Jag funderar på att skriva en bok. Funderar. Det lär aldrig bli av. Funderat har jag nämligen gjort i tjugo års tid. Eller om det är trettio. Från och till, av och an. Ofta i samband med nått uppmärksammat boksläpp från A-, B- eller C-kändisar. Självbiografier, typ. Där de berättar om sånt vi vanliga okändisar förväntas vilja läsa. Taskiga uppväxtförhållanden. Grymma föräldrar. Övergrepp i barndomen. Missbruk i ungdomen. Psykbryt längs vägen. Diagnoser som nog fanns men aldrig ställdes eller utreddes. Nästan som ett slags tävling, vilken kändis som varit värst drabbad. Varje gång en sådan bok kommer ut - nej, jag läser inte dem men det är svårt att undvika recensionerna - slår reflexen till: faan, jag bräcker dem allihop. Låter det förmätet? Okej, men icke desto mindre är det sant. Och jag är rätt övertygad om att vi är många som ”bräcker” kändisförfattarna. Som f ö sällan skriver själva, därtill saknar de förmågan. Själv saknar jag handlingskraft, men är bra på annat. Fundera t ex. Bära mina sorger, behålla mina tillkortakommanden. Stänga de mörka kapitlen, öppna de ljusa. Bra på att inte baktala mina döda föräldrar. Så nej, ingen bok. Jag uppfyller inte kriterierna för den typen av ”författarskap”.
*. *. *
Spelar damer fler fotbollslandskamper än herrar? Frågan söker svar. Såg nämligen att Caroline Seger satte rekord i veckan. 215 landskamper. Anders Svenssons 148 - rekord på herrsidan - framstår vid en jämförelse som en fjärt i rymden. Är Seger så mycket bättre? Nja, det skulle nog inte ens damfotbollens främsta riddare (inga namn) hävda. Är hon så mycket segare? Tveksamt. Svensson hade också en lång karriär, vill jag minnas. Är det konkurrenssituationen som avspeglas i siffrorna? Tills någon bevisar motsatsen: ja, så måste det vara. I damlandslaget tycks det vara lättare att hålla sig kvar, Seger är bara toppexemplet i en rad av ”långlivade” spelare. Sen vet jag inte om landskampsutbytet gör sitt till. I och för sig vore det märkligt med tanke på att damfotbollen är så mycket mindre än herrfotbollen. Sagt utan att förringa Caroline Seger. 215 landskamper är imponerande, oavsett.
*. *. *
EM rullar på. Italien mest imponerande så här långt. Som lag. VAR minst imponerande. Som företeelse. Vet inte hur många glädjescener helt i onödan som gått åt - innan VAR skipat ”rättvisa” och återställt tristessen. Alltså, denna förbannade millimeterrättvisa. Alla dessa underkända mål på marginaler som ett mänskligt öga inte kan upptäcka. Alla dessa mänskliga domslut som rivs upp långt efter att spelarna avslutat sina kramkalas. Lägg ner, det förpestar fotbollen. Och när jag ändå är upprörd. Vad är det för jävla experiment friidrotten håller på med? Bästa resultat vinner inte i vissa teknikgrenar. Bara resultatet i sista hopp- eller kastomgången räknas, de fem föregående förvandlas till kattskit. Typ om Daniel Ståhl skulle sätta världsrekord i diskus kan han bli blåst på segern av någon som kastar tio meter kortare - men något längre än Ståhl i just sista kastet. Ja ja, världsrekordet får han behålla. Alltid något, sa han som begrep en bråkdel av det obegripliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar