Småland kallar...

Stänger min blogg för en dryg vecka nu. Åker till Tingsryd nämligen. Rekreation väntar. Bo i stuga, fiska i insjö, flanera i skogen, andas oförstörd luft. Den här gången i ensamhet. Ödesfaktorn har satt käppar i hjulet för mitt vanliga ressällskap - och det kan låta motsägelsefullt, men delvis därför åker jag själv. Behöver lite distans till vardagens vedermödor, tid för eftertanke. Och ny energi inte minst. Allt kommer min vän till godo senare, det vet jag och det vet han. På vägen upp passerar jag f ö Listerlandet. Trist att inte tiden medger något stopp. Mjällby möter ju Halmstad i morgon, jag hade behövt vara där för att liksom frälsa Mjällby. Den gamla vanliga känslan som spökar: inför varje match har jag svårt att se hur Mjällby ska kunna vinna. En plågsam åkomma, jag lovar. Å andra sidan blir jag alltid oregerligt glad vid minsta lilla framgång, typ oavgjort. Det blir till att lyssna på Sportradion i morgon eftermiddag, tv å sån lyx finns inte i stugan. Däremot finns abborre i sjön. Huruvuda den är på hugget bestäms av väder och vind, inte av den som sitter bakom flötet. Vore det så enkelt hade jag nog blitt fiskhandlare.

Forza Forsberg

Jag var rätt säker på att Emil Forsberg skulle bli en tillgång för MFF. På planen alltså, inte på bänken. Läge att släppa in honom nu när "halva laget" är borta pga skador eller avstängningar? Får se hur Norling formerar elvan mot BP på lördag men chansen bör vara god. Forsberg kan mycket i sina bästa stunder, jag antar att det var därför MFF värvade honom. F ö var det tydligen så att Simon Thern steg av gårdagens derby med känningar i baksida lår, inget annat. Påtvingade byten kan man inte lasta Rikard Norling för, det räcker med de icke påtvingade.

HIF "vann" med 1-1

MFF-HIF 1-1. Som jag gissade, kryss i derbyt. Med mersmak för Helsingborg om man ska lita på Radiosporten. För MFF var det här femte matchen i rad utan seger, det indikerar kanske inte kris men är anmärkningsvärt. Om nu målet är det gamla vanliga, dvs guld. Kul att Santos fick göra 1-1-målet för HIF - den förre fixstjärnan är lojal bänknötare numera, byts in endast vid behov. Ralf Edström i radion var annars smått lyrisk över Accam och berömde även Simovic för en stark andra halvlek. Vad gäller MFF var han mer återhållsam med lovorden. Målskytten Thern nämndes förstås, inte minst när han byttes ut tidigt i andra halvlek. Där var Edström förvånad, i hans ögon hade Thern varit en av de tongivande i hemmalaget. Inte första gången Norling gör byten som få eller ingen förstår. Polisrapporten från derbyt har jag inte sett, förhoppningsvis skördades inga civila offer. Får slå på tv:n och kolla. Nu.

Bara fotboll - eller?

Elva sidor i KvP inför Skånederbyt. Undrar hur många det blir efter. Femtielva? Skämt åsido, men nog kan jag tycka att det mediala pådraget är lite överambitiöst. MFF-HIF är trots allt bara fotboll. Tror jag. Vem som helst kan ju bli osäker vid en anblick av "tillbehören": publikkaoset, polismobiliseringen, blåljusinfernot vid Swedbank stadion. Arma människor som bara råkar ha vägarna förbi, de måste tro att det är krig. Själv nöjer jag mig med att "se" matchen på radio. Hur det går står skrivet i stjärnorna...oavgjort kanske? Mest av allt hoppas jag på ett kravallfritt derby så att själva fotbollen vinner. Det vore trevligt.

Tack för superettan, TV4

Kollar en hel del på superettanfotboll i Fyran. Gillar serien, gillar lagen och det som förenar dem (mer eller mindre): drömmen om allsvenskan. Gillar dessutom Anders Andersson som expertkommentator, sju dar i veckan föredrar jag honom framför t ex Daniel Nannskog i SvT. Ikväll såg jag Hammarby mot Jönköping Södra, två bland flera klassiska klubbar i serien. 0-1, Jönköpingsseger. Otippat men inte orättvist, Jönköping var det bättre laget åtminstone i andra halvlek. Fast Hammarby är nog som vanligt på senare år: hälften så bra, om ens det, som sitt rykte. Många namn, lite spel. Längst fram pinnar Sundin på i känd stil utan att få nånting uträttat, undrar om inte "bäst före" löpt ut där. Desto intressantare var det att se den hälften så gamle inhopparen i J-Södra. Vukicevic tror jag han hette. 17 år bara, men med det där drivet i steget som alltid utmärker riktiga talanger. Det namnet bör man nog lägga på minnet.

Rätt vinnare i CL-finalen

Bayern München-Borussia Dortmund 2-1. Två tyska lagmaskiner i Champions league-final, den mest väloljade vann. Men det kunde gått hur som helst, eller åtminstone till förlängning. Avgörandet föll först i 89e minuten och till synes väl enkelt; en långboll som via lätt klackberöring av Ribery nådde Robben i fart och ställde hela Dortmunds försvarslinje. Inklusive målvakten som stod på fel fot när Robbens vrickning med knapp styrfart passerade både honom och mållinjen. Kändes lite snöpligt, som upplösning betraktat. Fast rättvist. Bayern vågade mer och skapade mer mot slutet av matchen, Dortmund hade bara tapperheten kvar. Men länge var det helt jämnt, bitvis t o m övertag för Dortmund. Fascinerande att se...jag menar med Bayerns 7-0-kross på Barcelona i semifinalen i färskt minne. Detta var något annat, här fick Bayern verkligen bekänna färg. Den enskilde spelare som berörde mitt fotbollshjärta mest var Franck Ribery. Som han slet, som han offrade sig för laget. Över hela planen, i alla möjliga och omöjliga positioner. Hade alla fransmän haft Ribery's inställning skulle Frankrike fortfarande varit en stormakt i fotboll.

Värdiga världsmästare

Sverige-Schweiz 5-1. Som jag trodde: i praktiken säkrade Sverige VM-guldet redan i kvartsfinalen. Den något tursamma segern där mot Kanada gav laget det avgörande lyftet och öppnade liksom vägen. 3-0 i semin mot Finland, 5-1 nu i finalen, siffrorna talar för sig själv. Men det var kul att Schweiz gick ända till final, hockeyvärlden behöver alla uppstickare den kan få.

Sverige bäst på Eurovision

Hann se större delen av Eurovision. Ovanligt starka låtar i finalen, i alla fall med mina musiköron hört. Att Danmark vann var tydligen helt enligt förhandstipsen, men själv hade jag andra favoriter. Ungern. Island. Ryssland. Belgien. I den ordningen. Och sen England med 70-talsikonen Bonnie Tyler, av nostalgiska skäl. Sverige? Bra jobb av Robin Stjernberg, men knepig låt där det lovande introt övergår i allt intensivare falsettskrin. Bäst av allt var själva tv-produktionen, på det området är nog Sverige Europamästare. Petra Mede också utmärkt som programledare - jag som hade mina tvivel därvidlag fick så jag fes.

Spolat för svenskt guld

Det är med ishockey som med fotboll eller handboll. Målen räknas. Ibland vinner bästa laget, ibland inte. Lite den känslan fick jag igår kväll när Sverige mötte Kanada i VM. Kanada något bättre, t o m mycket bättre under stora delar av matchen. Men inte när det verkligen gällde, dvs i straffavgörandet. Då knöt det sig, då betydde spelskickligheten mindre än slumpgeneratorn. Sverige vann och gick till semifinal, bästa laget gjorde sorti. Kul för alla blågula hockeyfans förstås, TV¤:s hejaklacksledare PeterNiklas inte minst. Och själv tror jag att Sverige vinner hela skiten nu, isen är s a s spolad.

Jag en snedseglare

Åker på nöjeskryssning i morron kväll. Så går det när man planerar utan att först kolla fotbollskalendern. Nu missar jag Mjällby-MFF, min klantskalle. Får försöka hålla mig uppdaterad till sjöss, på nåt såt ska det väl gå. Eller också är det bäst att inget veta...jag har ju lite svårt att tro att Mjällbys segertåg bara fortsätter. Men att "vi" för ögonblicket ligger före MFF i tabellen, det är underbart. Så pass att jag kommer att tänka på geniet Povel Ramel: "underbart är kort", sjöng han ju. Stämmer precis. Varar njutningen för länge försvinner det underbara. Eller tvärtom. Heja Mjällby.

Mindre melodiös musikfest

Kollade på Eurovision Song Contest ikväll. Mycket väsen för lite melodi. Estland gillade jag dock. Och Ryssland, i någon mån. Vissa bidrag fick jag ont i öronen av, men det kan ju bero på min aktningsvärda ålder. Programledare Mede var som många av artisterna: forcerad men föga medryckande. Ska bli spännande och se om hennes påklistrade smajl sitter kvar till finalen på lördag. Hoppas inte.

Mjällby knallar på...

Mjällby-Syrianska 4-1. Kristian Haynes tremålsskytt. Sitter här med dumstruten på och bara myser. Jag var ju rädd att Mjällby skulle bli en strykpojke i årets allsvenska - och att Haynes var en lågbudgetvärvning som man både kunde ha och mista. Nu toppar mannen skytteligan och Mjällby ligger före MFF i tabellen. Det är faan inte klokt, nåt av det. En sak är säker: ibland är det alldeles underbart att ha fel. Andas ut gör jag dock bara tillfälligtvis, målet är fortfarande att ta de där dryga 30 poängen som brukar krävas för nytt kontrakt. Men det är klart, med 15 inspelade poäng redan efter åtta omgångar ser det lovande ut. Så långt, men inte längre, kan jag sträcka mig. Man får inte rusa åstad i framgångens stund, då kan man vakna med en filt i örat. På fredag möts förresten Mjällby och MFF, knappt man vågar tänka på det.

Rättelse om "stjärnlaget"

Erfar från säker källa att de All Star Team som presenteras i Sydsvenskan idag är Svenska handbollsförbundets, baserat på spelarinsatser under hela säsongen. Ber därför Anja Gatu och Heidi Silvander om ursäkt för nedanstående inlägg, ska nån lägga ägg är det jag. Dock vidhåller jag min uppfattning i själva sakfrågan. Tycker också det är märkligt att hela säsongen ligger till grund för uttagningen, i alla andra sammanhang nomineras All Star Team utifrån prestationer vid de stora evenemangen. Typ OS, VM, EM eller som i det här fallet SM-slutspel. Nu blir det ju närmast löjeväckande i vissa fall. Inte bara på damsidan; värsta exemplet är väl att Drotts finalhjälte Magnus Persson får stå tillbaka för Skövdes Andreas Cederholm på högernio. Hallå förbundet, idrott är färskvara.

All Star Team? Lägg ägg...

Sydsvenskans sportredaktion bjuder idag på en s k logisk kullerbytta av sällan skådat slag. Detta i samband med den fyrsidiga hyllningen till Lugis damlag, om vilken man f ö kan tycka vad man vill. T ex att den passat bättre i ett internt medlemsblad. Men kullerbyttan kommer med det All Star Team som presenteras av den snusförnuftiga duon Gatu/Silvander (ingen annan källa anges så jag utgår ifrån att "stjärnlaget" är deras eget gemensamma verk). Inte en Lugispelare så långt ögat når. Ingen Nathalie Hagman. Ingen Maria Adler. Däremot spelare från H 43, H 65, Skuru. Hur tänkte Sydisjournalisterna där? Menar de på fullt allvar att Skurus Johanna Westberg är en bättre vänsternia än Adler? Såg de inte den avgörande semifinalmatchen, den där Adler bombade in tretton bollar och bombade ut Westberg från både målprotokoll och slutspel? Hade de åtminstone nominerat Sävehofs Jamina Roberts på positionen, det kunde jag köpt. Och sen Hagman, herregud. Den tjejen har en dimension i sin spelbegåvning som ingen annan är i närheten av, allra minst någon av dem i Sydissportens All Star Team. Det är spelare som Nathalie Hagman som gör handbollen till något mer än en passa runt- och skjuta hårt-sport. Synd att inte Gatu och Silvander upptäckt det, då hade de sluppit lägga ägg i logikens ingemansland.

Två vinnare - men fyra värdiga lag

Sävehof-Lugi 38-34. Drott-Kristianstad 28-27. Fantastiska handbollsfinaler och två värdiga mästarlag. Fast just nu lider jag nästan mer med förlorarna än jag gläds med vinnarna. Lugis tjejer pressade favorittyngda Sävehof till förlängning, det var det inte många som hade trott. Allra minst tv:s experter, av vilka Jessica Enström t ex gav Lugi sju á åtta procents chans i sitt förhandstips. Man kan lugnt säga att hon - liksom Sävehof - kom undan med blotta förskräckelsen. På herrsidan ledde Kristianstad finalen ända in i slutfasen och snuvades på guldet 59.59, alltså med 1 sekund kvar av ordinarie speltid. Om ens det; precis som i semifinalen mot Lugi hade Drott matchuret på sin sida. Eller sekretariatet, möjligen. Men bra lag har förstås marginalerna med sig, det är en gammal sanning. Liksom den om att bakom ett bra lag står oftast en skicklig tränare. I Drott heter han Ulf Sivertsson och med tanke på förutsättningarna känns det lite som att den mannen gjort guld av grus. Jag menar, spelare för spelare har Kristianstad ett mycket namnkunnigare lag än Drott. Hade i alla fall, innan finalen. Mäktigt att se ungtupparna Stenmalm, Adolfsson och Magnus Persson stiga fram i skarpt läge - och faktiskt vinna matchen i matchen mot Kristianstads fruktade nior. Och målvaktsdoldisen Bladh - formidabel han med. På den posten hade dock Kristianstad grym otur: Lucau som inlett strålande träffades av ett stenhårt skott i huvudet och fick bryta finalen med befarad ögonskada. Det var nog enda störningsmomentet denna Handbollens dag i Göteborg. 12000 åskådare drygt...så många ser man inte på en hel säsong i Baltiska hallen.

Astrid redo, festen kan börja

Kristihimmelfärdsdagen brukar betyda Stora Metaredan. Inte den här gången. Idag blir det Stora Handbollsdan och inget annat. SM-finalerna får man inte missa, det har jag och Astrid tagit hand på. Astrid är 102 år, snart 103, och bor på samma hem som min mor, därav vår nyvunna bekantskap. En enastående människa, må jag säga. Alla som tror att 100-plussare inte är att räkna med rent intellektuellt borde träffa Astrid, hon hade fått dem att rodna. Och så älskar hon handboll, missar aldrig en match på tv. "Såg du Kristianstad igår", skrockade hon förtjust senast vi sågs. Det var dan efter femte semifinalmatchen mot Sävehof - och Astrid var s a s kontrollerat upprymd. Kristianstad är hennes favoritlag, så jag vet vem hon håller på idag. Damfinalen däremot får gå hur den vill. För Astrid alltså. "Det är herrarnas handboll som tilltalar mig, den är hård och rejäl och spännande", brukar hon påpeka. Själv tror jag som Astrid hoppas: Kristianstad vinner herrfinalen mot Drott. På damsidan har jag en vag feeling för skräll, men bara om Lugi får fatt i sin högstanivå. Annars vinner Sävehof som vanligt.

Glad ja, skadeglad nej

Djurgården-Mjällby 0-3. Besvärsnämnden kör över disciplinnämnden och bifaller Mjällbys överklagan; den avbrutna matchen från omgång 2 kommer inte att återupptas, resultatet fastställs vid skrivbordet enligt den praxis som tillämpats tidigare i liknande fall. Känner mig lite kluven inför detta. Glad för Mjällbys skull, självfallet. Mjällbys sak är alltid min. Samtidigt stör det min ryggmärgsreflex att sparka på den som ligger. Det tycker jag besvärsnämnden gör här, förvisso utan att ha den avsikten. Men var det nåt krisdrabbade Djurgården INTE behövde just nu så var det ytterligare en käftsmäll.

Grymt, Kristianstad

Sävehof-Kristianstad 27-32. Finalfesten är räddad. Lugi-Sävehof två gånger om hade varit too much för oss någorlunda neutrala handbollsnördar. Nu får vi Kristianstad-Drott på herrsidan, ett klassikermöte mellan två storheter som gått olika vägar till pånyttfödelse. Drott med i huvudsak unga talanger från närområdet, plockade innan de hunnit bli "namn". Kristianstad med en tydligare - och dyrare - satsning på det redan etablerade. Lucau, Möller Madsen, Gudmundson, Sjöstrand med flera. Och Ola Lindgren som tränare, icke att förglömma. Femte semifinalmatchen mot Sävehof blev en formidabel triumf för just Lindgren. Lagets fokus var maxat från början till slut, tändningen glödande men ändå kontrollerad, anspänningen på exakt rätt nivå. Sådan tränare, sådana spelare, den tanken slog mig redan efter några få minuter. I försvaret uppträdde ju nästan alla oranga som små Lindgrenkopior. Hårt. Skoningslöst. Vid behov alldeles på gränsen till brutalt. Ja, som Lindgren själv när han en gång i tiden förärades titeln "världens bästa försvarsspelare". Lucau var dessutom briljant i buren och Möller Madsen som ett monster i skyttet. Och över allihopa lyste min egen specielle favorit Darko Martinovic. Nä, skojar bara. Martinovic är sällan den som lyser, och ännu mera sällan den som får beröm. Men jag gillar honom, gillar hans strävan att sätta lagkompisarna i läge. Stora egon finns det nock av ändå i handbollen. Hursomhelst. Sävehof, av alla lag, hade inte en chans mot detta mäktiga Kristianstad. Det tror jag inte Drott kommer att ha i finalen heller, ärligt talat. Såvida inte Perez Marne...

Meningslös protest

Fortsatt gurgel kring Lugis bortdömda kvitteringsmål mot Drott. Var tiden ute eller var den inte? Kan matchdelegaten klockan eller kan han inte? Lugi har tydligen lämnat in en protest med krav på omspel. Förståeligt, men meningslöst. Omspel...från 0-0 då? Eller från 24-24 och förlängning 2x5 minuter? Och om Drott i sin tur protesterar mot att Lugis protest går igenom, vad händer då? Här finns ju, om inte annat, en tidsfaktor att beakta. Finalen spelas nu på torsdag. Skulle omspelet gå som förmatch? Ni hör själva. Lugi kunde besparat sig mödan och kostnaden för en formell protest, den har inte en chans till bifall.

Lugis smärtsamma sorti

Lugi-Drott 23-24. Lätt att tycka synd om Lugi efter en sån här match. Laget gjorde en heroisk andra halvlek, hämtade upp hopplösa underlägen för att slutligen kvittera - 1 jävulsk sekund för sent. Åtminstone enligt sekretariatet, domarna godkände först Tingsvalls mål. Starkt av Lugi att kunna kontrollera känslorna något sånär i det läget, palavern som följde var mer mild än vild. Inte minst Axnér visade god stil där, såg jag inte fel var han först ut både med att lugna ner sina egna spelare och gratulera deras övermän. Snyggt jobbat, behärskat ursinne är svåra saker i bittra ögonblick. Fast egentligen sprack Lugis finaldröm redan i första halvlek. Varför kräver väl nästan en vetenskaplig utredning om idrottspsykologi. Lugi fick ju en flygande start, ledde med 4-0 över ett Drott som just då verkade både yrvaket och lamslaget. Tjugofem minuter senare spikades halvtidssiffrorna - 8-15. Från fyra bollar upp till sju bollar ner. Från gediget spel till inget spel alls. Kramp, panik, dumma utvisningar. Samtidigt som Drott, anfört av pånyttfödde gamle Perez Marne, bara gnuggade på och fick utdelning på nästan allt. Försvarsspelet, inte minst. Där och då avgjordes matchen, marginalen blev för stor. Men det var förbannat strongt av Lugi att aldrig ge upp - och ingen kan ta ifrån laget en fin säsong med seriesegern som knorr. F ö är jag rätt nöjd med min brasklapp i tidigare inlägg, den om just Perez Marne. Mannen som blandar och ger var mer hög än låg i sina prestationer ikväll igen. Delvis därför spelar Drott SM-final kommande torsdag. Mot Sävehof eller Kristianstad avgörs i morgon, SVT sänder förhoppningsvis HELA matchen.

Ivan Turina i mina tankar

Han är inte den förste som gått bort i förtid. Han lär inte bli den siste. Just detta är så ledsamt: det ofattbara händer hela tiden, ödet lär sig aldrig. Ivan Turina, AIK:s fotbollsmålvakt, blev 32 år. I den åldern är man odödlig, borde få vara i alla fall. Inte tänker man på livets förgänglighet vid 32, allt ligger ju framför. Vill jag minnas att jag själv tänkte i den åldern - om jag överhuvudtaget tänkte. Ivan Turina var, som man säger, en "family man". Gift, pappa till tvillingflickor, trean på väg. Mitt i lyckan, mitt i karriären, mitt i äventyret. Född i Kroatien och fotbollsskolad i klassiska Dinamo Zagreb, värvad eller handplockad till AIK 2010. En fin målvakt, en av mina favoriter bland de allsvenska. Redan namnet väckte min beundran. Turina. Det lät omutligt och vackert på samma gång, ja nästan lite livsbejakande. Känns sorgligt att skriva följande men jag måste: frid och ljus över hans minne.

Upp till bevis, Lugi

Ska Lugis herrar lyckas med vad Lugis damer redan gjort, dvs kvalificera sig för SM-final? Det ger sig ikväll. Femte och avgörande semifinal mot Drott hemma i Lund, vinna eller försvinna. Det sista vore närmast snöpligt med tanke på den massiva satsning Lugi gjort just på herrsidan. Jag tänker då inte i första hand på de extravaganta utsvävningarna nu under slutspelet, utan på laget som sådant. Förstärkningarna inför, eller mitt i, säsongen. Ernstsson, Hippe, Cleverly. Tre "kanoner", åtminstone på papperet. Inköpta för att spetsa en redan vass spelartrupp, sätta själva guldkanten. Hittills kan man tala om succé: Lugi vann grundserien mycket övertygande, laget har visat en stabilitet som ingen av konkurrenterna kunnat matcha. Om det sen är nämnda trios förtjänst, det vet jag inte. I någon mån, säkert. Men Hallberg har varit viktigare än Ernstsson, Tingsvall något jämnare än Hippe i skyttet, Christensen (också ny inför säsongen) målvaktsetta trots Cleverly...det går inte att komma ifrån. Samtidigt som mångfalden nog är Lugis speciella styrka. Det finns alltid någon som stiger fram, någon som är "på" när någon annan är "off". Sen finns Wickman-Modigh. Försvarsbjässen, linjekrigaren. Den mannen är aldrig "off", bara förbannat underskattad. Hoppas han får avgöra ikväll, det vore kul. Han, eller Diego Perez Marne - om ödet vill att Drott ska vinna. Perez Marne blandar högt och lågt som ingen annan, hånas av somliga men dyrkas av mig. "Felfria" lirare ska man passa sig för, avvikarna ska man ta till sitt hjärta. Tips: Lugi pallar trycket och vinner. Brasklapp: Om inte Drotts bolltrollande spanjor är lika hög som senast.

Barca historiskt - på fel sätt

Barcelona-Bayern München 0-3. Sammanlagt 0-7 i en semifinal i Champions league, har det någonsin hänt? Tror inte det. Barcelona, av alla lag, blev först att förnedras. Förlora är en annan sak, det gör man snyggt och värdigt efter jämbördig kamp. Det var det inte tal om här. Bayern var för bra, Barca för dåligt, skillnaden för stor. Nu blir det en heltysk final, Bayern München-Boruissa Dortmund. Inget spanskt, inget italienskt, inget brittiskt. Men bra för fotbollen i stort, ombyte förnöjer.

Stordåd av Lugi, illdåd av SVT

En bragdartad insats av Lugis handbollsdamer i femte och avgörande SM-semifinalen mot Skuru. Underläge med tre bollar några få minuter före full tid, till slut ändå seger 34-32 efter två förlängningar. Grymt imponerande, nästan så man saknar ord. Maria Adler däremot. Hon var min själ inte mållös, hon var makalös. Tretton egna mål i matchen! Adler bar liksom Lugi genom förlängningen. Tror jag, är väl bäst att tillägga. SVT bröt ju sändningen med sju minuter kvar av andra förlängningen, vilket kan liknas vid att sända bara de första 90 meterna av ett 100-meterslopp. Men så är det, mot dårskapen kämpar omdömet förgäves. Nå. Tillbaka till handbollen. Det här Lugilaget kan t o m rubba omöjliga Sävehof i finalen, så är min känsla just nu. En till sak: jag gillar coachen Dragan Brljevic, uppskattar hans ledarstil. Den är inte spektakulär eller så, inte alls Axnérsk. Bara sympatisk och, som det verkar, insiktsfull: det är han som finns till för laget, inte laget som finns till för honom. Hoppas det blir guld värt.

Folkets park - just det

Malmö Folkets Park levde verkligen upp till sitt namn idag. Folket var nämligen där - och det i en omfattning som närmast kan liknas vid ren invasion. Unga, gamla, infödda, invandrade, muntergökar, tråkmånsar. Alla var där, åtminstone alla med S-sympatier. Undrar om inte partiordförande Löfven var lite chockad över uppslutningen, det hade jag varit i hans kostym. Hursomhelst var han lysande i talarstolen. Välformulerad, men inte högtravande. Seriös, men inte torr. Bitsk, men inte elak. Självsäker, men inte arrogant. Ett starkt tal, ett av de bättre jag hört i den politiska genren. Löfven hade dessutom vänligheten att runda av klockan 15.40. Precis lagom för att man skulle hinna hem till handbollen på tv. Mer om den i nästa inlägg.