EM fortsätter - utan Sverige

Sverige-Ukraina 1-2. Snöplig sorti, inte det minsta skamlig. Sett över 90 minuter var Sverige det bättre laget. Kruxet var att matchen gick till förlängning. Där visade Ukraina en kraft, ett mod och en spelskicklighet som motiverade slutresultatet. Det snöpliga låg i själva upplösningen: målet som skickade Sverige ut ur EM föll i allra sista stopptidsminuten. När allt var upplagt för ett straffavgörande, när tankarna i svensklägret säkert redan var där. Så dags var Sverige dessutom decimerat. Halvvägs in i förlängningen blev Danielson utvisad, olyckligt men korrekt.

*. *. *

Jag blev faktiskt imponerad av Ukraina. Fast inte lika imponerad som av ”Sveriges Luka Modric”. Jag talar förstås om Emil Forsberg. Sällan man ser en enskild spelare bära ett helt lag på det sättet. Modric gör det då och då med Kroatien, Forsberg gjorde det med Sverige igår kväll. Under ordinarie speltid, vill säga. I förlängningen fanns inte mycket kräm kvar, även virtuoser har ju en mänsklig sida. Forsberg lämnar EM-turneringen som en av dess största profiler. Gedigen i match efter match, briljant i den sista. Fyra av totalt fem svenska mål har kommit från honom. Alla de bästa passningarna, all finess utanför de givna ramarna.

*. *. *

Sverige ställde upp med det efterfrågade forwardsparet Kulusevski/Isak. Det gick sådär. I mål räknat inte alls. Precis som tidigare i turneringen. Fyra anfallare har alternerat, inte någon av dem har gjort mål. En femte, Jordan Larsson, går fri från kritik. Han har suttit av hela EM, inte fått en minut på banan. Säga vad man vill om Janne Andersson, hackordningen ruckar han inte på. Offer för den är f ö numera även Pontus Jansson. Från Lindelöfs givne parhäst i mittförsvaret till kallaste platsen på bänken. Ett konstaterande bara, ingen värdering.

*. *. *

Albin Ekdal däremot! Lysande mot Ukraina, näst bäst efter Forsberg.

*. *. *

Nu går EM vidare, turneringen överlever trots allt Sverige. Åtta nationer kvar. Däribland Danmark. Får jag tycka att vår granne haft en närmast provocerande tur så här långt? Om man nu höjer blicken från den inledande Eriksenchocken. Danmark hade tre hemmamatcher i gruppspelet, förlorade två, vann blott en. Gick som enda lag vidare på så klent facit. Fick sedan Wales i åttondelen, får Tjeckien i stundande kvartsfinal. Okej, olycksdrabbade lag förtjänar kanske lyckosam lottning.    Men guld? Danmark? Tveksamt. England väntar i en eventuell semi - och vem har tippat England om inte jag...

Fotbollens VAR-böld

Knäskålsoffside. Tåspetsoffside. Bröstvårteoffside. Nästippeoffside. Hårstråoffside...

*. *. *

Alltså. Vad är det med fotbollen som triggar igång det kompletta vansinnet? Hur långt är ”rättviseivrarna” beredda att gå för att sabotera en EM-fest? Hur många frusna bilder och digitala streck krävs? Hur många domare? Nio nu, per match: tre på planen, en fjärde strax intill, fem vid videoskärmarna i VAR-rummet. Räcker det? Varför inte tjugo? Tveksamma situationer inträffar ju överallt, inte bara i målområdet. Vad sägs om mittfältsdomare? Ytterkantsdomare? Zondomare? Doftdomare? Jag menar i den händelse någon spelare skulle släppa väder för att tillskansa sig friare ytor vid t ex hörnsparkar. Smakdomare har vi redan. De sitter i tv-studion och kallas experter. En av dem har varit domare på riktigt: Jonas Eriksson. Han är bra. Förhåller sig till utvecklingen. Klargör, motiverar. Lindrar sorgen för oss skeptiker.

*. *. *

Ja, detta var några funderingar efter gårdagens åttondelsfinal Italien-Österrike. Italien vann i förlängning, 2-1. Österrike fråntogs ett mål och en straff under ordinarie speltid. Mikrooffside gånger två, VAR gjorde jobbet. I den himmelska rättvisans namn. Amen.

Extrarader om hotande extraval

”Slingra dig icke, ty då kan du bli betraktad som orm”. Ja förlåt ett litet budord som jag kom på precis nu och alldeles själv. Detta sedan jag läst igenom mitt tidigare inlägg om regeringskrisen. Medger rakt av att det var dumt skrivet. Överilat, ovårdat. Tillmälena mot politiker generellt borde jag avstått ifrån. Särskilt ångrar jag formuleringen ”Nooshi Dadgostar, väx upp”. Vänsterpartiets nya ledare är i flera avseenden säkert mycket mer vuxen än jag. Avbön alltså. Så långt. I sakfrågan har jag inte ändrat mig, där är jag fortsatt halsstarrig som en Annie Lööf.

*. *. *

Regeringskris ett år före ordinarie val, tillika under pågående pandemi. Jag kan inte se att det är vad Sverige behöver. Jag kan inte heller se att frågan om ”marknadshyror” är något hållbart alibi för kaos. V är emot, bra. Jag är också emot. Även sossarna säger egentligen nej till fri hyressättning - men här spökar det där som brukar kallas ”parlamentariska läget”. S fick typ 28 procent av rösterna i förra valet. Inte ens ett maktfullkomligt parti kan tuta och köra på så tunt underlag. Man måste förhandla. Ge och ta. Kompromissa. Ansvara för slutresultatet. Stå upp mot det delvis obegripliga opinionstrycket: alla gnäller över att sossarna glidit högerut på den politiska skalan, nästan alla protesterar genom att tjurrusa ännu längre åt just höger.

*. *. *

Vad gäller marknadshyror har jag länge undrat om det inte är det vi redan har. Varför betalar man annars 130 000 skattade kronor per år för en ordinär hyresrätt på tre rum och kök? Var har V - och S - befunnit sig under resans gång? Får jag gissa? I slutna rum för att fila på Dadgostar’s favoritmantra. ”Den svenska modellen”. Inklusive t ex bostadstillägg för att skydda de allra svagaste från socioekonomisk misär. Systemet kan diskuteras, absolut. Befintliga hyresnivåer likaså. Men nånstans har vi kanske den marknad vi bett om. Däremot vet jag ingen som bett Vänsterpartiet klia rygg på högern. I den meningen går Nooshi Dadgostar till historien - och som det tycks även till folkdjupet. Outgrundliga äro politikens framgångsvägar.

*. *. *

På måndag kommer definitivt besked från statsminister Löfven, offer för den oheliga misstroendealliansen. Sondering eller extraval. Allt talar för det senare. Kul, kul. Till priset av fullskalig kaos. Bra jobbat, Sverigevänner.

Festen lever - men det roligaste är förbi

Den roligaste delen av fotbolls-EM är över. Gruppspelet. Där nyhetens behag kittlar intresset. Där mångfalden är intakt. Där alla har chansen. Där en förlust går att reparera. Till och med två förluster går att reparera - fråga Danmark. Nu återstår bara det skoningslösa. Vinna eller försvinna, överlevnad eller sorti. Spännande det med, men inte lika fantasieggande. Alla de stora finns kvar, den sensationslystne har inget att hämta. För inte kan väl Sverige...? Eller Danmark för den delen. Gå hela vägen till EM-guld alltså.

*. *. *

Osvuret är bäst, som Putte Kock sa redan för hundra år sen. Men har man sett Italien och Belgien och några till är det svårt att tro på något nordiskt mirakel. Danmark bör ha tömt turbägaren: tre hemmamatcher i gruppspelet, en enda seger. Ändå avancemang. Till samfällt jubel, ska sägas. Efter den kusliga Christian Eriksen-händelsen i öppningsmatchen blev danskarnas sak hela Europas sak, ingen kan ha missunnat dem lite fotbollsrelaterad ”kompensation”. I åttondelen väntar Wales, också det en stilla flirt med marginalerna. Sverige i sin tur ställs mot Ukraina. En rimlig och överkomlig ”belöning” för den oanade gruppsegern. Så kvartsfinal finns definitivt inom räckhåll, både för Danmark och Sverige.

*. *. *

Gårdagens match Sverige-Polen blev en riktig ögonbrynshöjare. Sverige kan ju! Mer än bara trasa sönder. Mer än bara försvara det egna målet. Mer än bara jobba-jobba-jobba. Okej, omständigheterna bidrog: Polen var piskat att vinna, försvarsspelet offrades så att säga för sakens skull. Därav det osvenska målkalaset. 3-2, segermål på stopptid av Claesson. Rättvisan kan alltid diskuteras, att Robin Olsen i buren var Sveriges räddande ängel säger ju något om matchbilden. Kul ändå med lite positiva glimtar framåt, tydliggjorda framförallt sedan Kulusevski bytts in. Backlinjen däremot. Allt annat än övertygande den här gången. Är det inte det ena så är det det andra...men tyst min mun, inte klaga.

*. *. *

Slutligen ber jag att få önska en Glad Midsommar. Utan fotboll eftersom EM tar en liten paus. Dessbättre för mig: med ett stort bandage för ett nyopererat högeröga behöver jag vila. Doktorn sa att jag fick ta det så lugnt med ”små grodorna” i morgon. Inga problem. Det kunde varit värre. Tänk om han sagt att jag skulle ta det så lugnt med små nubbarna.

Vänstern är högerns bästa vän

Faan också. Jag hade tänkt ta ett ”cooling break” från skrivandet. Men det går ju inte, man måste respektera politikerna när de så enträget ber om några rader. Så här kommer - i all korthet - min kommentar till regeringen Löfvens fall. Fubbickar. Huliganer. Ärkepopulister. Smilfinkar. Svinpälsar. Barnrumpor. Lägg ner, skona oss, ta semester. Och Nooshi Dadgostar, väx upp. Trött på att vara dörrmatta till Löfven - men jävligt pigg på att rulla ut röda mattan åt SD och de andra moderaterna i regeringsalternativet. Vänsterpartiet? Ultrahögerns bästa vän. Mycket ska man se och genomlida innan politikerföraktet blir ett irreparabelt faktum.

Inte klaga, bara gnälla

Sommar. Då våras det för klyschornas klyscha: ”man ska inte klaga”. Alla säger det, alla små ordväxlingar med grannar och andra slutar så. Efter att man först gjort det man inte ska. Klagat. Skönt är det ju inte med ofrivillig svettning. Vågen gör man ju inte för ben och fötter som svullnar. Skrattar på sig är faktiskt det sista man gör när andhämtningen tenderar att övergå i intensivflås. Så vad gör man? Flyr. Till stranden om man råkar vara hyfsat ung. Dit skugga finns om bäst före löpt ut. Eller också stannar man inne i korsdraget från alla livräddande kylfläktar. Men oavsett mumlar vi de bevingade orden så fort tillfälle ges. Allt kokar ner i lyxproblem. Sommar’n är bäst, fråga de säkraste sanningsägare vi har. Barnen.

*. *. *

Sanningsägare, ja. De osäkraste vi har ger sig till känna nu under fotbolls-EM. Jag tänker på alla så kallade experter i tv. Fyrans grötmyndige nestor Hasse Backe inte minst. Igår hade han vådlig otur med sanningen. ”Det värsta som kan hända tyskarna är att Portugal gör första målet, då är det i princip kört”. Sa experternas Expert. Varpå Portugal gjorde just det. Varpå Tyskland svarade med fyra snabba. Varpå Backe blev tyst om just den saken. Okej, nu var det väl en profetia han bjöd på, inget sanningslöfte. Men nog låter det så ibland när experterna löper amok. Det värsta öde en expert kan råka ut för måste dock vara att bli bisittare till matchkommentatorn Jesper Hussfeldt. Den mannen gör allt själv: refererar, skriker, gallskriker, analyserar, summerar. Bisittaren får nästan tackla till sig bollen, förlåt ordet. Senast var det Hanna Marklund som blev överkörd. Synd om ’na, kan ja tyck. Även om jag sällan begrip va ho säg.

*. *. *

Men fy, nu var jag taskig. Faktum är väl att Marklund på Fyran går jämnt ut med Nannskog på SVT. Uthärdar folk i övre Norrland honom bör vi sydlänningar kunna klara henne. Dialekter är i grunden fascinerande, den som står upp för sin förtjänar respekt. Alldeles för många sitter i tv och pratar på tillgjord rikssvenska, det om nåt kan göra mig småförbannad. Ett problem - större än olika dialekter - är förstås det rent språkliga förfallet. Saliga äro de vältaliga, brukar jag tänka. Ingen direkt trängsel i den kategorin längre, dessvärre. En personlig favorit i EM-fotbollens expertdjungel är dock SVT:s Frida Östberg. Har bara hört henne i en match hittills men då var hon klockren. Tydlig, skarp, rädd om orden. Slut för idag.

Den svenska modellen biter - och söver

Sverige-Slovakien 1-0. Jag är svensk, ja. Men nationalist, nej. I yngre dar var jag både ock. Blågul upp över öronen, supernöjd så länge Sverige vann. Man blir kräsen med åren. Möjligen en smula klokare. Inser att man älskar fotboll för fotbollens skull. Vilka spelare eller vilka länder som står för utförandet krymper i betydelse, bara man blir underhållen. Huruvida den svenska modellen i detta EM är underhållande ligger så klart i betraktarens ögon. Jag skulle nog säga: nej, inte särskilt. Om så vore hade jag knappast sovit bort en kvart av första halvlek idag.

*. *. *

Självklart kan jag glädjas åt att Sverige vann. Men jag kan också beklaga att Slovakien förnekades en straff på stopptid. Dubbelhands i det svenska straffområdet fick passera, jag förstod aldrig varför. Kanske för att regeltolkningen övergår mitt begränsade förstånd. Sverige däremot fick straff. På den avgjorde Emil Forsberg matchen. Tre tunga poäng för hårt skitjobb. Det är detta som är den svenska fotbollsmodellen. Ingen glamour, inget vågspel någonstans. Bara stram taktik, kollektiv arbetsvilja, miljoner löpmeter. Och tydlig hackordning i bytena: Quaison och Claesson först, gärna en Gustav Svensson på slutet när destruktiviteten måste stärkas ytterligare. Sällan nåt nytt, aldrig nåt spännande eller spektakulärt.

*. *. *

Sverige har satt tråkfotbollen i system, kan man säga. Beröm eller kritik; tolkningen är fri. Lönsam är den ju. Svårslagen, bra på resultat. Grekland tog EM-guld 2004 med en liknande variant, så pass upp. Sen måste jag förstås nämna Det Stora Svenska Undantaget. Alexander Isak. Guldkornet i den blågula massan, en av de bästa i hela turneringen. Trodde aldrig jag skulle få anledning att referera till en ung Zlatan, men är det inte på den nivån Isak rört sig i de två inledande matcherna? Jag tycker det.

Om en oskriven bok - och annat oskick...

Jag funderar på att skriva en bok. Funderar. Det lär aldrig bli av. Funderat har jag nämligen gjort i tjugo års tid. Eller om det är trettio. Från och till, av och an. Ofta i samband med nått uppmärksammat boksläpp från A-, B- eller C-kändisar. Självbiografier, typ. Där de berättar om sånt vi vanliga okändisar förväntas vilja läsa. Taskiga uppväxtförhållanden. Grymma föräldrar. Övergrepp i barndomen. Missbruk i ungdomen. Psykbryt längs vägen. Diagnoser som nog fanns men aldrig ställdes eller utreddes. Nästan som ett slags tävling, vilken kändis som varit värst drabbad. Varje gång en sådan bok kommer ut - nej, jag läser inte dem men det är svårt att undvika recensionerna - slår reflexen till: faan, jag bräcker dem allihop. Låter det förmätet? Okej, men icke desto mindre är det sant. Och jag är rätt övertygad om att vi är många som ”bräcker” kändisförfattarna. Som f ö sällan skriver själva, därtill saknar de förmågan. Själv saknar jag handlingskraft, men är bra på annat. Fundera t ex. Bära mina sorger, behålla mina tillkortakommanden. Stänga de mörka kapitlen, öppna de ljusa. Bra på att inte baktala mina döda föräldrar. Så nej, ingen bok. Jag uppfyller inte kriterierna för den typen av ”författarskap”.

*. *. *

Spelar damer fler fotbollslandskamper än herrar? Frågan söker svar. Såg nämligen att Caroline Seger satte rekord i veckan. 215 landskamper. Anders Svenssons 148 - rekord på herrsidan - framstår vid en jämförelse som en fjärt i rymden. Är Seger så mycket bättre? Nja, det skulle nog inte ens damfotbollens främsta riddare (inga namn) hävda. Är hon så mycket segare? Tveksamt. Svensson hade också en lång karriär, vill jag minnas. Är det konkurrenssituationen som avspeglas i siffrorna? Tills någon bevisar motsatsen: ja, så måste det vara. I damlandslaget tycks det vara lättare att hålla sig kvar, Seger är bara toppexemplet i en rad av ”långlivade” spelare. Sen vet jag inte om landskampsutbytet gör sitt till. I och för sig vore det märkligt med tanke på att damfotbollen är så mycket mindre än herrfotbollen. Sagt utan att förringa Caroline Seger. 215 landskamper är imponerande, oavsett.

*. *. *

EM rullar på. Italien mest imponerande så här långt. Som lag. VAR minst imponerande. Som företeelse. Vet inte hur många glädjescener helt i onödan som gått åt - innan VAR skipat ”rättvisa” och återställt tristessen. Alltså, denna förbannade millimeterrättvisa. Alla dessa underkända mål på marginaler som ett mänskligt öga inte kan upptäcka. Alla dessa mänskliga domslut som rivs upp långt efter att spelarna avslutat sina kramkalas. Lägg ner, det förpestar fotbollen. Och när jag ändå är upprörd. Vad är det för jävla experiment friidrotten håller på med? Bästa resultat vinner inte i vissa teknikgrenar. Bara resultatet i sista hopp- eller kastomgången räknas, de fem föregående förvandlas till kattskit. Typ om Daniel Ståhl skulle sätta världsrekord i diskus kan han bli blåst på segern av någon som kastar tio meter kortare - men något längre än Ståhl i just sista kastet. Ja ja, världsrekordet får han behålla. Alltid något, sa han som begrep en bråkdel av det obegripliga.

Olsen ”låg rätt i positionerna”

Sverige-Spanien 0-0. Anders Andersson, en av alla dessa fotbollsexperter i tv, har ett favorituttryck: ”ligga rätt i positionerna”. Det kan låta kryptiskt men är egentligen bara en uppdaterad version av forna tiders ”lägga sig på försvar”. Inse att man är underlägsen, agera efter resurserna. Kriga, grisa, löpa, lida; va’faan som helst utom att spela fotboll i klassisk mening. På så vis blev Sveriges EM-premiär fullt ut lyckad. En pinne mot Spanien, dessutom i Spanien. Starkt absolut, oavsett tillvägagångssätt. Men kom inte till mig och snacka om taktisk fullträff - det vore att förminska sanningen om matchbilden. Framförallt vore det att förminska Robin Olsen.

*. *. *

Sverige låg trots allt inte oavbrutet rätt i positionerna. Några gånger låg vi alldeles fel. Eller vi och vi, aldrig Robin Olsen. Han låg rätt precis hela tiden. Som ett streck i luften, som en panter på marken. Den svenske målvakten måste ha gjort det där som brukar kallas ”sitt livs match”. Väldigt upplyftande att se. Dessutom, vill jag påstå, helt avgörande för eftermälet i stort. Ponera att Olsen släppt en enda boll förbi sig, att Spanien vunnit 1-0. Då hade det tämligen säkert blivit gråt och tandagnisslan över den svenska insatsen. Bristen på eget spel, oförmågan att göra nåt konstruktivt med bollen.

*. *. *

Men visst. Även för ett underlägset lag dyker ströchanser upp, det ligger i fotbollens natur. Sverige fick två. Båda tack vare Alexander Isaks individuella skicklighet. Att Janne Andersson bytte ut honom med halvtimmen kvar kunde tyckas märkligt - men då glömmer man Sveriges ”ärende” i matchen. Målet och meningen var inte att vinna. Målet och meningen var att inte förlora. Fegt? I alla fall inte modigt. Trist? I alla fall inte underhållande. Riktig fotboll tar vi en annan gång. Förhoppningsvis mot Slovakien härnäst.

Dramat som gjorde fotbollen futtig...

Livets förgänglighet är en odiskutabel realitet. Bland annat därför tittar man på fotboll. För att glömma det smärtsamma, förtränga det sorgliga. Till förmån för hoppet, lättjan, lyckan. Om så blott i 90 minuter plus stopptid. Att då påminnas om förgängligheten mitt under pågående match blir totalt chockartat. Det var vad som hände igår på EM. Danmarks fixstjärna Christian Eriksen segnade ner helt oprovocerat. Till synes livlös. Inför miljoner tv-tittare världen över - innan allvaret stod klart och kamerorna flyttades till anständigt avstånd. Hjärtstillestånd lämpar sig inte för närbilder.

*. *. *

Det var makabra scener som utspelade sig. Så ödesmättade. Så djupt berörande. Från fotbollsfest till samlad skräck på några få sekunder. Jag läser idag att Eriksen kämpade för sitt liv. Jag förstår budskapet, respekterar uttrycksformen. Men närmre sanningen ligger nog att andra kämpade för Eriksens liv. Läkare och sjukvårdspersonal på plats i Parken i Köpenhamn. Funktionärer av olika slag. Lagkamrater. Alla som på ett eller annat sätt bidrog till dramats lyckliga slut. Professionellt, mänskligt. Huruvida Christian Eriksen någonsin återkommer till fotbollen känns som en sekundär fråga - återkomsten till själva livet är så mycket större.

*. *. *

Att matchen återupptogs efter halvannan timme var i mitt tycke osmakligt. Inte oväntat dock. ”The show must go on”, som det heter. Fotboll och pengar först, stil och värdighet sen. Danmark mötte alltså Finland och förlorade 0-1. Ett resultat som i skenet av omständigheterna blev till en ren futtighet.

Tankar inför fotbolls-EM

Fotbolls-EM i faggorna. Mjukstart ikväll med Italien-Turkiet, Sverige först på måndag mot Spanien. För egen del är jag behärskat förväntansfull. Inte i feststämning som förr. Det är för mycket som tynger och skymmer den här gången. Coronatjafset. Publikbegränsningarna. Idén, i mitt tycke befängd, om att sprida mästerskapet på flera nationer. Diffus struktur, svårt att överblicka. För lite fotboll i fokuset, kan jag känna. Kanske kommer jag på andra och mer positiva tankar allteftersom.

*. *. *

Tippa hör till. Och då säger de flesta Tyskland. Eller Frankrike. Spanien har sina förespråkare, Italien och Belgien sina.  Portugal nämns också med respekt. Nederländerna i viss mån. Som vanligt, som nästan alltid. Samma, samma. Själv erinrar jag mig det där Europamästerskapet som Grekland vann. Minns inte året, minns bara att den samlade fotbollsexpertisen blev helt mållös. Ingen såg bravaden komma. Sånt är kul, låt vara att Greklands fotboll inte var så kul. Kan nåt dylikt hända nu? Vem skulle i så fall kunna spränga Top 7? Danmark? Ingen utsaga, bara en tanke. Vad gäller tips lägger jag mig lite fegt i mittfåran och säger - England. Nån gång måste väl bli den andra för världsmästarnationen från 1966.

*. *. *

Sverige? En i mängden av outsiders. Man bör komma ihåg att i fotboll är det precis som i handboll: EM är  tuffare än VM, inga blåbär slinker med via kvalspel i geografiska zoner. Klarar Sverige gruppspelet är det egentligen bra nog. Spanien, Slovakien, Polen...allt annat än lätt, men det kunde varit värre. Frågetecknet i Sverige står för försvarsspelet. Inklusive målvaktsposten. Där är i alla fall jag osäker. Robin Olsen kommer från lång bänknötning i Everton - men rankas tydligen fortfarande som blågul etta mellan stolparna. I backlinjen är mittlåset en öppen fråga. Vem kompletterar Lindelöf? Inget av alternativen känns klockrent. Framåt ser det bättre ut. Åtminstone på pappret.

*. *. *

Än så länge är allt spekulationer, lite för spekulationernas skull. Man vet så lite om hur saker och ting kommer att utvecklas. Kring covid 19, inte minst. Vem testar positivt? Vilka faller ifrån? Vilket lag drabbas värst? Knepig problematik, delvis glädjedödande. Och helt unik för ett fotbolls-EM. Men kolla ska jag, man vill ju inte missa fakta i målet.

Oroande om Pontus Jansson

Jag läser om Pontus Jansson. Arlövs-Ponne, min gamle favorit. Han deltar inte på landslagets träningar inför EM. Kan inte, får inte. Diagnosen är något diffus: ”hängig”. Det gör mig, osökt eller kanske långsökt, orolig. Tänker på viss forskning (klent uppmärksammad i media) kring fotbollens hälsorisker. Exempelvis nickandet. Forskarna tvekar inte att jämföra det med de upprepade slag mot huvudet som förekommer i boxning. Oundviklig onytta, så att säga. Hanterbart i stunden, skadligt i längden. Och hur får jag nu in Pontus Jansson i det sammanhanget?

*. *. *

Ponne spelar sedan länge i England, nickkonstens paradis. Han är mittback, hamnar i luftdueller per automatik. Och titt som tätt. Ta den nyss avslutade säsongen. Brentford, hans klubblag, spelade 46 matcher i brittiska andraligan. Sedan ytterligare fyra i det lyckosamma kvalet till Premier league. Plus diverse cupmatcher. Jansson var inte med i alla, skador kom i vägen. Men säg att han gjorde cirka 40 matcher med ett nicksnitt på tio bollar per match. Extremt lågt räknat, jag vet, men för att undvika överdrifter. Detta blir alltså 400 ”upprepade slag mot huvudet”. På en enda säsong. 4000 över en tioårsperiod.

*. *. *

Jag har följt Janssons karriär så mycket jag kunnat. Beundrat hans kompromisslösa spelstil, sett honom däcka efter otäcka hopslag skalle mot skalle. Resa sig, bita ihop, komma igen. Ungefär som en tapper boxare. Groggy, men fortsatt adrenalinstinn. Ibland har jag faktiskt känt mig som en ”dålli far” till en vild och galen påg. Proffsfotboll är liksom ingen lek, mer ett ganska brutalt skådespel. Nej, jag säger inte att Ponne tagit skada. Jag är etthundra procent lekman, noll procent doktor. Och ”hängig” kan vara symptom på mycket, det förstår jag. Själv blir jag hängig av blotta tanken på långt utdragna nickorgier.

Lex Cibicki

Höga beviskrav, strikt juridik. Föga förvånande frias fotbollsstjärnan Pawel Cibicki från alla misstankar om spelfusk och tagande av muta. Att kompisar till honom bettat tusentals kronor på ett gult kort i en viss match och att Cibicki närmast bad domaren om detta gula kort är bara ett lustigt sammanträffande, menar Malmö tingsrätt. Eller nej, det menar man kanske inte. Men kontentan av utslaget blir så. Allt för rättssäkerheten: ingen ska dömas på grunder som rymmer minsta lilla tvivel. Inte den oskyldige, inte den skyldige.

*. *. *

Pawel Cibicki bör - i väntan på eventuell prövning i högre instans - betraktas och behandlas som en fri man. Fri att spela fotboll, fri att återuppta sitt yrke. Om nu någon klubb vill ge honom chansen. Säkert är det kanske inte. Idrotten har sin egen juridik, sin egen moral. Den som en gång misstänkliggjorts eller svartlistats ligger risigt till - alldeles oavsett domstolsutlåtande. Ord som just muta och fusk suddas heller inte ut med ett gummi, vilken annan beskyllning som helst hade nog varit lättare att förlåta. Att Cibicki brottas med ett erkänt spelberoende är ytterligare en försvårande omständighet. Tyvärr, höll jag på att säga.

*. *. *

Tänk om bara stjärngossar fick spela fotboll. Svärmorsdrömmarna. De äppelkindade och präktiga. Tänk om fotbollen och idrotten i stort vände ryggen åt alla problembarn. Vägrade en andra chans. Eller en tredje. Visst vore det sorgligt? Sen finns det gränser förstås, möjligen balanserar Cibicki på dessa just nu. Själv beklagar jag att åtalet i Malmö tingsrätt inte riktades mot de ytterst ansvariga. Bettingbolagen som erbjuder helt bisarra spelobjekt, marknaden (staten) som tillåter det. Vad var det för fel på stryktipset?

Fotboll blir vad man gör den till

Först ett resultat. Sen ett kort konstaterande av resultatet som just nämnts. Och slutligen resultatet från föregående möte mellan berörda lag. Fyra, fem rader, samma match efter match efter match. Så ser den ut, Sydsvenskans nya bevakning av småklubbsfotbollen. Noll närvarokänsla, noll journalistik. Bara ren och skär idioti. Total mörkläggning vore bättre. Sydis bör se upp: den som förolämpar läsarna har snart inga läsare kvar.

*. *. *

Idag har jag varit på Bäckagårdens idrottsplats, hemvist för Kvarnby IK. Knattefotboll stod på agendan. Små planer, många matcher parallellt. Flickor som pojkar, mest pojkar förstås. Som skådespel betraktat ganska fascinerande. Barnen pendlar så att säga i engagemang. Kämpar livet ur sig ena sekunden, drömmer sig bort nästa. Tappar fokus, blandar och ger. Som 7-8-åringar gör - och måste få göra. De vuxna som tittar på pendlar mindre. Föräldrar, yngre eller äldre syskon, andra nära och kära; alla är påslagna från start till mål, alla vill sina lag och kanske allra helst sina egna telningar väl.

*. *. *

Bäst - om man ska göra en värdering av engagemanget - är nog ledarna. Uppdraget kan inte vara lätt. Varje liten knatte är unik, alla ska behandlas därefter. Samtidigt med budskapet om att laget alltid är större än jaget. Knepigt för en åttaåring att ta in. Knepigt nog även för vuxna. Men ledarna som jag såg idag verkade helt överens om rättesnöret. Speltid åt alla, jämnt fördelad efter klockan. Inga bannor, idel uppmuntran. Ingen toppning för att jaga de resultat som ändå inte räknas i modern knattefotboll. Allt sammantaget spred en doft av kärlek snarare än tävlingshets över Bäckagårdens IP denna blågula nationaldag. Upplyftande att få vara med på ett hörn. Ta del, minnas hur det var förr (sämre!).

*. *. *

Kvarnby IK förresten. Stans äldsta fotbollsklubb, näst efter oslagbara IFK Malmö. K I K grundades 1906. Bara det väcker djup respekt, 100-plussare är liksom ingen dussinvara i småklubbsvärlden. Till den måste Kvarnby IK räknas, trots en närmast osannolik ”utflykt” genom seriesystemet ganska nyligen. Division 2 som högst, innan det vände tillbaka mot normala nivåer. Men då talar vi A-lag och någon enstaka årgång som förgyller historien. Grunden är viktigare. Barnen, ungdomarna, den ständiga återväxten. Och den sociala dimensionen, inte minst.

Å’skitt i Blåvitt

Å’skitt är ett skånskt uttryck för typ färdig. I meningen förbrukad, kasserad, spolad. Eller om man så vill för livet som fotbollstränare i IFK Göteborg, alias Blåvitt. Nu är det Rolle Nilsson som har å’skitt, för knappt ett år sedan var det Poya Asbaghi. Och före honom...nej, det har jag glömt. Tränarna behöver dock inte skämmas, det är klubben som mögar ner sig. Näste man till rakning är Mikael Stahre. Mer etablerad än meriterad i tränarfamiljen, ingen Messias. Att han bara törs. Risken för å’skitt inom något år är liksom statistiskt säkerställd. Men lönen gör kanske möget värt, vad vet jag. Förvånar mig förresten lite att inte budet gick till Svennis, 74. Blåvitt har ju nischat sig som hemvändande veteraners värmestuga - men det gäller tydligen bara på spelarsidan.

Måttligt upphetsande friidrott...

Friidrott på tv ikväll. Göteborg Grand Prix, närmre bestämt. Trevligt som omväxling, man vill ju inte fastna som bolltittare. Synd bara att det blev som det blev. Ojämnt prestationsflöde utan de där riktiga topparna. Olyckliga intermezzon som råkade drabba just svenska löparhopp. Fem övertramp av sex möjliga från den bästa vi har: Ståhlmannen i diskus. En kommentator som gick igång på att svenska 1500-meterslöpare klockades för dryga 3,42. Herregud, sådana tider gjorde Dan Waern. För 60 år sedan. På sämre banor och i sämre skor. Men varför klaga? Kanske är det jag som lägger ribban på fel höjd.

*. *. *

Man kan liksom inte tävla med det förflutna. Bara mot befintlig konkurrens. Och sig själv. I det perspektivet gjordes så klart en del respektabla prestationer. Den bästa av Tilde Johansson, ung längdhoppare från Falkenberg. 6,54 är inga ljusår från internationellt gångbar nivå, och hon har säkert mer i sig. Fanny Roos är en personlig favorit. Jag menar, hur många tjejer stöter kula? I det stora hela alltså. Inte jättemånga, det finns glamorösare val att göra på idrottsområdet. Första gången jag läste om Roos var under en fiskesemester i Tingsryd. Hon är nämligen bördig från de krokarna - och lokalpressen uppmärksammade stort att hon vunnit ett ungdoms-SM. Säkert tio år sedan. Sen dess har hon kämpat på med kulan. Blivit bättre och bättre, starkare och starkare. Vann ikväll på 18,50 nånting, satte svenskt rekord förra veckan med en stöt över 19. Nosar på världseliten. En ros till Roos. Envis som en småländska lär hon inte sluta förrän hon stött 20 meter.

*. *. *

En annan favorit är medeldistansaren Johan Rogestedt. Han har ett löpsteg som jag nog inte sett sen Waern’s dagar. Okej, möjligen Gärderud också. Sen har han sina övermän förstås, Rogestedt. Ingen som springer lika snyggt - men dessvärre ganska många som springer snabbare. Ikväll blev han femma, eller om det var sexa, i ett internationellt spetsat 800-metersfält. Hygglig tid, under 1.47. Det var i det loppet Andreas Kramer skulle utmana om segern - men tyvärr, på 800 är det som det är. Trångt. Hög olycksrisk. Svårt att försäkra sig. Och plötsligt bara låg han där, Sverigeettan. Omkullsprungen, berövad alla möjligheter att komma igen. Kramer fick bryta. Kalle Berglund på 5000 meter rönte visst ett liknande öde. Men just då råkade jag nicka till, så helt säker är jag inte. 

*. *. *

Kul att svensk friidrott fick lite tv-tid, tveksamt om det gav någon PR. Bortskämd är man väl också, i sanningens namn. Av den fantastiske Daniel Ståhl, inte minst. I sitt enda godkända diskuskast gjorde han nästan 67 meter - och i ett av de underkända över 70. Man noterar det som ett resultat bland andra. När man egentligen borde tokjubla och kyssa de där jättefötterna mannen har så svårt att hålla kvar i kastringen.