Sverige-Slovakien 1-0. Jag är svensk, ja. Men nationalist, nej. I yngre dar var jag både ock. Blågul upp över öronen, supernöjd så länge Sverige vann. Man blir kräsen med åren. Möjligen en smula klokare. Inser att man älskar fotboll för fotbollens skull. Vilka spelare eller vilka länder som står för utförandet krymper i betydelse, bara man blir underhållen. Huruvida den svenska modellen i detta EM är underhållande ligger så klart i betraktarens ögon. Jag skulle nog säga: nej, inte särskilt. Om så vore hade jag knappast sovit bort en kvart av första halvlek idag.
*. *. *
Självklart kan jag glädjas åt att Sverige vann. Men jag kan också beklaga att Slovakien förnekades en straff på stopptid. Dubbelhands i det svenska straffområdet fick passera, jag förstod aldrig varför. Kanske för att regeltolkningen övergår mitt begränsade förstånd. Sverige däremot fick straff. På den avgjorde Emil Forsberg matchen. Tre tunga poäng för hårt skitjobb. Det är detta som är den svenska fotbollsmodellen. Ingen glamour, inget vågspel någonstans. Bara stram taktik, kollektiv arbetsvilja, miljoner löpmeter. Och tydlig hackordning i bytena: Quaison och Claesson först, gärna en Gustav Svensson på slutet när destruktiviteten måste stärkas ytterligare. Sällan nåt nytt, aldrig nåt spännande eller spektakulärt.
*. *. *
Sverige har satt tråkfotbollen i system, kan man säga. Beröm eller kritik; tolkningen är fri. Lönsam är den ju. Svårslagen, bra på resultat. Grekland tog EM-guld 2004 med en liknande variant, så pass upp. Sen måste jag förstås nämna Det Stora Svenska Undantaget. Alexander Isak. Guldkornet i den blågula massan, en av de bästa i hela turneringen. Trodde aldrig jag skulle få anledning att referera till en ung Zlatan, men är det inte på den nivån Isak rört sig i de två inledande matcherna? Jag tycker det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar