Livets förgänglighet är en odiskutabel realitet. Bland annat därför tittar man på fotboll. För att glömma det smärtsamma, förtränga det sorgliga. Till förmån för hoppet, lättjan, lyckan. Om så blott i 90 minuter plus stopptid. Att då påminnas om förgängligheten mitt under pågående match blir totalt chockartat. Det var vad som hände igår på EM. Danmarks fixstjärna Christian Eriksen segnade ner helt oprovocerat. Till synes livlös. Inför miljoner tv-tittare världen över - innan allvaret stod klart och kamerorna flyttades till anständigt avstånd. Hjärtstillestånd lämpar sig inte för närbilder.
*. *. *
Det var makabra scener som utspelade sig. Så ödesmättade. Så djupt berörande. Från fotbollsfest till samlad skräck på några få sekunder. Jag läser idag att Eriksen kämpade för sitt liv. Jag förstår budskapet, respekterar uttrycksformen. Men närmre sanningen ligger nog att andra kämpade för Eriksens liv. Läkare och sjukvårdspersonal på plats i Parken i Köpenhamn. Funktionärer av olika slag. Lagkamrater. Alla som på ett eller annat sätt bidrog till dramats lyckliga slut. Professionellt, mänskligt. Huruvida Christian Eriksen någonsin återkommer till fotbollen känns som en sekundär fråga - återkomsten till själva livet är så mycket större.
*. *. *
Att matchen återupptogs efter halvannan timme var i mitt tycke osmakligt. Inte oväntat dock. ”The show must go on”, som det heter. Fotboll och pengar först, stil och värdighet sen. Danmark mötte alltså Finland och förlorade 0-1. Ett resultat som i skenet av omständigheterna blev till en ren futtighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar