Jag läser om Pontus Jansson. Arlövs-Ponne, min gamle favorit. Han deltar inte på landslagets träningar inför EM. Kan inte, får inte. Diagnosen är något diffus: ”hängig”. Det gör mig, osökt eller kanske långsökt, orolig. Tänker på viss forskning (klent uppmärksammad i media) kring fotbollens hälsorisker. Exempelvis nickandet. Forskarna tvekar inte att jämföra det med de upprepade slag mot huvudet som förekommer i boxning. Oundviklig onytta, så att säga. Hanterbart i stunden, skadligt i längden. Och hur får jag nu in Pontus Jansson i det sammanhanget?
*. *. *
Ponne spelar sedan länge i England, nickkonstens paradis. Han är mittback, hamnar i luftdueller per automatik. Och titt som tätt. Ta den nyss avslutade säsongen. Brentford, hans klubblag, spelade 46 matcher i brittiska andraligan. Sedan ytterligare fyra i det lyckosamma kvalet till Premier league. Plus diverse cupmatcher. Jansson var inte med i alla, skador kom i vägen. Men säg att han gjorde cirka 40 matcher med ett nicksnitt på tio bollar per match. Extremt lågt räknat, jag vet, men för att undvika överdrifter. Detta blir alltså 400 ”upprepade slag mot huvudet”. På en enda säsong. 4000 över en tioårsperiod.
*. *. *
Jag har följt Janssons karriär så mycket jag kunnat. Beundrat hans kompromisslösa spelstil, sett honom däcka efter otäcka hopslag skalle mot skalle. Resa sig, bita ihop, komma igen. Ungefär som en tapper boxare. Groggy, men fortsatt adrenalinstinn. Ibland har jag faktiskt känt mig som en ”dålli far” till en vild och galen påg. Proffsfotboll är liksom ingen lek, mer ett ganska brutalt skådespel. Nej, jag säger inte att Ponne tagit skada. Jag är etthundra procent lekman, noll procent doktor. Och ”hängig” kan vara symptom på mycket, det förstår jag. Själv blir jag hängig av blotta tanken på långt utdragna nickorgier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar