Till minne av Astrid

Det var minnesstund för Astrid på Hyllie Parks äldreboende idag. Astrid somnade in lugnt och stilla i förra veckan - och hon gjorde det med ålderns rätt: 102 år fyllda, några få veckor från 103. Astrid, min handbollskompis. Jag mötte henne första gången i februari, vid eftermiddagsfikat på boendet. Astrid var bordsgranne med min egen mor, någon hade redan då skvallrat för mig att damen ifråga faktiskt var över 100. Minns att jag kände mig ungefär som jag gjorde inför min konfirmationspräst en gång i tiden: blyg, tafatt och inte så lite nervös. Astrid var den första 100-åring jag nånsin träffat - och skam till sägandes bar jag väl på en del fördomar om människor i den åldern. Hör de vad man säger? Förstår de? Sitter de fast i det förgångna? Har de hört talas om Zlatan? Astrid avväpnade mig direkt. Hon var inte bara parant och elegant, hon var vis och vältalig. Nutidsorienterad i högsta grad. Principfast, ytterst mån om sin integritet. Och jo, Astrid hade inte bara hört talas om Zlatan. Hon dyrkade honom. Hade läst boken, så som hon läste mängder av andra böcker där på sitt rum. Men "klick" på riktigt sa det nog först vid mitt tredje sammanträffande med Astrid: "såg du matchen på tv igår kväll"? frågade hon. För att i nästa andetag lägga till "ouu så spännande". Det hade varit handboll i rutan, Kristianstad mot Lugi om jag minns rätt. Astrid uttryckte sin förtjusning över de hårda tagen och att favoritlaget Kristianstad vann - och efter det pratade vi handboll varje gång vi sågs. Jag nörden, hon mycket sundare än så. Det var en ynnest att få göra Astrids bekantskap, berikande på alla sätt och vis. En till sak: Astrid var född den 3 oktober 1910. På exakt samma datum, fast 71 år senare, föddes den där fotbollsikonen som hon tog till sitt hjärta. Stjärna som stjärna.