naturlag, man kommer inte ifrån den. Och vem har sagt att det måste betyda försämring? Många skulle nog, med hänvisning till sommarens EM-turnering, säga att svensk landslagsfotboll bara kan bli bättre. Starten blir förstås marig: Nederländerna i VM-kval. Hoppas han pallar hetluften, Andersson.

Danmark tog hem handbollsguldet

Danmark-Frankrike 28-26. OS-guldet till handbollens ursprungsland, efter 120 år var det liksom på tiden. För de dittills medaljlösa herrarna alltså. På damsidan har Danmark vunnit OS förr, flera gånger om. I Rio var de inte ens med, dansk damhandboll har gått lite i stå. Dansk herrhandboll däremot har gått lite i spinn, det fick Frankrike erfara i dagens final. Mycket kan säkert tillskrivas Mikkel Hansen, spelare av hans kaliber gick nog inte att föreställa sig då när sporten lanserades på 1890-talet. Det allra bästa med Hansen är egentligen inte hans eget skarpskytte (åtta mål i finalen) utan förmågan att göra alla andra bättre. In- och utspelen, blicken och tajmingen, målen som han så att säga gör indirekt. Stjärnor finns det gott om i handbollen, men fixstjärna finns blott en. OS-guld vinner man dock inte utan ett komplett och välbalanserat lag - och det är precis vad Danmark har med nuvarande generation. Bra målvakter, grymma försvarskrigare, sylvassa kanter, nyttiga "idioter" i varje position. Allt i händerna på en isländsk coach, vad annars. Sammantaget en fin finalmatch, om än utan den stora dramatiken. Frankrike närmade sig i slutet men känslan var att Danmark hade full kontroll. Med handbollsguldet blev f ö "danskjävlarna" bäst i Norden i detta OS, Sverige förpassades till halvgod tvåa. Det är bara att le lite generat och gratulera.

Otippat guld glänser vackrast

Jenny Rissveds, mountainbikecyklist. Som jag bestämt skrivit tidigare: det bästa med OS är läran om de nya namnen, de nya sporterna. I kombination med det faktum att guld är guld, den ena tävlingsgrenen räknas inte för mer än den andra. Inte i medaljligan, inte i media. Men okej, de otippade gulden glänser kanske vackrast. Det var ett sådant Jenny Rissveds knep igår. I bergen, på cykel. Klättrande, trampande, kämpande varv efter varv, knäckande all konkurrens. En makalös prestation i en fascinerande sport.

Djärvt vågat, hälften förlorat?

Tyskland-Sverige 2-1. OS-silver till Sveriges fotbollsdamer - vackert så. Finalmatchen blev dessutom lagets bästa, rent spelmässigt. Borta var extremdefensiven, igelkottstaktiken, säkerhetstänket, hela medicinskåpet från de framgångsbringande kvarts- och semifinalmatcherna. Sverige valde att möta Tyskland med en offensivare uppställning, en djärvare spelidé. Bra för fotbollen, bra för matchen...men kanske till priset av ett förlorat guld. Dock bör man komma ihåg facit: Sverige gjorde fyra mål på sex matcher i turneringen, vann inom ordinarie speltid blott en gång (Sydafrika 1-0). Då är det förbannat starkt - och förvisso en gnutta tursamt - att kunna resa hem med silvermedaljer i bagaget.

Berörande blågula guldkorn

Inser att jag var lite onyanserad i föregående inlägg. Visst finns det svenskar som har både kraft och fokus och prestationsförmåga i OS-tävlingarna. Svenskor framförallt. Senast de urstarka brottartjejerna Fransson och Mattsson, bronsmedaljörer i respektive viktklass. Förresten, har inte brottningen fått nån typ av återupprättelse i detta OS? Känns så. Spännande och spektakulära matcher, särskilt på damsidan. Mycket känslor därtill, alla sorters tårar: lyckans, besvikelsens, smärtans, lättnadens, stolthetens inte minst. Stor och gripande underhållning för oss som tittar på. Även på friidrottsarenan finns blågula guldkorn. Tjejer där med. Tidigare Bahta, i natt Lindh och Skoog. Lovisa Lindh's 800-meterssemi berörde mig mest. Första gången under två minuter, svindlande nära en finalplats i den ruggiga konkurrensen. Och ikväll kommer så fotbollsdamerna. Guld eller silver är frågan - men succén är redan ett faktum.

Vid drömmarnas mål...

OS. Den ultimata drömmen för alla seriösa utövare av tävlingsidrott. Ouppnåelig för de flesta, infriad för några få. Som sedan alltför ofta tvingas förklara eller försvara sina tillkortakommanden i offentlighetens ljus. Det är som om drömmen i sig är målet, väl på plats finns ingenting kvar. Inget fokus, ingen kraft, inga nya drömmar. Tanken har tömts längs vägen, så att säga. Mänskligt, sympatiskt, begripligt, annars hade vi talat om robotar. Det är ohyggligt svårt bara att kvala in till ett OS och världen är stor, Sverige litet. Så går mina tankar efter gårdagen där fotbollsdamerna - jämte den alltid lika imponerande löperskan Meraf Bahta - faktiskt var de lysande undantagen i ett blågult mörker. Bakslagen kom på löpande band, och med dem också en provkarta över konsten att förlora. Pinsamt som handbollsdamerna. Smärtsamt som Angelica Bengtsson i stavkvalet. I en störtflod av tårar som Kallur. Eller med all heder i behåll som Svedalapågen Fredrik Schön i brottning. Gud vad jag led med den senare. Jag skrev om honom när han var ung, när han just börjat väva sina drömmar. En otroligt målmedveten och ambitiös kille, beredd att offra precis allt för en klassisk sport som tyvärr avglamouriserats i lättsinnighetens tidevarv. Det gör ont att bli bra i brottning, det bjuds inga lukrativa kontrakt eller möjlighet till heltidssatsning. Schön har jobbat i byggsvängen under hela sin karriär - och han hade varit så värd den där OS-medaljen som nu togs ifrån honom på marginalen. 4-4 i bronsmatchen, förlust på att motståndaren tog sista poängen. Brutalt var ordet. Rörande dock att se Fredrik Schön i tv-intervjun efteråt. Så behärskad och så förkrossad på en och samma gång. Det sägs att ingen minns en tvåa och ännu mindre en fyra, men Schön förtjänar att bli ett undantag.

Final för fotbollsdamerna

Som jag anade: Sveriges fotbollsdamer knäckte även Brasilien. Medicinen var exakt samma som mot USA i kvartsfinalen. Taktisk list, välorganiserat försvar, stram disciplin. Ingen direkt strävan att vinna matchen inom ordinarie speltid - och definitivt ingen rädsla för ett straffavgörande. Det gick mot USA, det gick mot ett Brasilien som inte pallade för trycket. Mållöst vid full tid, 4-3 efter straffarna, än en gång med Lindahl och Dahlkvist i de främsta hjälterollerna. Sverige till final alltså och räkna med bragdrubriker i morgondagens tidningar. Själv nöjer jag mig med att kalla det en god prestation. OS-fotbollen är trots allt både tunn och kvalitetsfattig. Tolv lag totalt i en geografiskt blandad kompott, blott tre platser för Europa. Ingen annan olympisk gren torde ha kortare väg till framgång. Med det sagt vill jag ändå inte förringa Sveriges insats. Slår man USA och Brasilien är man självfallet en värdig finalist. Tyskland, vem annars, står i vägen för ett guld nu, det låter svårt men inte hopplöst.

Damernas tisdag i Rio

Kvartsfinal i handboll. Semifinal i fotboll. Mehraf Bata i final på 1500 meter. Och så allas darling Susanna Kallur i försöken på 100 meter häck. Det är damernas tisdag på gång för svensk del i OS. Något säger mig att någon kommer att göra sensation...jag lutar lite åt fotbollslaget. Brasilien kan låta som övermäktigt motstånd, krossade ju Sverige med 5-1 i gruppspelet. Men just detta, menar jag, talar för Sverige nu. Fotbollens egen mystiska logik brukar vara så: svårt att upprepa resultat inom loppet av några få dagar, lättare kanske att lära av förlust än av seger. I grunden skiljer inte mycket mellan Sverige och Brasilien, det är min känsla. Brassorna har tekniken, speeden, Marta. Sverige har taktiken, organisationen, revanschlusten. Och dessutom "vingar" efter succén i kvarten mot USA. Utgångsläget kunde varit sämre, den saken är klar. Vanskligare för handbollsdamerna. Att ställas mot Norge är som att ställas mot väggen. Inte helt omöjligt men förbannat jobbigt. Potentialen finns dock, jag vägrar avfärda Sverige som chanslöst. Sen är det en helt annan femma att varken fotbolls- eller handbollsdamerna kan mäta sig med Meraf Bahta prestationsmässigt, oavsett hur det går. Att ta sig till final i ett getingbo som 1500 meter är så mycket svårare, så mycket större. Tycker jag - som ändå älskar både handboll och fotboll.

Wenström vs Wiman

Ser att TV3:s studioankare Ola Wenström går i polemik med den lättviktige feministkrönikören Max Wiman i dagens Sydsvenskan. Synd, tycker jag. Onödigt energiläckage. Wimans påstående att Wenström förminskat Lisa Dahlkvist (s k straffhjälte i de svenska fotbollsdamernas segermatch mot USA) genom att kalla henne "Dalas dotter" är så befängt att det inte förtjänar ett seriöst bemötande. Hur ofta fick inte simhopperskan Anna Lindberg höra eller läsa att hon var Ulrika Knapes dotter - utan att "Fiman" reagerade? I hans grumliga värld är det uppenbarligen korrekt att vara mammas dotter men suspekt att vara pappas. Så gör som jag, Wenström. Le överseende åt den lille tangentdesperadon på Sydis, innerst inne är hen en rätt snäll påg.

Svensson var namnet...

Marcus Svensson. Silvermedaljör i en skyttegren som går ut på att prickskjuta mot låtsasduvor. Detta är min själ det bästa med OS. Doldisens stund i rampljuset, de undanskymda sporternas chans att åtminstone tillfälligt få räknas lika med de mer glamouriserade. Det fostrar oss som tittar på, vill jag gärna tro. Sarah Sjöström och Henrik Stenson "kan" vi ju, men ärligt: hur många hade hört talas om Marcus Svensson från Landskrona innan OS? Själv visste jag, skam till sägandes, inte ens att det fanns någon med det namnet i truppen. Nu vet jag, nu vet alla som kollar på idrott med öppna sinnen. Tack för den lärdomen, Svensson. Och passa på å njut. Det är fyra år till nästa olympiska spel, redan i morgon kan din bragd vara glömd. Mediernas minne är som människans. Kort.

Grabbar, var är ni?

Sarah Sjöström, den fantastiska trippelmedaljören i simning. Emma Johansson, silvercyklisten. Sara Lathi som krossade svenska rekordet och blev fin tolva i friidrottens 10000-metersfinal. Handbollsdamerna som är klara för kvartsfinal. Fotbollsdamerna som straffade ut USA och blev klara för semifinal. Jag säger bara: skärpning nu alla svenska OS-pojkar. Visa lite kvinnlig jävlar anamma.

Det formtappade landslaget

Sverige-Slovenien 24-29. Formtoppat har man ju hört talas om. Det är jäkligt bra att vá under t ex ett OS. Dessutom rimligt att begära. Herrlandslaget i handboll lanserar dessvärre motsatsordet just nu. Formtappat. Tredje raka förlusten, på sitt sätt den mest beklämmande. Var fanns lagspelet? Kombinationerna? Försvaret? Målvakterna? Viljan, stoltheten, coachingen? Och var faan befann sig Andreas Nilsson? Ja, bevisligen på planen rent fysiskt. Men i tankarna? Såna hårresande missar i vidöppna lägen gör inte fokuserade spelare...och är det någon som brukar vara fokuserad är det ju "Andy". Inte för inte har han kallats Mr Hundra Procent, men i den här matchen blev han Mr Noll Procent. Ledsamt att se - som så mycket annat i detta "tappade" landslag. Enstaka ljusglimtar fanns dock i det kollektiva beckmörkret. Johan Jakobsson, Lukas Nilsson, Jerry Tollbring. Punkt.

Reportrar utan gränser

Möjligen var jag lite väl översvallande i mitt beröm av TV3:s OS-bevakning häromdan. Ett par tveksamma kort finns där allt i kanalens svulstiga personalstyrka - och konstigt vore det annars, kanske. Tänker i första hand på Jenny Kallur och Henrik Johnsson. Hon lanserad som "reporter" i friidrotten. Han kommentator i delar av ridsporten. Hon syster till Susanna Kallur som deltar i just friidrotten. Han gift med Malin Baryard som deltar i just ridsporten. Jäv brukar man kalla sådant i andra sammanhang. Men idrott är kanske ett sammanhang för sig? Förvånad är jag nu inte. Gränser suddas ut hela tiden, även de för god smak och gott omdöme. Problemet med denna glidning är trovärdigheten. Den offras, liksom. Som tv-konsument av OS förväntar jag mig oberoende reportrar och kommentatorer. Det känner jag inte att jag får med en duo som sannolikt kvoterats in i egenskap av just syster respektive äkta make. F ö är jag inte odelat bekväm med handbollsgurun Claes Hellgren heller. Tycker han fegar lite, undviker sådant som kan uppfattas som kritik. T ex att klargöra sin syn på de svenska förbundskaptenernas coaching. Där är Hellgrens parhäst Robert Perlskog betydligt bättre. Inte lika mycket kompis kanske? Och med allt detta sagt vidhåller jag att TV3 ändå gör OS med bravur.

Skarpt läge i handbollen

Sur nattiné med de svenska handbollsherrarna. Förlust mot Egypten, 25-26, ena benet ute ur OS-turneringen. Slovenien, Brasilien och Polen återstår att möta, två av dessa matcher måste vinnas om Sverige ska gå vidare. Det känns föga troligt. Inte som målvakts- och försvarsspel sett ut hittills. Inte som förbundskaptenerna famlat och fumlat i sin coaching. Mot Egypten i natt inledde Philip Stenmalm alldeles utmärkt på vänsterniopositionen - bara för att bytas ut efter tio minuter och aldrig komma tillbaka. Mycket märkligt. Samma på högernio: Johan Jakobsson var i zonen från start, drog in tre rökare i snabb följd. Och tackades medelst bänkning halvleken ut. In kom istället Kim Andersson som numera blandar och ger på lika delar gott och ont - och inte är i närheten av Jakobssons skyttekraft. En tredje gåta är varför Andreas Nilsson plötsligt sjunkit i graderna. Från given etta på mittsex till sporadisk minutinhoppare för Jesper Nielsen. Ja, det är mycket man inte begriper. Ljusglimtar fanns dock i nattmörkret. Lukas Nilsson var en, Jerry Tollbring en annan. Den senare på banan endast vid straffkasten men lika orubbligt säker varje gång (fyra av fyra, mot Tyskland i föregående match sju av sju). Lukas & Jerry är lagets två yngsta spelare så misströsta behöver man väl inte, trots allt. Svensk handboll har säkert en framtid - om än inte i just detta OS.

Jättebra jobbat, TV3

Tycker att TV3 gör ett utmärkt jobb med OS. Programledare, kommentatorer med bisittare, experter, intervjuare, gäster i studion: allt och alla bidrar till underhållningen på ett positivt sätt, möjligen inspirerade av suveräna ankaret Ola Wenström. Ovanligt bra är också de obligatoriska kringreportagen och i den delen förtjänar ansvariga reportern Frida Nordstrand en ros. Det är hon som ger oss tittare människan bakom stjärnan, så att säga. Inte i snuttifierad form utan i långa och väldigt ambitiösa inslag. Lysande tv. Tänkt och skrivet i väntan på nattens olika begivenheter i rutan.

Högtidsstund med Arsenal

Normalt är jag smått allergisk mot jippomatcher i fotboll. Dock inte när Arsenal är part i målet. Då tar jag alla typer av match alla dar i veckan. Och jag är inte ensam om galenskapen. På Ullevi igår kväll var vi närmare 30000. Trots regn. Trots höstvindar. Trots att matchen mot Manchester City inte gällde nånting - förutom att håva in pengar. De billigaste biljetterna kostade 490 spänn, de dyraste nästan det dubbla. Vilket bör betyda publikintäkter på åtminstone 15 millar. Fördelningen vet jag inget om men klubbar som Arsenal och Man City kommer så klart inte till Göteborg i välgörenhetssyfte. Lika lite som t ex Bruce Springsteen gör det, om man ska dra en parallell till rockens värld. Men nog om det. Matchen - marknadsförd som Supermatchen - blev underhållande, vänskapskaraktären maskerades tämligen väl. Och som Arsenalfan upplevde jag en högtidsstund, ett halleluja moment. Ullevi badade i rött och vitt, uppskattningsvis 75 procent av alla som var på plats höll alldeles tydligt på "mitt" lag. Det är nåt med Arsenal och Sverige, oklart vad, men jag tvivlar på att någon annan fotbollsklubb har lika många vänner och sympatisörer i vårt avlånga land. Tre gånger reste vi oss upp och tokjublade tillsammans. Det var när Arsenal gjorde mål. 1-1, 2-1, 3-1 i ganska rask följd, sedan City tagit ledningen. Vackra mål, lite typiska för Arsenal när Arsenal är som bäst. En mängd passningar på one touch i blixtrande tempo, öppnande instick och distinkta avslut. Fotboll att sucka åt - av vällust. 3-2 blev det till slut, City reducerade efter lite lättsinnighet i Arsenals bakre led. Det hade vi råd med, en kväll som denna. Liksom vi hade råd med ett visst stjärnfall: Özil med flera saknades i den rödvita truppen. Eller sparades kanske till kommande helg. Då börjar nämligen Premier League. Engelska ligan, som man sa förr. Arsenal har inte vunnit den på ett tag och lär nog inte vinna den i år heller. Gör inget, förändrar inget.

Det sevärda OS-landslaget

Offrade delar av nattsömnen för att se de svenska fotbollsherrarnas OS-premiär mot Colombia. Det var det värt. Sveriges "hopplock" - 54 återbud, sägs det - gjorde en utmärkt match och fick 2-2 med klar mersmak. Återbudstjafset bör man nog ta med en nypa salt...jag menar, vem eller vilka i detta lag skulle/borde inte varit med? Izhak? Ajdarevic? Khalili? Tibbling? Linde i målet? Någon överhuvudtaget? I så fall har svensk fotboll lyxigare problem än jag trodde. Här fanns ju allt det som så ofta saknats i Hamréns "riktiga" landslag. Modet. Kreativiteten. Bollskickligheten. Djupledsspelet. Mycket upplyftande att bevittna. Vill man vá kritisk kan man alltid hacka på lite svaj i försvarslinjen, men det gav ju å andra sidan Linde chansen att glänsa. En fin målvaktstyp, vet knappt var han spelar till vardags. Norge nånstans, tror jag. Mest imponerad blev jag ändå av mittfältet. Tibbling, Khalili, Quaison, Fransson. Alla utlandsproffs i olika ligor, alla allsvenskt skolade i olika klubbar. Tillsammans lysande, tekniskt sett fullt i klass med de drivna colombianerna. Ska bli spännande att följa fortsättningen för detta speciella OS-landslag. Dock missar jag stundande match mot Nigeria. Arsenal kommer ju till Göteborg på söndag och var ska en sån som jag vá då om inte på Ullevi?

Målen räknas, inte spelet

Tur att inte spelkvalitén ger poäng i fotboll. Om så vore hade Sveriges damer gått lottlösa från OS-premiären mot Sydafrika. Nu lyckades Nilla Fischer knäa in en boll ganska nära slutet, det gav 1-0 och pliktskyldig seger. Men snyggt var det inte, varken målet eller spelet. Omständigt, fantasilöst, tempofattigt; så såg det ut i 90 minuter. Kanske för att Sydafrika låg lägre än lågt med hela sitt mediokra lag. Kanske för att Sverige inte förmår bättre. Kommande matcher mot tuffare nötter som Brasilien och Kina får ge svar. Märklig ram förresten kring premiären. Tomma läktare, noll stämning. Vaddå OS-yra?

Olustolympiaden...

Har lite olustkänslor inför Rio-OS. I denna galna värld vet man inte vad som kan hända. Jag tänker inte i första hand på det där ruggiga viruset som redan fått ett antal stjärnor att hoppa av spelen. Ej heller bekymrar mig dopingen, inte mer än vanligt. Men terrorhotet. De eventuella attentaten. Blotta tanken på sådant ger mig rysningar. OS och IS...fy faan vilken kombo. Gud give att säkerheten håller. Hur man nu säkrar mot dårskap, färska exempel visar att svårighetsgraden är monumental. Undrar hur idrottsmännen och idrottskvinnorna känner? Att det är fest på gång? Olympisk lycka i faggorna? Som det var förr, som det borde vara alltid. Hoppas det. Fruktan är glädjens fiende, den får väl vi blödiga icke-atleter ta hand om.