Vid drömmarnas mål...

OS. Den ultimata drömmen för alla seriösa utövare av tävlingsidrott. Ouppnåelig för de flesta, infriad för några få. Som sedan alltför ofta tvingas förklara eller försvara sina tillkortakommanden i offentlighetens ljus. Det är som om drömmen i sig är målet, väl på plats finns ingenting kvar. Inget fokus, ingen kraft, inga nya drömmar. Tanken har tömts längs vägen, så att säga. Mänskligt, sympatiskt, begripligt, annars hade vi talat om robotar. Det är ohyggligt svårt bara att kvala in till ett OS och världen är stor, Sverige litet. Så går mina tankar efter gårdagen där fotbollsdamerna - jämte den alltid lika imponerande löperskan Meraf Bahta - faktiskt var de lysande undantagen i ett blågult mörker. Bakslagen kom på löpande band, och med dem också en provkarta över konsten att förlora. Pinsamt som handbollsdamerna. Smärtsamt som Angelica Bengtsson i stavkvalet. I en störtflod av tårar som Kallur. Eller med all heder i behåll som Svedalapågen Fredrik Schön i brottning. Gud vad jag led med den senare. Jag skrev om honom när han var ung, när han just börjat väva sina drömmar. En otroligt målmedveten och ambitiös kille, beredd att offra precis allt för en klassisk sport som tyvärr avglamouriserats i lättsinnighetens tidevarv. Det gör ont att bli bra i brottning, det bjuds inga lukrativa kontrakt eller möjlighet till heltidssatsning. Schön har jobbat i byggsvängen under hela sin karriär - och han hade varit så värd den där OS-medaljen som nu togs ifrån honom på marginalen. 4-4 i bronsmatchen, förlust på att motståndaren tog sista poängen. Brutalt var ordet. Rörande dock att se Fredrik Schön i tv-intervjun efteråt. Så behärskad och så förkrossad på en och samma gång. Det sägs att ingen minns en tvåa och ännu mindre en fyra, men Schön förtjänar att bli ett undantag.