Berörande blågula guldkorn

Inser att jag var lite onyanserad i föregående inlägg. Visst finns det svenskar som har både kraft och fokus och prestationsförmåga i OS-tävlingarna. Svenskor framförallt. Senast de urstarka brottartjejerna Fransson och Mattsson, bronsmedaljörer i respektive viktklass. Förresten, har inte brottningen fått nån typ av återupprättelse i detta OS? Känns så. Spännande och spektakulära matcher, särskilt på damsidan. Mycket känslor därtill, alla sorters tårar: lyckans, besvikelsens, smärtans, lättnadens, stolthetens inte minst. Stor och gripande underhållning för oss som tittar på. Även på friidrottsarenan finns blågula guldkorn. Tjejer där med. Tidigare Bahta, i natt Lindh och Skoog. Lovisa Lindh's 800-meterssemi berörde mig mest. Första gången under två minuter, svindlande nära en finalplats i den ruggiga konkurrensen. Och ikväll kommer så fotbollsdamerna. Guld eller silver är frågan - men succén är redan ett faktum.