Det skamlösa kickandet

Med fyra omgångar kvar av allsvenskan 2013 väljer Elfsborg att kicka sin tränare Jörgen Lennartsson. En sjuk åtgärd, dock föga överraskande. Skamlöshet är en del av toppfotbollen - och tränarstatus en färskvara. Lennartsson tog Elfsborg till guld i fjor, men det var då. Idag är det glömt, idag är han plötsligt kaputt. Ja, herregud. Själv hade jag nog trott att en annan tränar-Jörgen skulle hänga betydligt lösare. Nämligen Pettersson i Landskrona Bois. Men det kommer säkert en kick där också. Förlusten mot botten-Brage igår blev väl droppen, antar jag. Spelaransvar? Inte mycket.

Noll analys i MFF-organet

Beträffande gårdagens match mellan MFF och Mjällby är det intressant att jämföra analys med analys. Fotbollskväll i tv å ena sidan, Sydsvenskans å den andra. Neutralt mot färgat, om man så vill. Expertduon Nannskog och Johannesson påtalade med eftertryck vilken betydelse mittbackklippan Arokoyos skada i 70e minuten kan ha haft för matchavgörandet, mannen hade ju så långt dominerat skeendet på ett imponerande vis. I Sydis icke ett ord om detta. Bara blått, blått, blått. 1-0 även i analysmatchen alltså. Till tv. Nåt annat var heller inte att vänta. Sydsvenskan har blivit ett renodlat MFF-organ, motståndarlag finns där mest som nåt nödvändigt ont.

Mjällbys olycka - MFF:s lycka

MFF-Mjällby 1-0. Målet föll i 84e minuten men jag hävdar att matchen avgjordes i den 70e. Då bars Mjällbys mittback Gbenga Arokoyo ut på bår skadad - och med det försvann lagets och hela planens gigant. Cederberg som kom in i hans ställe har inte den klassen, inte den förmågan att hålla ihop ett försvar. Så MFF-målet bara måste komma, jag kände det ända in i mina blekingska nervtrådar. Ett bra lag har tur, ett mindre bra har otur, det är en sanning utan modifikation. Mjällby gjorde en heroisk match, taktiskt perfekt så länge Arokoyo var med. Så om rättvisa funnits och jag fått bestämma hade det blivit 0-0, den saken är klar. MFF går mot guld nu, den saken är också klar. Vinner man på ett så sketet mål som detta, ja då vinner man allt. Sen kan jag sträcka mig till att Pontus Jansson nog var i nivå med Arokoyo ikväll. Dvs lysande.

Stolsamlare Axnér

Att handbollsprofilen Tomas Axnér samlar på stolar är väl känt. Nu sitter han på tre själv - tränare i Lugi, expertkommentator i tv, krönikör i Kvällsposten. Som Per Gessle sjöng: här kommer alla tjänsterna på en och samma gång. Själv tycker jag mig se en sjuka i tiden. Nämligen att utbildade journalister trängs undan till förmån för en "hagalen" kändiselit. Hur tänker tidningsledningarna där?

Ta Imad till protokollet

Borttappad: Imad Khalili. Var då? I fotbollsallsvenskans skytteliga. Jag som "privatstatistiker" vet att Khalili gjort minst elva mål under säsongen, endast Hysén och El Kabir har gjort fler. Ändå lyser Khalili med sin frånvaro i den skytteliga (ner till nio mål) som återkommande presenteras i min morgontidning. Stör mig på sånt, tycker att sportredaktioner bör ha egen koll och inte bara förlita sig på utskick från gud vet vilken källa. Att Imad Khalili gjort sina mål för två olika klubbar - sju för Norrköping, ytterligare fyra eller möjligen fem sen han kom till Helsingborg - kan knappast vara diskvalificerande, i så fall hade ju inte Ranegie (Häcken/MFF) kunnat bli skyttekung häromåret. Ska bli intressant att se om rätt blir rätt innan serien är slut - eller om slarv upphöjts till norm.

Swärdhfisk stryber sill

Ful fisk, den där Peter Swärdh. Två gånger om har han som tränare för Åtvidaberg sett till att nolla sin förra arbetsgivare Mjällby AIF. 3-0 i våras, 1-0 igår kväll i Hällevik. Inte snyggt. Men allvarligt: jag tar det med lika delar jämnmod och vemod. Övriga resultat gick ju vår väg. Gefle förlorade, Halmstad förlorade. Det innebär att Mjällbys tabelläge är oförändrat stabilt. Nio pinnar från nedflyttningsplatsen, åtta från kvalstrecket. Fem omgångar kvar. Både Gefle och Halmstad - liksom Öster - måste alltså vinna tre matcher för att kunna passera Mjällby. Dvs om Mjällby går blankt. Osvuret är bäst, som Putte Kock sa. I en värld full av swärdhfiskar kan man aldrig så noga veta, säger jag. Men normalt bör det vara lugnt.

Tankar kring allsvenskan

Och så var det bara två kvar i det allsvenska guldracet. Ikväll kanske bara en och en halv; Göteborg måste ju slå Gefle för att haka på MFF och det är väl inte alldeles givet. Per Olssons bonnagäng har geflats förr, så att säga. Men Helsingborg är alltså definitivt borta, 0-3 i derbyt mot MFF blev nådastöten. Föga överraskande. HIF har på senare tid sett ut mer som ett bottenlag än ett topplag - och allt kan inte förklaras med att Bedoya och Mahlangu försvann. Ingen av dem var ju direkt inblandad i det försvarsspel som nu fullständigt havererat. Femton insläppta på de sex senaste matcherna, lika många som på de nitton första. Hur kan det bli så? Backlinjen är samma, målvakten heter fortfarande Pär Hansson. Man anar ett systemfel, kanske en tränare som gått lite vilse i sitt eget fotbollstänk. Synd i så fall; jag gillar verkligen Roar Hansen som person. Årets flop kan HIF dock aldrig bli - den titeln är vikt för det regerande mästarlaget Elfsborg. 0-1 mot BP igår var nästan väntat, boråsarna verkar ha bestämt sig för att spela av säsongen utan ansvar. Bedrövligt, med det spelarmaterialet. BP:s seger gör att bottenstriden tätnar på ett obehagligt sätt. Inte ens Mjällby går säkert trots 33 inspelade poäng, någon ytterligare kan behövas. Får man be om ett kryss ikväll mot Åtvid? Samtidigt som Gefle och Halmstad förlorar. Då är det lugnt. Och då kan jag gå till Swedbank stadion på måndag kväll i trygg förvissning om att mitt lag har råd att kratta guldvägen åt MFF. Det bjuder vi så gärna på.

Fotboll som är så kul - annars...

Inte ofta jag blir förbannad när jag tittar på fotboll. Ikväll blev jag. Satte mig tillrätta för att se Valenciennes-Paris i franska ligan - och kräsen har jag aldrig varit, inte det minsta. Men detta var så dåligt att jag kom på mig själv med att längta efter en ängamatch i Malmös småklubbsmylla. Paris vann med 1-0, det var synd. 0-0 hade passat bättre. Zlatan hade ett rätt i matchen: framspelningen till Cavanis mål. I övrigt verkade han mest trött, oinspirerad och misslynt. Ändå var han inte sämst i laget - en sån som Pastore förstörde hela anfallsuppbyggnaden med bollmottagningar och passningsspel av undermålig kvalité. Lavezzi var en annan lanka i leken; ner med blicken i marken, tuta och kör, går det så går det. Och Cavani...hade han inte gjort målet hade han varit osynlige mannen. En enda Parisspelare visade respekt för sig själv och sin lön: Verratti, den lille mittfältsterriern. Han gjorde jobbet åt divorna. Sen är det klart, kan man vinna med det spelet är det väl ett slags styrkebesked. Eller också ett slags besked om klassen på den franska ligan. Roligt att bevittna var det verkligen inte - och inte blev man så mycket gladare av den efterföljande matchen mellan Monaco och Bastia. Stängde faktiskt av i halvtid. Fast i det fallet mest pga kommentatorn. Lät ungefär som han Hussfeldt, men med gällare röst. Allt detta statistikrabblande för att liksom glänsa...alltså, lägg av. Vem faan som helst kan googla fram fakta om spelaren den och den, det imponerar inte ett smack. Det stör. Kommentera matchen och låt bilden göra jobbet, det är själva poängen med tv. Tack för kaffet.

Tränare utan gemensam nämnare

HIF-MFF ikväll. Förhandshysteri i medierna, nästan i paritet med den s k registerskandalen om romerna. Fotboll är stort, ibland löjligt stort. Själv fascineras jag lite av tränarmatchen. Filosofen i MFF mot bondlurken i HIF. Så framställs de i alla fall, Rikard Norling respektive Roar Hansen. Icke utan egen förskyllan, snarare tvärtom. Norling verkar anstränga sig för att hitta filosofiska perspektiv även på den simplaste sidledspassning - Hansen å sin sida verkar sätta en ära i att vara jordnära och grovkornig, rakt på sak liksom. Kontrasten är slående. Samma förresten med "arbetsklädseln": Norling coachar i kostym, Hansen coachar i overall. Vem jag håller på? Roar Hansen, alla dar i veckan. Därmed inte sagt att HIF vinner kvällens match, det är s a s en annan fråga.

Den "stötande" HK-modellen

Apropå gårdagens Skånederby i Baltiska hallen borde jag kanske nämnt något om HK Malmös försvarsspel. Det var, säg stötande. Dels i meningen utgrupperat, offensivt, aggressivt. Allt för att störa Lugis spelrytm och niometersskytte. Dels i meningen utmanande mot handbollssportens finsmakare. I konceptet ingick nämligen diverse brutalitet. Tröjdragningar, bröstvärmare, tjuvnyp, köttsmällar; sånt som egentligen inte hör hemma på en handbollsplan. Eller rättare sagt: sånt som skiljer dagens handboll från gårdagens. Brutalast vinner, lite så har det onekligen blivit. Personligen kan jag ta det - så länge domarna beivrar de rena övergreppen och lägger nivån lika för båda lagen. Tveksamt om de gjorde det igår...nog kändes det som om HK Malmö kom lindrigt undan i utvisningsprotokollet. Men faktum kvarstår: att kunna genomföra en hel match i regelverkets absoluta gråzon är på sitt sätt imponerande. Snobb-Lugi får nog fula till sig lite, annars blir det mer stryk.

Gammal sanning: vilja slår klass...

HK Malmö-Lugi 24-23. Fattar knappt hur detta gick till. Lugi ledde med fyra bollar cirka tio minuter från slutet, lagets målvakt Espen Christensen var fullständigt formidabel och Malmöspelarna gick på knäna av trötthet. Matchen var körd. Trodde jag - och tänkte: tapper insats ändå av HK, hedersam förlust. Men då glömde jag vad vilja och stolthet betyder. HK hade några droppar till att krama ur de energidepåer som redan från avkast verkade fyllda till bredden. Till detta ett par snilledrag av tränaren Magnus Andersson; Simic ut och Kongstad in i buren, Tönnesen ut och Månsson in som playmaker. Bytena gav full utdelning. Kongstad motade lika många bollar på sitt korta inhopp som Simic gjort under övrig tid av matchen, Robert Månsson styrde upp offensiven bättre än den något äventyrlige Tönnesen. Långt om länge fick dessutom Adam Lönn ökat förtroende i det uppställda anfallsspelet, en chans han verkligen tog vara på. Där har HK Malmö gjort ett riktigt fynd. Den urkraften och den attityden som Lönn besitter, den måste man bara älska. Eller möjligen hata om man är motståndare...inte för inte var han nära att få på flabben av uppretade Lugispelare efter matchen. En annan HK-yngling att gilla är Linus Persson. Sex mål ikväll, starkt förbättrad jämfört med i fjol. Sen måste jag bara nämna Pecikoza. Ett enda läge fick han i andra halvlek, resten av tiden satt han fast i Jernemyrs björnramar. Men det läget räckte: HK:s biffige mittsexa vräkte in 24-23 och avgjorde hela derbyt. Bästa laget vek ner sig, frestas jag faktiskt säga. Det kom lite oväntat.

Allsvenskan står offside

Väldigt nedslående att se Elfsborgs tillkortakommande i Europa league. 0-4 mot Salzburg var lindriga siffror, Elfsborg var mer underlägset än så. Jag som inbillade mig att allsvenskan rent klassmässigt var nästan i nivå med österrikiska ligan. Tydligen icke. Undrar vilken liga vi matchar egentligen. Utanför Norden alltså. Någon? Tvivlen växer i takt med såna här bakslag, den saken är klar.

En frukostträff mitt i prick

Var på frukostträff i morse, hos Idrottsmuséets Vänner i Baltiska hallen. Ytterst angenämt och intressant. Temat var handboll med Lugitränaren Tomas Axnér som inbjuden hedersgäst och tv-journalisten Björn Hedman som intervjuare. Båda lysande, var för sig men också tillsammans. Bättre PR-man för handbollen än Axnér finns inte - och bättre intervjuare än Hedman får man nog leta länge efter. Allt avhandlades i behaglig samtalston: Axnérs egen aktiva karriär, hans kvardröjande bitterhet över att aldrig få en landslagschans, hans nuvarande något udda dubbelroll som expertkommentator i tv parallellt med tränarjobbet i Lugi. Dessutom en del kring hans extraordinära intresse för design; Axnér samlar inte minst på stolar, om jag förstod saken rätt. Några lustiga små anekdoter från handbollens värld bjöd han också på - och så en förhoppning: Lugi mot Kristianstad i SM-final frampå vårkanten. Nästan en timme rann iväg som ingenting, för mig hade det gärna fått fortsätta en timme till. Minst.

Till minne av Astrid

Det var minnesstund för Astrid på Hyllie Parks äldreboende idag. Astrid somnade in lugnt och stilla i förra veckan - och hon gjorde det med ålderns rätt: 102 år fyllda, några få veckor från 103. Astrid, min handbollskompis. Jag mötte henne första gången i februari, vid eftermiddagsfikat på boendet. Astrid var bordsgranne med min egen mor, någon hade redan då skvallrat för mig att damen ifråga faktiskt var över 100. Minns att jag kände mig ungefär som jag gjorde inför min konfirmationspräst en gång i tiden: blyg, tafatt och inte så lite nervös. Astrid var den första 100-åring jag nånsin träffat - och skam till sägandes bar jag väl på en del fördomar om människor i den åldern. Hör de vad man säger? Förstår de? Sitter de fast i det förgångna? Har de hört talas om Zlatan? Astrid avväpnade mig direkt. Hon var inte bara parant och elegant, hon var vis och vältalig. Nutidsorienterad i högsta grad. Principfast, ytterst mån om sin integritet. Och jo, Astrid hade inte bara hört talas om Zlatan. Hon dyrkade honom. Hade läst boken, så som hon läste mängder av andra böcker där på sitt rum. Men "klick" på riktigt sa det nog först vid mitt tredje sammanträffande med Astrid: "såg du matchen på tv igår kväll"? frågade hon. För att i nästa andetag lägga till "ouu så spännande". Det hade varit handboll i rutan, Kristianstad mot Lugi om jag minns rätt. Astrid uttryckte sin förtjusning över de hårda tagen och att favoritlaget Kristianstad vann - och efter det pratade vi handboll varje gång vi sågs. Jag nörden, hon mycket sundare än så. Det var en ynnest att få göra Astrids bekantskap, berikande på alla sätt och vis. En till sak: Astrid var född den 3 oktober 1910. På exakt samma datum, fast 71 år senare, föddes den där fotbollsikonen som hon tog till sitt hjärta. Stjärna som stjärna.

Fyra om budet? Nej, fem

MFF. Helsingborg. Göteborg. AIK. Det är rasande jämnt nu i den allsvenska toppen, omöjligt att tippa slutsegraren. Jag skulle dock vilja varna lite för - Elfsborg. Visst, de regerande mästarna har åtta poäng upp till MFF, sju till HIF och Göteborg, fem till AIK. Men sju omgångar återstår, lika med 21 poäng att spela om. Ponera att Elfsborg går rent och därmed når 58 poäng, då får övriga ha ganska "brått" för att hålla undan. Aktuell form och återstående spelprogram talar också för Elfsborg, det enda som egentligen talar emot är det faktiska tabelläget. Det är marigt att "äta upp" fyra lag på sju omgångar, vanskligt att förlita sig på andras tillkortakommanden. F ö vill jag påminna om att jag - nästan bara jag - tippade Göteborg som vinnare av allsvenskan 2013.

Handbollspremiär i faggorna...

Elitseriepremiär i handboll denna vecka, läge för spekulation. Vem vinner? Vem åker ur? Vilka går till slutspel? Hur många blir vi i Baltiska hallen när "nya" HK Malmö bjuder in till match? Det sista törs man knappt tänka på: handbollen är kroniskt sval i den här stan, nu i säsongsupptakten konkurrerar den dessutom mot både fotboll och hockey. Man får nog räkna med eko i Baltiskan i år igen, allt annat vore sensationellt. Annars borde det finnas en viss nyfikenhet på laget, åtminstone inledningsvis. Spelaromsättningen har ju varit monstruös, nästan i hockeyklass faktiskt. Åtta ut, åtta in, ungefär så. Problemet för HK är att summan av kardemumman blir minus. De åtta spelare som försvunnit var betydelsefulla allihop, mer eller mindre men dock. Av de nya är tre uppflyttade juniorer som, tyvärr, bara lär bli utfyllnad i truppen - och kring övriga finns onekligen en del frågetecken. Håller Stian Tönnesen, snart 40, elitserietempo? Alexander Hansen? Målvakterna? Den nye dansken? Lönn från Hallby...framgångsrik i allsvenskan och lovande i försäsongens träningsmatcher, men när det bränner till? Jag har mina tvivel på HK Malmö, det hörs kanske. Ingenting blir bättre av att nye tränaren Magnus Andersson redan deklarerat att hans första säsong i klubben också blir hans sista. Nej, inget slutspel för HK, det finns inte. De platserna tar Lugi, Kristianstad, Redbergslid, Sävehof, Guif, Drott, Skövde och Alingsås. Möjligen kan Ystad slå sig in, men jag är osäker på deras kapacitet också. H 43 känns på förhand stabilare än t ex HK, nytt kontrakt utan kval bör vara möjligt. Allas räddningsplanka blir väl Rimbo, fjolårssensationen som gick upp utan att ha komplett lag. Det kan väl ändå inte hålla i elitserien? Slutligen SM-guldet. Lugi eller Kristianstad? Pass på om inte svaret blir - Skövde.

Fotbollshjärtat's all time high

Arsenal vann. Derby vann. Lazio vann. Mjällby vann. Croatia vann. Sicken fotbollshelg! Alla mina favoritlag vann, det är nästan för bra för att ta in i ett mänskligt medvetande. Undrar om det inte är första gången jag får uppleva en sån storslam, tror faktiskt det. Kanske sista också, slår det mig. Allra gladast är jag nog över Mjällbys 2-1-seger mot Syrianska. Den betyder att det allsvenska kontraktet säkrades...om nu inte bollen är platt och jorden oval. F ö har jag fler favoritlag, närmre bestämt alla där Zlatan spelar. För tillfället Paris alltså. Som också vann i helgen. Ska bli trevligt att tugga fotboll med gubbarna i kvarteret i morron - dom där som brukar le lite överseende när jag berättar om mina "konstiga" favoritlag. Hoppas ni vågar er ut, boys.

Mörkt i rutan där det borde vara ljust

Ska man tas ifrån sitt idrottsintresse för att man tas ifrån sin hälsa? Antar att de flesta nog skulle svara nej på den (tillspetsade) frågan. Men så här är det: på KRA (Malmö kommuns rehabavdelning för bl a strokepatienter) finns varken TV4 Sport, TV10 eller Kanal 5. Dvs ingen av de tv-kanaler som sänder det mesta t ex i fotbollsväg numera - och som, såvitt jag vet, är tillgängliga utan extra kostnad för alla "normala" hushåll. Ingår i basutbudet helt enkelt, åtminstone här på Söderkulla. Borde det självklart göra även på KRA och liknande instutioner, tycker jag. Idrottsintresse är ju inget abnormt och definitivt inget som per automatik försvinner med sjukdom. Många av patienterna på KRA hade sett fram emot VM-kvalmatchen i fotboll mellan Sverige och Kazakstan härförleden, besvikelsen var påtaglig när det gick upp för dem att Kanal 5 inte fanns. Ingen skugga på personalen, självklart inte. Ansvaret vilar på K:et i KRA. Kommunen alltså. Jag hoppas det är tanklöshet som ligger bakom, hjärtlöshet vore värre. Själv har jag lagt en lapp om saken i förslagslådan på avdelningen - och om inte det hjälper så får det väl bli en protestlista modell större.

Vår bästa målvaktstid är nu

1. Andreas Isaksson. 2. Ronnie Hellström. 3. Thomas Ravelli. 4. Kalle Svensson. 5. Övriga. Ja, förlåt. Fick bara för mig att ranka Sveriges landslagsmålvakter i fotboll, dvs de som jag upplevt under min livstid. Från Kalle till Isak - och däremellan ett otal andra. Zamora Nyholm, Arne Arvidsson, Ronney Pettersson, Sven-Gunnar Larsson, Nisse Hult (1 gång!), Janne Möller, Magnus Hedman...många minns man, ännu fler har man glömt. Men min specielle favorit är alltså Isaksson. 109 landskamper vid det här laget, etta på posten sedan länge. Ändå inte "brett" erkänd som en stor målvakt, tycker jag. Kanske för att spelet med fötterna lämnar en del i övrigt att önska? Liksom det gjorde för Ravelli. Av den anledningen är det också svårt att jämföra nutidens burväktare med dåtidens: målvaktsspelet har förändrats, Kalle S och grabbarna behövde liksom inte bekymra sig om fötterna, nävarna var gott nog. Själv är jag helt trygg med Isaksson. Kan inte på rak arm erinra mig en enda jättegroda som lett till baklängesmål - men däremot en massa kvalificerade räddningar som hjälpt "oss" till seger, senast mot Kazakstan häromkvällen. Hög tid att ge honom den cred han förtjänar!

Gubbalaget Sverige...

Undrar om inte Sverige slog ett slags åldersrekord i gårdagens VM-kvalmatch mot Kazakstan. Sju spelare i startelvan som har passerat 30-strecket, ytterligare två anslöt som inhoppare. Förr hade man sagt gubbalag om sånt. Inte längre. Knappt någon noterar det överhuvudtaget. Tiderna förändras, fotbollskarriärer varar så mycket längre. Den enkla förklaringen är att det finns pengar att tjäna, en framtid att trygga. Stötte på MFF-legendaren Jan Nana Ekström idag, vi pratade om saken. Själv debuterade han i A-landslaget vid 17 års ålder - och la dojorna på hyllan vid cirka 30. Nana hade inte reflekterat alls över åldersstrukturen på dagens landslag; "sa du sju av elva på 30 plus", frågade han häpet. Sen erinrade han sig gamle MFF-backen Eric Nilsson: "han höll visst på till 33 men det var ju ett undantag". Så var det. På Nanas tid - 1950-och 60-talen - hade spelarna civila jobb att sköta, kanske en familj att ta ansvar för. Fotbollen var för de allra flesta en oavlönad bisyssla - undantagen var de relativt få proffspionjärerna i framförallt Italien. Det var, påpekade Nana, nästan en oskriven regel att sluta vid 30. "Då var man redan gubbe". Tur att det synsättet är passé, annars hade t o m Zlatan varit körd vid det här laget. Vem vet, en vacker dag får vi kanske se ett svenskt fotbollslandslag med idel 30-plussare. Håll ut, pojkar.

Seger förlåter allt - eller?

Kazakstan-Sverige 0-1. Ett steg närmare playoff till VM, det var det positiva. Fotbollen som bjöds kan ha varit den sämsta jag skådat, i alla fall på landskampsnivå. Tempofattigt, krampaktigt, publikfientligt. Usch. Bäst i det svenska laget var Andreas Isaksson, målvakten. Det säger allt. Zlatan gjorde målet efter 27 sekunder (!) men valde sedan att ta sig igenom matchen gående eller stående. Märkligt. Nu sägs det ju att segrar förlåter allt, så Sverige kommer väl undan med det. Hoppas bara de har låga entréavgifter på fotboll i Kazakstan.

Skott går alltjämt före dunk

Länge var jag rätt anti till basketsporten. Eller korgboll, som man sa när jag växte upp. Tror det var redan då, under barnaåren, min grundinställning formades; mål skulle man göra på en målvakt, inte i en korg. Så fotboll och handboll ja, korgboll nej. Nåt utrymme för kompromissande fanns inte, det var nästan så det gick prestige i saken. Omvänd, i alla fall delvis, blev jag först när jag rent yrkesmässigt började bevaka Lundaspelen för Sydsvenskan. Sent 90-tal, närmare bestämt. Då upptäckte jag att det faktiskt var rätt kul att gå från handboll ena veckan till basket nästa - och känna att det gav mig lika mycket. Nästan. Fortfarande och för tid och evighet föredrar jag ett skott i krysset framför en dunk i korgen. Likaså föredrar jag handbollens och fotbollens syn på det här med tacklingar, att det inom givna gränser är en naturlig del av spelet. Basketens foulsystem lär jag mig nog aldrig förstå, minsta lilla beröring verkar ju räcka för bestraffning. Sen finns det vissa drag av snobbism inom just basketen, kan jag tycka. Detta t ex att coacherna ska instruera sina spelare på engelska, vad är det för trams? Förekom i svenska ungdomslag under Lundaspelen, förekommer i svenska landslaget nu under pågående EM. Sveriges förbundskapten Brad Dean är förvisso amerikan, men i tv-intervjuerna pratar han utmärkt svenska. Spelarna i laget är också svensktalande, såvitt jag vet. Ponera att Lugis Johan Zanotti skulle coacha sina handbollskillar på engelska...blotta tanken är ju lite löjlig. Men med detta sagt gillar jag ändå basket. Numera. Inte skarpt kanske, men tillräckligt mycket för att jag ska följa EM-turneringen i tv med god behållning.

Man ska inte vá långsint...

Tog ett återfall idag. I mitt intresse för Croatia. Sa ju upp bekantskapen med min gamla favoritklubb för några veckor sedan, upprörd över den där w o-matchen mot Bara. Förlora i fotboll ska man göra på plan, faan inte genom att utebli från match. Tyckte jag då - och tycker jag nu. Men man ska inte vá långsint, det är en dödssynd. Alla förtjänar en andra chans. Och kanske även en tredje, beroende på omständigheter och så. Därför cyklade jag till Kroksbäck idag för att se Croatia mot Vuk. Förr i tiden hade det varit en s k högriskmatch. Serber mot kroater liksom. Herregud, jag minns "juggederbyna" mellan Croatia och Balkan på 80- och 90-talen. Blåljusen kring Gullviksborg, Croatias dåvarande hemmaarena i Malmö. Storpubliken, stämningen, prestigen som dallrade i luften. Kan dock inte erinra mig några direkta skandaler, polisens blotta närvaro gjorde nog sitt till där. Fridsammare numera, hursomhelst. Lagen är uppblandade, nationsprestigen borta. Tyvärr också publiken. Idag var vi generöst räknat 100 pers på Kroksbäck, det stora flertalet kände jag igen som riktiga Croatiastammisar. Trots att Kroksbäck alltså är Vuk's hemmaarena. Matchen blev snäll, jämn och i ärlighetens namn ganska torftig. Fotbollens finsmakare hade nog gått i halvtid, men såna är inte vi småklubbsvänner. Croatia vann med 3-2, avgörande målet i slutminuterna. Så det var med viss förtröstan man cyklade därifrån. Mitt favoritlag andas än, fast kanske konstgjort. Bara två avbytare idag, det ger inget solitt intryck.

Blytung blågul triumf

Irland-Sverige 1-2. Detta var vad jag kallar en tung seger, förmodligen direkt avgörande för andraplatsen i gruppen. Sverige har ju fördelen att möta Tyskland hemma i sista omgången. Ja, jag menar fördelen. Tyskarna har så dags redan säkrat gruppsegern - och vad det betyder såg vi i motsvarande läge mot Holland häromåret. Då var det EM-kval, nu VM-kval men "regeln" är densamma: ett lag som har råd att förlora vinner sällan, även om det är bättre i grunden. Motivation slår klass, om inte tio gånger av tio så åtta eller nio. Nå. Sverige har ett par blindskär att passera innan dess. Kazakstan borta först. Lurigt men överkomligt. Med kvällens match på näthinnan är det faktiskt svårt att inte vara optimistisk. Tror aldrig jag sett Zlatan spela så lite för sig själv och så mycket för laget. Planens kung i mina ögon! Tror aldrig jag sett Elmander göra en bättre landskamp - eller för den delen ett snyggare mål: hans 1-1-nick var praktfull, nästan drömlik. Tvivlar på att jag nånsin sett nån mer otippad matchhjälte än Sveriges 2-1-skytt: Anders Svensson, 37. Ett så distinkt avslut trodde jag inte han var mäktig, inte nu längre. Passet från Zlatan var förstås mästerligt, det ska inte glömmas bort. Däremot glömmer jag gärna matchens tjugo inledande minuter. De var förfärliga ur ett svenskt perspektiv. Märkligt hur det kan svänga, men det är väl det som är fotboll. Antar jag.

Inga vibbar, bara tvivel

Irland-Sverige ?-?. Har ingen feeling, inga vibrationer, ingenting. Blir bara lite mörkrädd när jag ser den svenska laguppställningen. Backlinjen, det eviga problemet. Gamle Svensson och unge Ekdahl på mitten...kan bli flipp, kan bli flopp. Saknar Källström, förstår inte varför han ratas. Men bra att bärsärken Wernbloom bänkas, det ökar chanserna att "vi" får spela med fullt lag tiden ut. Om nu inte Zlatan ballar ur, det var ju ett tag sen sist. Ska vi säga 1-1? Det skulle göra mig nöjd i alla fall. Som det känns nu, med ett par timmar till avspark.

Carléns sorgliga sorti

Ledsamt med Oskar Carléns öde. Tvingas sluta med handbollen redan vid 25 för att knäna inte håller, fy vad trist. Jag hade själv en vag förhoppning att han skulle komma tillbaka, omskolad till mittsexa. Inbillar mig, rätt eller fel, att den positionen är skonsammare än niometersjobbet mot just knän - men tydligen var Carléns karriär utom "räddning". Senaste korsbandsskadan, den tredje i olycksraden, blev en för mycket även för en kämpe av hans extrema kaliber. Hoppas nu att Oskar Carlén får ett gott liv, handbollen förutan.

Falkenberg pockar på plats

Häftigt att Falkenbergs FF toppar superettan! Ännu häftigare om det skulle hålla hela vägen till allsvenskan. Falkenberg har aldrig varit där, vad jag vet. Lite nytt och krytt piffar alltid upp - men det är min uppfattning, om Falkenbergsborna håller med vete hondan. Under 2000 åskådare på kvällens match mot Assyriska (2-0) skvallrar inte direkt om fotbollsfeber. Å andra sidan vet jag inget om arenan i Falkenberg, hur mycket folk som ryms eller om den överhuvudtaget håller måttet för allsvenskt spel. Förbundet ställer ju krav nu för tiden, av de gamla klassiska fotbollsarenorna återstår väl snart bara Örjans Vall i Halmstad och Strandvallen i Hällevik. På nåder liksom. Synd. Det enda som stör mig lite med Falkenbergs befintliga fotbollsarena är löparbanorna runt om, det distanserar publiken på ett mindre trivsamt sätt. Fast förr brydde man sig inte ett dugg om sånt, slår det mig nu. Och förr är inte länge sen; betonggrytan Malmö Stadion t ex gick man ju till nästan "igår" för att kolla på match medelst kikare. Man blir snabbt bortskämd. Men heja Falkenberg, välkommen till allsvenskan. Och grattis Hasse Eklund till en fin fjäder i tränarhatten - oavsett hur det slutar.